Undvik inte forskning och fakta om biståndet, biståndsministern!

2012-04-24 By

Det är mycket biståndsdebatt just nu. Biståndsministern tar allt som oftast åsikten att biståndet inte leder till några tydliga resultat som utgångspunkt. Trots att det finns gott om forskning som visar på motsatsen. Ministerns retorik har fått fler att reagera, som fd ambassadören Sten Rylander och EU-politikern Alf Svensson.

I tidningen Development Today skriver biståndsministern: “For far too many years, we have been pumping funds into regimes that do not take responsibility for their own people.”

Jag har tre invändningar mot denna beskrivning:

  • Talar ministern om budgetstöd så vet hon att budgetstöd är kopplat till en lång rad krav och villkor. Och har varit så under lång tid.
  • Budgetstöd är kopplat till en rad villkor som handlar om ökad transparens i den nationella budgeten. Diakonias samarbetsorganisationer säger att detta i sin tur bidragit till att de i t.ex. Mocambique kunnat ställa politiker till svars och motverkar korruption. Det är även den slutsatsen som dras i stora utvärderingar av bl.a. OECD-DAC.
  • Med en sådan formulering ges intrycket att detta är stor del av det svenska biståndet, när det i själva verket utgör någon procent av svenskt bistånd.

Jag har tidigare ställt frågan varför ministern nästan systematiskt undviker att uppmärksamma all forskning och alla tusentals utvärderingar som pekar på goda resultat i biståndet. Jag ställer mig också frågan varför ministern måste använda sig av en sådan vilseledande retorik och undviker fakta.

Sten Rylander, tidigare ambassadör i en lång rad länder i Afrika skriver i Uppsala Nya tidning om hur han respekterat och uppskattat ministern i början av sin tid:
”..Ändå är det en känsla av sorg och besvikelse som inställer sig vid en sammanvägd bedömning av svensk biståndspolitik, snart sex år efter det att Gunilla Carlsson övertog ansvaret. Engagemanget begränsas allt mer till slagordsmässiga anklagelser mot biståndets aktörer under mantrat om resultat och effektivitet. Detta trots att resultat och effektivitet länge har varit starka ledstjärnor för dem som sysslat med biståndet, till exempel Bo Göransson, som ledde sammanslagningen till det nya Sida i mitten av 90-talet.
När Gunilla Carlsson dömer ut budgetstödet till reformsinnade programländer och i stället förordar finansiering av enkla spiskök till de fattiga visar hon att hon sitter fast i en resultatbubbla som inte leder framåt. I stället för att effektivt bidra till att angripa fattigdomens komplexa orsaker pläderar hon för en återgång till biståndets stenålder….”

Även Alf Svensson(KD) har reagerat: Det finns just nu en överdriven benägenhet att hitta fel och skavanker på satsningar som är riktade mot de 900 miljoner människor som lider av fattigdom, skriver han på debattsajten Newsmill.
Och hur är det med transparens och ansvarsutkrävande? Handlar det bara om att redovisa biståndets utgifter eller handlar det även om policyformulering.

I Open Government Partnership har den svenska regeringen åtagit sig att även konsultera medborgarna i policyformulering. Ur deklarationen kan man läsa:
”We value public participation of all people, equally and without discrimination, in decision making and policy formulation. Public engagement, including the full participation of women, increases the effectiveness of governments, which benefit from people’s knowledge, ideas and ability to provide oversight. We commit to making policy formulation and decision making more transparent, creating and using channels to solicit public feedback, and deepening public participation in developing, monitoring and evaluating government activities.

We commit to protecting the ability of not-for-profit and civil society organizations to operate in ways consistent with our commitment to freedom of expression, association, and opinion. We commit to creating mechanisms to enable greater collaboration between governments and civil society organizations and businesses.”

Ord och inga visor. Därför tar vi för givet att regeringen kommer att konsultera biståndets olika aktörer inför den biståndspolitiska plattform som UD ska börja utarbeta under våren. Denna process bör även innefatta diskussionen kring hur vi ska mäta resultat i biståndet.

