Svälten på Afrikas horn fortsätter, och i Somalia betalar människorna ett enormt högt pris för instabiliteten i regionen och frånvaron av en fungerande stat.

Det finns ett gemensamt mönster i de flesta väpnade konflikter: Civilbefolkningen betalar ett högt pris, medan andra tjänar pengar. Ibland är de som blir förmögna på konflikterna samma personer eller strukturer som har makten att förlänga och förvärra konflikten, eller hindra en kommande fred.  Detta, bland annat, tar SVT:s Korrespondenterna upp i kvällens program, som jag uppmanar dig att titta på.

Diakonia har på olika sätt pekat på vikten av att både stater, företag och biståndsorganisationer som verkar i konfliktområden måste förstå och undvika negativa effekter av sitt arbete. Under 2012 hoppas vi dessutom att kunna dra igång ett forskningsprojekt, i samarbete med organisationer, näringsliv samt forskare från högskolor och universitet, om hur krigens profitörer kan blir krigens aktörer.

Ett av de bästa sätten att säkerställa att man verkligen gynnar civilbefolkningen och inte krigens profitörer är genom långsiktig lokal närvaro och kunskap om situationen.
När Diakonia genomför sina humanitära insatser så går vi alltid genom lokala samarbetsorganisationer som vi känner sedan länge, som är väl etablerade och har kapacitet att förmedla katastrofbistånd.

I Puntland i norra Somalia – där Diakonia jobbat i över 20 år – tar våra partner sedan flera månader tillbaka emot internflyktingar som flyr undan svälten i de södra och centrala delarna av landet. Som en del av vårt långsiktiga utvecklingsarbete i Puntland har Diakonia bland annat varit med och format och utbildat den katastrofberedskapsmyndighet som kämpar för att hålla situationen under kontroll i de norra delarna av Somalia. Det råder torka och situationen är svår även i Puntland idag, men tack vare att det ändå finns ett organiserat samhälle, så finns det beredskap för och förmåga att hantera krisen.

När vi nås av rapporter om att hjälpen från FN och andra organisationer till svältdrabbade internflyktingar i Mogadishu inte kommer fram, att den stjäls och blir ett medel för några få att berika sig, visar det än en gång att det är helt nödvändigt att ha upparbetade kontakter och kännedom om situationen i ett land innan man genomför katastrofbistånd.

Just den lokala närvaron har gjort det möjligt för Diakonia att utveckla egna metoder i Somalia. För att undvika transporter och ”svinn på vägen” har vi i den rådande humanitära krisen skapat ett system med ”matkuponger”, vilket också gynnar den lokala handeln. Våra samarbetsorganisationer arbetar tillsammans med såväl myndigheter som World Food Program och andra organisationer för att koordinera hjälpen och säkerställa att den kommer fram till de som behöver den mest. Den hjälp som går via Diakonia till norra Somalia når fram. Men behoven är stora och det behövs – förstås – mer resurser.

Nu är situationen som den är i södra och centrala Somalia – osäkerhet, dålig lokal kapacitet och risk för våldsamheter. Trots det kan vi inte avstå från att hjälpa de somaliska barn, kvinnor och män som svälter. Katastrofbistånd är ett högriskprojekt, men lösningen är inte att avstå från att hjälpa i väntan på att demokrati och stabilitet ska få fäste. Omvärlden måste hjälpa när katastrofen slår till.

Om vi inte ständigt vill hamna i situationer där vi desperat försöker lindra effekterna av kriserna istället för att långsiktigt angripa orsakerna till konflikter och brist på utveckling måste västvärlden ändra sitt arbetssätt och engagemang i misslyckade stater som Somalia. Nu!

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare Konflikt och rättvisa, Diakonia

PS: Läs gärna mer om hur Diakonia jobbar just nu i Somalia på vår webb