About Mirjam Dahlgren

Policyrådgivare på Diakonia med fokus på jämställdhet, hiv och aids.

Bangladesh 8 mars: Manifestation på cykel för kvinnors rättigheter

Jag vill berätta om en unik och fantastisk cykelmanifestation på internationella kvinnodagen i Bangladesh. Det var Diakonias samarbetsorganisation Manab Kallyan Parished (MKP) som tog initiativet och ledde det hela. För mig är manifestationen ett av många exempel från vårt rika samarbete för människors rättigheter runt om i världen. Det känns att vi är på rätt plats och det är en sann förmån att tillsammans med lokala organisationer konkret bidra till en bättre och mer jämlik värld. 
I Bangladesh är flickor vanligtvis helt beroende av att bli åtföljda av bröder, fäder eller manliga släktingar vart helst de behöver gå. Med manifestationen på cykel ville flickorna visa för sina föräldrar och samhället att de har stort behov av att kunna röra sig fritt. Utan att ha tillgång till transporter för att kunna studera och arbeta så kan de inte delta aktivt i sitt samhälles sociala och ekonomiska utveckling. Det var 150 flickor; studenter och tonåriga, som tillsammans med Diakonias samarbetsorganisation Manab Kallyan Parished (MKP), cyklade genom huvugatorna i Thakurgaon. Totalt 40 km!


Diakonias samarbetsorganisation MKP ordnade den
8 mars en cykelmanifestation i Bangladesh för
kvinnors rättigheter.

På morgonen den 8 mars samlades flickorna i MKP:s utbildningscenter  och förberedde sin cykelmanifestation. De gjorde färgglada girlanger och banderoller med slogans. Under manifestationen åtföljdes de sedan av två pickup-bilar med kvinnliga poliser som eskort. Något liknande hade aldrig tidigare skådats på stadens gator. Allt arbete och trafik stannade upp där de passerade. Uppmärksamheten blev total och flickornas budskap nådde fram. Manifestationen invigdes av Sultana Begum, en av Diakonias trognaste medarbetare sedan 23 år, nu pensionerad ”på papperet” men fortfarande lika aktiv för kvinnors rättigheter och jämställdhet i Bangladesh. Manifestationens budskap om flickors rätt att röra sig fritt i samhället stöddes också av flera andra talare, bland annat från MKP, Nari Forum samt vakthavande polis.

På Diakonas webbplats kan du läsa mer om vilka svårigheter det finns för flickor i Bangladesh

Detta gör Diakonia i Bangladesh

Internationella kvinnodagen 8 mars: Flickors rätt till utbildning

Den ojämlika maktfördelningen mellan män och kvinnor innebär ett stort hinder för många flickor runt om i världen att få tillgång till utbildning, ja till och med att genomföra en grundskoleutbildning. På internationella kvinnodagen vill jag därför gärna berätta om organisationen ADEP i Burkina Faso. Med stöd av Diakonia jobbar eldsjälar inom ADEP för att flickor i landet ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Organisationen ADEP bildades 1995, av kvinnor och män som oroade sig över att flickor inte åtnjöt mänskliga rättigheter. Flickor i det område där organisationen är verksam utsattes för våld, könsstympning, barnäktenskap och togs ut ur skolan innan avslutat grundskola.

Runt om i världen är det oftast kvinnor som arbetar för jämställdhet, medan makten ligger hos männen. Eftersom det är män som har makt och beslutsrätt i så kallat patriarkala samhällen, ansåg ADEP att män också skulle ta sitt ansvar för att förändra flickors ojämlika ställning och verka för deras mänskliga rättigheter. Organisationen började därför med att medvetandegöra och utbilda män om flickors utsatthet och rättigheter. Därefter utsågs ”manliga ambassadörer” som skulle sprida kunskapen och verka för flickors säkerhet och rättigheter. Hittills har 50 män utbildats och 20 ambassadörer jobbar nu i samhällena Guirgho och Kombissiri.

