Högre tillväxt med jämställd arbetsmarknad

2011-10-27 By

Tillväxt och social och ekonomisk utveckling gynnas av jämställdhet konstaterar Världsbanken i en ny rapport. När alla får samma chans på likvärdiga villkor så kan var och en bättre utnyttja sin potential. Trots detta så går det alldeles för långsamt, även i Sverige.

Nu har Världsbanken kommit med en rapport som ytterligare stärker vikten av ökad jämställdhet. Svenska Dagbladet hade två helsidesuppslag i torsdagens (20 okt) tidning angående rapportens resultat:

”Stora vinster med ökad jämställdhet…. Målet: ökad tillväxt, bättre framtid för kommande generationer och stärkt demokrati. Receptet: ökad jämställdhet.”

Idag råder fortfarande en ekonomisk ojämlikhet. Trots ökad utbildning hänvisas kvinnor till låglönesektorer och står för större delen av det obetalda arbetet, vilket bland annat leder till ”utbrändhet” och ohälsa av dubbel – ibland trippel – arbete samt inte minst lägre pension. Och då tänker jag fortfarande bara på svenska förhållanden.

Hur har våra systrar det ute i världen? Rapporten ger några exempel. På familjenivå har den mätt hur mycket tid män respektive kvinnor lägger ner på till exempel hushållsarbete och omvårdnad av barnen i familjen, vilket ger förutsättningarna för hur vi ska kunna fungera på arbetsmarknaden och vara produktiva. Det förvånande är att svenska män ger försvinnande mer tid till dessa sysslor än de flesta män i några utvalda länder runt om i världen.

  • När det gäller hushållsarbetet så lägger svenska män ner 2. 3 tim, Cambodia 3.3, Pakistan 2.5, Bulgarien 2.6, Sydafrika 1.8 samt Italien 1.4.
  • Gällande omvårdnad av sina barn lägger svenska män ner 0.3 tim per dag, Italienska män 0.2, Pakistan 0.2, Cambodia och Bulgarien 0.1 samt Sydafrika 0. 

Detta är egentligen väl kända fakta och som vi har vant oss vid. Den höga mödra- och barnadödligheten, där flickor ligger sämre till än pojkar, har vi också vant oss vid. Hur kan jag påstå att vi vant oss vid detta? Jo, jag ser inte tillräckliga resultat.

Jag tycker att den politiska viljan till förändring inte är tillräckligt stor. Om våra politiska beslutsfattare tog på allvar att receptet för ökad tillväxt, bättre framtid för kommande generationer och stärkt demokrati uppnås genom jämställdhet social, ekonomiskt såväl som politiskt, skulle vi se snabbare och tydligare strukturförändringar med större rättvis fördelning av resurserna.

Det går alldeles för långsamt. Våra partners i den icke-priviligierade delen av världen, främst kvinnor och barn, upplever en fortsatt daglig kamp mot fattigdom och förtryck. Varför? Vi har fakta på att om alla fick chansen att utnyttja sin potential så skulle vi få en snabbare och bättre utveckling för alla.

Vad ska vi säga till våra barn och barnbarn över att vi inte gjorde mer för att skapa en tryggare och mer rättvis värld för alla? Vi har receptet enligt den stora tungt vägande auktoriteten Världsbanken.

>> Till Världsbanken och rapporten 

Filed Under: Bistånd, Jämställdhet Tagged With:

Ett eget liv

2011-10-25 By

Vilma Siney

Vilma Siney

Det här är Vilma Siney.
22 år fyllda och fortfarande ogift.
- I min by bör man gifta sig i 14-15-årsåldern och det är föräldrarna som bestämmer med vem, säger hon.
Vilma har tur. Hennes föräldrar är annorlunda, de låter henne vänta. Därför kan hon studera till lärare.

Jag träffar Vilma hos Diakonias partner, kvinnoorgansationen Agims, i byn San Juan någon timma från Guatemala City.
Ett tjugotal unga tjejer har samlats för att lära sig mer om sex och kvinnors rättigheter. Alla kommer från mindre byar runt omkring och alla är klädda i mayafolkets traditionella, färgsprakande dräkter.
- När flickor gifter sig vet de ofta inte hur barn blir till. Man pratar inte om sex. Det är tabu. Och de flesta vet inte att det är förbjudet för en man att slå sin fru, säger Vilma.

