Kvinnors rättigheter: De producerar och försörjer vår värld med mat

2012-02-29 By

Det är en bitter ironi att vår värld idag producerar tillräckligt med mat samtidigt som omkring 925 miljoner människor går till sängs hungriga varje kväll, enligt de senaste beräkningarna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Kvinnor på landsbygden har det primära ansvaret för att upprätthålla hushållet. De uppfostrar barn, producerar och tillagar familjens mat, sköter husdjur och boskap och samlar ved och vatten. Kvinnor och flickor spelar också en viktig, främst obetald, roll, i att generera familjens inkomst, genom att arbeta för plantering, ogräsrensning, skörd och tröskning av grödor och producerar för försäljning. Kvinnor kan erhålla en liten inkomst för sig själva genom att sälja grönsaker från hemmets trädgårdar eller skogsprodukter. De använder denna inkomst i huvudsak till att möta familjens behov till barnens utbildning.

Även om kvinnor ger betydande bidrag till hushållets välbefinnande och jordbruksproduktion så styr männen till stor del försäljning av grödor och djur och användning av inkomsten. Kvinnors arbete värderas inte och istället blir det till ”icke-enheter” i ekonomiska transaktioner, i fördelningen av hushållens resurser och i samhällets beslutsfattande.

Med den ökande kommersialiseringen av jordbruket är mäns dominerande ställning i samhället till deras fördel. Till exempel när städernas efterfrågan på grönsaker ökar, tar män över kvinnors traditionella trädgårdar för att etablera kommersiella företag. Expropriering av kvinnors verksamhet minskar då också produktionen av mat till hushållet, till dess inkomst och dess sociala ställning. Ett annan växande trend är utflyttning av fattiga, främst män, från landsbygden till städer, för att söka arbete. Det lämnar kvinnor med ensamt ansvar för familjens överlevnad och barnens uppfostran och möjlighet till utbildning. I Bangladesh stödjer Diakonia ett arbete i byar där kvinnor och män uppmuntras och utbildas till att samarbeta på ett jämlikt sätt för att sörja för sin familjs överlevnad.

Kvinnor på landsbygden utsätts för systematisk diskriminering när det gäller tillgång till resurser som behövs för socioekonomisk utveckling. Krediter, insatsvaror och utsäde tillhandahålls främst till hushållets manliga överhuvud. Kvinnors röst och kunskap får sällan höras i utvecklingsprojekt som däremot ökar mäns produktion och inkomster. När arbetets bördor ökar, tas främst flickor ut ur skolan för att hjälpa till med jordbruket och hushållssysslor.

I många länder kan en mans familj ta mark och boskap från en kvinna vid hennes makes död och lämna henne utblottad. Diakonia stödjer ett projekt för ”lekmannajurister” runt Viktoriasjön där man bl.a kämpar för kvinnors rättigheter till land och ägodelar vid makens död. Kvinnliga lantbruksarbetares löner är lägre än mäns, medan lågavlönade uppgifter i bearbetning av jordbruksprodukter rutinmässigt ges till kvinnor.

G.M.B. Akash / Panos, Bridge, menar att åtgärderna mot klimatförändringar tenderar att fokusera på vetenskapliga, tekniska och ekonomiska lösningar snarare än ta itu med de avgörande mänskliga och existerande ojämställdhetsperspektiven. För att ta fram effektiva strategier som begränsar klimatförändringarnas påverkan på våra liv och överlevnad så måste vi fokusera på människor. Vi måste ta tag i de utmaningar och möjligheter som klimatförändringarna utgör i kampen för jämställdhet.

  • Kvinnor och män måste ha lika röst i beslutsfattandet om klimatförändringar och ha bredare styrprocesser.
  • Kvinnor och män måste få lika tillgång till de resurser som krävs för att svara på de negativa effekterna av klimatförändringarna.
  • Både kvinnors och mäns behov och kunskap måste beaktas.