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning, Okategoriserade Tagged With: , , , ,

Somalia behöver långsiktigt bistånd

2012-03-21 By
SVT sände igår ett reportage om katastrofen i Somalia och satte fingret på ett av de stora dilemman som organisationer som förmedlar katastrofbistånd brottas med. Allt katastrofbistånd når inte dem det är avsett för. Det kommer på avvägar, och gynnar ibland fel krafter i ett samhälle. Jag delar insikten om att matbistånd är problematiskt, precis som reportaget i SVT igår visade. Men vi måste med öppna ögon också ställa oss frågan vad som är alternativet. I vissa situationer måste vi bistå människor som svälter.

Den viktiga frågan är vad vi KAN göra för att bidra till en långsiktig förändring i ett så sönderslaget samhälle som Somalia. Till att börja med måste man bejaka att Somalias kris är politisk. I ljuset av den insikten är det viktigt att konstatera att FN:s och givarländernas intresse för förebyggande insatser har minskat.

Det är djupt problematiskt eftersom Somalia behöver givare som är beredda att långsiktigt satsa på konfliktlösning, konfliktförebyggande arbete och politiska lösningar. Men där ser vi snarare att givarna drar ned på de resurserna. Istället har man satsat på att komma till rätta med piratverksamheten utanför Somalias kust. I fjol kostade världssamfundets reaktiva insatser för att hantera de somaliska piraterna 47 miljarder kronor. Om en del av de pengarna användes i förebyggande arbete för att bygga upp samhället igen skulle det göra piratverksamheten mindre lockande för människor som kämpar för att överleva.

Som biståndsorganisation har Diakonia valt att inte först och främst bedriva katastrofbistånd, även om vi gjort sådana insatser under torkan för att bistå människor. Det vi satsar på är att stötta och stärka lokala organisationer i Puntland i norra Somalia – och det har vi gjort i snart 25 år. Långsiktighet är A och O om man vill bidra till utveckling. Frågan är om Mogadishus borgmästare som intervjuas i gårdagens reportage skulle vara lika negativ till den sortens insatser. Vi måste sträva efter att kunna bedriva ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete också i Mogadishu, men då måste givarländernas engagemang öka.

Förutom långsiktighet behöver givarna satsa på demokratiarbete underifrån. I SVT-reportaget får vi möta några av de kvinnor som Somalias framtid vilar på. Kvinnor som i dessa mycket svåra förhållanden kämpar för att familjen ska ha något att äta och som visar prov på enorm kapacitet och framåtanda i detta sönderslagna samhälle. Det är naturligtvis på den kraften ett bistånd till Somalia måste bygga. Diakonias arbete i norra Somalia handlar om två saker: Utbildning och kvinnors rättigheter.

Diakonia stöder vidareutbildning för somaliska lärare

Utbildning och kvinnors rättigheter är två viktiga fokus i Diakonias arbete i Puntland i norra Somalia. Genom Scottprogrammet får lärare vidareutbildning. Att satsa på kvinnliga lärares fortbildning är viktigt för att ge flickorna förebilder. Foto: Lars Rindeskog

Jag träffade för ett par veckor sedan Somalias premiärminister i ett möte på utrikesdepartementet. Han tryckte särskilt på behovet av att fler gjorde som Diakonia och satsade på långsiktig närvaro och ett arbete för att stärka människors kapacitet och det civila samhället. Han konstaterade att Diakonias arbete i norra Somalia gett resultat.

I Puntland råder inget kaos att exploatera, istället finns det ett civilt samhälle, lokala organisationer och en lokal myndighet med kapacitet att utvärdera torkkatastrofens omfattning och ta emot den hjälp som kom utifrån. Utmaningarna med en svag stat, klimatförändringar och fattigdom är fortsatt stora. Men det finns också ett arbete som tar sig an problemen – för att stärka människors kunskap om mänskliga rättigheter, om demokrati, nya odlingsmetoder i ett torrare klimat, och mikroföretagande. Diakonia är med och lägger grunden för ett nytt Somalia. Fler behövs i det arbetet.

Läs också vår jämställdhetsrådgivare Mirjam Dahlgrens blogg om de somaliska kvinnorna som bär ett tungt bagage.
http://diakoniablogg.se/2011/08/somalia/

Diakonias tidning Dela Med nr 1 2012, med tema Somalia och långsiktigt utvecklingsbistånd (pdf)

Filed Under: Bistånd, Katastrof Tagged With: , , , ,

Stöd till zambiska organisationer bekämpar korruption i landet

2012-03-15 By

Då och då blossar debatten om biståndet upp och allt för ofta blir det förenklat och svepande. Den som har följt Aktuellts inslag tidigare i veckan om bistånd i Zambia får lätt intrycket att inget bistånd till landet fungerar och att alla biståndpengar som når landet försvinner i korruption. Så är det förstås inte.

