Läget på klimatmötet i Bonn är dystert, och de ovilliga förhandlarna har inte ens omvärldens kritiska ögon på sig, eftersom medias representanter lyser med sin frånvaro.

Svenska journalister vi pratar med svarar att ”det händer ju ändå inget i förhandlingarna”. Just det – vi är snabbt på väg mot en 5-gradig uppvärmning (där vi redan vid 1,5 grader kommer att se katastrofala följder) och våra beslutsfattare visar ingen vilja att göra något. Är inte det ett faktum som behöver belysas och borde inte svenska medier känna ett behov av ställa kritiska frågor till politikerna?

Två nyckelfrågor: Utsläppsminskningar och klimatfinansiering
Läget är följande: Det finns två generella nyckelfrågor i förhandlingarna: hur mycket olika länder ska minska sina utsläpp samt hur rika länder ska bidra för att stödja klimatarbete i fattiga länder.

Hittills är det, enligt bland annat en studie som Stockholm Environment Institute nyligen genomfört, de fattiga länderna som gjort störst åtaganden om utsläppsminskningar. De rika länderna, även EU, har inte lyckats visat någon god vilja eller seriöst engagemang under dessa förhandlingar genom att gå före och visa vägen för de mest ovilliga länderna. Minskningen av utsläpp handlar om att temperaturökningar över 1,5 grader kommer att få katastrofala konsekvenser och i Cancún enades länderna om att ökningarna inte ska gå över 2 grader, vilket alltså är otillräckligt enligt vetenskapen. Och inte ens detta ser ut att vara möjligt att nå, när vi ser hur förhandlingarna utvecklas just nu.

Den andra viktiga frågan för om världen ska lyckas hejda temperaturökningen är att få fram de pengar som krävs för de fattiga ländernas klimatarbete. Det är absolut nödvändigt att få fram nya pengar för detta, så att de redan ansträngda biståndsbudgetarna inte urholkas, och därför krävs innovativa finansieringsmekanismer som kan generera dessa pengar.

Finansieringsfrågan är alltså en nyckel för att kunna genomföra de åtgärder som krävs, och även här försöker de rika länderna skjuta besluten framför sig. Det som gör situationen så akut är den ofrånkomliga tidsfördröjningen: vad man än kommer fram till så tar det tid att etablera de finansieringsmekanismer som behövs för att genomföra det arbete som krävs.  Organisationer på plats här i Bonn har börjat cirkulera lappar med siffran noll på, för att illustrera hur mycket pengar de rika länderna lagt på bordet under dessa dagar…

Att förhala är en farlig väg
Så den strategi den rika världen nu har, att försöka vinna tid och förhala förhandlingar om de kritiska frågorna är en mycket farlig väg att gå. Vad är det man försöker spara tid och pengar för? Ju längre vi väntar med att göra något åt klimatförändringarna, desto dyrare kommer det att bli! Både i pengar och i människoliv. Just nu bidrar denna attityd dessutom  till att undergräva det redan dåliga förtroende som finns mellan fattiga och rika länder.

Ankin Ljungman, Policyrådgivare, Diakonia – på plats i Bonn på klimatmötet

>> Tidigare blogginlägg från Bonn

>> Diakonias och Svenska kyrkans sex punkter för ett rättvist klimatavtal

>> Dags för klimaträttvisa

>> Klimatfakta: Greenhouse Development Rights, faktablad mm

Diakonias regionale handläggare Magnus Hallbåter bloggar om presidentvalet i Peru den 5 juni. Kandidaten för nationalistpartiet, Ollanta Humala, vann med cirka 4 % marginal gentemot sin motståndare Keiko Fujimori. Det har varit en lång och smärtsam men också rik valrörelse:

Lång för att den i praktiken började i januari och accelererade fram till den 10 april då sju av nio kandidater slogs ut i en första valomgång och då även 130 nya kongressledamöter valdes. Sedan dess, och fram till valet den 5 juni, har det varit en duell mellan Ollanta Humala och Keiko Fujimori. Båda kandidaterna har omgärdats av en omfattande, mer eller mindre underbyggd, kritik.

Smärtsam för att denna valrörelse understundom har tagit fram det allra värsta i ett redan fragmenterat samhälle. Land har ställts mot stad, rik mot fattig och vit mot ursprungsfolk. Naken rasism har flödat, framförallt i sociala medier men även, taffligt skyld, i press och TV. Dessa övergrepp tilltog efter den första valomgången, då de tre kandidater som nästan hälften av peruanerna samt det politiska och ekonomiska etablissemanget ansåg vara mest lämpade alla blev utslagna. Kvar blev Ollanta och Keiko, ett mardrömscenario för många. Föraktet för demokratin syntes i all sin prakt hos den numerärt svaga men ekonomiskt starka konservativa peruanska högern som av erkända akademiker klassats som den mest militaristiska i Sydamerika, jämte Colombia, med ett stundtals öppet förakt för mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar.

