Toppmöte om effektivt bistånd i Busan: Tuffa förhandlingar redan igång

2011-11-28 By

Imorgon tisdag den 29 november, startar biståndstoppmötet i Busan (4th High Level Forum on Aid Effectiveness) som samlar över 2 000 delegater från hela världen. Just nu, dagen innan, pågår tuffa förhandlingar om det dokument som förväntas antas av ministrarna i slutet på mötet.

Delegaterna kommer inte överens trots långa förberedelser under året. En femte version av slutdokumentet ser nu ut att bli en sjätte.

På sätt och vis är det positivt att förhandlingarna fortgår, eftersom utkastet till slutdokumentet är vagt och saknar tydliga, tidsbundna och mätbara åtaganden för att effektivisera biståndet. Nu finns ju fortfarande möjligheten att förbättra utkomsten av mötet. Men tyvärr verkar ledarskap och vilja att gå längre saknas.

EU-länderna, som visade ledarskap på förra toppmötet för effektivt bistånd i Accra för tre år sedan, har inte visat samma ambitioner denna gång. EU:s gemensamma position inför mötet (från den 14 november) är svag och saknar ambitiösa, tidsbundna åtaganden.

EU-länderna har t ex  inte lyssnat på länderna som tar emot bistånd, sk partnerländer, och deras krav att avbinda biståndet  till 2013. Bundet bistånd innebär att partnerländerna tvingas köpa varor och tjänster från givarländerna, vilket innebär högre kostnader och mindre valfrihet. De egna ekonomiska intressena hos givarländerna tycks vara starkare. Detta är en av flera knäckfrågor i de pågående förhandlingarna.

Utvärderingarna inför toppmötet visar att partnerländerna kommit mycket längre med att leva upp till sina åtaganden, i den så kallade Parisagendan, jämfört med givarna. Därmed borde det finnas än större anledning för givarna att vara ödmjuka och nu visa mera ambitioner.

Men givetvis har partnerländer också viktiga åtaganden att leva upp till, inte minst vad gäller att säkra folkrörelsers och människors möjligheter att verka fritt och framföra sina åsikter utan risk för förföljelse.

På förra biståndstoppmötet i Accra 2008 gjorde regeringar ett åtagande, i den så kallade Accra Agenda för Action, att erkänna civila samhället som aktörer i sin egen rätt och säkra möjligheter för civila samhället att verka fritt. Trots detta har utrymmet för det civila samhället snarare minskat. Det är numera allt vanligare att människor som försvarar mänskliga rättigheter begränsas, utsätts för hot och påtryckningar eller fängslas.

Delegatera på mötet i Busan bör ta detta på allvar och komma överens om konkreta åtaganden för att säkra människors rätt att göra sin röst hörd genom det civila samhället.

Filed Under: Bistånd, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , , , ,

25 november: Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

2011-11-25 By

I december 1999 utnämnde FN den 25 november till Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Dagen är också till minne av de tre systrarna Mirabel från Dominikanska Republiken.

Det var nämligen den 25 november, fast 1960, som systrarna mördades. De var politiska aktivister och kämpade mot diktatorn Rafael Trujillo som då hade suttit vid makten i hela 30 år. Diktatorn gav order om att mörda systrarna, men en mörk regnig kväll utefter en öde landsväg ett år senare blev han själv mördad. Dagens demokratiskt valda regering i Dominikanska Republiken har som sin miljöminister utsett sonen till en annan av systrarna Mirabel och hon anses ha börjat sitt arbete på ett alldeles utomordentligt sätt.

Idag funderar jag på vad som hänt sedan 1999, då dagen för avskaffande av våld mot kvinnor inrättades. Jag undrar vad som egentligen hänt med våldet mot kvinnor. Rapporteringen i media visar snarare på en ökning av kvinnovåldet – det som syns utåt. Hur stort våldet är inom ”hemmets fyra väggar” utan att kvinnor retat upp någon stor makthavare eller diktator är dolt i dimmor…

Våld gör inte någon skillnad mellan rika och fattiga nationer, eller rika och fattiga människor. Men våld är våld! Alldeles oavsett var eller hur det sker. Diakonias samarbetspartner runt om i världen kämpar mot övergrepp och våld i samhällen och länder där förtrycket är en del av vardagen.

Våldsbeteende är inte biologiskt ärftligt – det finns inte i våra gener. Våldet bygger på sociala maktstrukturer och en tradition av att behålla makt och kontroll över människor, från individuell-, till samhälls- och nationsnivå. Män och pojkar fostras i denna tradition.