Vilma är redan en ledargestalt i sin by. Det är henne kvinnorna frågar.
- Många tycker att jag är konstig, de säger att jag borde gifta mig. Men nu är vi faktiskt fyra tjejer i min by som vill vänta med att gifta oss, och långsamt börjar andra kvinnor se oss som förebilder. Vi vill själva bestämma över våra liv.

Hon ser Agims kurser som sin räddning.
- Många kvinnor är förtryckta, fysiskt, psykiskt och sexuellt. Agims hjälper oss att ta oss ur förtrycket, att förändra vår situation. Det är bra.

Filed Under: Bistånd

Det är hög tid

2011-10-22 By

Det har äntligen slutat regna. Idag skiner solen i Guatemala City och runt om i Centralamerika sjunker vattnet undan. Men det betyder tyvärr inte att katastrofen är över. I Guatemala var majsen och bönorna klara för skörd i november. Nu har många fattiga bönder sett sina grödor förstöras och de har inget att leva av de kommande månaderna. Lösningen kan vara att söka jobb som daglönare på de stora plantagen, men också där är det tufft; stora delar av sockerproduktionen har förstörts i vattenmassorna.

Infrastrukturen har också drabbats hårt. Vägar har förstörts, människor har isolerats. Även här i Guatemala City har vägar skadats. Inte så långt ifrån där jag är nu öppnades marken för ett par dagar sedan och två personer försvann 300 meter ner i underjorden. Orsaken sägs vara kraftigt regn i kombination med dåligt underhåll av vattenledningarna. Vägen klövs rakt av och hela stadsdelen är nu onåbar med bil.

I Guatemala lever 75 procent av befolkningen i fattigdom. Diakonia arbetar tillsammans med lokala partnerorganisationer för att hjälpa de allra fattigaste, de mest utsatta. Men det räcker inte med bistånd. Klimatförändringarna måste stoppas.

I klimatavtalen har i-länderna lovat att vi ska minska våra utsläpp av växthusgaserna, och dessutom ge ekonomisk hjälp till de fattiga länderna, så att de kan minska sina utsläpp. Men i Sverige har pengarna för det tagits från biståndsbudgeten. Det är djupt orättfärdigt. Då blir det ju de fattigaste som får betala i alla fall.

Om ungefär en månad träffas världens ledare i Sydafrika. De måste komma överens om hur klimatförändringarna ska stoppas. Och de fattigaste måste få hjälp att anpassa sig till den nya, extrema vädersituationen. Här i Guatemala har ingen tid att vänta längre.

Filed Under: Klimat

Regn, regn, regn

2011-10-19 By

Det har regnat i över en vecka nu; ett hårt, ihärdigt regn som inte vill sluta.
- Hemskt, säger folk på gatan i Guatemala City och drar jackan tätt kring kroppen.
Men det är inte kylan eller den grådaskiga stadsbilden de syftar på. Det är översvämningen. Stora delar av Centralamerika står under vatten. I Guatemala och El Salvador råder katastroftillstånd. Vattnet har trängt in i hus, förstört odlingar och återigen ryckt undan mattan för de allra fattigaste. Ett par hundra tusen människor har drabbats, minst 80 personer har dött.
Även Diakonias partner har drabbats hårt. Bland de värst drabbade finns byar i Bajo Lempa i östra El Salvador, och byar i södra Honduras. Just på dessa platser skulle jag ha befunnit mig nu, om det inte var för regnet. Diakonia ska tillsammans med Kooperation Utan Gränser och Postkodlotteriet stödja och stärka tusentals kvinnor i 30 byar i Honduras, El Salvador och Guatemala. Våldet mot kvinnor ska minska, jämlikheten öka och kvinnorna ska få hjälp att tjäna egna pengar.
Just nu har dessa kvinnor och deras familjer fullt upp med att bara överleva. Oron för framtiden är stor eftersom många av dem har förlorat hela sin skörd, allt de har att leva av.
Översvämningar förekommer varje år i Centralamerika. Och det verkar inte bli bättre. Tvärt om. Vettig samhällsplanering saknas och fattiga människor bosätter sig ofta i riskfyllda områden, nära flodbäddar och på bördig jord som ständigt översvämmas. Dammar och fördämningar sköts illa. Miljöförstöringen sliter upp sår i naturen och ökar känsligheten vid extrema väder. Klimatförändringarna förvärrar situationen ytterligare. Enligt FN är just Centralamerika ett av de områden i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det låter deppigt. Men det går att göra något. Med rätt vilja och vettiga insatser går det att förebygga katastrofer. Det sparar liv, pengar och otroligt mycket lidande.
Om några timmar gryr dagen i Guatemala City och med den kommer nya rapporter, nya bilder från katastrofområdena och ny statistik. Låt oss hoppas att det vänder nu. Att vattnet sjunker undan. Att inga fler barn eller vuxna behöver dö i vattenmassorna. Och att vi tillsammans kan ta krafttag för att förebygga nästa katastrof. För vi vet att den kommer.