ADEP i Burkina Faso engagerar männen som ambassadörer för kvinnors rättigheter, bland annat rätten till utbildning
ADEP i Burkina Faso engagerar männen som ambassadörer för kvinnors rättigheter,
bland annat rätten till utbildning

Arbetet bygger på en studie gjord av ADEP i juni 2011.  ADEP:s engagerade personal genomförde intervjuer och enkäter med nyckelpersoner på myndigheter samt med ungdomar i skolor inom det geografiska område där de arbetar: Kombissiri, Koudougou, Kokologo, Ouagadougou,  Tanghin, Dassouri, Ziniaré, Nagréongo och Pabré.  Studien fokuserar på mäns deltagande och ansvar för att minska våld mot flickor i skolmiljö. Själva infallsvinkeln är att undersöka vilken roll ”maskulinitet” spelar för att understödja dessa strukturer – men också för att få bukt med dem – i skolmiljöer. Målet är att få män att ändra sitt negativa beteende.

Studien konstaterar också att dagens skolmiljöer i Burkina Faso präglas av intolerans och diskriminering av flickor. Regeringen i landet har lanserat ett initiativ som heter ”l’Education Pour Tous (EPT)” – med målet ”Utbildning för alla” före 2015. ADEPs studie är ett viktigt bidrag för att visa på vilka problem som flickor möter i skolorna. Studien visar också på möjligheter som finns och hur problemen kan lösas genom ett ökat deltagande av män – det vill säga att män medvetandegörs om sin roll och det inflytande (positivt och negativt) de har.

Detta samarbete mellan det civila samhället och regeringen, med stöd av Diakonia – en svensk folkrörelse, visar på hur vi kan arbeta tillsammans och över gränser för att verka för en rättvisare värld. Jag hoppas och tror att flickorna i Guirgho och Kombissiri med stöd av sina pappor och bröder kan visa på att det finns möjligheter för ett rikare och mer rättvist liv. Den 8 mars viker vi till kampen för flickors lika och rättvisa tillgång till mänskliga rättigheter, utbildning och utveckling.

 

Kvinnors rättigheter: De producerar och försörjer vår värld med mat

Det är en bitter ironi att vår värld idag producerar tillräckligt med mat samtidigt som omkring 925 miljoner människor går till sängs hungriga varje kväll, enligt de senaste beräkningarna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Kvinnor på landsbygden har det primära ansvaret för att upprätthålla hushållet. De uppfostrar barn, producerar och tillagar familjens mat, sköter husdjur och boskap och samlar ved och vatten. Kvinnor och flickor spelar också en viktig, främst obetald, roll, i att generera familjens inkomst, genom att arbeta för plantering, ogräsrensning, skörd och tröskning av grödor och producerar för försäljning. Kvinnor kan erhålla en liten inkomst för sig själva genom att sälja grönsaker från hemmets trädgårdar eller skogsprodukter. De använder denna inkomst i huvudsak till att möta familjens behov till barnens utbildning.

Även om kvinnor ger betydande bidrag till hushållets välbefinnande och jordbruksproduktion så styr männen till stor del försäljning av grödor och djur och användning av inkomsten. Kvinnors arbete värderas inte och istället blir det till ”icke-enheter” i ekonomiska transaktioner, i fördelningen av hushållens resurser och i samhällets beslutsfattande.

Med den ökande kommersialiseringen av jordbruket är mäns dominerande ställning i samhället till deras fördel. Till exempel när städernas efterfrågan på grönsaker ökar, tar män över kvinnors traditionella trädgårdar för att etablera kommersiella företag. Expropriering av kvinnors verksamhet minskar då också produktionen av mat till hushållet, till dess inkomst och dess sociala ställning. Ett annan växande trend är utflyttning av fattiga, främst män, från landsbygden till städer, för att söka arbete. Det lämnar kvinnor med ensamt ansvar för familjens överlevnad och barnens uppfostran och möjlighet till utbildning. I Bangladesh stödjer Diakonia ett arbete i byar där kvinnor och män uppmuntras och utbildas till att samarbeta på ett jämlikt sätt för att sörja för sin familjs överlevnad.