Politiska beslutsfattande institutioner och processer på alla nivåer måste vara inställda på människor – på både män och kvinnors överlevnad och behov. De breda sociala hindren som begränsar kvinnors tillgång till strategiska och praktiska resurser måste elimineras. Det känns tungt att vi inte kommit längre när det gäller människors lika värde och rättigheter, men vi får inte tappa modet. Vi måste kämpa vidare. Vi måste ge våra barn och barnbarn ett arv att vårda. Det gäller vår världs överlevnad där de skall leva och fortsätta och skapa en rättvisare värld.

 

Filed Under: Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , , ,

Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

2012-02-17 By

Diakonia deltar ofta i debatten om regeringens biståndspolitik. Men utrymmet är många gånger begränsat. Därför går jag på diakoniablogg.se igenom några funderingar jag har om alliansregeringens biståndspolitik. I tidigare inlägg har jag tagit upp frågor om trovärdighet när biståndsmedel används till annat och hur regeringen ser på utvecklingens drivkrafter. Min sista fråga är: Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

Min tredje fundering är hur regeringen ser på folkrörelsernas biståndsarbete? Riksrevisionen kom med en mycket uppmärksammad rapport om folkrörelsebiståndet 2007, som när den granskades av en oberoende konsultbyrå visade sig innehålla faktafel på faktafel.

Men varken biståndsministern eller statsministern inväntade uppföljningen utan var snabbt ute och talade om allvarliga problem med folkrörelsernas bistånd i TV-nyheterna.

När det gäller anklagelser om miljardmutor kring JAS-affären i Sydafrika i våras, ville statsministern däremot inte vill uttala sig. ”Regeringen ska inte uttala sig innan dom har fallit”. Men när det gällde de felaktiga anklagelserna mot folkrörelsebiståndet valde Fredrik Reinfeldt däremot att uttala sig.

Allt bistånd ska granskas. Det är bra. Men det är viktigt att det är sakliga och faktamässigt korrekta granskningar. Lika viktigt är det att debatten om biståndet utgår från fakta, och inte domineras av populistiska utspel.

Det var definitivt inte lätt alla gånger att föra samtal med tidigare socialdemokratiska regeringar. Men det finns skillnader. Folkrörelserna bjöds tidigare in i processer kring utformande av politik och strategier än vad vi får idag – om vi ens bjuds in. Riksdagen hade också en annan attityd. I samband med att riksdagen fattade beslutet att anta Politik för Global utveckling 2003 beskrev man den centrala roll som enskilda organisationer har att bevaka regeringens politik när det gäller att få till stånd en trovärdig och samstämmig bistånd och utvecklingspolitik.

I regeringens nya strategi för civila samhället i biståndet från 2007 nämns många bra saker, som att Sverige ska stödja ”röstbärare” i länder med fattigdom och förtryck för att stödja dem för att ställa beslutsfattare till ansvar. Men samtidigt ger den svenska regeringen instruktioner till Sida om att vi inte längre får använda biståndsbudgetens informationsanslag till att samtala med beslutsfattare om vapenexport till diktaturer som motverkar demokratibiståndet. Eller prata med beslutsfattare om den klimatpolitik som bidrar till torka i Afrika.

Vi får endast lyfta frågor om problem i utvecklingsländerna och om biståndets resultat. Samtidigt halverades informationsanslaget. En av alliansregeringens biståndsansvariga skrev i en debattartikel att pengarna behövdes till ”barnen i Haiti istället för att gå till flotta kontor och glassiga broschyrer från biståndsorganisationer”.

Vi vill bidra konstruktivt och ge förslag till hur utvecklingspolitiken kan förbättras.  Men gång på gång ser vi att ny politik utformas utan att vi tillfrågas för att vara med och påverka, eller bjuds in alldeles för sent i processerna.