Diakonia och våra samarbetsorganisationer har därför satt in extra krafter på förändringsarbete bland våra manliga kollegor och partner. Vi vill uppmuntra och stärka män att aktivare ta ansvar för arbetet med ökad jämställdhet och analysera sina traditionella mansroller, där många gånger våldet är sanktionerat.

Vi kan gemensamt, män och kvinnor, förändra den destruktiva traditionen. Vi kan fostra våra barn och oss själva i att lösa konflikter genom dialog och att verka för jämställdhet och framväxten av demokratiska samhällen där alla har en röst utan att riskera att tystas med våld.

Filed Under: Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: , , , ,

Kambodja: Röda khmerernas ledare inför rätta

2011-11-24 By

I veckan öppnades Case 002 som skall ställa ledarna för Röda khmererna, Nuon Chea, Ieng Sary, Ieng Thirith och Khieu Samphan inför rätta för brott mot mänskligheten. Broder nummer 1, Saloth Sar, oftast kallad Pol Pot dog 1998. För många överlevare är dessa dagar en stor händelse. Diakonias Jens Rosbäck, som arbetat många år i Kambodja bloggar:

- Åren under Röda khmererna har lämnat ett djupt ärr i kambodjanernas medvetande. Rättegången är något som jag, och många andra offer, aldrig trodde skulle hända, säger Ou Virak, direktör för Diakonias partner Cambodian Center for Human Rights (CCHR).

För Kambodja är det ett viktigt steg mot försoning. Under tre decennier var historien om Röda khmerernas våld ett ganska undangömt kapitel i den lokala historien. Det kan låta märkligt eftersom alla i Kambodja är präglade av Röda khmerernas massiva våld och i stort sett alla äldre än 40 år har personliga minnen av att leva i skräck. Människor lever fortfarande med sina trauman. Rädslan är utbredd och den har gått i arv till nästa generation.

Tystnaden kan till stor del förklaras med att de alltmer åldrande ledarna i den nuvarande regimen till stor del består av avhoppade röda khmerer. De placerades vid makten av vietnameserna 1979. Till en början var regimen i hög grad kontrollerad av Vietnam men i mitten på 80-talet var gamla Röda khmerer i en majoritet i landets kommunistparti. Idag är ideologin bortskalad men partiet sitter fortfarande vid makten.

När den forne säkerhetschefen Nuon Chea, 85, i onsdags höll ett två timmar långt försvarstal i rättssalen kom en mera okänd sida av röda khmererna fram. Han menade att han bidragit till att rädda landet från ett vietnamesiskt övertagande och utrotandet av den kambodjanska rasen. I väst förknippar vi Röda khmererna med maoistisk kommunism, men det som kanske präglade deras mordmaskin lika mycket var deras ultranationalism. De första åren efter maktövertagandet i april 1975 mördades människor, misstänkta framförallt för att vara förrädare. Många var partiaktiva. De anklagades ofta för spioneri och sabotage på uppdrag av CIA, Moskva eller Hanoi. Under andra halvan av 1977 påbörjades en etnisk rensning av vietnameser och Cham (muslimer) som ett resultat avuppror mot regimen i landets östra delar.

Man räknar med att 100 000 dog i strid eller avrättades på kort tid. Striderna spillde över på vietnamesisk sida med massakrer i vietnamesiska byar och vietnameserna trängde djupt in landet sommaren 1978.

Det var länge oklart om man skulle kunna ställa de åtalade inför rätta för folkmord. 2007, när tribunalen skapades fanns det inte så mycket samlad kunskap om hur Cham och vietnameser hade mördats. Men tribunalen har tjänat det viktiga syftet att systematisera kunskapen och de fyra åtalade kommer också att åtalas för folkmord (etnisk rensning).

Länge trodde man att Röda khmererna i hög grad avhöll sig från sexuellt våld, men också inom det området vet vi idag mycket mer än för fem år sedan. Vittnen har börjat träda fram och de berättar skräckhistorier om våldtäkter, mord, tvångsäktenskap och tvångssex. Tribunalen kommer också att ta upp tvångsäktenskap som en åtalspunkt.

Case 002 är egentligen en serie av ”små”begränsade rättegångar. Den första handlar om tvångsförflyttningen av stadsbefolkningen från Phnom Penh och andra städer. De följande rättegångarna kommer att ta upp folkmord, brott mot mänskligheten, tvångsarbete och tvångsäktenskap.