Kvinnor på landsbygden utsätts för systematisk diskriminering när det gäller tillgång till resurser som behövs för socioekonomisk utveckling. Krediter, insatsvaror och utsäde tillhandahålls främst till hushållets manliga överhuvud. Kvinnors röst och kunskap får sällan höras i utvecklingsprojekt som däremot ökar mäns produktion och inkomster. När arbetets bördor ökar, tas främst flickor ut ur skolan för att hjälpa till med jordbruket och hushållssysslor.

I många länder kan en mans familj ta mark och boskap från en kvinna vid hennes makes död och lämna henne utblottad. Diakonia stödjer ett projekt för ”lekmannajurister” runt Viktoriasjön där man bl.a kämpar för kvinnors rättigheter till land och ägodelar vid makens död. Kvinnliga lantbruksarbetares löner är lägre än mäns, medan lågavlönade uppgifter i bearbetning av jordbruksprodukter rutinmässigt ges till kvinnor.

G.M.B. Akash / Panos, Bridge, menar att åtgärderna mot klimatförändringar tenderar att fokusera på vetenskapliga, tekniska och ekonomiska lösningar snarare än ta itu med de avgörande mänskliga och existerande ojämställdhetsperspektiven. För att ta fram effektiva strategier som begränsar klimatförändringarnas påverkan på våra liv och överlevnad så måste vi fokusera på människor. Vi måste ta tag i de utmaningar och möjligheter som klimatförändringarna utgör i kampen för jämställdhet.

  • Kvinnor och män måste ha lika röst i beslutsfattandet om klimatförändringar och ha bredare styrprocesser.
  • Kvinnor och män måste få lika tillgång till de resurser som krävs för att svara på de negativa effekterna av klimatförändringarna.
  • Både kvinnors och mäns behov och kunskap måste beaktas.

Politiska beslutsfattande institutioner och processer på alla nivåer måste vara inställda på människor – på både män och kvinnors överlevnad och behov. De breda sociala hindren som begränsar kvinnors tillgång till strategiska och praktiska resurser måste elimineras. Det känns tungt att vi inte kommit längre när det gäller människors lika värde och rättigheter, men vi får inte tappa modet. Vi måste kämpa vidare. Vi måste ge våra barn och barnbarn ett arv att vårda. Det gäller vår världs överlevnad där de skall leva och fortsätta och skapa en rättvisare värld.

 

Kampen mot hiv och aids fortsätter – det finns hopp!

Kofi Annan uttryckte att en av hans största farhågor som generalsekreterare för FN var den förkrossande bördan av infektionssjukdomar i utvecklingsländerna, främst aids, tuberkulos och malaria. För även om aids vid det laget hade upphört att vara en dödsdom i rika länder, hade utvecklingsländerna själva liten anledning att hoppas, eftersom medicinerna var alldeles för dyra för dem.

År 2000 var de globala utsikterna dystra: hiv hade smittat en stor del av befolkningen i södra Afrika under ett drygt decennium och oron över att spridningen skulle fortsätta i samma takt – inte bara i Afrika men också i Asien och de forna Sovjetstaterna  – var stor. Ingen bot fanns och finns fortfarande inte. Medicinerna kostade $ 10.000 per patient per år. Idag kostar de runt $100. Många inom FN och Världshälsoorganisationen fruktade att aids skulle påverka den ekonomiska och sociala utvecklingen och orsaka politisk instabilitet.

