Christoffer Sjöholm julbloggar från Betlehem

2008-12-25 By

När vi alla samlas med familjen och vänner för att fira julen, är det som vanligt med blandade känslor detta sker i det heliga landat. Det kristna julfirandet sammanfaller med det judiska firandet av Hannukah, samtidigt som det muslimska nyåret firas i dagarna. I Jerusalem och i det övriga heliga landet, så tänds många ljus för alla dessa olika ändamål. Den lutherska prästen i kyrkan i Betlehem talade på julaftons eftermiddagen om hur inget mörker i hela världen kan slå ut ens det lilla tända ljuset, hur till och med ett litet ljus kan synas i flera mil i det kringliggande mörkret och hur mycket mörker vi än samlar på en och samma plats, så lyser det lilla ljuset ännu starkare.

Till Betlehem kommer det denna jul fler turister än på många år, myndigheterna räknar med över 40 000 besökare över enbart julhelgen. Hotellen är fullbelagda. Besöksantalet för hela året 2008 gick just över en miljon. Samtidigt slingrar sig den av Israel byggda muren allt mer befast kring Jesus födelseplats. Det som borde vara en öppen stad för kristna från hela världen, samt en plats för religionsmöten med judar och muslimer, är idag fortfarande en stängd och belägrad stad av den israeliska ockupationsmakten. Årets julklapp, producerad av den palestinska familjen som har fått sitt hem omgärdat av den 8 meter höga muren på tre vinklar, borde vara Jesuskrubban av olivträd som har en mur fastslagen mellan Jesusbarnet och de besökande vise männen och fåraherdarna.

I Gaza är situationen alltmer kritisk. När det inte verkar kunna bli sämre, så står Gazaborna under julen inför ett hot om ev massivt israeliskt militärt anfall. Den sexmånaders vapenvilan mellan Hamas och Israel har upphört, ett 70-tal Qassam raketer har skjutits in i Israel sedan dess och retoriken från israeliska politiker har höjts som en del av valkampanjen inför stundande val i Israel. Utrikesminister Livni säger att de har fått nog och hon lovar att ta itu med problemet Hamas! Försvarsministern Barak säger att han förespråkar fasta handlingar istället för starka ord, och har gett order om planering och beredskap för militära aktioner. Israeliska regeringen sammanträdde på julafton för att diskutera krisen och de flesta tror att ett beslut har fattats om en större militär operation i Gaza under dagarna som kommer.

Belägringen av Gaza är förfärlig. Direktorn för Diakonias partner Al Mezan, Issam Younis, beskriver per telefon på juldagen hur den drabbar främst civilbefolkningen, och men inte alls påverkar påverkar Hamas ställning, den är snarare kontraproduktiv och stärker de extrema krafterna. Den palestinske lutherske biskopen Munib Younan berättade igår hur allt fler i Gaza nu till och med tvingas elda upp möbler och kläder för att få värme till huset i det allt kyligare vinterklimatet. Elektriciteten och varor minskar kraftigt, endast tre timmar elektricitet per dag, FN har tvingats avbryta med leveranser av mat och andra förnödenheter. Den humanitära situationen i Gaza har länge varit kritisk och den är nu alarmerande. Dessutom står Gazaborna inför ett eventuellt krig mellan Israel och Hamas med oanade förödande konsekvenser.

Issam säger att ”Israeliska politiker nog behöver visa palestinskt blod inför valkampanjen”!

Det finns mycket att fira under julen i det heliga landet, men det finns samtidigt mycket att vara orolig inför. Vi ber och hoppas för att fredens och förståndets röster hörs starkare än krigets och orimlighetens röster.
Vår uppgift inom Diakonia och tillsammans med våra lokala partners är att fortsätta höja våra röster för freden, rättvisan och hoppet, samt påverka och engagera beslutsfattare att bryta onda strukturer och våldets banor.
Inte ens allt mörker i hela världen kan slå ut det lilla tända ljuset! Detta är julbudskapet från Bethlehem, Jerusalem och det heliga landet i år!

Christoffer Sjöholm
Regionschef
Diakonia Mellanöstern

Filed Under: Israel / Palestina

Vem stöder vem?

2008-12-19 By

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras – desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil

Filed Under: Israel / Palestina

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta…

2008-12-17 By

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Mänskliga rättigheter

Kiwanja – Kongos eget Srebrenica

2008-12-16 By

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People’s Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Filed Under: Konflikt och krig, Kongo-Kinshasa

Poznan: Världens största väntrum?