Filed Under: Jämställdhet, Klimat, Mänskliga rättigheter

100 000 människor äger Diakonia – vi är ingen konsultbyrå

2011-10-14 By

Biståndsministerns förre statssekreteraren Joakim Stymne påstår i en debattartikel publicerad på Bistandsdebatten.se att Diakonia är att likna vid en”konsultbyrå” i stället för en folkrörelseägd och folkrörelsestyrd organisation. Det visar på okunskap om folkrörelsernas arbete och vilka slags aktörer vi är.

Fakta är att Diakonia ägs av flera frikyrkliga samfund, i dagsläget Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Metodistkyrkan och Svenska Alliansmissionen. De representerar tillsammans ungefär 100 000 människor. Vår värdegrund och vårt mandat är tydligt formulerat av dessa samfund och kyrkor.

Diakonias styrelse tillsätts av samfunden och deras beslut avgör hur Diakonia arbetar, vilka prioriteringar vi gör och hur vi använder vår ekonomi. Vår verksamhet i Sverige är till stor del beroende av det arbete som församlingar, ombud och aktivister gör. De arrangerar kampanjhelger, insamlingar, påverkansinsatser och mobiliseringsaktiviteter i samarbete med organisationen.

Diakonias arbete i de drygt 30 länder där vi finns innebär att vi samarbetar med över 400 lokala och regionala frivilligorganisationer som informerar, mobiliserar och aktiverar fattiga människor. Våra samarbetsorganisationers stöd leder till att fattiga kvinnor och män själva tar tag i de problem som gör att de är fattiga. Genom att de får kunskap om sina rättigheter och stöd i hur man organiserar sig lyckas de få inflytande och förändrar sina samhällen och kan arbeta för att fattigdomen ska minska. Kort sagt, ett arbete som tar demokratiutveckling och respekten för mänskliga rättigheter som utgångspunkt och som sätter de fattiga människornas behov i centrum. De formulerar problemen och lösningarna och ser till att det händer. I vår senaste rapport till Sida konstaterade vi att Diakonia bara i Latinamerika har hundratals exempel på hur fattiga människor lyckats påverka kommunbudgetar så att man på ett bättre sätt tog hänsyn till fattiga människors behov.

Det är precis den metoden som civila samhällets organisationer är väl skickade att arbeta med. Stymne påpekar att det är långt mellan den zambier som är missnöjd med det svenska biståndet och en svensk politiker. Våra samarbetsorganisationer i Zambia och vi ser till att överbrygga det avståndet. Det påverkansarbete Diakonia bedriver, som Stymne anser vara ett problem, är ett resultat av att vi faktiskt lyssnar till våra samarbetsorganisationer i Zambia och låter dem påverka vilka frågor vi lyfter i samtalet med svenska politiker.

Våra samarbetsorganisationer utmanar oss och andra frivilligorganisationer i rika länder att påverka industriländernas regeringar – för den svenska regeringens politik påverkar, precis om Stymne skriver, fattiga människors verklighet. Biståndets kvalitet och nivåer, utformningen av klimatarbetet, krigsmaterielexporten och handelspolitiken är angelägna politikområden som påverkar fattiga människors vardag och möjligheter att lyfta sig ur fattigdomen.

