Hjälp företag att bidra till utveckling, handelsministern

2011-04-06 By

Diakonia och Sveriges handelsminister har fört en debatt på Svenska Dagbladets debattsida om vem som ska ha äran för demokratiutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.  I sitt sista inlägg beskriver handelsministern det som att jag ”svärtar ner svenska företags insatser”.  

Det är inte mina ord. Min poäng är att svensk vapenhandel med diktaturer och stater som kränker mänskliga rättigheter, hur liten andel den än må utgöra av svensk export, riskerar att svärta ner svensk export och Sveriges ambitioner att göra en positiv skillnad i världen. 
 
Jag vill att handelsministern ska göra något åt detta. Ewa Björling har själv i ett skriftligt svar på en fråga i riksdagen sagt att svenskt exportstöd inte ska användas på det sätt som till exempel exportstöd till affärer med Pakistan visar. ”Det är inte meningen att statliga svenska exportkreditgarantier ska gå till affärer eller projekt där grundläggande mänskliga rättigheter kränks.” skriver hon. Jag upprepar än en gång min uppmaning om att ta kontakt med folkpartiets partiledare Jan Björklund som är väldigt tydlig med att han vill att lagstiftningen kring vapenexportpolitiken skärps. ” Sverige har under 2000-talet sålt krigsmateriel för strid till både Saudiarabien och Bahrain. Lagstiftningen kring försvarsmaterielexport måste skärpas. Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Svenska försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati, men inte till att hota frihet och demokrati” säger han. Diakonia vill att svenska företag ska sprida demokrati och mänskliga rättigheter när de exporterar eller etablerar sig i andra länder. Därför uppmanar vi handelsministern att driva på processen i den del av verksamheten där hon har möjlighet att göra skillnad. Se över riktlinjerna för exportstöd så att respekt för mänskliga rättigheter blir en central fråga att ta ställning till, inför fall-till-fall-prövning när det gäller större affärer och sälj inget krigsmateriel till stater som kränker de mänskliga rättigheterna.
 
Det är beklagligt att handelsministern inte har förstått att jag delar hennes åsikt att bra företag och handel kan bidra till utveckling. Jag och andra på Diakonia gör också liksom handelsministern många resor i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern där Diakonia arbetar. Vi vet att bra företag leder till utveckling. Men det finns ingen automatik i ATT ett svenskt företag som etablerar sig skapar utveckling. Det handlar om HUR ett företag etablerar sig och bidrar till ett lands utveckling genom löner som de anställda kan leva på, en fungerande arbetsmiljö och att de anställda tillåts vara med i fackföreningar och så vidare.
Ett företag som vill bidra till utveckling ska också betala överenskommen skatt till det land där man verkar. Det pågår diskussioner om kapitalflykt inom EU i ministerrådet och i parlamentet samt inom FN. Diakonia har gång på gång lyft frågan om företags skatteflykt från fattiga länder, det vill säga att man för ut vinsterna till skatteparadis och därmed inte betalar skatt på de vinster som genereras i de fattiga länderna.  Idag vet vi att för varje krona som västvärlden ger fattiga länder i bistånd försvinner tio kronor ut ur länderna i form av skatteflykt till skatteparadis i till exempel Europa. Jag uppmanar Björling och hennes ministerkollegor att driva på denna fråga på EU-nivå så att denna dränering av resurser som de fattiga länderna behöver inte kan fortsätta.
 
Till sist, det ankommer inte på någon av oss i Sverige att ta åt oss äran av vad som sker i Mellanöstern och Nordafrika. Det är människorna och organisationerna i området som vågat och fortsätter att våga livet för förändring som förtjänar vår respekt.
 
Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare

Filed Under: Demokratisering, Handelspolitik, Kapitalflykt och skatteflykt, Mänskliga rättigheter

Vilka får vara med och fatta demokratiska beslut?

2011-04-06 By

Vad behövs för att ett beslut ska kunna sägas vara demokratiskt? Är det tillräckligt att alla har rätt att säga sitt i den valda gruppen och att de får rösta anonymt? Är beslutet verkligen demokratiskt om halva befolkningen, till exempel kvinnorna, inte har någon eller för få representanter i detta beslut?

Hur var det med den allmänna rösträtten? Bland de första som släppte in kvinnor i begreppet ”allmän rösträtt” var Nya Zeeland (1893) och Australien (1902). Sverige och Nederländerna anslöt först 1919 och Schweiz inte förrän 1971 (dock med undantag för vissa frågor som blev undantagna kvinnor fram till 1990…).

Vi skulle kunna tro att i och med att kvinnor erkändes som likvärdiga när det gäller att rösta så skulle det också inneburit att kvinnor är likvärdiga på andra ansvarsfyllda och beslutsfattande poster. Men tyvärr: Så är fortfarande inte fallet ett sekel senare.