Det har också varit smärtsamt för den position som nästan all media i Peru konsekvent har antagit sedan den 10 april. FÖR Keiko. MOT Ollanta. Jag skriver i presens för i detta avseende har inte något ändrats sedan själva valet i söndags. Valvakan och dagarna efter valet har speglats av fortsatt kritik. Orsaken var tämligen lätt att skåda. Keiko ansågs vara den representant som bäst kunde tillgodose medieägarnas ekonomiska och politiska intressen. Flera journalister som under valkampanjen försökte inta en mer neutral hållning fick sparken utan vidare förklaringar. Denna ensidiga rapportering har föranlett en rad protester, bäst sammanfattade i det brev som nobelpristagaren Vargas Llosa skickade till Perus största tidning där han drog tillbaka sin söndagskolumn.

Rik har valrörelsen också varit. För trots ovanstående elakartade komponenter har valet engagerat och skapat debatt, såväl kring den ekonomiska modellen och statens roll i samhället som kring historien och forna tiders brott och övertramp. Mycket av detta pratar man annars inte om i Peru. Få av såren har läkts från inbördeskrig och Fujimoris autoritära regim på 90- talet. Få har haft möjlighet eller vilja att ifrågasätta den rådande ekonomiska modellen och den minimalistiska staten. Något förenklat kan man säga att Keiko slogs mot historien och Ollanta mot framtiden. Keiko lyckades aldrig hitta balansgången mellan att dra nytta av de saker som upplevdes som positiva under sin fars regeringsperiod där hon själv deltog aktivt och ta avstånd från de övergrepp som begicks under samma tid. Ollanta gjorde sitt bästa för att skapa tilltro för demokratin och svära att han inte avser att stanna längre i ämbetet än de fem år som konstitutionen medger. ”När det gäller Ollanta har vi våra farhågor men ifråga om Keiko har vi bevis”, var en fras som ofta luftades under kampanjen och i slutändan skadade bevisen Keiko mer än farhågorna tyngde Ollanta. Framtiden segrade över historien.

Den kommande månaden fram till installationen som president i slutet på juli blir avgörande för att analysera Ollantas Humalas politik. Det är nu som den nya regeringen formas. Å ena sidan efterlämnar president Garcia ett ordnat hus med en god ekonomi och betydande valutareserver. Å andra sidan pågår i landet över 200 sociala konflikter, majoriteten relaterade till den snabba expansionen av gruvindustrin.

Att kunna navigera mellan de omfångsrika löftena som spriddes under valkampanjen, de befintliga resurserna och folks förväntningar – ställda på sin spets i de sociala konflikterna – är en stor utmaning som kräver inte bara ett erfaret team utan också en lyhörd president.  För att ytterligare komplicera scenariot sker det under den direkt fientliga attityd som de flesta medier fortsätter att inta.

Ollantas seger anses vara unik, inte bara i en peruansk kontext utan även i internationella sammanhang eftersom den sker i ett land som har haft en tillväxt på i genomsnitt 7  under 10 års tid. En järnstark konjunktur och ingen kris och så röstar man fram en kandidat som för bara något år sedan sade sig vara helt emot det rådande ekonomiska systemet. Även om Ollanta har modererat sina åsikter något så säger det en del om den tillväxt som har varit och den stora oförmågan att fördela de rikedomar som har skapats. Det är insikten kring den oförmågan som har föranlett Diakonia att fortsätta arbeta i Peru i en tid då mycket internationellt bistånd drar sig tillbaka med motiveringen att Peru är ett medelinkomstland.

Diakonia kommer att fortsätta arbeta i Peru, med fokus på mänskliga rättigheter, demokrati, kvinnors situation samt bevarandet av naturresurser. I vissa avseenden, bland annat när det gäller viljan att reda ut brott mot de mänskliga rättigheterna och kampen mot fattigdomen samt förbättrande av dialog med sociala/etniska baser råder en optimism hos mig och mina kollegor. I andra frågor som gäller gruvindustrin som motor för landets tillväxt finns det färre skäl att vänta förändringar.

Ett annat frågetecken gäller hur Ollanta positionerar sig regionalt och internationellt på den ideologiska skalan där alternativen synes vara Chavez  och Alba-länderna å ena sidan och Brasiliens Lula – Rouseff modell samt la Concertación i Chile å andra sidan. Det första statsbesöket lär ha stor symbolisk betydelse. Framtiden segrade och framtiden får utvisa.

>> Diakonia i Peru

>> Rättvisan hann ikapp Alberto Fujimori