Det får mig att fundera – ser regeringen oss som ett ”särintresse” som bara ska leverera resultat i biståndet – eller har vi något djupare att bidra med? Diakonia har 400 samarbetsorganisationer i över 30 av världens låg- och medelinkomstländer. Vi samarbetar med kyrkor, kvinnoorganisationer, bönder, minoritetsgrupper med mera. De vet vad industriländernas klimatpolitik innebär, de ser effekten av de vapen som exporterats till diktaturerna och de har synpunkter på biståndet och dess inriktning.

Diakonia ägs av nära 100 000 människor, medlemmar i de svenska kyrkor och samfund som en gång startade och fortfarande äger Diakonia. Jag undrar – är regeringen intresserad?

Här kan du läsa tidigare inlägg där jag går igenom alliansregeringens biståndspolitik.
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-ser-regeringen-pa-utvecklingens-drivkrafter.html
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Filed Under: Bistånd, Handelspolitik Tagged With: , , , , ,

Hur ser regeringen på utvecklingens drivkrafter?

2012-02-16 By

Frågan om hur alliansregeringens biståndspolitik fungerar är inte lätt att svara på om utrymmet är för litet. Därför går jag på diakoniablogg.se igenom några faktorer i biståndet som jag tycker är problematiska. Igår behandlades trovärdigheten i biståndspolitiken med tanke på att man använder biståndsmedlen till annat än bistånd. Min andra fråga är: Hur ser regeringen på utvecklingens drivkrafter?

Min andra fundering gäller alliansregeringens syn på utvecklingen, och hur människorna och deras engagemang tas tillvara. Biståndsministern talar mycket om att biståndet ska samverka med privata sektorn. Före jul publicerade Diakonia och Svenska Kyrkan den gemensamma rapporten ”Det privata näringslivet som förmedlare av bistånd”. De biståndsaktörer som fått mest påslag i biståndet är de som arbetar med privata företag, riskkapital och olika kommersiella aktörer. När t.ex. Sida fick nedskärningar 2008 fick riskkapitalbolaget Swedfund ett påslag med 300 miljoner i vårbudgeten.

Rapporten innehåller inga egna utvärderingar utan vi samlade de olika utvärderingar vi kunde hitta som gjorts under senare tid. En oroväckande sak var att vi inte hittade många utvärderingar, och de vi hittade pekade på svaga resultat eller att man var dålig på att mäta utvecklingseffekter.

Vi betonar verkligen att privata aktörer och marknaden i fattiga länder är en central komponent för utveckling. Men bistånd som kanaliseras via privata aktörer måste kunna redovisa hur man använder biståndet, vilka resultat man uppnått och det måste gå att utvärdera resultaten. Vi får signaler om att Swedfund arbetar för att justera sina mål så att utvecklingsmålet kommer i första rummet. Vår förhoppning är att det blir så.

Att bistånd används för att gynna givarländernas företag är också ett historiskt kvalitetsproblem för biståndet. Forskning har visat att bistånd som är bundet till köp av produkter från givarlandet innebär högre kostnader för mottagarna på mellan 25% – 40% (enligt OECD).

Tyvärr fann vi att delar av svenskt bistånd fortfarande är bundet på detta sätt. Vi behöver fungerande företag och fungerande marknader i de fattiga länderna. Men synen på utveckling måste utgå från att stödja lokala initiativ som handlar om mer än tillväxt. Gång på gång kommer rapporter från de länder som idag leder globala tillväxtligan att fattigdomen och utanförskapet inte minskat i tillräcklig hög utsträckning trots de positiva tillväxtsiffrorna. Regeringens reaktion på vår rapport var att vi måste se hur ”företag och marknader är den viktigaste faktorn för utveckling” och att vi per se är kritiska mot marknad och företag.

Vi håller inte med. Trots höga tillväxtsiffror i t.ex. Afrika får fattiga kvinnor och män inte det bättre. En av anledningarna är ländernas svaga skattesystem – vilket gör att investeringarna ger ett begränsat bidrag till en skattefinansierad välfärd. En välfärd som skulle komma även de fattigaste människorna till gagn. Ett annat exempel är låga minimilöner som inte kan lyfta en familj ur fattigdom. Ett tredje exempel är att staten inte klarar av att följa upp lagar om till exempel miljö och mark, vilket bidrar till att individens rättigheter riskerar att kränkas vid investeringar.

Biståndinsatser som främjar lokala företag och främjar fungerande marknader och investeringar är viktiga. Men vårt perspektiv måste utgå från att människor är den viktigaste faktorn för utveckling. Det är människor som organiserar sig och skapar utveckling. Dessa människor måste finnas i centrum för våra strategier. Det är därför vi inte kan avfärda dialog som ”pratbistånd” som biståndsministern nyligen gjorde i Sveriges Radio. Det är ju de fattigaste människornas behov som ska stå i centrum – liksom deras förslag till lösningar, kunskaper och kompetens. Då bidrar vi till en utveckling som är effektiv, har kvalitet och blir bestående. Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Läs gärna också gårdagens inlägg: http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning Tagged With: , , , , , , ,

Tur för Björklund att han inte var palestinier!

2012-02-15 By
Stenar och Sopor som bosättare i Hebron kastat ner över en palestinsk affärsgata.Stenar och Sopor som bosättare i Hebron kastat ner över en palestinsk affärsgata.
 
Via en av mina vänner som arbetar i Hebron fick jag under eftermiddagen höra att den svenska utbildningsministern Jan Björklund blivit attackerad av militanta bosättare i Hebron på den ockuperade Västbanken, men att ministerns livvakter och israeliska soldater ingripit för att skydda den svenske ministern.

Bosättarna  i Hebron hör till de mest militanta och jag har flera gånger varit med om den mycket obehagliga upplevelsen när de gör allt för att trakassera och störa
besökare som vill studera situationen i Hebron. Förutom okvädningsord och förolämpningar så blir man utsatt för knuffar, spottloskor eller andra mer eller mindre (oftast mindre) sofistikerade påhopp.

Hade vår minister istället varit palestinier utan skydd av vakter så hade han antagligen fått acceptera att bli misshandlad utan att vare sig få hjälp, eller veta att
förövaren skulle riskera nåt straff för sitt tilltag.

På den ockuperade Västbanken råder nämligen 2 olika lagsystem.

- Ett för palestinier som inte har någon vanlig rättsäkerhet, och som både
israelisk polis och militär kan föra bort utan specifik anklagelse, misshandla,
skjuta eller hålla inlåsta på obestämd tid utan rättegång.

- Ett annat för de israeliska bosättarna som i strid med internationell rätt
stjäl palestiniernas mark och driver bort dem från sina hem och egendomar… Men
som skyddas av israelisk lag och endast israelisk polis kan ingripa om de begår
brott. Naturligtvis kan de inte hållas inlåsta, arresteras eller föras bort
utan att normala polisiära principer tillämpas. Skulle en polis eller militär
misshandla eller skjuta dem så riskerar polisen självklart repressalier.

Men eftersom bosättarna dessutom har goda kontakter i Israels parlament Knesset, så
brukar de även ta rätt lätt på arresteringar, och ofta synas i full frihet
efter några timmar, till och med om de angripit israeliska militärer.

Detta har lett till en situation där bosättarna etablerat en tradition att man gör
precis som man vill gentemot både besökare, men även israeliska militärer som
irriterar dem, och inte minst mot palestinier som är nästan helt skyddslösa
mot de dessutom ofta beväpnade bosättarna.

Som utländsk besökare vet jag att jag är någorlunda trygg gentemot de aggressiva
bosättarna om det finns israelisk militär eller polis i närheten då man som
utlänning oftast behandlas som en Israel.

Men många gånger har jag funderat över hur det måste kännas att vara palestinier
som vet att jag kan bli brutalt misshandlad, hotad och även grovt trakasserad
av bosättarna till och med om det finns israeliska militärer i närheten. Det
finns tyvärr alltför många vittnesmål hur palestinier slagits blodiga av
beväpnade bosättare, medan israeliska armén tittat på och i bästa fall
tillkallat en polispatrull.