FN började så vackert med en deklaration om mänskliga rättigheter 1948; En etisk grund för alla framtida internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Dock har det blivit tydligare för varje år att deklarationen inte automatiskt jämställer kvinnor och män och att den saknar avgörande tillägg för att ge kvinnor skydd mot diskriminering och våld. Därför har det utvecklats konventioner och resolutioner som konkretiserar och förstärker kvinnors rättigheter och roll.

Den internationella kvinnokonventionen för avskaffande av all diskriminering mot kvinnor antogs i FN:s generalförsamling 1979. Konventionen förkortas ofta CEDAW (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women). I dag har 186 stater eller mer än 90 procent av FN:s medlemsstater ratificerat Kvinnokonventionen, vilket innebär att de är juridiskt bundna av den. 98 av dessa stater har även skrivit på ett tilläggsprotokoll som medger enskild klagorätt till FN:s Kvinnokommitté. Kvinnokommittén granskar hur konventionen efterlevs och staterna har förbundit sig att rapportera på regelbunden basis om hur de uppfyllt sina åtaganden enligt konventionen. En skrift togs fram för att visa hur Sverige efterlever CEDAW: Kulissen kvar i det jämställda Sverige 2009. Vi klarar det inte heller så bra…

Inom Diakonias arbete för att stödja människor i konflikter vill vi främja kvinnors rättigheter genom att lyfta fram FN:s resolutioner 1325 och 1820. Dessa säger bland annat att kvinnor har rätt och ansvar att få vara med där de viktigaste besluten tas i fredsprocesser och återuppbyggnad efter krig. Hälften av befolkningen kan inte lämnas utanför i frågor som gäller liv och död (1325). Förövare av sexuellt våld och övergrepp måste också straffas (1820).

Och det bara fortsätter med fler och fler resolutioner vars syfte är att stärka och utveckla tidigare resolutioner som gäller kvinnors rätt och ansvar att vara med där viktiga beslut tas.
Den senaste kom helt nyligen och gäller vår tids stora utmaning om klimatförändringarna som är en fara för vår överlevnad: Women Climate Change Resolution-CSW 55. Men… Borde det inte vara självklart att vi ALLA, män och kvinnor, är med och bekämpar den faran tillsammans? Ska det behövas en resolution till för att ge halva befolkningen tillträde att bidra?

Hur som helst: Vi måste börja hemma och med oss själva att LEVA demokrati – allas lika chans och ansvar – och ha en vision om att detta sprider sig som ringar på vattnet, via barn och vänner. Jag kan inte ge upp, även om jag suckar över att alla dessa resolutioner bara föder ytterligare nya resolutioner och nya resolutioner…

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Fred, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: ,

Goldstone, medier och Israels regering, världsnyheten som inte var någon nyhet

2011-04-05 By

I fredags (1 april 2011) publicerade Richard Goldstone, ordförande i kommissionen som producerade Goldstone-rapporten om Gazakiget 2008-2009, en debattartikel i Washington post.

Artikeln väckte först mycket modest uppmärksamhet, eftersom den i stort framförde vad Goldstone brukar säga när han föreläser, och inte minst sågs artikeln som ett naturligt försök att förklara detta för en amerikansk allmänhet i samband med ett antal föreläsningar han gör i USA.

Men två dagar senare bli plötsligt samma artikel en världsnyhet när Israels premiärminister Netanyahu slår fast att artikeln innebär att Goldstone ifrågasätter sin egen rapport, och att FN nu måste ompröva rapporten.

Det är förstås lite märkligt att Netanyahu, tillsammans med Israels utrikesminister Avigdor Lieberman, plötsligt hittar en mängd formuleringar som faktiskt inte står i den aktuella artikeln. Man kan dessutom läsa att de under helgen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ”utforma politiska och juridiska rekommendationer med anledning av Goldstones artikel”.

Det är självklart glädjande att företrädare för Israels nuvarande regering efter flera år noterar den ständiga och korrekta kritiken mot Hamas, eller kritiken mot FN:s människorättsråd, som Goldstone 2009 tog strid mot för att ändra mandatet till att även omfatta granskning av Hamas. Då noterades det överhuvudtaget inte av officiella företrädare för Israel.

Artikeln besvarar även den kritik som förekommit mot att utreda och utkräva ansvar från både den Palestinska Myndigheten och Hamas, en princip där utredningen hjälpt både jurister och människorättsorganisationer att flytta fram sina positioner i andra konflikter där icke-statliga aktörer begår brott. Istället regnade anklagelser över utredningen och Goldstone personligen där detta sågs som kosmetika och ursäkter för att skyla över en påstått anti-israelisk rapport.

