Väl hemkommen kan jag konstatera att klimattoppmötet i Durban inte blev den hårda julklapp vi desperat hade hoppas på till jul. Efter intensiva och dramatiska nattmanglingar fick vi ett hafsigt inslaget paket utan något riktigt innehåll för att komma till rätta med klimatförändringarna. Så ansvaret för att betala klimaträkningen lämnade världens ledare med varm hand över till de fattiga länderna och våra barn.

Det vi trots allt fick ut av Durban var att själva formen för vidare förhandlingar etablerades. En andra Kyotoperiod, om än försvagad, kan påbörjas. De stora utsläppsländerna gick med på att inleda förhandlingar om ett framtida gemensamt avtal som ska omfatta alla länder. Detta var viktigt, och en seger för EU som kämpat för att få med de stora utsläppsländerna. Detta avtal kan dock träda i kraft först 2020, och beslutet saknar både ambitioner och siffor, vilket innebär att det år då kurvan för världens utsläpp ska vända och gå nedåt försvinner allt längre bort i horisonten, och därmed hoppet om att vi ska undvika mänsklighetens undergång.

Durban lyckades också besluta om upprättandet av den gröna klimatfonden som är så viktig för de fattigaste ländernas arbete för anpassning och utsläppsminskningar. Men även här var det bara formen man lyckades åstadkomma, liksom i Kyotoprotokollet och det framtida avtalet saknas substans och siffror. Det innebär att fonden saknar pengar för att kunna börja ge stöd till utvecklingsländerna, och de nödvändiga ökningarna i ambitioner för att minska utsläppen uteblev.

Tidsfristen för att rädda vår värld undan klimatkatastrofen börjar snabbt rinna ut, detsamma gäller för beslutsfattarnas lama ursäkter, liksom tålamodet hos vanliga människor. Det visar inte minst en ny Sifoundersökning som nyligen presenterats. En överväldigande majoritet, 82 procent, anser att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot mänskligheten. 75 procent av svenskarna är beredda att göra uppoffringar för egen del och anser att de politiska besluten i världen är otillräckliga för att avvärja hoten som klimatförändringarna utgör.

Ett viktigt budskap från Durban är dock att det paket som länderna till sist kom överens om ger våra politiker möjligheter att fylla på med ett ambitiöst innehåll.

Sveriges miljöminister Lena Ek gjorde ett gott arbete för Kyotoprotokollets framtid och den gröna klimatfonden. Nu måste Sverige och andra rika länder ta uppdraget på allvar och omsätta de upprättade strukturerna i konkret politik och handling.

När man analyserar utfallet i Durban kan man snabbt identifiera tre självklara saker som Sverige måste göra för att betraktas som seriöst i klimatfrågorna:

• Lev upp till tidigare löften om att minska utsläppen i Sverige utan att exportera dem till fattiga länder, och öka takten och ambitionerna. Investerar vi i omställningen idag så slipper vi kraftigt ökade kostnader i framtiden.
• Slå vakt om den allians som EU ingick i Durban med de minst utvecklade länderna och små ö-stater som är mest utsatta för klimatförändringarnas effekter. Visa trovärdighet i denna allians och driv dessa länders behov aktivt inom EU. 
• Se till att Gröna klimatfonden får riktiga pengar och möjlighet att ge ett konkret stöd för klimatarbete i utvecklingsländer, både till anpassning och klimatsmart utveckling. Borg och Reinfeldt måste sluta bromsa för nu krävs innovativa finansieringsformer som inte bara innebär vaga förhoppningar om att marknaden och privata aktörer ska stå för finansieringen. Det måste vara pengar som är förutsägbara och vi vet genereras med absolut säkerhet. Sverige måste också leva upp till löftet om nya pengar och inte använda ordinarie bistånd.

Debaclet i Durban är över, nu är det upp till varje regering att förse den lättviktiga julklappen från Durban med ett innehåll. Inte i framtiden, utan nu.

Ankin Ljungman, Diakonias policyrådgivare i klimatfrågor