Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.

EU har med näbbar och klor kämpat för att föra fram bilden av sig själva som den mest ambitiösa parten. Men när man granskar vad EU verkligen lovat så blir bilden en annan. Det enda EU verkligen lovat är att minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket inte alls är tillräckligt enligt världens ledande klimatforskare. När det gäller klimatfinansiering har EU uppskattat kostnaderna för långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländerna till 100 miljarder euro årligen, utan att specificera hur och vem som ska betala. Och för de kortsiktiga åtgärderna tar man pengarna från biståndsbudgeten; pengar som behövs för t ex fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, arbete för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Sveriges och EU:s taktik under klimatförhandlingarna; att lova att vara ambitiösa med villkoret att andra länder agerar, har helt misslyckats. Det kanske största problemet i förhandlingarna har varit förtroendeklyftan mellan industri- och utvecklingsländer. Och EU:s icke-agerande har inte på något sätt minskat den klyftan.

När det gäller utvecklingsländernas kritik av förhandlingarna så handlar det om två saker. Först och främst det uppenbara; de rika ländernas bud på förhandlingsbordet har varit på en pinsamt låg nivå. Men det handlar också om att förhandlingarna inte varit transparenta. Det danska ordförandeskapet har haft en egen agenda, som bara ett fåtal andra rika länder fått ta del av och i desperation att få ut någonting av Köpenhamnsmötet har man inte tycks sig haft tid att konsultera utvecklingsländerna. Vissa menar att utvecklingsländerna har bråkat och velat förhala processen, och att det är därför mötet avslutades utan bindande avtal. Men att vilja ha en öppen förhandlingsprocess där alla länder deltar på lika villkor är inte att bråka, det är det som är sann demokrati.

Kina har i efterspelet kritiserats hårt och visst kunde man ha önskat mer från den asiatiska giganten. Dock kan man få viss förståelse om man för ett ögonblick ser saker ur ett annat perspektiv och tittar på grundläggande fakta om per capita-utsläpp och historiska utsläpp: Kina är fortfarande ett utvecklingsland, landets utsläpp av koldioxid per capita är exempelvis en fjärdedel av medborgare i USA, medan den genomsnittlige svensken släpper ut 25 % mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen. Som bland andra Stockholm Environment Institute (SEI) konstaterat så har medelamerikanen under ”de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines”. Dessutom satsar Kina gigantiska summor på energisäkerhet som bekämpar klimatutmaningen.

>> Läs om Kina och USA i Svenska dagbladet

Jag hoppas att Sveriges, EU:s och andra rika länders ledare tar sig tid att under julledigheten reflektera över vad de kunnat göra annorlunda. Här är något att fundera över:

- Läs FN:s klimatkonvention och Bali Action Plan. Där står det att ansvaret för klimatfrågan är gemensamt, och att de rika länderna ska gå före när det gäller utsläppsminskningar samt att åtgärder i utvecklingsländerna ska finansieras av de rika länderna.

- Fundera på hur man skapar förtroende. Utvecklingsländernas företrädare är inte dumma, de förstår förstås att ord inte är tillräckligt och accepterar inte brutna löften. Det behövs åtgärder i enlighet med klimatforskningen och det behövs en klimatfinansiering som inte tas från biståndet.

- Klimatanpassningar är inget som man kan skjuta på framtiden. Det går inte att leva kvar i en gammaldags värld med snäva geopolitiska perspektiv. De fattigas situation angår oss alla och de fattiga är redan drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser.

Till sist, alla ni som också är del av den globala folkrörelsen och som över allt annat önskade sig klimaträttvisa i julklapp. Vi kanske alla känner en viss hopplöshet efter Köpenhamnsmötet. Men resultatet – eller bristen på detta – från Köpenhamn visar att vi behövs mer än någonsin. Inför 2010 tar vi nya tag. Där världens ledare misslyckats kan vi ta vid och lyckas. En kraftfull opinion för klimaträttvisa innebär ett stort politiskt tryck på våra folkvalda. Och om vi dessutom alla i vår vardag klimatanpassar oss – ja, då ger vi våra vänner i syd ett klimatutrymme och rätt till utveckling.

Läs mer om SEI-modellen

Idag började det hetta till på klimatmötet. Fortfarande är de flesta frågor olösta, trots att förhandlarna satt hela natten till idag och arbetade med texter. Många statschefer har nu anlänt och höll sina anföranden i plenum. Det blev tydligt att spänningarna är stora.

Många utvecklingsländer visade idag missnöje med hur processen skötts givet att Danmark utvecklat en egen text (som inte presenterats än) vid sidan av förhandlingstexterna. Detta upplevdes som ett icke transparent förfarande och väckte irritation. Kina sa att man kan inte lägga fram en text ”tagen från skyarna”, utan att konsultationer genomförts. Hela ”G77 plus Kina”-gruppen framförde att de vill se en öppen process med brett deltagande från alla parter. G77 plus Kina -gruppen tryckte på vikten av framgång i Köpenhamn och att det inte handlar om att obstruera processen, vilket de blivit anklagade för, utan tvärtom att respektera den. (Se tidigare blogg inlägg). För utvecklingsländerna handlar det om framförallt tre saker:

• Att respektera Kyotoprotokollet, som är det enda bindande instrument vi har för utsläppsminskningar.
• Att rika länder går med på bindande utsläppsminskningar i en andra åtagande period inom Kyoto, innan krav ställs på utvecklingsländer.
• Att tillgodose långsiktigt finansierings stöd, ej bara kortsiktigt, till utvecklingsländer att anpassa sig och ställa om sina ekonomier.