Inte minst återupprepar Goldstone i Washington Post att delar av utredningen hade kunnat se annorlunda ut om Israel under 2009 istället valt att samarbeta med kommissionen. Beslutet att inte samarbeta förvånade många eftersom Israel borde ha varit den part som haft mest att vinna på samarbete.

Ur Goldstones debattartikel i Washington Post:

”While I welcome Israel’s investigations into allegations, I share the concerns reflected in the McGowan Davis report that few of Israel’s inquiries have been concluded and believe that the proceedings should have been held in a public forum. Although the Israeli evidence that has emerged since publication of our report doesn’t negate the tragic loss of civilian life, I regret that our fact-finding mission did not have such evidence explaining the circumstances in which we said civilians in Gaza were targeted, because it probably would have influenced our findings about intentionality and war crimes.”

Goldstone tar även upp att FN:s slutrapport visar att endast Israel och den Palestinska Myndigheten (PA) har gjort några ansträngningar att följa Goldstonerapportens rekommendationer att utreda händelserna under Gazakriget, medan Hamas inte gjort någonting. Men han upprepar även sin kritik mot att endast ett fåtal av Israels utredningar avslutats, och att de fortfarande sker utan insyn.

Tvärtemot de braskande uttalandena från företrädare för Israels sittande regering, så konstaterar Israels tio ledande människorättsorganisationer att artikeln inte innehåller något nytt utan bekräftar vad de sagt sedan tidigare.

Förstört Jordbruk, Gaza 2009

Förstört jordbruk i Gaza 2009, efter bombningarna.

Av de hundratals dokumenterade krigsbrotten, har Israel öppnat ett 50-tal utredningar. Av dessa har bara tre avslutats. Här är Goldstone rättmätigt kritisk, liksom till Hamas som inte gjort ett dugg och dessutom tillåter fortsatta attacker. Självklart är det bra att Isarel i utredningen om  en av de allvarligaste incidenterna under Gazakriget (där 29 medlemmar av familjen al-Simouni dödades) kan visa att det berodde på en felbedömning av en befälhavare och inte på på en medveten strategi att döda civila. Men förutom det låga antalet incidenter som utreds, så oroas jag exempevis av att de israeliska soldater som dömdes för att ha använt civila som mänskliga sköldar bara fick närmast symboliska straff. Om Israel väljer att tona ner sådana brott och utdelar milda straff blir det väldigt svårt att med kraft driva anklagelserna mot  Hamas för deras användning av civila som mänskliga sköldar. På samma sätt är Israels tystnad om den meningslösa förstörelsen av jordbruk och industrier oroande, speciellt som detta visade sig enbart drabba civilbefolkningen, men gynna Hamas.

Jag sökte själv Richard Goldstone under gårdagen men fick bara tag på en av hans medarbetare som just konstaterade det lite märkliga i att Goldstones ord blir en stor nyhet först när någon annan omtolkar dem.

Men på något sätt verkar det vara en slags absurditet som hela tiden följt processen kring Goldstone-rapporten: Det är att diskussionen hela tiden fokuserar på vad andra anser att att rapporten eller medlemmarna i kommisionen sagt eller skrivit. De hårdaste och mest bisarra anklagelserna har oftast kommit från dem som inte själva läst rapporten, eller satt sig in i historien och uppdraget.

Istället för att handla om sakfrågorna har kritikerna fokuserat på just personangrepp, eller nidbilder av vad rapporten eller medlemmarna i kommissionen påstås ha sagt.

Fördelen med att israeliska regeringen gjorde en världsnyhet av sina tolkningar av artikeln, är att det förhoppningsvis kan öka just intresset för vad som verkligen står i själva rapporten, och vad de inblandade själva verkligen säger. Istället för att, som det varit hittills, fokusera på vad andra påstår att utredningen eller utredarna har sagt.

[Read more...]

Filed Under: Bistånd, Folkrätt, Israel / Palestina, Konflikt och krig Tagged With: ,

Libyen: Är militära insatser Sveriges bästa bidrag?

2011-04-01 By

Det är med sorg i hjärtat som jag hör och läser om den svenska debatten kring insatsen i Libyen.

Vi har under lång tid efterfrågat ett mer aktivt FN för att kunna ingripa när t.ex. civilbefolkning utsätts för grova övergrepp. I Libyen fanns – enligt trovärdiga uppgifter från människorättsorganisationer – uppenbara hot om stora massakrer. Vi välkomnade därför FN-beslutet och flygförbudsmandatet. 