Vid den internationella aids-konferensen i Durban i juli 2000, gjorde Nelson Mandela ett oförglömligt uttalande:

”Med tanke på det allvarliga hot som hiv och aids utgör, måste vi höja oss över våra olikheter och förena våra ansträngningar för att rädda vårt folk. Historien kommer att döma oss hårt om vi inte gör det nu, och just nu. ”

Den snabba spridningen av tuberkulos och malaria lades till bördan av obotlig aids och spred en stark känsla av maktlöshet. Skulle dessa ”fattigdomssjukdomar” förstöra alla gemensamma ansträngningar för att uppnå utveckling och framsteg?

Hur ser framtiden ut idag 2012? Satsningar på fortsatt utveckling av effektivare mediciner har resulterat i att vi idag har en nära hundraprocentig smittfrihet vid adekvat behandling.

Den senaste rapporten från Världshälsoorganisationen (WHO), UNICEF och UNAIDS om den globala hiv- och aidssituationen visar att ökad tillgång till hivprogram resulterade i en minskning av nya infektioner med 15 procent under det senaste decenniet och en inskning av dödsfall i aids på 22 procent.

Rapporten pekar också på vad som fortfarande behöver göras:

  • Mer än hälften av de människor som behöver antiretroviral behandling i låg- och medelinkomstländer har fortfarande inte tillgång till sådan. Endast ett av fyra barn i behov av hivbehandling i låg- och medelinkomstländer fick tillgång till detta under 2010, jämfört med en av två vuxna.
  • De allra flesta (64 procent) av människor i åldern 15-24 som lever med hiv i dag är kvinnor. Siffran är ännu högre i Afrika söder om Sahara, där flickor och unga kvinnor utgör 71 procent av alla ungdomar som lever med hiv – främst eftersom förebyggande strategier som inte når dem.

Framsteg inom HIV-forskning under det senaste året ger hopp för framtiden. I tider av ekonomisk åtstramning är det viktigt att tillämpa ny vetenskap, teknik och strategier för att förbättra effektiviteten av hivprogram i alla länder.

Antiretroviral terapi (ART), som inte bara förbättrar hälsan och välbefinnandet för människor som lever med hiv, utan också stoppar överföring av sjukdomen, finns nu för
6 650 000 människor i låg-och medelinkomstländer, som står för 47 procent av de
14 200 000 människor som bör erhålla medicin.

När folk är friskare, klarar de sig bättre ekonomiskt och kan bidra till utvecklingen i sitt samhälle. I rapporten sägs att investeringar i hivprogram kan leda till en total vinst på upp till 34 miljarder USD år 2020 i ökad ekonomisk aktivitet och produktivitet - mycket mer än kostnaderna för ART-program.

”Genom att investera klokt, kan länder öka effektiviteten, minska kostnaderna och förbättra resultatet. Dock vinster som hittills gjorts hotas av en nedgång i resurser för aids” säger Paul De Lay, vice verkställande direktör, UNAIDS.

Diakonias samarbetsorganisationer lever i den verkligheten där begränsad tillgång till hivprogram hindrar dem från att utnyttja sin potential i utvecklingen av sina samhällen.

Läs gärna också min blogg från Internationella aidsdagen 1 dec: Håll hiv på agendan!

 

 

 

Kvinnokraft i Kenya

I augusti 2012 är det val i Kenya. Den här gången har en dörr öppnats för ett massivt politiskt deltagande för kvinnor för första gången i landets historia. Den nya konstitutionen (från 2010) har en artikel 81 (b) som anger att ”inte mer än två tredjedelar av medlemmarna i val av offentliga organ skall vara av samma kön”.

”Det har varit en utmaning för kvinnor att ta plats inom politiken på grund av en tradition och kultur där männen är de som självklart ska ha det största inflytandet. Vi har kämpat länge för att komma dit vi är idag”, säger Wambui Kanyi på Woman Political Alliance i  Kenya.

Kvinnors problem med underrepresentation i viktiga regeringsorgan kommer att bli ett minne blott säger kvinnorättsaktivisterna. Diakonia stödjer bland annat Womens Political Alliance, en organisation som arbetar för kvinnors rättigheter att delta och bidra politiskt.