Det största problemet med debatten är att den viktiga frågan som måste ställas inte får något utrymme varken i Aktuellt eller i andra forum: Vad vill vi med biståndet och hur ska vi åstadkomma det? Diakonia arbetar i många av världens fattiga länder och vi ser gång på gång att bistånd behövs. Det är inte rätt att lämna människor som lider brist på mat, sjukvård, utbildning och grundläggande mänskliga rättigheter åt sitt öde i väntan på att de ska få progressiva ledare som fördelar den eventuella tillväxten.

Däremot är det en helt riktig slutsats att det i flera länder är olämpligt att ge bistånd till staten. Om landets ledare inte tar sitt ansvar för att utrota fattigdomen och inte gör rätt prioriteringar finns inte förutsättningarna. Men då kan vi stödja dem som faktiskt utkräver ansvar av dessa regeringar och kämpar för att statens resurser ska komma fattiga till del, att mänskliga rättigheter ska respekteras och att demokratin till slut ska segra. Det är rätt sak att göra i ett sådant läge och det är vad Diakonia satsar sina biståndspengar på. Människors engagemang, rätten att uttrycka sig, organisera sig och utkräva politiskt ansvar är grunden för samhällsförändringar lokalt, nationellt och globalt.

Erfarenheten och forskningen om biståndet visar att bistånd fungerar – om man gör rätt saker med rätt aktör, må det vara regering, departement eller lokal organisation. Det viktiga är att det finns ett partnerskap och en gemensam syn på vad som behöver göras och hur man ska göra det. Insatserna måste utgå från de fattiga människornas behov och de måste ha inflytande och kunna påverka biståndsarbetet.

Diakonia har arbetat i Zambia i många år och stöder zambiska organisationer som på många olika sätt arbetar för att fattigdomen i lamdet ska minska. De kämpar för att korruptionen i landet ska minska, sätter press på zambiska politiker att genomföra en politik som minskar fattigdomen i landet och sätter press på multinationella företag som utvinner Zambias rikedomar att också skatta i landet så att inte naturresurserna försvinner utan att inkomsterna kommer landets fattiga till del.

Deras arbete möjliggörs av svenska biståndspengar och ger resultat i arbetet att avslöja korruptionsskandaler och ställa ansvariga politiker till svars. Än en gång – kärnan i demokratin är att människorna kan utkräva ansvar från sina politiker. När vi stöder dem i deras kamp för inflytande och bättre politik blir resultaten bestående.

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning Tagged With: , , , , , ,

Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

2012-02-17 By

Diakonia deltar ofta i debatten om regeringens biståndspolitik. Men utrymmet är många gånger begränsat. Därför går jag på diakoniablogg.se igenom några funderingar jag har om alliansregeringens biståndspolitik. I tidigare inlägg har jag tagit upp frågor om trovärdighet när biståndsmedel används till annat och hur regeringen ser på utvecklingens drivkrafter. Min sista fråga är: Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

Min tredje fundering är hur regeringen ser på folkrörelsernas biståndsarbete? Riksrevisionen kom med en mycket uppmärksammad rapport om folkrörelsebiståndet 2007, som när den granskades av en oberoende konsultbyrå visade sig innehålla faktafel på faktafel.

Men varken biståndsministern eller statsministern inväntade uppföljningen utan var snabbt ute och talade om allvarliga problem med folkrörelsernas bistånd i TV-nyheterna.

När det gäller anklagelser om miljardmutor kring JAS-affären i Sydafrika i våras, ville statsministern däremot inte vill uttala sig. ”Regeringen ska inte uttala sig innan dom har fallit”. Men när det gällde de felaktiga anklagelserna mot folkrörelsebiståndet valde Fredrik Reinfeldt däremot att uttala sig.

Allt bistånd ska granskas. Det är bra. Men det är viktigt att det är sakliga och faktamässigt korrekta granskningar. Lika viktigt är det att debatten om biståndet utgår från fakta, och inte domineras av populistiska utspel.