Det är också rimligt att Sverige tar sitt ansvar för FN-beslutet. Men vi måste ta en debatt om hur Sverige på bästa sätt kan använda sina fördelar för att stödja civilbefolkningen och en långsiktig demokratisk utveckling i Libyen och i regionen.

Är verkligen beslutet att skicka JAS-plan som ska ingå i övervakningen av flygförbudszonen det bästa sättet att använda pengarna på? Vad skulle vi istället kunna göra med de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta? När det dessutom förekommer rykten om att JAS-insatsen i Libyen är en del av en kampanj för att öka värdet på JAS och bidra till dess försäljning, ja då blir det hela direkt osmakligt. Att ha konflikterfarenhet eller vara ”Conflict credential” som det heter på försäljningsspråk är en viktig försäljningsfaktor för krigsmateriel. Tyvärr finns det mycket som tyder på att detta är en del av bakgrunden till att sätta in JAS-plan i Libyen. Rapporter talar om ”kommersiellt getingbo” när alla olika flyg konkurrerar om att vara med i insatserna. 

För bara någon vecka sedan, den 22 mars, sa Carl Bildt till TT att ”Man har ingen brist på flygplan just nu. Men vi utesluter ingenting”. Utrikesministern betonade i intervjuer att behoven var av olika karaktär – humanitära, politiska, diplomatiska och militära.

Militäralliansen hade redan 350 plan i den USA-ledda insatsen. Men sedan hände något. Politiker och lobbyister började argumentera för att få med JAS Gripen i insatserna. Och hör och häpna – då efterfrågade NATO just detta. Riksdagens partier tycktes inte efterfråga underlag eller alternativ.

Nato är en militärallians och deras bedömningar utgår från det militära behovet. Jan Egeland, chef för Norsk Utenrikspolitisk Institutt, tycker att det är bra att Sverige ställer upp och menar att det ändå inte finns något stort behov av svenska angrepp på marken. Han påminner om att Norge och Sverige i militära sammanhang är ”juniorpartners”, men däremot stormakter när det handlar om bistånd. Forskare vid försvarshögskolan varnar för att man förenklar om man tror för mycket på militära lösningar. Det låter mer som om att vi ställer upp för att visa vår goda vilja. Min fråga är om det inte finns bättre sätt att demonstrera denna goda vilja på?!

FN har efterfrågat 160 miljoner US-dollar, det vill säga 1 120 miljoner kronor för de 600 000 människor i Libyen som är i behov av akut stöd. Dessutom är 200 000 människor som redan flytt Libyen i behov av insatser.

När Sverige bestämmer sig för att göra en insats avsätter regeringen 50 miljoner i humanitärt stöd – och 200 miljoner till den militära insatsen.

Jag har flera frågor:

  • Är det verkligen att bidra med svenskt mervärde att sätta in JAS-plan i Libyeninsatsen med tanke på den enorma militära flygkapacitet som NATO redan har i området?
  • Vad hade vi inte kunnat göra om vi i detta läge istället lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor som FN-resolutionen kom till för att försvara? Det viktiga är att våra insatser utgår från behov på marken utifrån en långsiktig strategi som utgår från folkrätt, krigets lagar och humanitära principer. I dessa lägen testas även svenska åtaganden när det gäller kvinnors rättigheter i konflikter. Vi måste akta oss för att ha en övertro militära lösningar.  Processen för demokrati och avskaffandet av militärdiktaturerna i Tunisien och Egypten har bara börjat, men har – jämfört med Libyen – en helt annan utgångspunkt med tanke på att konflikterna fördes med ickevåldsmedel och utan någon stor militär konflikt.
  • En annan fråga är hur trovärdiga vi egentligen är. Sverige och EU har under lång tid backat upp dessa regimer med krigsmaterial och med strategisk handel via regimerna Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain med flera. När nu folken reser sig vänder EU-staterna kappan efter vinden och börjar plötsligt kritisera regimerna. Men någon omprövning av svensk vapenexport eller handelspolitik görs inte.Våra insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Libyen är inte trovärdiga utan en rejäl omprövning av politiken i Mellanöstern och Gulfen när det gäller att ta hänsyn till mänskliga rättigheter i handelsrelationerna, vår krigsmaterialexport och i säkerhetspolitiskt samarbete. Vi måste bli mer konsekventa och långsiktigt trovärdiga i vår utrikespolitik.

Om det varit Elfenbenskusten som exporterade olja och Libyen kakao fruktar jag att engagemanget sett annorlunda ut. Vi, Sverige och västvärlden måste vara trovärdiga när vi ger oss in i konflikter av det här slaget. Gör hemläxan, svenska beslutsfattare, så att vi inte behöver skämmas inför de människor vi säger oss vilja rädda!

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Folkrätt, Handelspolitik, Mänskliga rättigheter Tagged With: ,