2008-12-10 By

Trots all den aktivitet och alla de parallella möten som just nu hålls här på klimatkonferensen i Poznan verkar det inte som om förhandlingarna kommer någon vart. Mötet har beskrivits som världens största väntrum, men samtidigt hör det lite till förhandlingsspelet att det är svårt att komma fram till någonting förän mot slutet när alla börjar bli lagom mörbultade av att ha förhandlat i flera veckor…

Imorgon kommer ministrarna att finnas på plats för att höja temperaturen på förhandlingarna. Från Sverige kommer både statsministern och miljöministern ha möjlighet att tala. Ett flertal möten mellan olika ministrar och delegationer kan förhoppningsvis ge den politiska energikick som behövs för att föra förhandlingarna framåt. EU har varit delvis handlingsförlamat här i Poznan, eftersom man ännu inte kommit överens i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket som sätter mycket av ramarna för vad EU kan bidra med. Därför är det extra viktigt att de svenska ministrarna ger tydliga politiska signaler om att:
1) Sverige inser allvaret i klimatkrisen och att ny forskning visar att vi måste höja ambitionsnivån i förhandlingarna rejält från de nivåer som nu diskuteras. Att tackla klimatförändringarna är avgörande för om vi ska kunna utrota fattigdomen i världen.
2) Sverige är berett att bidra med sin del, baserat på vårt historiska ansvar och ekonomiska förmåga, för att finansiera och underlätta teknikspridning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländerna.
3) Sverige inte anser att finanskrisen är ett hinder för ett ambitiöst klimatavtal, utan snarare tvärtom – stora klimatinvesteringar och skapandet av gröna jobb är vägen ur finanskrisen.

Väntan fortsätter, men den som väntar på något gott… Jag väntar på ett ambitiöst och rättvisemärkt resultat från Poznan!

Filed Under: Uncategorized

Global aktionsdag för klimaträttvisa!

2008-12-06 By

Efter nästan 20 timmar på fem olika tåg kom jag till slut fram till Poznan sent igår kvall. Trött, men samtidigt spänd av förväntan inför de kommande dagarna… Här i Polen pågar just nu FN:s klimatförhandlingar och mer än 11000 deltagare från 187 länder beräknas delta under de två veckor som mötet pågar. Förhoppningarna är att man ska göra framsteg i förhandlingarna om ett nytt klimatavtal som ska färdigställas i Köpenhamn i december nästa år. Diakonia finns på plats för att tillsammans med vara europeiska systerorganisationer arbeta med kampanjen Countdown to Copenhagen – för ett effektivt och rättivst avtal, som både kan klara oss från katastrofala klimatförandringar samtidigt som det garanterar fattiga människors rätt till utveckling.

Luften i Poznan doftar starkt av brunkol och det är lite svårt att andas. Men förhoppningsvis fungerar det som en konstant påminnelse för forhandlarna om allvaret i situationen och nödvandigheten att ställa om vara samhällen till en ren och förnyelsebar framtid. På mötescentret, universitetet och närliggande hotell sjuder det i alla fall av aktivitet. Formella och informella möten och seminarier avlöser varandra och mycket pågar samtidigt, vilket gör det lite svårt att välja hur man ska spendera sin tid.

Idag är det även global aktionsdag för klimaträttvisa. I mer än 90 länder runtom i världen arrangeras demonstrationer, så att förhandlarna här inne ska vara medvetna om att världen har ögonen på dem. Även i Sverige demonstreras det för fullt idag. I Stockholm, Göteborg, Gävle, Jönköping, Kalmar, Lerum, Lund, Malmö, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Vänersborg, Örebro och Östersund visar människor att man vill se krafttag mot klimatförandringarna. Ett starkt budskap som vi tar med oss när vi ska möta den svenska delegationen senare i eftermiddag. Även här i Poznan samlas tusentals människor just nu. Och vad kan vara mer passande än att samlas på ”Frihetssplatsen”? Det ar hög tid for en värld fri från fattigdom. Och för att nå dit är det hög tid att tackla klimatförandringarna…

Tove Zetterström
Klimathandläggare

Filed Under: Okategoriserade

Hiv-uppropet möter politikerna

2008-12-05 By

Diakonias aktivist Samuel Öhlin provar Anders Borgs kavaj
Namnlistorna till Anders Borg

Efter många intressanta samtal på gator och torg, i kyrkor och på festivaler var det äntligen dags att tala med politikerna om hiv, utveckling och Internationella valutafonden. Och vad de har med varandra att göra. Jag måste erkänna att detta inte alltid varit helt lätt att förklara för hungriga festivalbesökare eller stressade lördagsshoppare. Men det går! Diakonias aktivister som engagerat sig för detta har gjort ett fantastiskt jobb. Och när människor förstår att Sverige stöder institutioner som försvårar för fattiga länder att bekämpa hiv så är de mer än villiga att skriva under uppropet mot det.