Det var definitivt inte lätt alla gånger att föra samtal med tidigare socialdemokratiska regeringar. Men det finns skillnader. Folkrörelserna bjöds tidigare in i processer kring utformande av politik och strategier än vad vi får idag – om vi ens bjuds in. Riksdagen hade också en annan attityd. I samband med att riksdagen fattade beslutet att anta Politik för Global utveckling 2003 beskrev man den centrala roll som enskilda organisationer har att bevaka regeringens politik när det gäller att få till stånd en trovärdig och samstämmig bistånd och utvecklingspolitik.

I regeringens nya strategi för civila samhället i biståndet från 2007 nämns många bra saker, som att Sverige ska stödja ”röstbärare” i länder med fattigdom och förtryck för att stödja dem för att ställa beslutsfattare till ansvar. Men samtidigt ger den svenska regeringen instruktioner till Sida om att vi inte längre får använda biståndsbudgetens informationsanslag till att samtala med beslutsfattare om vapenexport till diktaturer som motverkar demokratibiståndet. Eller prata med beslutsfattare om den klimatpolitik som bidrar till torka i Afrika.

Vi får endast lyfta frågor om problem i utvecklingsländerna och om biståndets resultat. Samtidigt halverades informationsanslaget. En av alliansregeringens biståndsansvariga skrev i en debattartikel att pengarna behövdes till ”barnen i Haiti istället för att gå till flotta kontor och glassiga broschyrer från biståndsorganisationer”.

Vi vill bidra konstruktivt och ge förslag till hur utvecklingspolitiken kan förbättras.  Men gång på gång ser vi att ny politik utformas utan att vi tillfrågas för att vara med och påverka, eller bjuds in alldeles för sent i processerna.

Det får mig att fundera – ser regeringen oss som ett ”särintresse” som bara ska leverera resultat i biståndet – eller har vi något djupare att bidra med? Diakonia har 400 samarbetsorganisationer i över 30 av världens låg- och medelinkomstländer. Vi samarbetar med kyrkor, kvinnoorganisationer, bönder, minoritetsgrupper med mera. De vet vad industriländernas klimatpolitik innebär, de ser effekten av de vapen som exporterats till diktaturerna och de har synpunkter på biståndet och dess inriktning.

Diakonia ägs av nära 100 000 människor, medlemmar i de svenska kyrkor och samfund som en gång startade och fortfarande äger Diakonia. Jag undrar – är regeringen intresserad?

Här kan du läsa tidigare inlägg där jag går igenom alliansregeringens biståndspolitik.
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-ser-regeringen-pa-utvecklingens-drivkrafter.html
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Filed Under: Bistånd, Handelspolitik Tagged With: , , , , ,

Hur ser regeringen på utvecklingens drivkrafter?

2012-02-16 By

Frågan om hur alliansregeringens biståndspolitik fungerar är inte lätt att svara på om utrymmet är för litet. Därför går jag på diakoniablogg.se igenom några faktorer i biståndet som jag tycker är problematiska. Igår behandlades trovärdigheten i biståndspolitiken med tanke på att man använder biståndsmedlen till annat än bistånd. Min andra fråga är: Hur ser regeringen på utvecklingens drivkrafter?

Min andra fundering gäller alliansregeringens syn på utvecklingen, och hur människorna och deras engagemang tas tillvara. Biståndsministern talar mycket om att biståndet ska samverka med privata sektorn. Före jul publicerade Diakonia och Svenska Kyrkan den gemensamma rapporten ”Det privata näringslivet som förmedlare av bistånd”. De biståndsaktörer som fått mest påslag i biståndet är de som arbetar med privata företag, riskkapital och olika kommersiella aktörer. När t.ex. Sida fick nedskärningar 2008 fick riskkapitalbolaget Swedfund ett påslag med 300 miljoner i vårbudgeten.

Rapporten innehåller inga egna utvärderingar utan vi samlade de olika utvärderingar vi kunde hitta som gjorts under senare tid. En oroväckande sak var att vi inte hittade många utvärderingar, och de vi hittade pekade på svaga resultat eller att man var dålig på att mäta utvecklingseffekter.

Vi betonar verkligen att privata aktörer och marknaden i fattiga länder är en central komponent för utveckling. Men bistånd som kanaliseras via privata aktörer måste kunna redovisa hur man använder biståndet, vilka resultat man uppnått och det måste gå att utvärdera resultaten. Vi får signaler om att Swedfund arbetar för att justera sina mål så att utvecklingsmålet kommer i första rummet. Vår förhoppning är att det blir så.