Spänningarna kring dessa frågor kvarstår. G77 plus Kina- gruppen tryckte idag på vikten av att basera åtaganden på forskning och principer om rättvisa, gemensamt men olika ansvar som också beaktar det historiska ansvaret för utsläpp. Givet att rika länder går före, så är de beredda att ta också sitt ansvar. Detta är dock en stor del av problemet då rika länder inte levt upp till sina tidigare åtaganden, eller i fallet USA ej gjort några, samtidigt som de kräver att framförallt framväxande ekonomier tar ett större ansvar.

Här finns en stor förtroende klyfta där alla läger tycks sitta inne med sina kort. EU har sagt att de är beredda att höja sitt bud från 20 till 30 procents utsläppsminskningar till 2020, om andra parter (läsa USA och Kina) gör likvärdiga åtaganden. Men det finns inga tecken än på att de är villiga att gå före, vilket NGOer anser att EU borde, givet att EU det faktiskt behövs snarare minst 40% utsläppsminskningar till år 2020, enligt vetenskapliga rapporter. EU har lagt fram ett förslag till kortsiktigt finansieringsstöd, men än så länge inte presenterat någon konkret siffra på långsiktigt finansieringsstöd, vilket NGOer anser skulle kunna bryta en del av dödläget i förhandlingarna.

Det kan ibland verka som taktiken styr. Samtidigt handlar det bokstavligen om liv och död vilket statscheferna för små önationer påpekade idag i plenum: ”Detta handlar om vår rätt att existera”. ”Seal the deal to save our country”. De ställer högre krav på utsläppsminskningar (40% till 2020) än vad som ligger på förhandlingsbordet, och pekar på att temperaturen inte får stiga mer än 1.5 grader C, snarare än 2 grader C, vilket dominerat diskussionen men som fortfarande innebär ett stort risktagande.

Det börjar bli bråttom nu att nå en uppgörelse. Hela världen tittar på och förhoppningarna är höga på att Köpenhamn ska resutera i ett rättvist och ambitiöst avtal.

Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort. Om inget stoppar den här utvecklingen kommer hundratusentals människor att tvingas flytta för att de saknar dricksvatten till sig själva, sin boskap och blir utan bevattningsmöjligheter för sina jordbruk.

Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.

Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.

Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.

Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn

Söndagen blev en folkets manifestationsdag här i Köpenhamn. Då förhandlarna var lediga tog folket över. På Rådshusplatsen i centrala Köpenhamn överlämnade Desmond Tutu över en halv miljon namnunderskrifter till Klimatkonventionens chef, Ivo de Boer. Trots sin höga ålder är Desmond Tutu ett energiknippe som lyckades inspirera alla de människor som samlats till kamp för global klimaträttvisa.

Innan Desmond Tutu tog över scenen hade representanter från alla världsdelar berättat om hur klimatförändringarna påverkar deras kontinenter och hur de fattigaste drabbas av effekterna. Och det var de fattigaste och de fattiga länder som Desmond Tutu också satte i fokus. 300 000 människor dör varje år på grund av klimatförändringarna och den fattigdom den skapar.
Vi begär bara en liten sak, sa Desmond Tutu: 150 miljarder euro för att klara av klimatkrisen. Det är endast en liten del av alla de pengar som satsats på att rädda bankerna från finanskrisen och en liten del av vad det kostar att producera de vapen som vi använder för att döda våra bröder och systrar.

Ivo de Boer som tog emot namnunderskrifterna uppmanade folket att inte vara så modesta i sina krav, vad som behövs sägas till våra regeringar är att utsläppen måste minskas med 80 procent fram till 2050. Åk hem och ställ de kraven på era politiska ledare, uppmanade de Boer.

Manifestationen på Rådhusplatsen följdes av en gudstjänst i Vår Frues kirke, med 1 500 besökare, som direktsändes i dansk tv. Återigen så lyftes de fattigas och utsattas situation. Nu förväntar vi oss modiga djärva beslut av politikerna i slutet av veckan. Glöm inte bort att vi är många som väntar på detta rättvisa klimatavtal!

Afrikanska organisationer som är här på klimatförhandlingarna arrangerade imorse en presskonferens för att överlämna ett öppet brev till President Obama, som idag tar emot Nobels fredspris i Oslo. Budskapet var tydligt: Kom till Köpenhamn och våga visa ledarskap! Låt inte ”Yes we can!”-andan bara gälla den amerikanska valrörelsen, utan även de internationalla klimatförhandlingarna. Vi kan få ett rättvist och effektivt avtal här i Köpenhamn om bara den politiska viljan finns!

Augustine Njamnshi som är talesperson för Pan-African Climate Justice Alliance inledde med att citera Martin Luther King Jr: Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisan överallt!

- Vi hoppas att President Obama lever upp till det han lovade utvecklingsländerna i sitt installationstal och kommer för att kämpa för klimaträttvisa när han kommer till Köpenhamn, fortsatte Augustine.

Brevet togs emot, på presidentens vägnar, av afroamerikanska Feclicia Davis från Black Women’s Roundtable.

- Situationen kräver att Amerika stiger fram och visar ledarskap genom att ta djärva steg för att minska utsläppen av växhusgaser och ledsaga oss in i en era av rättvisa globala avtal, sa Felicia.

Presskonferensen avslutades med en referens till Barack Obamas berömda bok ”Min far hade en dröm”.

- Vi vädjar till dig att inte krossa våra fäders drömmar. Visa att du är värd Fredspriset när du kommer till Köpenhamn!

Se bilder från presskonferensen

Tove Zetterström
Programhandläggare, Diakonia Östra och södra Afrika
På plats på klimatmötet i Köpenhamn