Hur som helst – till mötet med politikerna:
Uppropet vänder sig främst till finansminister Anders Borg, men han hade inte möjlighet att träffa oss.
Däremot var vi väldigt glada att ha fått ett möte med Mats Odell som ju är kommun- och finansmarknadsminister. Vi träffade en lugn och intresserad minister som lyssnade på vår beskrivning av problemet, nämligen att IMF ofta prioriterar avbetalning av skulder och att bygga upp valutareserver istället för satsningar på sjuk- och hälsovård. Och vilka konsekvenser det får för hiv-positiva i fattiga länder. Flera rapporter finns som visar på detta problem, både från IMF:s egen utvärderingsenhet och från WHO.
Odell sa att han delar vår bild och att han menar att Sveriges hållning har förbättrats i frågan. Han sa också att hans parti ”sätter människovärdet framför penningvärdet” och uppmuntrar oss att fortsätta ta upp detta.
Det låter ju bra så långt. Men personligen kan jag ändå tycka att Sverige borde kunna göra mer, trycka på hårdare, lägga mer handling bakom orden. Vi har inte tid för långsamma förbättringar av Sveriges hållning. Jag vill att IMF ska förändra sina villkor nu. 5 700 personer dör av aids idag. 5 700 kommer att dö imorgon. 5 700 i övermorgon. Och så vidare. Det är, åtminstone för mig, mer än nog för att motivera drastiska åtgärder och en politik som möjliggör sjukvård till alla hivpositiva som behöver det.

Sen var det dags för överlämning av den kavaj som så många engagerade svenskar satt sitt tumavtryck på till stöd för uppropet och namninsamlingen med 2 800 namn som Diakonias aktivister och andra engagerade samlat in. Mats Odell kunde inte ta emot kavajen eller namnlistorna eftersom denna del av IMF-frågorna inte är hans bord egentligen. Vi lämnade dem till sekreteraren istället, för vidareförmedling till Anders Borg. Jag hoppas fortfarande att Borg tar på sig kavajen. Den skulle passa honom så väl!

Julia Daniels, Ungdomssekreterare Diakonia

Filed Under: Okategoriserade

Inför internationella aidsdagen 2008

2008-11-19 By

Den 1 december är det internationella aidsdagen. Män och kvinnor tillsammans kan göra skillnad i hiv-epidemin!

Redan i början av år 2000 skrev FNs aidsorgan UNAIDS att män kan förändra hiv-epidemins inriktning. Det årets kampanjtema handlade om mäns aktiva deltagande i förebyggande av hiv-epidemins spridning. Kvinnor har sedan hivs intåg i människors privata och offentliga liv varit aktiva, både som offer och aktörer. Hiv och aids har blivit en ”kvinnofråga” på samma sätt som jämställdhet tenderar att vara det, på grund av övervikten av professionella kvinnor som engagerat sig i frågan.

Hur ser det då ut idag, åtta år senare? Har männen ändrat inriktningen på epidemin och har män ökat sitt aktiva deltagande? Det finns ingen statistik som kan ge oss svar på de frågorna.
Däremot så har hiv ökat bland kvinnor och flickor i förhållande till män sedan år 2000 (källa: UNAIDS).

Varför är det så viktigt att specifikt lobba för just mäns deltagande? Jo, för att den ojämnlika situationen mellan kvinnor och män är den största drivkraften för hiv-spridningen.

  • Makten över den egna kroppen, sin sexualitet, familjeplanering och sexuella relationer ligger hos männen.
  • Makten över sociala och ekonomiska prioriteringar som gäller hälso- sjukvård, utbildning, tillgång till samhällsservice, tillgång till arbetsmarknad och politiskt beslutsfattande ligger hos männen.

Sammanfattningsvis: Makt över prioriteringar och beslut som gäller sociala och ekonomiska faktorer, alltifrån familjenivå till samhälls-, nationell, och internationell nivå, ligger generellt sett hos männen i vår globala värld. Männen har makten att ta de rätta besluten och att släppa in kvinnor på beslutsfattande nivåer. Men framförallt – män och kvinnor tillsammans är en oslagbar kombination om vi vill förändra hivs ansikte och få kontroll över spridning och samhällsekonomiska konsekvenser.