Att bistånd används för att gynna givarländernas företag är också ett historiskt kvalitetsproblem för biståndet. Forskning har visat att bistånd som är bundet till köp av produkter från givarlandet innebär högre kostnader för mottagarna på mellan 25% – 40% (enligt OECD).

Tyvärr fann vi att delar av svenskt bistånd fortfarande är bundet på detta sätt. Vi behöver fungerande företag och fungerande marknader i de fattiga länderna. Men synen på utveckling måste utgå från att stödja lokala initiativ som handlar om mer än tillväxt. Gång på gång kommer rapporter från de länder som idag leder globala tillväxtligan att fattigdomen och utanförskapet inte minskat i tillräcklig hög utsträckning trots de positiva tillväxtsiffrorna. Regeringens reaktion på vår rapport var att vi måste se hur ”företag och marknader är den viktigaste faktorn för utveckling” och att vi per se är kritiska mot marknad och företag.

Vi håller inte med. Trots höga tillväxtsiffror i t.ex. Afrika får fattiga kvinnor och män inte det bättre. En av anledningarna är ländernas svaga skattesystem – vilket gör att investeringarna ger ett begränsat bidrag till en skattefinansierad välfärd. En välfärd som skulle komma även de fattigaste människorna till gagn. Ett annat exempel är låga minimilöner som inte kan lyfta en familj ur fattigdom. Ett tredje exempel är att staten inte klarar av att följa upp lagar om till exempel miljö och mark, vilket bidrar till att individens rättigheter riskerar att kränkas vid investeringar.

Biståndinsatser som främjar lokala företag och främjar fungerande marknader och investeringar är viktiga. Men vårt perspektiv måste utgå från att människor är den viktigaste faktorn för utveckling. Det är människor som organiserar sig och skapar utveckling. Dessa människor måste finnas i centrum för våra strategier. Det är därför vi inte kan avfärda dialog som ”pratbistånd” som biståndsministern nyligen gjorde i Sveriges Radio. Det är ju de fattigaste människornas behov som ska stå i centrum – liksom deras förslag till lösningar, kunskaper och kompetens. Då bidrar vi till en utveckling som är effektiv, har kvalitet och blir bestående. Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Läs gärna också gårdagens inlägg: http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning Tagged With: , , , , , , ,

Hur trovärdig är alliansregeringens biståndspolitik?

2012-02-15 By

Jag får ofta frågan vad jag tycker om den svenska biståndspolitiken. Det är en fråga som kräver utrymme för att ge ett nyanserat svar. Därför ska jag i några inlägg här på diakoniablogg.se presentera några av mina funderingar. Den första frågan är: Hur trovärdig är alliansregeringens biståndspolitik?

De senaste dagarnas debatt efter biståndsministerns medverkan och utspel i Sveriges Radios Lördagsintervju visar att bistånd handlar om komplexa frågor som man ska passa sig för att förenkla. Det är lätt att kräva resultat och action. Det är svårare att ägna sig åt dialog, analysera resultat och säkerställa att framgångarna man gjort i biståndet verkligen blir bestående och involverar de fattigaste.

Men vi har inget val, trots att det ibland är komplicerat är det just så vi måste jobba för att vara säkra på att vi trovärdigt kan säga att våra biståndspengar och arbetade timmar ger resultat i form av att fattiga människor får ett bättre liv. Det är just här jag vill börja när jag lyfter mina frågetecken kring svensk biståndspolitik som den idag utformas.

Min första fundering gäller hur trovärdig politiken är i relation till hur man redovisar att biståndsbudgeten används. Innan valet 2006 utmanade vi den socialdemokratiska regeringen att sluta trixa med biståndet genom att använda det till andra budgetposter. Vår kritik uppmärksammades av media och användes av Fredrik Reinfeldt i slutdebatten mot Göran Persson. Reinfeldt hade minsann hört att ”biståndet inte alltid går till det som det ska gå till”.

Den nya regeringen betonade ökad transparens och att varenda krona ska göra nytta. Det är väldigt bra.

