Kreativ bokföring med skuldavskrivning till Kongo

2011-07-14 By

Jag har tidigare bloggat om hur regelverket för svensk export behöver bli bättre för att inte underminera respekten för mänskliga rättigheter. En viktig komponent är att svenska exportfrämjande myndigheter får tydligare riktlinjer så att respekt för mänskliga rättigheter är vägledande när Sverige gör affärer utomlands.

I dagarna har jag än en gång påmints om hur viktigt detta är. Regeringen har nyligen fattat beslut om att skriva av en skuld som demokratiska republiken Kongo, dåvarande Zaire, haft till Sverige sedan 70-talet. Skuldavskrivningar för fattiga länder är något bra som Diakonia länge arbetat för. Med ett regelverk som säkerställt respekt för mänskliga rättigheter hade den här affären nog inte blivit av. Den här skuldavskrivningen innehåller dessutom flera komponenter som är direkt upprörande.

Skulden kom till när svenska företag, jag låter det vara osagt vilka, gjorde affärer med den kongolesiske diktatorn Mobutu för att förse det fattiga landet med ett elöverföringssystem.  De svenska företagen försäkrades genom myndigheten Exportkreditnämnden (EKN), som lovade stå för förlusterna ifall Mobutu inte höll sin del av avtalet. Diktatorn höll inte sin del, och skulden förvandlades till en statsskuld från Kongo till Sverige när de svenska företagen fick sin ersättning från EKN. Med åren har skulden blivit allt mindre värd, eftersom sannolikheten att få tillbaka den minskat. I de sista dagarna i juni i år meddelar finansdepartementet att man skriver av skulden till Kongo. Men då har något hänt med beloppet – 980 miljoner skrivs av, låter man meddela, och dessa pengar kommer att läggas på 2012 års biståndsbudget.

Men marknadsvärdet hos EKN är 5 procent av det beloppet – knappt 50 miljoner kronor.  Regeringen har tagit den ursprungliga skulden, räknat upp den till dagens värde samt lagt på ränta för de år som skulden inte betalats tillbaka. Så kan regeringen dra bort 980 miljoner kronor från biståndsbudgeten. EKN får sina 5 procent och regeringen kan göra vad den behagar av de dryga 900 miljoner som återstår. Ekot har också rapporterat om detta.

Vi på Diakonia anser att det är direkt omoraliskt. Det här sättet att räkna innebär att den svenska skuldavskrivningen stärker den svenska istället för den kongolesiska statsbudgeten. Sverige och de svenska företagen går skadelösa, men de fattiga som får del av de svenska biståndsinsatserna förlorar nästan en miljard kronor.

Men på finansdepartementet betraktar man den här så kallade skuldavskrivningen som en biståndsinsats. Länderna som får skuldavskrivningar åtar sig att använda det avskrivna beloppet till fattigdomsbekämpning, meddelar finansdepartementet.

Min fråga är: Hur säkerställer ni att den kongolesiska regeringen använder pengarna på det sättet? Följer ni upp att pengarna går till rätt saker och mäter ni resultaten av det arbete ni förväntar er ska äga rum? När biståndsministern säger att varje biståndskrona ska göra nytta för de fattigaste människorna i världen så gäller det också de 900 miljoner kronorna. Det är inte första gången det här sker. Regeringen gjorde exakt samma sak 2009 och då fick vi löften av allianspartierna fp och kd att detta inte skulle ske igen. Men nu har det skett – och vi är besvikna.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning, Kongo-Kinshasa

Vi väntar otåligt på skärpta lagar för vapenexport

2011-07-07 By

Exportkrediter- guld och gröna skogar? Kan man utgå från att Sverige tar hänsyn till mänskliga rättigheter när man genomför internationella affärer – eller finns det risk för att exportpolitiken bidrar till motsatsen?