Kenya är ett patriarkalt samhälle där kvinnor t ex fick samma rätt som män att ärva mark först nu när den nya konstitutionen trädde i kraft. Och kvinnor som uttalar sig offentligt ses ofta som ”socialt missanpassade”. Till exempel, när Wangari Maathai motsatte sig byggandet av en 60-våningsbyggnad i Nairobis Uhuru Park, kallade dåvarande presidenten Daniel arap Moi henne för ”vansinnig”.

”Vi har blivit kallade öknamn och kämpat för att göra oss hörda i detta mansdominerade samhälle, men nu hänger det på oss alla att komma ut i stort antal och rösta på kvinnliga ledare, eftersom vi har lidit mycket. Trots allt, vi är i majoritet”, säger vattenminister Charity Ngilu, den första kvinnan att kandidera till ordförandeskapet i Kenya, 1997. Hon kom på sjätte plats.

Parlamentsledamoten Martha Karua, som tävlar om ordförandeskapet i år, säger ”Kvinnor förstår problemen i detta land, de är inte korrupta och de vill ändra sättet som Kenya styrs på. Konstitutionen är vår språngbräda;. Låt oss använda den för att bringa välstånd till vårt älskade land”, säger hon till IPS.

Tidigare parlamentsledamoten Paul Muite, en framstående advokat som också är ute efter ordförandeskapet, välkomnar bestämmelsen men är orolig att man (läs: männen) nu kan bli underepresenterade: ”Med tanke på historien i detta land kan kvinnorna rösta in väldigt många av sina egna för att de är fler än männen. Men vi ska tillämpa samma lag om det händer. Men nu, låt oss göra vad lagen säger, eftersom det är priset för demokrati”.

Och Rael Masimba, en frånskild kvinna som bor på gatorna i Nairobi, planerar att gå hem och stämma sina kusiner på sin fars mark, som hon nekades rätten till när hennes föräldrar dog, eftersom hon är kvinna och var gift på den tiden.

I september förra året besökte jag en av Diakonias samarbetsorganisationer, Womens Political Alliance of Kenya, som arbetat många år för kvinnors rätt att ta och bidra till politiskt ansvar. Ett av deras stora utmaningar var att bemöta familjerna till kvinnor som kandiderade till politiska poster. Det gällde att få hela familjen, speciellt maken, att stödja kvinnan. Ibland kunde inte en man acceptera sin hustrus politiska ambitioner utan lämnade kvinnan och barnen.I arbetet för jämställdhet och lika rättigheter måste vi gå samman, kvinnor och män. Även om det finns superkvinnor som envist fortsätter att kämpa mot orättvisorna , så kan de inte göra det ensamma.

Enligt Världsbankens senaste jämställdhetsrapport, är jämställdhet nödvändigt för att få en ekonomiskt hållbar och snabb utveckling, eftersom man då utnyttjar människors hela potential.Om Kenyas kvinnor lyckas kommer vi då att få sen en snabbare ekonomisk och mer hållbar utveckling i landet? Diakonia kommer givetvis att fortsätta stödja Kenyas folk i deras kamp för demokrati.

>> Kort sammanfattning av Diakonias arbete i Kenya

Utopiska drömmar inför det nya året?

2012. Ett nytt år med nya utmaningar och nya löften? En ny tid där vi bevarar och njuter av den här världens utmaningar, möjligheter och skönhet?

Mirjam Dahlgren med Diakoniakollegor. De deltog i en workshop om hiv och aids samt SRHR-frågor i Nairobi hösten 2011.

Jag har upplevt år 2011 som ganska mörkt och tungt. Det har blivit så tydligt hur girigheten tagit över alltmer och styrt makthavarnas prioriteringar:

  • Finansjättar fortsätter att öka sina vinster på folks bekostnad, trots att det var deras spel med pengar som gav oss den ekonomiska krisen.
  • Inga beslut från rika delen av världen om att göra de livsnödvändiga nedskärningarna av koldioxidutsläppen togs av hänsyn till kortsiktiga vinsters bevarande.
  • Våld och övergrepp mot människor har varit en ständig del av vardagen i konfliktområden för att säkra omoraliskt utnyttjandet av naturresurser.
  • Barn och kvinnor i majoritet bland förlorarna i denna girighetens framfart i vår vackra värld.

För visst är världen vacker? Vi ser skönheten i naturens mångfald. Vi ser skönheten i mångfalden bland människor runt omkring oss och ute i världen på våra resor.

Jag vill lära mig att stanna upp, se och höra och förundras över det vackra, det komplexa och det levande i vår värld. Jag vill och önskar att världens makthavare stannar upp och börjar inse den mörka destruktiva baksidan av girigheten. Vad krävs för att vakna upp och se sanningen? Vad kan jag göra bättre 2012?

Internationella aidsdagen 1 dec: Håll hiv på agendan!

Det är nu det gäller. Det är just nu och de närmaste 2-3 åren som ökad satsning på förebyggande och behandling kan ge en långsiktig effekt och få hivsmittan och aids att minska drastiskt och därmed även sjukvårdskostnaderna. Med andra ord, en glädjande synlig nedgång i antalet smittade och sjuka. Om vi missar chansen nu så får vi betala mycket dyrt längre fram. Det är budskapet från forskare som studerar epidemin.

I år har vi oroat oss för att Sveriges löften om bidrag till Globala Fonden (för kampen mot malaria, tbc, hiv och aids) för de närmaste åren inte infrias. Det är först nu, när året nästan är slut, som Sverige bekräftat att vi ska betala vårt utlovade bidrag för 2011 och dessutom gjordes löften för fortsättning 2012-2013, vilket är glädjande.

Den Globala fonden har varit ett betydelsefullt bidrag till kampen mot hiv och aids. Fonden behöver säkra och rejäla bidrag – inte bara från Sverige. Annars kommer fattiga länder och samhällen, som kunnat behandla och medicinera sjuka människor, att tvingas avbryta behandlingen för att de inte har råd utan bidrag från fonden. Vad händer med de människorna och de samhällenas hälsa och ekonomi?

Detta sker samtidigt som vi har vi fått ett fantastiskt resultat, ett vetenskapligt bevis, på att rätt medicinering inte bara håller hivsmittade och aidssjuka arbetsföra utan t.o.m gör dem i princip smittfria. Det är nästan lika bra som att kunna vaccinera, men vi har inget fungerande vaccin ännu.

Kostnaderna för aidsläkemedlen har minskat med 99% sedan 1999. Tyvärr hotas även detta, bland annat av ett förslag om att förbjuda Indiens billigare ”kopior” av mediciner – helt adekvat och korrekt framtagna, men utan patentpålägg.

Detta sker alltså, trots att pengarna finns… eller? För hur kan det vara ”för dyrt” att ge miljoner människor i produktiv ålder behandling och mediciner så att de kan utbilda sig, arbeta, försörja familjen, fostra sina barn och medverka till sitt samhälles sociala och ekonomiska utveckling? Vad kostar det då inte med människors sjukhusvård och deras frånvaro på arbetsmarknaden? Som så många gånger frågat: Vad är ett människoliv värt?

25 november: Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

I december 1999 utnämnde FN den 25 november till Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Dagen är också till minne av de tre systrarna Mirabel från Dominikanska Republiken.

Det var nämligen den 25 november, fast 1960, som systrarna mördades. De var politiska aktivister och kämpade mot diktatorn Rafael Trujillo som då hade suttit vid makten i hela 30 år. Diktatorn gav order om att mörda systrarna, men en mörk regnig kväll utefter en öde landsväg ett år senare blev han själv mördad. Dagens demokratiskt valda regering i Dominikanska Republiken har som sin miljöminister utsett sonen till en annan av systrarna Mirabel och hon anses ha börjat sitt arbete på ett alldeles utomordentligt sätt.

Idag funderar jag på vad som hänt sedan 1999, då dagen för avskaffande av våld mot kvinnor inrättades. Jag undrar vad som egentligen hänt med våldet mot kvinnor. Rapporteringen i media visar snarare på en ökning av kvinnovåldet – det som syns utåt. Hur stort våldet är inom ”hemmets fyra väggar” utan att kvinnor retat upp någon stor makthavare eller diktator är dolt i dimmor…

Våld gör inte någon skillnad mellan rika och fattiga nationer, eller rika och fattiga människor. Men våld är våld! Alldeles oavsett var eller hur det sker. Diakonias samarbetspartner runt om i världen kämpar mot övergrepp och våld i samhällen och länder där förtrycket är en del av vardagen.

Våldsbeteende är inte biologiskt ärftligt – det finns inte i våra gener. Våldet bygger på sociala maktstrukturer och en tradition av att behålla makt och kontroll över människor, från individuell-, till samhälls- och nationsnivå. Män och pojkar fostras i denna tradition.

Diakonia och våra samarbetsorganisationer har därför satt in extra krafter på förändringsarbete bland våra manliga kollegor och partner. Vi vill uppmuntra och stärka män att aktivare ta ansvar för arbetet med ökad jämställdhet och analysera sina traditionella mansroller, där många gånger våldet är sanktionerat.

Vi kan gemensamt, män och kvinnor, förändra den destruktiva traditionen. Vi kan fostra våra barn och oss själva i att lösa konflikter genom dialog och att verka för jämställdhet och framväxten av demokratiska samhällen där alla har en röst utan att riskera att tystas med våld.

Ett förlorat årtionde för kvinnors säkerhet

Diakonias policyrådgivare i jämställdhetsfrågor, Mirjam Dahlgren, har läst senaste Amnesty Press och bloggar utifrån en artikel i tidningen.

Kvinnor är förlorare i terrorbekämpningens årtionde. Det hävdar Jayne Huckerby, på New York University (School of Law on international human rights issues),  i rapporten ”A decade lost – locating gender in US counter-terrorism”. Hennes slutsatser visar på att USA:s kamp mot terrorismen har gjort kvinnor och homosexuella till osynliga offer.

Jayne Huckerby ger i rapporten exempel på att finansiering som tidigare gått till utbildning för flickor i Kenya istället flyttats över till program för unga män, eftersom de anses i riskzonen för att gå med i terroristgrupper. I Somalia har biståndspengar som gått till kvinnor och barn dragits in vilket inneburit att de blivit beroende av islamiströrelsen al-Shabab för att få mat. Vidare ser hon att organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter fått mindre stöd sedan kriget mot terrorn startade bland annat beroende på att de ofta är små, nya och arbetar ”under radarn”.

Europeiska länder går inte fria. Europeiska regeringar gav USA i princip ”carte blanche” 2001 för att operera i hemlighet på europeisk mark i namn av att bekämpa terrorismen. Vi bör komma ihåg de två svenskarna med egyptisk härkomst och som utlämnades till Egypten i en hemlig CIA-ledd aktion inne i Sverige.

Den stora globala ökningen av militära utgifter under senaste tio åren har till 50% gått till krigen i Irak och Afganistan. I Afganistan används kvinnors rättigheter som förhandlingsmedel i fredsuppgörelser med talibanerna – de förhandlas helt enkelt bort.
Enligt organisationen Kvinna till kvinna skulle 4% av 2010 års militärutgifter kunna uppfylla milleniummålen till år 2015.