Problemet är dock att regeringen inte lever upp till det när man nu handlägger biståndet själv. Det gäller inte så mycket för biståndet genom Sida som det UD använder. Man använder det systematiskt för att schablonmässigt finansiera ambassader i många industriländer som Kanada, Island, Grekland, Österrike, Portugal, Spanien, Luxemburg, Australien och många många till. En fråga som också ställdes och biståndsministern hade svårigheter att svara på i lördagens intervju i P1.

Det är ok om UD också faktiskt kan visa att man har aktiviteter på dessa ambassader som syftar till att bekämpa fattigdom och om man kan redovisa vilka faktiska kostnader det inneburit. Som det ser ut nu blir det så uppenbart att man använder biståndsbudgeten för att subventionera utrikesförvaltningens generella kostnader.

Det mest uppseendeväckande är det storskaliga trixandet med exportkreditskulder, det vill säga skulder som uppkommit genom företags misslyckade affärer som försäkrats av den svenska staten. Vi hade i nyligen exempel på skulder som hade ett kommersiellt värde av 60 miljoner, men man bokförde det som en miljard kronor och trollade därmed bort den summan från biståndsbudgeten.

Skulder som uppkommit från att staten genom exportkreditgarantier försäkrat svenska företags affärer med korrupta regimer. I detta fall från affärer med Mobuto i dåvarande Zaire under 70-talet.

Om regeringen bagatelliserar detta och kommer med undanflykter förlorar den i trovärdighet. Givarnas trixande med avräkningar och olika sätt att använda biståndet till att bekosta andra saker för att t.ex. gynna egen industri och export är ett klassiskt kvalitetsproblem i biståndet som vi kan spåra tillbaka till 70-talet.

Regeringen kallar det nytt bistånd. Detta sätt att trixa med bistånd är gammalt bistånd.

Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Filed Under: Bistånd Tagged With: , , , , ,

Reformarbetet är centralt i biståndet

2012-02-13 By

Den svenska biståndsministern Gunilla Carlsson brukar säga att ingen var intresserad av resultat före henne. I fredagens Dagens Nyheter beskrivs hur den landfokusering över biståndet som hon själv genomfört inte har lyckats så bra. Hon kommenterar och säger att hon ville ”genomföra reformer i en miljö där ingen vill ha reformer”.

Det får mig att fundera över vilken värld hon lever i. Biståndsvärlden har under lång tid genomgått massor av förändringsarbete. Vi har varit aktiva i de globala diskussionerna om hur vi höjer biståndets kvalitet i Accra och Busan, som handlar om att hitta system som ger fattiga människor ökat inflytande i biståndet och ländernas egna budgetarbete. Det vill säga ökad demokratisering av biståndet. Vi har också alla de reformer som var del av processen GLOBKOM och Politik för Global utveckling (PGU) som beslutades av riksdagen 2003.

Det var i detta riksdagsbeslut som grunden för landfokuseringen hade sin början. Det var inget nytt som Alliansregeringen beslutade om efter 2006.

Och ”en miljö där ingen vill ha reformer”?  Som representant för Diakonia har jag själv varit med om att arrangera möten och seminarier om behov av förändringar och reformeringar av biståndet långt innan 2006. Det har handlat om möten i riksdagen om hur utvärderingsinstrumenten ska kunna förbättras. Möten och seminarier kring hur fattigdomsstrategierna ska kunna bli mer demokratiska och vara mer öppna, möten och seminarier kring en mer konsekvent och samstämmig politik där vi inte skickar bistånd till demokratikämpar med ena handen och vapen till diktaturens herrar med andra handen. Listan kan göras lång.

Problemet är att Moderaterna inte varit intresserade. De har tidigare inte visat något större intresse för biståndet eller reformer av biståndet. Det är bra att vår moderata biståndsminister engagerar sig. Hennes betoning på resultat och transparens är något som vi i grunden gillar – så länge politiken är trovärdig.

Att påstå att det bara är hon som fört in tankar på reformer stämmer inte överens med verkligheten.

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning Tagged With: , , , ,

Guatemala: Fruktad diktator i rätten

2012-01-25 By

- Min farmor var den första de tog i min by, säger Juan. Vi sitter i en bil från Guatemala City till näst största staden Quetzaltenango när Juan börjar berätta hur hans farmor den där dagen för länge sedan som vanligt lämnade huset med ett barnbarn på ryggen. Hur militären ryckte bort barnet och lämnade det i diket. Hur farmodern knuffades in i en jeep och försvann.

- Det är 30 år sedan, men vi letar fortfarande efter hennes kropp, säger Juan. Länge hoppades vi på att hitta henne levande.
När Juans farmor fördes bort hade diktatorn Rios Montt nyss kommit till makten efter en statskupp.

I Guatemala rådde inbördeskrig mellan 1960 och 1996. Över 200 000 människor mördades, de flesta av militären. Allra blodigast var kriget under de 17 månader då Rios Montt styrde. Fattiga människor från mayafolket, som Juans farmor, drabbades hårt. Juan vet inte hur många oskyldiga människor i hans by som mördades, bara att det var väldigt många.
- Och så fort vi hörde om en massaker åkte min pappa och farfar dit och tittade på de döda kropparna för att se om det var min farmor. Men vi hittade henne aldrig.

Trots att Rios Montts brott är kända har han inte ställts till svars. Fram till nu har han varit parlamentsledamot, och därför åtnjutit immunitet. Men imorgon tas ett viktigt steg i guatemalansk historia. Den juridiska processen inleds och Rios Montt ska för första gången höras i rätten. Han är anklagad för folkmord och brott mot mänskligheten.

- Det är viktigt att han ställs till svars. Att rättvisa skipas, att vi, som drabbades av hans brott ser att lagen gäller alla, även den som har makt och pengar. Så brukar det tyvärr inte vara i Guatemala, säger han och suckar.

Han tycker att det är viktigt att prata om det som hänt, att Guatemala inte glömmer sin historia, för då kan den upprepas.
- Själv pratade jag aldrig om min farmor, det är först de senaste åren jag har förstått hur viktigt det är säger han.

”Utan sanning och rättvisa kan vi inte nå försoning” skriver Diakonias partner, människorättsorganisationen Caldh i ett meddelande och uppmanar alla som har möjlighet att finnas på plats i rättssalen imorgon när Rios Montt ska höras.

>> Läs mer om Rios Montt och rättsprocessen

Lena Hansson är kommunikatör på Diakonia och befinner sig just nu i Guatemala för att besöka projektet Leva Lika, som Diakonia och Kooperation Utan Gränser startar i Centralamerika, med stöd från Svenska PostkodLotteriet.

Filed Under: Bistånd, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , , , , , , ,

Kampen mot hiv och aids fortsätter – det finns hopp!

2012-01-18 By

Kofi Annan uttryckte att en av hans största farhågor som generalsekreterare för FN var den förkrossande bördan av infektionssjukdomar i utvecklingsländerna, främst aids, tuberkulos och malaria. För även om aids vid det laget hade upphört att vara en dödsdom i rika länder, hade utvecklingsländerna själva liten anledning att hoppas, eftersom medicinerna var alldeles för dyra för dem.

År 2000 var de globala utsikterna dystra: hiv hade smittat en stor del av befolkningen i södra Afrika under ett drygt decennium och oron över att spridningen skulle fortsätta i samma takt – inte bara i Afrika men också i Asien och de forna Sovjetstaterna  – var stor. Ingen bot fanns och finns fortfarande inte. Medicinerna kostade $ 10.000 per patient per år. Idag kostar de runt $100. Många inom FN och Världshälsoorganisationen fruktade att aids skulle påverka den ekonomiska och sociala utvecklingen och orsaka politisk instabilitet.

Vid den internationella aids-konferensen i Durban i juli 2000, gjorde Nelson Mandela ett oförglömligt uttalande:

”Med tanke på det allvarliga hot som hiv och aids utgör, måste vi höja oss över våra olikheter och förena våra ansträngningar för att rädda vårt folk. Historien kommer att döma oss hårt om vi inte gör det nu, och just nu. ”

Den snabba spridningen av tuberkulos och malaria lades till bördan av obotlig aids och spred en stark känsla av maktlöshet. Skulle dessa ”fattigdomssjukdomar” förstöra alla gemensamma ansträngningar för att uppnå utveckling och framsteg?

Hur ser framtiden ut idag 2012? Satsningar på fortsatt utveckling av effektivare mediciner har resulterat i att vi idag har en nära hundraprocentig smittfrihet vid adekvat behandling.

Den senaste rapporten från Världshälsoorganisationen (WHO), UNICEF och UNAIDS om den globala hiv- och aidssituationen visar att ökad tillgång till hivprogram resulterade i en minskning av nya infektioner med 15 procent under det senaste decenniet och en inskning av dödsfall i aids på 22 procent.