Joakim Stymne gör en poäng av att Diakonia har en stor andel anslag från Sida, och det är sant att Sida är en viktig finansiär för att vi ska kunna genomföra vårt arbete. Anledningen till att vi fått förtroendet att förvalta dessa pengar är att vi har ett arbete som ger resultat, med samarbetsorganisationer som genomför ett fungerande arbete i kampen mot fattigdomen. Men det finansiella stödet hindrar inte oss från att vara oberoende i relation till staten. Vi har inga problem att peka på problemen i svensk politik när vi med våra samarbetsorganisationers hjälp identifierat politiska beslut som hindrar utveckling i fattiga länder. Vår erfarenhet är att många svenska beslutsfattare uppskattar dialogen och utbytet med civila samhällets organisationer.

Frågan om resultat och risken för korruption är inte en ny företeelse i biståndet. Bistånd som verksamhet har under flera årtionden utvärderats och vi har blivit allt bättre på att tydligt redovisa våra resultat. Det finns självklart behov av att kontinuerligt förbättra verksamhet. Den kan och ska inte vara statisk utan måste ta intryck av den omvärld där den verkar. Därför tycker vi att regeringens prioriteringar på resultat som kan redovisas är bra. Men det blir fel om man framställer det som att vi inte arbetat för resultat och mätt resultat före 2006.

Just resultatdiskussionen är intressant eftersom vi som organisation så många gånger lyft frågan att regeringen – om den vill vara trovärdig – måste sluta fuska med biståndsanslagen. Vi kommer fortsätta vara kritiska till en retorik i biståndsdebatten som talar om resultat på varenda krona när regeringen samtidigt använder sig av kreativ bokföring för att skriva upp belopp på skuldavräkningar, betala ambassader i industriländer med schablonbelopp utan koppling till faktiska utgifter eller tydliga krav på redovisning av resultat eller storskaligt med miljardbelopp finansiera andra budgetposter i Sverige med bistånd.

Vi på Diakonia är stolta över att vi med stöd från kyrkor som startat oss och samarbetsorganisationer i fattiga länder kan vara med och påverka det svenska arbetet för att stötta fattiga kvinnor och män i andra delar av världen. Vi fortsätter påverka, folkbilda och utmana.  Även om inte alla uppskattar det.

Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare

Läs gärna mer om våra resultat på www.diakonia.se/resultat

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Fattigdomsbekämpning, Klimat

DN om Nobels fredspris: Är fred en kvinnofråga?

2011-10-11 By

”Kvinnofrågor i fokus för fredspris” skriver DN angående att tre afrikanska kvinnor fått Nobels fredspris i år.

  • Leymah Gbowee , medborgarrättskämpe, lyckades med sin övermänskliga styrka och övertygelse, karisma och otroliga strategiförmåga, mobilisera sina medsystrar och inte bara övertyga utan i slutfasen tvinga krigsherrarna att sluta fred i Liberia.
  • Ellen Johnson Sirleaf, högutbildad, politisk fånge under en period, lyckats få ex-diktatorn Taylor ut från Nigeria, dit han flytt efter freden i Liberia, för att ställas inför krigsdomstolen i Haag. Och sist, men inte minst, Afrikas (55 stater) första kvinnliga president som även stabiliserat situationen i landet.
  • Tawwakul Karma, journalist, människorättsaktivist, ledde demonstrationerna i Jemen som bidragit till de alltmer utbredda protesterna mot Jemens diktator och är en stor inspirationskälla för den ”arabiska våren”.

DN kallar alltså dessa insatser för kvinnofrågor… Men hur kan fred och stabilitet enbart röra kvinnor? Är det inte en samhällspolitisk fråga – en fråga för alla barns förutsättning för att tro på en hoppfull framtid?

Jag kallar dem för heroiska insatser för mänskligheten.