De ökade globala militärutgifterna och tillåtelsen till rättsövergrepp har inte ökat säkerheten och minskat terrorismen. De har istället minskat säkerheten och de sociala och ekonomiska möjligheterna för kvinnor att delta i och bidra till sina samhällens utveckling.
Den förenklade ”Hollywood-versionen” av stora starka hjältar som räddar kvinnor med de största och senast avancerade vapnen verkar för mig ha tagits på allvar av världens makthavare och operationaliserats. Var tog samtalet, dialogen om fred och jämlikhet vägen? Var finns dessa forum?

Vi behöver återinföra forum på alla nivåer där vi nekar till att vapen och militära insatser är första valet för att lösa konflikter och ge människor säkerhet.

Jag avslutar med att citera Hillary Clinton:

”President  Obama and I believe that the subjugation of women is a threat to the national security of U.S”

Högre tillväxt med jämställd arbetsmarknad

Tillväxt och social och ekonomisk utveckling gynnas av jämställdhet konstaterar Världsbanken i en ny rapport. När alla får samma chans på likvärdiga villkor så kan var och en bättre utnyttja sin potential. Trots detta så går det alldeles för långsamt, även i Sverige.

Nu har Världsbanken kommit med en rapport som ytterligare stärker vikten av ökad jämställdhet. Svenska Dagbladet hade två helsidesuppslag i torsdagens (20 okt) tidning angående rapportens resultat:

”Stora vinster med ökad jämställdhet…. Målet: ökad tillväxt, bättre framtid för kommande generationer och stärkt demokrati. Receptet: ökad jämställdhet.”

Idag råder fortfarande en ekonomisk ojämlikhet. Trots ökad utbildning hänvisas kvinnor till låglönesektorer och står för större delen av det obetalda arbetet, vilket bland annat leder till ”utbrändhet” och ohälsa av dubbel – ibland trippel – arbete samt inte minst lägre pension. Och då tänker jag fortfarande bara på svenska förhållanden.

Hur har våra systrar det ute i världen? Rapporten ger några exempel. På familjenivå har den mätt hur mycket tid män respektive kvinnor lägger ner på till exempel hushållsarbete och omvårdnad av barnen i familjen, vilket ger förutsättningarna för hur vi ska kunna fungera på arbetsmarknaden och vara produktiva. Det förvånande är att svenska män ger försvinnande mer tid till dessa sysslor än de flesta män i några utvalda länder runt om i världen.

  • När det gäller hushållsarbetet så lägger svenska män ner 2. 3 tim, Cambodia 3.3, Pakistan 2.5, Bulgarien 2.6, Sydafrika 1.8 samt Italien 1.4.
  • Gällande omvårdnad av sina barn lägger svenska män ner 0.3 tim per dag, Italienska män 0.2, Pakistan 0.2, Cambodia och Bulgarien 0.1 samt Sydafrika 0. 

Detta är egentligen väl kända fakta och som vi har vant oss vid. Den höga mödra- och barnadödligheten, där flickor ligger sämre till än pojkar, har vi också vant oss vid. Hur kan jag påstå att vi vant oss vid detta? Jo, jag ser inte tillräckliga resultat.

Jag tycker att den politiska viljan till förändring inte är tillräckligt stor. Om våra politiska beslutsfattare tog på allvar att receptet för ökad tillväxt, bättre framtid för kommande generationer och stärkt demokrati uppnås genom jämställdhet social, ekonomiskt såväl som politiskt, skulle vi se snabbare och tydligare strukturförändringar med större rättvis fördelning av resurserna.

Det går alldeles för långsamt. Våra partners i den icke-priviligierade delen av världen, främst kvinnor och barn, upplever en fortsatt daglig kamp mot fattigdom och förtryck. Varför? Vi har fakta på att om alla fick chansen att utnyttja sin potential så skulle vi få en snabbare och bättre utveckling för alla.

Vad ska vi säga till våra barn och barnbarn över att vi inte gjorde mer för att skapa en tryggare och mer rättvis värld för alla? Vi har receptet enligt den stora tungt vägande auktoriteten Världsbanken.

>> Till Världsbanken och rapporten