Milleniummålet som handlar om jämställdhet, är alltså den viktigaste komponenten i kampen mot hiv. Är det så enkelt? Ja, jag tycker det.

Läs mer om Diakonias arbete med hiv- och aidsfrågor på kampanjsajten ”Tro, hopp och hiv”

Mirjam Dahlgren,
Diakonias samordnare för hiv- och jämställdhetsfrågor

Filed Under: Okategoriserade

I Luleå samlas myggorna som ska förändra världen

2008-11-14 By

Hälsningar från MR-dagarna i Luleå, där jag är en bland 3800 andra deltagare!
Här har människor från jordens alla hörn samlats för att hämta inspiration och dela information om mänskliga rättigheter. Här finns representanter från små lokal projekt, organisationer som arbetar för rätten till rent vatten, till stora internationella aktörer som UNIFEM, Röda Korset, Svenska kyrkan. Här finns Diakonia och inte minst våra härliga ombud från de lokala församlingarna.

Mötet inleddes med samisk jojk. När jag ser alla vackra samiska dräkter och de stolta bärarna, så är det en stark symbol för hur ett glömt folk i vårt eget land under detta möte får ta plats och visar på den rikedom som Sverige har av mångfald och kultur. Jag kände mig stolt över att det finns så mycket vackra jojkar i vårt land. Det känns samtidigt synd att jag inte fick lära mig jojka när jag gick i skolan, på samma sätt som de samiska barnen fick lära sig att sjunga på sitt andra språk svenska. Men det är kanske inte för sent. Det var en skolkör från Luleå som jojkade i kör, en fin hyllning till vår samiska befolkning och hur de berikar vår gemensamma kultur.

De flesta etniska minoriteter lever i olika ”norrbottniska” avlägsna hörn i världen. Ibland lever de frivilligt i avskildhet, men ofta är de drabbade av diskriminering. I mitt sällskap under MR-dagarna har jag två biståndsarbetare från Norra Thailand, Kaesai och Ferry som själva tillhör minoritetsfolket Lahu. Under Diakonias seminarium idag berättade de om de svårigheter etniska minoriteter i Thailand har att få medborgarskap och den diskriminering de utsätts för. Många barn får inte gå i skolan, har inte rätt att resa fritt i landet, kan inte få lagliga jobb och därför blir de hänvisade till lågbetalda och farliga arbeten. I värsta fall hamnar de i händerna på människohandlare och säljs till bordeller där de utnyttjas som sexslavar. Ferrys organisation arbetar med flickor som råkat ut för detta.

Ferry och Kaesai njöt av samernas sång. Jojken påminner om hur de gamla från deras folk brukade sjunga när de var små. Vi pratade om hur samernas diskriminerats i Sverige, men också om hur samerna numera har ett eget sameting för att fatta beslut om frågor som rör dem och för att skapa ökad respekt för samernas mänskliga rättigheter. Vi konstaterade att de behövs motsvarigheten till sameting också i Norra Thailand och många andra ställen i världen. Det känns helt rätt att mötet hålls i Luleå. Norrbotten är Sveriges medelpunkt när det gäller etniska minoriteter. Här är det Stockholm som är i periferin.

Att jobba för mänskliga rättigheter är en lång kamp. För små folk runt om i världen kan kampen verka tung och ensam. Inledningstalarna för mötet idag började med att säga att var och en av oss har en viktig uppgift som människorättsaktivister. Vi fick en norrländsk liknelse som visdomsord att ta med oss i denna kamp. ”Alla ni som tror att ni är för obetydliga, tänk då på den lilla myggan som tagit sig in i sovrummet i sommarnatten”. Många myggor tillsammans blir en myggsvärm.

Kaesai och Ferry och alla etniska minoriteter som kämpar för att era rättigheter, ni är inte ensamma vi vill kämpa tillsammans med er!

Hälsningar från Margareta ”Myggan” Koltai,
Regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien, med inriktining på metod och programutveckling

Läs mer om MR-dagarna på Diakonias webbplats
För media: Ladda ner bilder på Diakonias internationella gäster till MR-dagarna
Läs mer om MR-dagarna på arrangemangets hemsida

Filed Under: Mänskliga rättigheter

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur – möjliggör en öppen och demokratisk process!

2008-11-03 By

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet ”Bretton Woods II”, vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att ”rita om kartan” av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika ”Nord”-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en ”liten klubb av eliter”.

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

  • inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;

  • inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  • ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;

  • vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  • vara transparent – förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Filed Under: Demokratisering
« Older Posts