>> Läs mer om årets fredspristagare på The Nobel Peace Prize 2011

Filed Under: Fred, Jämställdhet

Inget ledarskap i klimatförhandlingarna

2011-10-07 By

Igår satt jag och pratade med några frustrerade afrikanska förhandlare.” Det finns ingen känsla av verklighet i de diskussioner som pågår” sa en av dem, och det är lätt att se vad han menar:
Om man ska hålla jordens uppvärmning till 1,5 grader så krävs förmodligen utsläppsminskningar på runt 14 Gt (gigaton), annars står vi inför katastrofala konsekvenser. I Köpenhamn lovade utvecklingsländerna att minska med 5 Gt, mot löfte om finansiering, teknologi och kapacitetsbyggande från de rika ländernas sida. Det innebär ett enormt gap på omkring 9 Gt. Trots det har de rika länderna hittills åtagit sig minskningar på mindre än 4 Gt, och med vissa möjliga kryphål som kan göra siffran betydligt lägre. 

Detta är den verklighet som förhandlingarna i Panama står inför.

Så när man ser att diskussionerna om finansiering för klimatarbete i fattiga länder efter 2012 inte kommit igång, och att ytterligare minskningar inom Kyotoprotokollet inte ens finns i horisonten, så börjar man undra vilken planet förhandlarna i Panama lever på, kanske någon annan än denna?

”Ambition är inte ett ord som är gångbart i den här atmosfären”, sa samma upprörda afrikanska förhandlare apropå den nuvarande situation.

Lite ledarskap, någon?

Ankin Ljungman, Diakonias policyhandläggare för klimatfrågor
på plats i Panama

Filed Under: Bistånd, Klimat

Indiens utmaning – fattigdom och klimatsmart tillväxt

2011-10-07 By

En stor knäckfråga just nu i förhandlingarna är kravet på att några av de stora och snabbt växande utvecklingsländerna, som till exempel Indien och Kina, ska plockas ur kategorin u-länder och istället ha samma, eller liknande, krav på utsläppsminskningar som de rika industriländerna, den så kallade Annex 1 gruppen i Kyotoprotokollet.

Robert Chimambo, som representerar Diakonias samarbetsorganisation PACJA (Panafrican Climate Justice Network) är här i Panama för att följa klimatförhandlingarna. Han kommenterade denna knäckfråga och sa: ”Naturligtvis ska även dessa snabbt växande u-länder göra sin del av utsläppsminskningarna”, men han målade samtidigt upp en talande bild som förklarar vad det handlar om:

”I  Indien kan man föreställa sig situationen som en stor buss vars utsläpp måste minska. Den bussen är fullpackad av en massa indier. Och ovanpå bussen sitter också en massa indier, de hänger till och med på sidan av bussen. I de rika länderna däremot handlar det om en bil, där det sitter en person i baksätet, och en chaufför därframme som kör.”

Denna talande bild illustrerar hur dessa stora tillväxtekonomier fortfarande kämpar med en stor växande befolkning där många lever i djup fattigdom. De måste tillåtas att bekämpa fattigdomen och utvecklas. Men dessa länder har inte möjlighet att utvecklas på det sätt som Sverige och andra har byggt sin utveckling, för det är klimatmässigt omöjligt.

Det krävs en dyrare klimatsmart investering för den utvecklingen, och därför kan man omöjligt sätta likhetstecken mellan dessa länder och den så kallade Annex 1 gruppen av länder som inte står inför samma utmaningar. Det är dessutom länderna i Annex 1-gruppen i Kyotoprotokollet som står för det historiska ansvaret för de utsläpp som orsakat klimatkrisen.

Ankin Ljungman, Diakonias policyhandläggare för klimatfrågor
på plats i Panama

Filed Under: Bistånd, Klimat

Bryt dödläget – diskutera hur klimatarbete ska finansieras

2011-10-05 By

Efter 2012 finns ingen finansiering för internationellt klimatarbete. Löften finns, att de rika länderna från 2013 ska bidra med upp till 100 miljarder kronor per år till 2020. Men fram till idag har de, med USA i spetsen, konsekvent vägrat att diskutera hur detta ska förverkligas. Hur ska dessa pengar, som ska vara nya pengar (det vill säga utöver biståndspengarna) mobiliseras? Givet hur kort tid som återstår till 2013 borde det pågå intensiva diskussioner om detta här i Panama, men hittills har dessa fått föras i de långa korridorerna – för i förhandlingsrummet har alla försök till diskussion effektivt blockerats.

Vi har inte råd att stå inför detta finansieringsgap efter 2012. Det är nödvändigt att göra stora investeringar i klimatarbete den närmaste tiden, både för utsläppsminskningar och anpassning, för att inte kostnaderna ska eskalera ännu mer på lång sikt. Fattiga länder måste få utrymme att både bekämpa klimatförändringarna och skapa en miljömässigt hållbar utveckling.

Vi står också inför ett förtroendegap mellan rika länder och fattiga länder. Ett gap som ökar för varje gång en frustrerad u-landsdelegat kommer ut ur förhandlingsrummet och upprört undrar varför finansieringsfrågorna inte kan diskuteras. Fler och fler delegater pratar om de rika ländernas ”tomma löften” som de nu inte vill diskutera hur man ska realisera.

Det länderna måste börja prata om är hur de nödvändiga summorna ska mobiliseras. Det finns flera förslag på nya finansieringskällor (bland annat en skatt på flyg och båttrafik) som bara väntar på att utformas så att de kan utgöra pålitliga och långsiktiga källor till finansiering för klimatarbete.

Men! Vi anar en möjlighet att överbrygga detta gap: När nu EU:s finansministerråd ECOFIN antog nya rådslutssatser den 4 oktober så finns i dessa ett tydligt mandat för EU:s delegation i Panama att ge sig in i diskussioner om långsiktig klimatfinansiering.

Vi som följt med i förhandlingarna fram till halvtid hejar entusiastisk på från sidolinjen: Använd detta manöverutrymme i Panama – bryt dödläget i förhandlingarna och börja föra de relevanta diskussionerna!

Ankin Ljungman, Diakonias policyhandläggare för klimatfrågor
på plats i Panama

Filed Under: Bistånd, Klimat

Panama: Bryt dödläget i FN:s klimatförhandlingar

2011-10-03 By

Delegationer från länder runtom världen har återigen träffats, denna gång i Panama, för att försöka ta tag i de klimatförhandlingar som så länge stapplat fram utan att nå de nödvändiga resultaten. När förhandlingarna återupptogs i helgen betonade Sydafrika, som ska vara värd för nästa klimattoppmöte i Durban i december, att det är upp till delegaterna att komma till förhandlingsbordet och ge konkreta förslag och åtaganden som kan få förhandlingarna att leda till konkreta beslut.

Knäckfrågorna just nu: att de rika länderna visar att de är villiga att förlänga sina åtaganden under Kyotoprotokollet efter 2012, och att de visar hur de tänkt bidra till finansieringen för det internationella klimatarbetet. De fattiga länderna har gjort listor över de akuta åtgärder som måste göras i sina länder, och presenterat planer på hur det arbetet ska genomföras. Det som saknas nu är att de rika länderna lever upp till de löften de gjort om finansieringen efter 2012, löften om upp till 100 miljarder dollar per år till 2020.  I många fattiga länder är effekterna av klimatförändringarna redan en fråga om liv och död, och världen har inte råd att dra ut på dessa förhandlingar.  Flera representanter från fattiga länder har under helgen vittnat om de förödande konsekvenser de står inför.

Tyvärr saknas den politiska viljan att ta de nödvändiga besluten. Ingen av delegaterna jag pratat med tror att något kommer att hända under den här veckan. Ingen verkar vara beredd att ta ett steg framåt för att bryta dödläget. Under tiden växer förtroendeklyftan mellan rika och fattiga länder i dessa förhandlingar och tillståndet för de globala klimatförändringarna förvärras.

Därför är det så viktigt  att visa att omvärldens ögon är riktade mot dessa förhandlingar. Vi representanter för civila samhället måste fortsätta söka en konstruktiv dialog och visa på möjliga lösningar, och uppmärksamma hur fruktansvärt bråttom det är att finna dessa lösningar.

Och hoppas, vi fortsätter att hoppas och tro att våra beslutsfattare ska uppbåda den politiska vilja som är nödvändig för att hitta gemensamma lösningar för att rädda planeten. Veckan får utvisa om det är i Panama det kommer att ske…

Ankin Ljungman, Diakonias policyhandläggare i klimatfrågor
på plats i Panama City

Filed Under: Bistånd, Klimat