Lever vi i en dystopi?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet. Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” handlar om ett auktoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för att bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva. Drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.

Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska science-fiction produkten ”Telescreen”. (Idag skulle vi kalla det ”storbilds-TV”. En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred…) När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

TV eller Telescreen? Verklighet eller science fiction?

Idag står Nordafrika och Mellanöstern i brand. Människor som i årtionden levt under maktfullkomliga ledare gör uppror och kastar av sig diktaturernas bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets armé skulle ställa sig på folkets sida.

Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri. Det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stöttat och slutit avtal med, utan att ställa besvärande frågor. Det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FNs råd för mänskliga rättigheter.

Jag beundrar hur alla dessa människor som, liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi, matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar ”sina medias låtsasvärld” och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 februari 2011 – en dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en ”storbilds-TV”, då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Export till priset av mänskliga rättigheter?

Nu har Diakonia och Amnesty presenterat sin innehållsrika och faktaspäckade rapport om vilka hänsyn svenska exportorgan tar till mänskliga rättigheter. Arbetet med rapporten har varit en utmaning. Att få insyn i exportorganens arbete har i många fall varit minst sagt svårt.

Framsidan på rapporten Export till priset av mänskliga rättigheter?

Framsidan på rapporten "Export till priset av mänskliga rättigheter?"

En av rapportens slutsatser är att PGU, det vill säga Sveriges Politik för Global utveckling från 2003, inte fått genomslag hos exportorganen. PGUs huvudlinje är i korthet att alla politikområden ska sätta mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning i främsta rummet. Detta ska givetvis också gälla svensk export.

Regeringens inställning att svenska företag med svenska värderingar alltid uppför sig väl är naiv. Svenska företag är inte per automatik en garant för mänskliga rättigheter. Vi känner till många svenska företag som beter sig på oacceptabelt sätt. Assa Abloy och Soda Stream som etablerat sig i israeliska bosättningar på ockuperad mark är två exempel. Lundin Mining som ägnar sig åt gruvdrift och tvingar lokalbefolkning att överge sin mark i Kongo är ett annat exempel.

Det finns med andra ord allvarliga problem i relationen mellan PGUs intentioner och den verklighet där svensk export sker idag. I rapporten ger vi konkreta och konstruktiva förslag på hur politken bör förbättras. Läs gärna mer om detta på vår webbplats!

Avslutningsvis ett konstaterande om resultatredovisning: Det har visat sig att kraven på resultatredovisning skiljer sig markant åt mellan exportorganen och de ideella organisationerna: I biståndet ska vi kunna redovisa hur vi använder varenda krona. Och påvisa resultat. Det är självklart bra. Men det blir lite absurt med tanke på att våra svenska exportorgan lånar ut eller försäkrar omkring 500 MILJARDER kronor och vi kan inte hitta en enda resultatrapport i förhållande till riksdagens beslut om PGU.

Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

”Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra”.

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

  • Hur ser han på biståndet?

Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009). 

Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.

  • Hur ser han då på vapenexporten?

Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.

Det som händer i tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är ”ett sätt för dialog”? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”

Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

  1. Tunisien: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.
  2. Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige ”Eldlednings och spaningsutrustningar” för 8 miljoner.
  3. Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.
  4. Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.
  5. Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,

I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt prövade”.

När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades ”Eldlednings och spaningsutrustningar” för 8 miljoner till Egypten.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet

Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten.  I regeringens årliga rapport anges bl.a ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.

Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia