About Annika Andersson

Policyrådgivare för mänskliga rättigheter och demokratifrågor på internationella avdelningen. Tidigare Diakonias regionchef i Centralamerika samt regionsekreterare för Latinamerika på Diakonias huvudkontor.

Manuela – en kvinna att minnas

2012-04-04 By

Den 30 april, på Valborgsmässoafton, är det två år sedan Manuela (fiktivt namn) dog i kvinnofängelset i San Salvador. Hon dog för att hon var kvinna och fattig. Genom Diakonias partner Colectiva Feminista, har i dagarna ”Medborgarföreningen för avkriminalisering av abort” presenterat hennes fall till den Interamerikanska människorättskommissionen.  Även Center for Reproductive Rights, med säte i New York, står bakom anmälan.

Det är första gången som en internationell rättsinstans tar emot ett fall där en kvinna har dömts till fängelse, efter att ha sökt läkarvård för komplikationer i samband med graviditet, på grund av ett totalförbud av abort. I Manuelas fall har den salvadoranska staten brustit i att garantera hennes mänskliga rättigheter vid rättegången, liksom hennes rätt till hälsa.

I fem länder i Latinamerika är abort totalförbjudet; El Salvador, Nicaragua, Honduras, Chile och Dominikanska republiken. Det innebär att kvinnor och flickor som blivit gravida efter våldtäkter, eller är allvarligt sjuka, inte har rätt till abort.

Det är mycket svårt att få till stånd en seriös diskussion om abortfrågan i de här länderna; ofta blir den till ett populistiskt tillhygge i valkampanjer. Starka värdekonservativa och religiösa grupperingar med stort inflytande över massmedia reducerar frågan till att kalla meningsmotståndare för ”barnamördare”. I Nicaragua utsattes t ex människorättskämpen Vilma Núñez från Diakonias partner CENIDH för en sådan smutskastningskampanj i samband med att hon tilldelades Stieg Larsson-priset 2011.  Och de politiska partier som skulle kunna lyfta diskussionen vill inte ta i frågan med tång, eller låter sig drivas in i den populistiska fållan.

Manuela var en 33-årig, fattig tvåbarnsmor från den salvadoranska provinsen Morazán. Pappan till barnen hade lämnat familjen åt sitt öde flera år tidigare. Vid tre tillfällen uppsökte Manuela läkare för att fråga om knölarna hon hade på halsen. Varje gång fick hon smärtstillande medel och uppmanades att gå hem. 2008 blev Manuela gravid men fick missfall. Hon hittades medvetslös och svårt blödande på avträdet. Hon fördes till sjukhus men läkaren misstänkte att hon försökt göra en abort och polisanmälde Manuela. Det är nämligen straffbart för sjukvårdspersonal i El Salvador att inte anmäla misstänkta aborter till polisen. Så kom det sig att Manuela i detta tillstånd försågs med handbojor i sjuksängen.

Senare dömdes hon till 30 års fängelse för överlagt mord. Sin offentliga försvarare träffade hon för första gången samma dag som domen föll. Domaren menade att Manuelas ”modersinstinkt borde ha förmått henne att försöka rädda fostret”. Medierna framställde henne negativt, t ex utmålades hon som en ”otrogen kvinna”, trots att den äkta mannen hade övergivit familjen flera år tidigare. Efter flera månader i fängelse upptäcktes så att Manuelas väl synliga knölar på halsen var lymfcancer. Behandlingen som sattes in var ofullständig och förhållandena i fängelset mycket svåra. Efter två år i fängelset avled till slut Manuela av sin cancer.

Medborgarföreningen som har presenterat Manuelas fall till den Interamerikanska MR-kommissionen, består av kvinnor och män med olika yrken. De presenterar statistik från FN-organen CEPAL och UNFPA som tål att begrunda;

  • 76% av offren för sexuellt våld i El Salvador är under 19 år
  • En tredjedel av förlossningarna i El Salvador gäller flickor mellan 10 och 19 år
  • En tredjedel av mödradödligheten berör flickor under 19 år, medan 40% av mödradödligheten beror på självmord
  • År 2010 födde 1,708 flickor mellan 10 och 14 år barn. Barn som tvingas föda barn, ofta efter att ha blivit våldtagna. Som tvingas sluta skolan. Och så döms ytterligare en generation till ett liv i fattigdom.

Men det är inte lika för alla. År 1997, när parlamentet diskuterade lagförslaget som totalförbjöd abort, befann sig en liten grupp kvinnor där för att försöka förmå ledamöterna att ta reson. En ledamot fick frågan om vad han skulle göra om hans egen dotter blev gravid efter en våldtäkt. Utan att ens reflektera svarade ledamoten att han ”skulle skicka henne till Miami för att göra abort”. Ledamoten såg inte denna position som något hinder för att rösta för totalförbud.

Enligt den salvadoranska lagen är straffet för abort upp till åtta års fängelse. Men i praktiken, som med Manuela och andra, riskerar kvinnor som fått missfall dessutom att dömas för överlagt mord på en släkting, där maxstraffet är 50 års fängelse. Manuelas död är en konsekvens av denna dubbelmoral. Eller som Medborgarföreningen skriver i en informationsskrift:

”Kvinnorna dör inte på grund av obotliga sjukdomar; de dör därför att vissa samhällen fortfarande inte har bestämt sig för att det är värt att rädda deras liv.”

En studie av Världshälsoorganisationen och Guttmacher-institutet bekräftar att det inte finns något samband mellan abortförbud och låga aborttal. Studien hänvisar till siffror från 2008, enligt vilka aborttalet för Latinamerika, där det finns restriktioner i de flesta länderna, var 32 per 1 000 kvinnor i fertil ålder, medan den var 12 per 1 000 kvinnor i Västeuropa.

För Manuela är det för sent men om den Interamerikanska MR-kommissionen accepterar fallet och den Interamerikanska MR-domstolen sedermera dömer den salvadoranska staten, kan hennes två barn få upprättelse och skadestånd. Och ett hoppets fönster skulle öppnas för andra kvinnor som sitter i fängelse av samma anledning som Manuela gjorde. Och en möjlighet att få till stånd en seriös diskussion om de sexuella och reproduktiva rättigheterna som en del av rätten till hälsa och kvinnors rätt till ett värdigt liv.

Filed Under: Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , ,

El Salvador vill skydda sin miljö – gruvbolag stämmer landet

2011-12-20 By

Nyligen samlades 100 personer utanför Världsbankens lokaler i Washington för att överlämna ett protestbrev undertecknat av 243 organisationer. Brevet lyfte frågan om den rättsprocess som drivs av det kanadensiska gruvföretaget Pacific Rim mot den salvadoranska staten för att få skadestånd för att företaget nekades tillstånd att utvinna guld. Ytterst sett handlar det om länders och människors rättighet att bestämma över sin utveckling och skydda sin miljö och människors tillgång till vatten.

Under sju års tid var min första tanke på morgonen att kolla om det salvadoranska vattenverket hade hunnit stänga av vattnet. Om turen var på min sida gällde det att snabbt fylla alla behållare och hinkar, i köket, tvätthon och på toaletten. Till slut kunde vi bygga en stor cistern under garageuppfarten som undanröjde detta problem. Men det stora flertalet människor i El Salvador, om de ens har rinnande vatten, lever med detta. När ett område har vatten, är ett annat utan. I vårt fall släpptes vattnet på 05.20 på morgnarna, och stängdes av under förmiddagen. Andra har vatten på nätterna och tvingar kvinnorna att tvätta kläderna då. Enda gången vi hade vatten en stund på kvällen var på jul- och nyårsafton, och det var ju tur den gången grannens smällare satte eld på vår kokospalm.

Detta minne kommer för mig när jag läser om det kanadensiska gruvbolaget Pacific Rim och rättegången mot den salvadoranska staten som snart avgörs, under Världsbankens ledning. Detta bolag fick tillstånd att prospektera, hittade guldfyndigheter i länet Cabañas men fick sedan inte tillstånd att bryta. Då stämde bolaget den salvadoranska staten på hundra miljoner dollar. Pacific Rim flyttade dessutom sin verksamhet från Cayman-öarna till USA för att kunna genomföra stämningen av den salvadoranska staten inom ramen för frihandelsavtalet mellan länderna.

Konflikterna runt den här frågan har varit många och hållit på i flera år. Hittills har fyra aktivister mördats under oklara omständigheter. Boende i området hävdar att bara under prospekteringsfasen har deras brunnar sinat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att någon på allvar vill driva en så vattenkrävande verksamhet som gruvbrytning i ett land där just vattenbristen är ett allvarligt problem. Enligt FN är Centralamerika en av de regioner som är mest utsatta på grund av klimatförändringarna. Miljöförstöringen är omfattande, t ex finns bara 15% av den ursprungliga skogen kvar. De svåra översvämningarna och katastroftillståndet den här hösten visar åter igen hur skört läget är.

