Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.

Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.

Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.

Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.

Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??

Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.

Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.

Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.

Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun

>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)

Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.

Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.

51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.

När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.

Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?

Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.

Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.

Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.

Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen ”ambitiös” och ”ansvarsfull” i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som ”ambitiös” och ”ansvarsfull” annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor…
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.

Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?

Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.

I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.

Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.

Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.

Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.

Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.

I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att ”vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade” och att en preliminär bedömning är att det ”finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning”. Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.

Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.

Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: ”När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst.”

Skärpning!

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.

Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.

Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen – mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.

Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.

Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”

Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.

De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”

Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?

Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde – om vi tror på ett demokratiskt samhälle – leda fram till större rättvisa för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare