”Bojkotter skapar inte demokratier” var rubriken när handelsminister Ewa Björling nyligen skrev en debattartikel i SvD.

Hennes påstående var att svenska företag har spelat en positiv roll i den demokratiska utveckling vi nu ser i Nordafrika och Mellanöstern.

Med tanke på svensk export av krigsmaterial till Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Egypten, Tunisien, Algeriet och Bahrain i form av granatgevär, ammunition, militära fordon och så vidare, står det fullständigt klart att det är osakligt och förmätet att påstå att svenska företag har bidragit till demokratiutvecklingen i Nordafrika. Den svenska staten har ju gett grönt ljus till vapenhandel med dessa diktaturer. Hur kan Ewa Björling tro att människor som ger sina liv i kampen för demokrati uppfattar dem som sålt krigsmateriel till diktaturens herrar som de mänskliga rättigheternas främsta försvarare?

Jag har precis haft besök av ledaren för en av våra samarbetsorganisationer i Mellanöstern och Nordafrika som samordnar organisationer i 17 länder i regionen. Ziad Abdel Samad från Arab NGO Network for Development vet vad han talar om när han talar om demokratisk utveckling i regionen och vem man har att tacka för den arabiska våren. Och hör och häpna – det är inte svenska företag, svensk turism eller vår handelsminister han hänvisar till. Vår vän talar om civila samhället, om alla de organisationer som tagit stora risker för att utbilda människor i deras rättigheter och ingjutit mod för att göra den arabiska våren möjlig. De har planerat, mobiliserat och så slutligen vågat kalla till dessa massprotester för demokrati. Trots våld från regimerna och deras anhängare har de dag efter dag vågat sig ut på gator och torg. Det är dem vi har att tacka!

Det finns ministrar som frestats att slå mynt av det arbete människor i dessa länder lagt ner för att åstadkomma förändring. Låt mig citera vår vän Ziad: ”Många säger att det var de sociala mediernas revolution. Men bakom varje meddelande på nätet så fanns det en eller flera människor. Det var de som gemensamt skapade förändringen.”

Jag säger inte att svenska företag INTE kan vara en positiv kraft. Det finns säkerligen många svenska företag som arbetar hårt för att säkerställa att man via sin verksamhet respekterar mänskliga rättigheter. Men det finns faktiskt inget likhetstecken mellan att vara svensk och att vara god. Likaväl som vi vet att det finns svenska företag som bidrar till positiv utveckling, likaväl vet vi att det finns svenska företag som riskerar att medverka till kränkningar av mänskliga rättigheter.

Min fråga till Ewa Björling är; vad gör du för att säkerställa att svenska företag inte bidrar till brott mot mänskliga rättigheter eller underminerar demokratisk utveckling? Diakonia och Amnesty släppte nyligen rapporten ”Export till priset av mänskliga rättigheter?” där vi granskar UD och svenska exportfrämjande organ som lånar ut och försäkrar affärer på över 500 miljarder kronor.

Vi konstaterar att en rad affärer genomförts trots att det finns tydliga risker för att de bidragit till kränkningar av mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen gav till exempel grönt ljus till SAAB att exportera ett radarsystem som även kan kopplas till övervakning av mobiltelefoner till militärdiktaturens Pakistan. Så sent som 2010 såg vi Ewa Björlings ansikte i tv-rutan i samband med ett besök i Libyen för att främja svensk export till landet.

Bland annat ville det helstatliga företaget Rymdbolaget försöka sälja sitt system för flygburen övervakning till Libyen. Övervakningssystemet som svenska staten ville sälja till Libyen skulle alltså kunna hjälpa landet att kränka den grundläggande rätten att söka asyl genom att stoppa afrikanska flyktingar som försöker ta sig till Europa.

Exemplen från Pakistan och Libyen visar på tillfällen då svensk exportpolitik krockar med ambitionen att främja mänskliga rättigheter. Statligt stöd för kommersiella satsningar i andra länder kan aldrig få ske på bekostnad av de mänskliga rättigheterna.

Ewa Björlings artikel förvånar mig eftersom jag i samband med lanseringen av vår rapport uppfattat att ministern signalerat att de olika exportorganen ska få tydligare instruktioner om ökad transparens och system för att granska olika affärer utifrån perspektivet att främja mänskliga rättigheter. Jag uppmanar handelsministern att ta ett samtal med sin ministerkollega Jan Björklund som flaggat för behovet av skärpt vapenexport.

Om Sverige ska komma framåt i den viktiga frågan om hur svenska företag ska kunna bidra till en utveckling som har respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i fokus behöver regeringen skyndsamt vidta åtgärder. Inför fall-till-fall-prövning vid svenskt exportstöd för att säkerställa att man inte bidrar till brott mot mänskliga rättigheter.  Och framför allt – sälj inga vapen till dessa människorättsförbrytare! Annars framstår Sverige som hycklare.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Läs gärna rapporten ”Export till priset av mänskliga rättigheter?” på Diakonias webbplats:  http://www.diakonia.se/export och där finns också en längre intervju med Ziad Abdel Samad från Arab NGO Network for Development.

Diakonia har också en replik till handelsminister Ewa Björling i SvD den 28 mars 2011, med rubriken ”Förmätet påstående av ministern”

Tidningen Dagens Elisabeth Sandlund skrev den 29 mars en ledare med rubriken ”Sovra bland kunderna”. Hon tar upp den svenska vapenexporten, handelsministerns uttalande om svenska företags positiva inverkan på utvecklingen i Nordafrika samt Diakonias och Bo Forsbergs replik i SvD.