Idag torsdag hölls ett seminarium i Almedalen som satte dessa viktiga frågor i centrum. Under våren har Diakonia varit djupt involverade i ett arbete för att få svensk politik att på ett bättre sätt sätta respekten för mänskliga rättigheter i centrum i samband med svensk export. Det finns för många exempel på motsatsen och därför har Diakonia gjort gemensam sak med Amnesty, Sveriges kristna råd och Svenska freds- och skiljedomsföreningen genom politikeruppvaktningar, brev till partiledare och debattartiklar.

Vi kan konstatera att svensk vapenexport ökat väsentligt under de senaste tio åren, och trots att det svenska regelverket för vapenexport på papperet är restriktivt och avråder från export av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter ser vi att även värdet av krigsmaterielexporten till länder med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna ökat.

Under 2010 exporterade Sverige för 256 miljoner kronor enbart till Saudiarabien, huvudsakligen pansarvärnsvapen vilket är krigsmateriel för strid. Samtidigt vet vi att situationen för de mänskliga rättigheterna i Nordafrika och Gulfen fortsätter att vara alarmerande. Enligt Amnesty är den senaste tidens höga avrättningstakt i Saudiarabien mycket oroande. Sedan årsskiftet har minst 27 personer avrättats, vilket motsvarar den totala siffran för hela förra året.

Trots att den svenska lagstiftningen i fråga om vapenexport på papperet är tydlig och ställer respekt för mänskliga rättigheter som ett ”centralt villkor” för export är verkligheten annorlunda. Vi beklagar att den politiska majoriteten i Exportkontrollrådet har valt att åsidosätta kriteriet om respekt för mänskliga rättigheter till förmån för godkännande av exportaffärer.

I december 2003 utlovade riksdagen att mänskliga rättigheter och de fattiga människornas perspektiv skulle få större betydelse för reglerna för export av krigsmateriel genom Sveriges Politik för Global Utveckling. Samma år lovade regeringen att särskilt ta hänsyn till internationell humanitär rätt som ett ”kriterium” för tillståndsgivning vid Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen. (Declaration Agenda for Humanitarian Action Resolutions – International Conference of the Red Cross and Red Crescent Geneva, 2-6 December 2003).

Jag kan bara konstatera att jag har väldigt svårt att se att dessa löften fått något genomslag. Gapet mellan löften och verklighet har istället bara växt.

Den 12 maj 2011 kom Utrikesutskottet dock överens om att göra ett nytt särskilt tillkännagivande till regeringen: ”Utskottet anser, mot bakgrund av såväl politiken för global utveckling (PGU) som den fortsatta utvecklingen inom EU-samarbetet, bland annat antagandet av ICTdirektivet, att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.” Riksdagen fattade beslutet den 19 maj, även om MP och V reserverade sig eftersom de tyckte det var för vagt formulerat.

Den 17 maj 2011 publicerades också ett gemensamt upprop på DN debatt som en del av oss folkrörelser tagit initiativ till. Vi är väldigt glada över att FP, KD, S, MP och V då gav ett betydligt tydligare besked: ”Vi åtar oss nu att verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna.” Tack för detta tydliga besked! För oss betyder detta löfte tre saker.

1. Ny lagstiftning. Det enda rimliga är att riksdagen beslutar om ett tydligt absolut förbud i lagen om krigsmateriel mot export av krigsmateriel till stater som inte respekterar mänskliga rättigheter och uppfyller de mest grundläggande demokratiska kriterier.

2. Skyndsam process. Även om det kan finnas många frågor som kan vara aktuella att se över när det gäller svenska regelverk kring export av krigsmateriel anser vi att riksdagens beslut måste få omedelbar effekt genom en skärpning i lagstiftningen. Vi menar att det rimliga är att regeringen snarast lägger fram en proposition som kan beslutas av höstriksdagen för att komma i effekt – kanske så tidigt som 1 januari 2012.

3. Ändrad praxis. ISP och EKR har systematiskt ändrat praxis med hänsyn till omvärldsutveckling. När riksdagen nu gör ett tillkännagivande måste det även få betydelse i fråga om skärpt tillståndsgivning.

Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare, på plats i Almedalen

Läs mer om svensk export i Diakonias och Amnestys gemensamma rapport ”Export till priset av mänskliga rättigheter”.

Filed Under: Bistånd, Handelspolitik, Mänskliga rättigheter

Almedalen har glömt löftena om klimaträttvisa!

2011-07-06 By

Allt går för högtryck här i Almedalen. Politiker talar, gör utspel, media hårdbevakar, organisationer nätverkar och åsikter sprids. Själv kommer jag från ett seminarium om klimaträttvisa tillsammans med näringslivets representant, Diakonia, Tällberg Foundation, Svenska kyrkan och SPP.

Det är stor skillnad om man jämför med Almedalsveckan 2009. Då stod klimatfrågan överst på dagordningen – ett klimatavtal skulle ros i land i december i Köpenhamn. Det blev inte så, och nu ryms intresset för det som är en av vår planets och vår befolknings verkliga ödesfrågor i politikernas bisatser. Hur kan vi tillåta att det blir så? Vilka blir konsekvenserna för fattiga människor som lever i länder som drabbas av klimatkatastrofer och för kommande generationer?

Många förvånandes över att statsminister Reinfeldt i sitt tal var så internationell. Han tog bland annat upp frågan om klimatförändringarna och pekade på problemen, men sade inte ett ord om hur de behöver lösas utan hänvisade till en framtidsutredning. Även i miljöpartiets språkrörs tal lyste förslagen till lösningar på klimatförändringarnas problem med sin frånvaro.

Svenska politiker behöver göra bättre än så om vi på allvar ska få igång ett arbete som innebär att vi på ett rättvist sätt tar itu med klimatfrågorna. Alla måste inse att det inte finns några genvägar ut ur detta problem – det måste fattas modiga beslut och det behöver ske nu.

Diakonias uppfattning är att fattiga män och kvinnor i utvecklingsländerna idag tvingas betalar priset för de utsläpp av växthusgaser som rika länder som Sverige historiskt har orsakat. Grundregel 1 är att vi därför måste ta vårt ansvar för den situation som vår industrialisering och ekonomiska utveckling orsakat. Grundregel 2 är att vi aktivt måste påbörja vårt omställningsarbete både i Sverige och i fattiga länder – nu. Världen måste satsa stort på nya innovationer för att vi ska bli av med vårt beroende av fossila bränslen. Det finns redan pengar i investeringsbolag som kan styras mot klimatsmart tillverkning och utveckling. Vi kan alla ställa krav på hur våra pensionspengar investeras så att de styrs om från företag som förvärrar klimatutsläppen till dem som bidrar till lösningarna.

Vi måste också utveckla nya sätt att generera de pengar som behövs för att lindra effekterna av de klimatförändringar som redan plågar de fattiga länderna och för att bekosta teknikomställning. Det finns flera olika förslag till hur de nya pengarna ska komma in, till exempel skatt på flygtrafik och sjöfart. Varför har politikerna inte påbörjat arbetet med att utreda förslagen så att vi kan genomföra och genererar de nödvändiga inkomsterna?

När vi på Diakonia träffar svenska politiker och partiledare får vi ibland höra att det som engagerar människor är om de får någon extra hundralapp i plånboken eller inte. Om den uppfattningen präglar svenska politiska beslut är vi illa ute. Då får vi en politik som saknar visioner när det gäller de globala utmaningarna, och utan visioner lyser de konkreta politiska förslagen med sin frånvaro. Just nu varnar FN för att torkan på Afrikas horn ska förvärras och leda till en svältkatastrof av stora mått. Diakonia har personal och samarbetsorganisationer i Somalia och Kenya som är involverade i arbetet för att lindra nöden bland dem som törstar och hungrar. För oss, för våra partner och för de fattiga som ropar efter klimaträttvisa faller vackra ord och löften platt till marken. Svenska politiker – håll era löften från 2009!

Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare på plats i Almedalen

Filed Under: Bistånd, Klimat