Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran – vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela…

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv – där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Ett firande som ger regimen sura uppstötningar

International Human Rights Day infaller den 10 december varje år. Det är en officiell helgdag i Kambodja och civilsamhället arrangerar möten och marscher över hela landet. Trots att det är en nationell helgdag, och trots Kambodjas blodiga erfarenhet av Röda khmerernas tyranni, är regimen helt tyst denna dag. Tillstånd från myndigheterna att marschera genom Phnom Penhs gator och fira kommer alltid bara någon dag före, och lämnar arrangörerna i ovisshet om arrangemangen kan genomföras enligt planerna.

Istället för att lyssna på högtidstal och marschera i Phnom Penh, gjorde jag ett fängelsebesök i Kampong Chhnang. Det hela var arrangerat av Diakonias samarbetsorganisation Licadho. Vi hade med oss bröd, anti-bakteriell tvål mot skabb och sojadryck att dela ut. Vi skulle också besöka en fånge som satt där på grund av att han gjort motstånd när en lokal makthavare försökte stjäla hans och grannarnas mark. Till honom tog vi med lite extra mat och gåvor. Hans familj följde med oss.

Om regimen på nationell nivå får sura uppstötningar av firandet den 10 december, så är atmosfären på provinsnivå mycket bättre. Fängelsechefen var kraftigt förkyld och såg ut som han egentligen borde legat i sängen. Men vi fick röra oss fritt i fängelset och rätt att fotografera vad vi ville. Vi var ungefär tio stycken: tre från Phnom Penh och kanske dubbelt så många från lokala organisationer.

Biträdande fängelsechefen visade oss runt. Det fanns 340 fångar i fängelset, ungefär 40 av dem var kvinnor. Fångarna bodde i gemensamma celler med plats för som mest 100 fångar. Varje cell hade endast en toalett. Hälsoläget var ytterst dåligt. Varje morgon fördes tre-fyra fångar till provinssjukhuset för behandling. Två ”sjuksköterskor” hade ansvaret för hälsokontroller, men de hade inte ens febertermometrar. Sjukvårdsrummet saknade helt utrustning. Jag fick veta att ny utrustning försvinner väldigt fort. Antagligen säljs den för att dryga ut fängelsepersonalens låga löner.

Fångarna satt på marken under ett tak i långa led. De manliga fångarna hade kortklippt hår. Kvinnorna satt på ena kanten. Många såg väldigt unga ut. Alla hade blå bomullsuniformer med vita kragar. Vi höll tal. Det var inte alls lätt. Vad kan man som svensk säga till fångar i ett av världens mest primitiva fängelsesystem på Human Rights Day? Som enda utlänning var jag den mest prominenta gästen och något måste jag ju säga. Det är långt ifrån första gången jag håller tal till människor som lever i misär och det är aldrig lätt.

Efteråt delade vi ut brödet, tvålen och sojadrycken. Tysta och hukade gick fångarna förbi. Naly Pilorge som leder Licadho gav instruktioner att fångarna måste få ta emot sina gåvor själva. Det är en fråga om värdighet, men det signalerar också att fångarna själva erövrar sin mänskliga rättighet till mat och god hygien. Några av de kambodjaner som var i vår grupp hade svårt att förstå detta och blev passiva. De ser varje dag på teve hur premiärministerns fru delar ut gåvor till långa rader av oändligt tacksamma anonyma fattiga. Vi andra satte oss på huk så att fångarna absolut var tvungna att titta ner på oss.

Licadho har ett medicinskt team som hjälper sjuka fångar. När fångarna gick förbi tittade Naly på deras hälsotillstånd och bad sin personal ta namnet om de såg sjuka ut. Den dåliga maten gör att många har bristsjukdomar. De som såg minderåriga ut frågade hon om åldern. De ska inte vara där bland vuxna, som ju ofta är grova våldsbrottslingar.

Sedan satte vi oss runt vår samvetsfånge. Men vi lät familjen sitta och prata med honom. Det var deras stund och det kändes som en stor ynnest att vi fick vara med och dela den med dem. Normalt får de träffa honom bara någon halvtimme varannan månad. Nu fick de sitta i en och en halv timma.

På fängelsegården gick fångarna runt. I många fängelser är de inlåsta nästan hela dagen. Kanske var det för att vi var här som de fick vara ute? Vakterna stod och pratade med varandra. Vi såg hur en fånge gav pengar till en vakt för någon tjänst som han behövde få utförd. Stämningen var avspänd och några fångar skrattade lågmält i bakgrunden.

Vi åkte hem och pratade lättsamt om alla möjligheter och problem som finns i Kambodja. I Phnom Penh var spåren av firandet bortsuddat. Nästa dag skulle det vara vardag igen. Nästa år hoppas jag regimens högsta representanter också vill vara med. De är ju också människor med rättigheter.

Jens Rosbäck
Diakonias landrepresentant i Kambodja