Rapporten pekar också på vad som fortfarande behöver göras:

  • Mer än hälften av de människor som behöver antiretroviral behandling i låg- och medelinkomstländer har fortfarande inte tillgång till sådan. Endast ett av fyra barn i behov av hivbehandling i låg- och medelinkomstländer fick tillgång till detta under 2010, jämfört med en av två vuxna.
  • De allra flesta (64 procent) av människor i åldern 15-24 som lever med hiv i dag är kvinnor. Siffran är ännu högre i Afrika söder om Sahara, där flickor och unga kvinnor utgör 71 procent av alla ungdomar som lever med hiv – främst eftersom förebyggande strategier som inte når dem.

Framsteg inom HIV-forskning under det senaste året ger hopp för framtiden. I tider av ekonomisk åtstramning är det viktigt att tillämpa ny vetenskap, teknik och strategier för att förbättra effektiviteten av hivprogram i alla länder.

Antiretroviral terapi (ART), som inte bara förbättrar hälsan och välbefinnandet för människor som lever med hiv, utan också stoppar överföring av sjukdomen, finns nu för
6 650 000 människor i låg-och medelinkomstländer, som står för 47 procent av de
14 200 000 människor som bör erhålla medicin.

När folk är friskare, klarar de sig bättre ekonomiskt och kan bidra till utvecklingen i sitt samhälle. I rapporten sägs att investeringar i hivprogram kan leda till en total vinst på upp till 34 miljarder USD år 2020 i ökad ekonomisk aktivitet och produktivitet - mycket mer än kostnaderna för ART-program.

”Genom att investera klokt, kan länder öka effektiviteten, minska kostnaderna och förbättra resultatet. Dock vinster som hittills gjorts hotas av en nedgång i resurser för aids” säger Paul De Lay, vice verkställande direktör, UNAIDS.

Diakonias samarbetsorganisationer lever i den verkligheten där begränsad tillgång till hivprogram hindrar dem från att utnyttja sin potential i utvecklingen av sina samhällen.

Läs gärna också min blogg från Internationella aidsdagen 1 dec: Håll hiv på agendan!

 

 

 

Filed Under: Bistånd, Hiv / aids Tagged With: , , , , , , ,

Bra ambitioner Lena Ek, men var är initiativen för nya pengar?

2011-12-07 By

Sveriges miljöminister Lena Ek talade idag på klimatmötet i Durban. Hon betonade vikten av att de rika länderna gör mer än de fattiga, och att principen om gemensamt men olika ansvar ska gälla. Det var bra, ett viktigt budskap i dessa förhandlingar!

Hon betonade också vikten av klimatfinansiering från rika länder till de fattiga ländernas klimatarbete, och lyfte speciellt vikten av den gröna klimatfonden. Att Sverige över 4 år ger över 1 miljard USD i snabbstartspengar, sa hon också.  Detta är alltså de pengar som utlovades fram till slutet av 2012, och som för Sveriges del bestått av enbart biståndspengar. Inga andra, nya, pengar för att finansiera fattiga länders klimatarbete nämndes i Lenas tal.

När jag lite senare frågade ministern om varför Sverige var emot att göra ett utspel här i Durban om nya pengar efter 2012, och speciellt till den gröna klimatfonden, så svarade hon att det är för tidigt och att det är något som måste förhandlas med finansdepartementet.

Sverige kommer alltså inte att lägga några nya siffror på bordet här, trots att det skulle skapa förtroende för att de rika länderna faktiskt tänker bidra med långsiktig klimatfinansiering efter 2012.Trots att ju mer vi investerar nu, ju billigare blir det i längden. Dessutom argumenterar Sverige emot att EU skulle göra något sådant utspel.

Jag tror det är dags att ta ett rejält snack med finansminister Anders Borg. Om det nu är så att vår finansminister är tveksam till att skaka fram nya pengar från statskassan så kanske han borde intressera sig lite mer i frågan om nya finansieringskällor – så att nya pengar för klimatfinansiering faktiskt kan genereras.

Ankin Ljungman, Diakonias policyrådgivare i klimatfrågor på plats i Durban

Filed Under: Bistånd, Klimat Tagged With: , , , , , , ,
« Older Posts