Israeliska officiella företrädare brukar ofta förklara de brutala bosättarna i Hebron med
att de är extrema undantag som man egentligen inte stöder. Det är en märklig
förklaring eftersom bosättarna i Hebron alltid haft ett starkt politiskt stöd
och deras bosättningar sanktionerats av staten och att man under åratal haft en
policy att se genom fingrarna med deras ständiga övergrepp mot den palestinska
lokalbefolkningen.

Det är absolut inte så att man är omedveten om hur bosättarna väntar på palestinska
barn på vägen till skolan för att ena dagen överösa dem med glåpord och nästa
dag med stenar.

Det är inte obekant hur bosättarna i medvetenhet om straffrihet jagar ut palestinier
ur de hus man vill ta över. Exempelvis genom att bryta sig in och misshandla
invånarna, slå sönder möbler, klottra på husen, svetsa igen palestiniernas
dörrar, se till att palestiniernas barn inte vågar leka utomhus och spärra
deras väg till skolan, skära ner alla växter i hus med trädgård, kasta ner
större stenar från hus på gator i de palestinska kvarteren, eller stå
ovanför samma gator och kastar ner avföring och sopor om man är på mindre
mordiskt humör.

Jag hamnade själv i en diskussion med talesmannen för Hebrons bosättare där han förklarade att ett skäl att de kastade stenar på palestinska skolbarn var att Irans president hotade Israel.

Inget av detta är obekant för israeliska företrädare. Det är bara det att israeliska
staten i åratal valt att blunda för en verklighet som känts för obehaglig för
att diskutera offentligt.

Nyligen uppmärksammades att Israels justitieminister Yaakov Neeman instruerat militanta bosättare hur de skulle agera för att söka amnesti när de begått brott.

Intressant för Björklund att konfronteras med dessa ockupationspolitikens företrädare, och som sagt – tur att han inte var palestinier!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Filed Under: Israel / Palestina, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , , , ,

Hur trovärdig är alliansregeringens biståndspolitik?

2012-02-15 By

Jag får ofta frågan vad jag tycker om den svenska biståndspolitiken. Det är en fråga som kräver utrymme för att ge ett nyanserat svar. Därför ska jag i några inlägg här på diakoniablogg.se presentera några av mina funderingar. Den första frågan är: Hur trovärdig är alliansregeringens biståndspolitik?

De senaste dagarnas debatt efter biståndsministerns medverkan och utspel i Sveriges Radios Lördagsintervju visar att bistånd handlar om komplexa frågor som man ska passa sig för att förenkla. Det är lätt att kräva resultat och action. Det är svårare att ägna sig åt dialog, analysera resultat och säkerställa att framgångarna man gjort i biståndet verkligen blir bestående och involverar de fattigaste.

Men vi har inget val, trots att det ibland är komplicerat är det just så vi måste jobba för att vara säkra på att vi trovärdigt kan säga att våra biståndspengar och arbetade timmar ger resultat i form av att fattiga människor får ett bättre liv. Det är just här jag vill börja när jag lyfter mina frågetecken kring svensk biståndspolitik som den idag utformas.

Min första fundering gäller hur trovärdig politiken är i relation till hur man redovisar att biståndsbudgeten används. Innan valet 2006 utmanade vi den socialdemokratiska regeringen att sluta trixa med biståndet genom att använda det till andra budgetposter. Vår kritik uppmärksammades av media och användes av Fredrik Reinfeldt i slutdebatten mot Göran Persson. Reinfeldt hade minsann hört att ”biståndet inte alltid går till det som det ska gå till”.

Den nya regeringen betonade ökad transparens och att varenda krona ska göra nytta. Det är väldigt bra.

