I slutet av 2011 är det dags för det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet. Denna gång blir platsen Busan i Korea. Innan dess hölls möten i Paris 2005 samt i Accra 2007. Men vägen till ett bättre bistånd verkar, i alla fall om Sverige får bestämma, göra en riktig u-sväng.

När Parisdeklarationen om biståndseffektivitet kom 2005 var det en unik överenskommelse. De tongivande givarländerna inom OECD:s utvecklingskommitté DAC och regeringar i länder som tar emot bistånd kom gemensamt överens om principer som skulle öka kostnadseffektiviteten och ge möjlighet till hållbara resultat i biståndet. Ledorden var lokalt ägarskap, samordning och att givarländerna skulle anpassa sig till mottagarländernas system.

Resultat i biståndet har hela tiden stått i fokus, men vid mötet i Paris påtalades vikten av ett ömsesidigt ansvarutkrävande. Givare och mottagare skulle i partnerskap planera och följa upp ländernas utvecklingsplaner. Mottagande regeringar skulle i första hand vara ansvariga gentemot sin befolkning, medan givarna hade ett ansvar för att ge de bästa möjliga förutsättningarna för utveckling.

Mötet i Accra 2007
Vid nästa högnivåmöte i Accra 2007 betonades vikten av förutsägbarhet och långsiktighet i stödformerna. Alltför många av givarländerna var fortfarande kvar i ett splittrat projekttänk. Samtidigt hade fokuset på resultat skapat obalans i agendan för ansvarsutkrävande, när mottagarländers regeringar blev mer ansvariga mot givarna än mot sin egen befolkning. Inför mötet i Accra mobiliserade det civila samhällets organisationer (CSO:s) kraft för att uppnå ett erkännande för sin roll som utvecklingsaktörer. Det fanns tecken på att regeringar tolkade frågan om koordinering som ett uppdrag för staterna att samordna allt stöd, även det som kanaliserades via civila aktörer. Med gott stöd från länder som Kanada och Sverige erkändes CSO:s som aktörer ”i sin egen rätt” och regeringarna gav också löften om att ge organisationer i det civila samhället goda förutsättningar för att kunna arbeta så effektivt som möjligt. CSO:s lovade också att se over sin egen utvecklingseffektivitet (läs mer på www.openforum.org).

På vägen mellan Paris och Accra – och kanske några steg därefter – vandrade en grupp entusiastiska biståndsaktörer. Ganska övertygade om att det recept man tagit fram verkligen skulle kunna bidra till ett bättre bistånd. Samtidigt kunde var och en av de aktörer som verkade i de komplexa miljöer som många utvecklingsländer utgör, konstatera att det krävdes tålamod och fokus på kapacitetsutveckling. Jämte budget- och samordnade sektorstöd måste parterna satsa på att stärka den demokratiska strukturen och kulturen i utvecklingsländerna och i de globala relationer som finns i ramverken runt biståndet. Utvecklingsländerna måste få stöd att stärka sina system för offentlig ekonomisk förvaltning och rättssystem samt till de aktörer som garanterar oberoende granskning, t ex ett lands riksrevision eller parlamentets budgetkommittéer, oberoende medier eller det civila samhällets aktörer.

Förändrad politik
Det visade sig dock att givarländernas tålamod var kortare än vad man räknat med. Trots att de studier som hittills granskat Parisagendans implementering (se Odén och Wolgemuths studie av Tanzania & Mozambique) visar att det är tid som behövs, så har de länder som tidigare backat upp agendan nu dragit ner på ambitionsnivån.

Kanada, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Danmark och Sverige har alla fått nya regeringar. Istället för att ytterligare engagera andra aktörer vars medverkan varit ljum, lägger de nu gemensamt om kursen genom att lägga ytterligare vikt vid resultatagendan. Sverige menar att frågan om ägarskap har fått stå i centrum på bekostnad av frågor kring resultat och ansvarutkrävande. Trots att studier visar att långsiktigt hållbara resultat endast kan åstadkommas genom ägarskap och ansvarsutkrävande som fokuserar på relationen mellan regeringar och dess befolkning väljer t.ex. den svenska regeringen att ta bort prioriteringen på ägarskapsfrågan. Sverige och dess likasinnade verkar nu ointresserade av nya utfästelser för att effektivisera biståndet.

…och förändrad ekonomi
Den ekonomiska krisen har också påverkat givarländernas syn på biståndet. Det har, ånyo, blivit legitimt att tala om egenintresse. Det ökade fokuset på “pay back” till europeiska skattebetalare och introduktionen av näringslivsaktörer i bistånd och utveckling är ett tecken på denna trend.

Fokus på kostnadseffektivitet och viljan att “följa varenda krona” medför att Sverige har gjort en u-sväng. I flera stödformer ser vi nu en tillbakagång till den ineffektivitet som präglat tidigare bistånd. Exempel på detta är kortsiktiga projekt, utan tillräcklig förankring och koordinering mellan aktörer och insatser där inte lokal kapacitet tas tillvara och utvecklas.

Vad kommer att hända på vägen till Busan?
The Working Party on Aid Effectiveness är, som sagts, ett unikt sammanhang där givare, mottagare och civila aktörer samverkar i dialog om ett bättre bistånd. Det samlar forskning, studier och praktiker i uppföljning av Parisagendan, vilket ska ske andra halvåret 2011.

Samtidigt träffar den svenska biståndsministern Gunilla Carlsson sina likasinnade ministerkollegor och talar om en ny vändning för biståndet. Grunden för samtalen är oklar eftersom de inte verkar ta hänsyn till de utvärderingar som kommit och ska komma vid halvårsskiftet. Det finns en oro att ideologiska argument får stå över sakliga argument, som bäddat för en långsiktigt hållbar överenskommelse om biståndet. Dessutom är det beklagligt att dialogen mellan ministrarna från dessa högt hållna givarländer sker i enrum och utan koordination med övriga aktörer.

Sverige har länge haft ett mycket gott anseende vad gäller utvecklingsfrågor och regeringen har tagit lovvärda initiativ för ökad transparens kring användningen av biståndsmedlen. Därmed kan vi också ha förväntningar på att Sverige förvaltar sin långa och rika erfarenhet av bistånd på bästa sätt och verkar för en transparent och konstruktiv diskussion om hur biståndet ska kunna vara ett ännu mer effektivt instrument för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Läs mer:

Mötet i Busan: En milstolpe för biståndet? Skrivet av Penny Davies på Diakonias webb

Diakonia och Better Aid i öppet brev till Gunilla Karlsson: Fem farhågor och synpunkter

Om Parisagendan och biståndseffektivitet (PDF)