I det politiskt mycket polariserade El Salvador kan det vara svårt att hitta frågor som folk är överens om över blockgränserna. Förutom att tycka att parlamentet inte ska efterskänka böterna på hundratusentals dollar som de vilda och trafikfarliga busschaufförerna har dragit på sig, är just detta en sådan fråga där man är överens om det olämpliga i att öppna fler gruvor.

Det funkar helt enkelt inte.

Filed Under: Demokratisering, Handelspolitik Tagged With: , , , , , , , , ,

Vulkanstora utmaningar för ”Amerikas Tummeliten”

2009-03-17 By

På nyheterna rapporteras att den före detta gerillan, nu politiska partiet FMLN, vann presidentvalet i går i El Salvador.

Detta konstaterande är som toppen på den stora vulkanen som dominerar statsbilden i huvudstaden. Där ryms så mycket; som två val som vanns av oppositionen på 70-talet men inte respekterades av militärer och oligarki, så svår repression mot oliktänkande att landet placerades på FNs svarta lista för människorättsövergrepp, ett inbördeskrig där ca 75,000 människor dog och 8,000 ”försvann” under de tolv år som kriget pågick.

Där ryms orättvisor så stora att de är svåra att ta in, det går ibland inte att föreställa sig att det går att överleva en del av de saker som har hänt. Där lidandet blivit en dygd, som används om främst kvinnorna; hon som har lidit så, som ett positivt omdöme.

Men minst lika stor plats tar det mod och den vilja som har drivit människor att under alla dessa år inte förlora hoppet om att rättvisa kan skipas. Ärkebiskop Romero är den mest kända av alla de som fick ge sitt liv just för att de kämpade för rätten till liv.

Från en lägenhet i Årsta följer 14-åringen och jag vad som händer under valdagen via internet. Radioutsändningar från El Salvador går att kombinera med World of Warcraft. Han och hans tioåriga syster har levt med de här processerna sedan de föddes, i El Salvador fram till i somras. Det går inte att komma undan, någonstans ligger alltid det där hoppet och bubblar och hittar sitt utlopp. Rättvisan måste kunna segra.

Utmaningarna är lika stora som San Salvador-vulkanen. Det som har hänt nu har aldrig hänt förr, några demokratiska traditioner finns det inte att luta sig mot, bara sköra stapplande steg som landet började ta 1992 när fredsavtalet undertecknades.

El Salvador skulle kunna symbolisera ordet polarisering, svart eller vitt, två sanningar, djup ömsesidig misstro. Och de som har väntat länge på detta, de fattiga, har med all rätt stora förväntningar, som dock för att kunna infrias kräver reformer som starka krafter motarbetar, som en skattereform. Regeringsduglighetens lina är slak och den finansiella krisen gör det inte lättare.

Den nyvalde presidenten Mauricio Funes talar om ”försoning”, ett laddat ord i El Salvador. Hur försona något som aldrig har varit i ett stycke? Jesuitorden som fick sex medlemmar mördade 1989 brukar säga: ”Hur ska vi kunna förlåta när ingen har bett om förlåtelse?”

Samma månad som Sanningskommissionens rapport blev klar 1993 kom Amnestilagen, som omöjliggör att skyldiga till övergrepp ställs till svars. Vad ska hända med denna? Människorättsförsvarare, och den Interamerikanska MR-domstolen, har krävt att lagen avskaffas. Men starka intressen finns likaså för att bevara lagen. Den nya regeringen har heller inte egen majoritet i parlamentet.

Ja, utmaningarna är många. Den dag som i dag är får vi känna glädje tillsammans med ”Amerikas Tummeliten”, som El Salvador döptes till av Gabriela Mistral.

Jag tänker på Guadalupe Mejía, som jag pratade med på morgnarna vid trafikljuset i korsningen Bulevard Constitución och Avenida Juan Pablo II från det hon var sex år tills hon nu är tonåring. Jag hoppas att hon och så många andra barn snart får en chans att gå i skolan. Att hon är glad i dag.

Se en film (på spanska) från ett valobservatörsprojekt som Diakonia gett stöd till:

Filed Under: Mänskliga rättigheter