1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.
Dystopi är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet. Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.
Boken ” Farenheit 451” handlar om ett auktoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för att bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva. Drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska science-fiction produkten ”Telescreen”. (Idag skulle vi kalla det ”storbilds-TV”. En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred…) När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.
Idag står Nordafrika och Mellanöstern i brand. Människor som i årtionden levt under maktfullkomliga ledare gör uppror och kastar av sig diktaturernas bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.
Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets armé skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri. Det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stöttat och slutit avtal med, utan att ställa besvärande frågor. Det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FNs råd för mänskliga rättigheter.
Jag beundrar hur alla dessa människor som, liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi, matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.
Samtidigt som jag hör hur de lämnar ”sina medias låtsasvärld” och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 februari 2011 – en dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.
Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !
Hoppas ingen uppfinner en ”storbilds-TV”, då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!
Joakim Wohlfeil, Diakonia