Problemet är dock att regeringen inte lever upp till det när man nu handlägger biståndet själv. Det gäller inte så mycket för biståndet genom Sida som det UD använder. Man använder det systematiskt för att schablonmässigt finansiera ambassader i många industriländer som Kanada, Island, Grekland, Österrike, Portugal, Spanien, Luxemburg, Australien och många många till. En fråga som också ställdes och biståndsministern hade svårigheter att svara på i lördagens intervju i P1.

Det är ok om UD också faktiskt kan visa att man har aktiviteter på dessa ambassader som syftar till att bekämpa fattigdom och om man kan redovisa vilka faktiska kostnader det inneburit. Som det ser ut nu blir det så uppenbart att man använder biståndsbudgeten för att subventionera utrikesförvaltningens generella kostnader.

Det mest uppseendeväckande är det storskaliga trixandet med exportkreditskulder, det vill säga skulder som uppkommit genom företags misslyckade affärer som försäkrats av den svenska staten. Vi hade i nyligen exempel på skulder som hade ett kommersiellt värde av 60 miljoner, men man bokförde det som en miljard kronor och trollade därmed bort den summan från biståndsbudgeten.

Skulder som uppkommit från att staten genom exportkreditgarantier försäkrat svenska företags affärer med korrupta regimer. I detta fall från affärer med Mobuto i dåvarande Zaire under 70-talet.

Om regeringen bagatelliserar detta och kommer med undanflykter förlorar den i trovärdighet. Givarnas trixande med avräkningar och olika sätt att använda biståndet till att bekosta andra saker för att t.ex. gynna egen industri och export är ett klassiskt kvalitetsproblem i biståndet som vi kan spåra tillbaka till 70-talet.

Regeringen kallar det nytt bistånd. Detta sätt att trixa med bistånd är gammalt bistånd.

Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Filed Under: Bistånd Tagged With: , , , , ,

Reformarbetet är centralt i biståndet

2012-02-13 By

Den svenska biståndsministern Gunilla Carlsson brukar säga att ingen var intresserad av resultat före henne. I fredagens Dagens Nyheter beskrivs hur den landfokusering över biståndet som hon själv genomfört inte har lyckats så bra. Hon kommenterar och säger att hon ville ”genomföra reformer i en miljö där ingen vill ha reformer”.

Det får mig att fundera över vilken värld hon lever i. Biståndsvärlden har under lång tid genomgått massor av förändringsarbete. Vi har varit aktiva i de globala diskussionerna om hur vi höjer biståndets kvalitet i Accra och Busan, som handlar om att hitta system som ger fattiga människor ökat inflytande i biståndet och ländernas egna budgetarbete. Det vill säga ökad demokratisering av biståndet. Vi har också alla de reformer som var del av processen GLOBKOM och Politik för Global utveckling (PGU) som beslutades av riksdagen 2003.

Det var i detta riksdagsbeslut som grunden för landfokuseringen hade sin början. Det var inget nytt som Alliansregeringen beslutade om efter 2006.

Och ”en miljö där ingen vill ha reformer”?  Som representant för Diakonia har jag själv varit med om att arrangera möten och seminarier om behov av förändringar och reformeringar av biståndet långt innan 2006. Det har handlat om möten i riksdagen om hur utvärderingsinstrumenten ska kunna förbättras. Möten och seminarier kring hur fattigdomsstrategierna ska kunna bli mer demokratiska och vara mer öppna, möten och seminarier kring en mer konsekvent och samstämmig politik där vi inte skickar bistånd till demokratikämpar med ena handen och vapen till diktaturens herrar med andra handen. Listan kan göras lång.

Problemet är att Moderaterna inte varit intresserade. De har tidigare inte visat något större intresse för biståndet eller reformer av biståndet. Det är bra att vår moderata biståndsminister engagerar sig. Hennes betoning på resultat och transparens är något som vi i grunden gillar – så länge politiken är trovärdig.

Att påstå att det bara är hon som fört in tankar på reformer stämmer inte överens med verkligheten.

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning Tagged With: , , , ,