Även om öppnandet av Case 002 är ett stort steg framåt, så har tribunalen präglats av enorma problem. Den är uppdelad i en kambodjansk och en internationell sida som speglar varandra. På den kambodjanska sidan har anställda trätt fram och berättat att de betalat för sina tjänster till sina chefer.

Regimen har öppet kritiserat tribunalen för att den vill öppna fler fall, och i början på oktober lämnade den hårt kritiserade tyske chefsdomaren Sigfried Blunk in sin avskedsansökan med motiveringen att det var omöjligt att arbeta eftersom regimen lade sig i och framförallt påverkade den kambodjanska sidan. Han hamnade i blåsväder i april när han tillsammans med sin kambodjanske kollega You Bunleng lade ner Case 003 och Case 004 i brist på bevis, men utan att intervjua ett enda vittne. Ytterligare fall kan innebära att tribunalen hotar individer som står regimen nära.

Den största risken är kanske ändå att den inte hinner avslutas innan de åtalade avlider. De är alla runt 80 år och Ieng Thirith, röda khmernernas socialminister och hustru till utrikesministern Ieng Sary visar tecken på demens. Vad som än händer så har ändå tribunalen gjort stor nytta då den öppnat upp detta mörka kapitel för en yngre generation som bättre kan förstå sin föräldragenerations mardrömmar och mentala ohälsa. Vi vet idag oerhört mycket mer om vad som hände i Kambodja 1975-1979 än för bara fem år sedan. Det är en kunskap som kan användas för att förhindra att det händer igen i framtiden.

Jens Rosbäck, tidigare landrepresentant för Diakonia i Kambodja, nu biträdande regionchef för Diakonia i Asien

Filed Under: Fred, Mänskliga rättigheter Tagged With: , ,

Regn, regn, regn

2011-10-19 By

Det har regnat i över en vecka nu; ett hårt, ihärdigt regn som inte vill sluta.
- Hemskt, säger folk på gatan i Guatemala City och drar jackan tätt kring kroppen.
Men det är inte kylan eller den grådaskiga stadsbilden de syftar på. Det är översvämningen. Stora delar av Centralamerika står under vatten. I Guatemala och El Salvador råder katastroftillstånd. Vattnet har trängt in i hus, förstört odlingar och återigen ryckt undan mattan för de allra fattigaste. Ett par hundra tusen människor har drabbats, minst 80 personer har dött.
Även Diakonias partner har drabbats hårt. Bland de värst drabbade finns byar i Bajo Lempa i östra El Salvador, och byar i södra Honduras. Just på dessa platser skulle jag ha befunnit mig nu, om det inte var för regnet. Diakonia ska tillsammans med Kooperation Utan Gränser och Postkodlotteriet stödja och stärka tusentals kvinnor i 30 byar i Honduras, El Salvador och Guatemala. Våldet mot kvinnor ska minska, jämlikheten öka och kvinnorna ska få hjälp att tjäna egna pengar.
Just nu har dessa kvinnor och deras familjer fullt upp med att bara överleva. Oron för framtiden är stor eftersom många av dem har förlorat hela sin skörd, allt de har att leva av.
Översvämningar förekommer varje år i Centralamerika. Och det verkar inte bli bättre. Tvärt om. Vettig samhällsplanering saknas och fattiga människor bosätter sig ofta i riskfyllda områden, nära flodbäddar och på bördig jord som ständigt översvämmas. Dammar och fördämningar sköts illa. Miljöförstöringen sliter upp sår i naturen och ökar känsligheten vid extrema väder. Klimatförändringarna förvärrar situationen ytterligare. Enligt FN är just Centralamerika ett av de områden i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det låter deppigt. Men det går att göra något. Med rätt vilja och vettiga insatser går det att förebygga katastrofer. Det sparar liv, pengar och otroligt mycket lidande.
Om några timmar gryr dagen i Guatemala City och med den kommer nya rapporter, nya bilder från katastrofområdena och ny statistik. Låt oss hoppas att det vänder nu. Att vattnet sjunker undan. Att inga fler barn eller vuxna behöver dö i vattenmassorna. Och att vi tillsammans kan ta krafttag för att förebygga nästa katastrof. För vi vet att den kommer.

Filed Under: Jämställdhet, Klimat, Mänskliga rättigheter

Kunskap behövs för att inte gynna krigets profitörer

2011-09-21 By

Svälten på Afrikas horn fortsätter, och i Somalia betalar människorna ett enormt högt pris för instabiliteten i regionen och frånvaron av en fungerande stat.

Det finns ett gemensamt mönster i de flesta väpnade konflikter: Civilbefolkningen betalar ett högt pris, medan andra tjänar pengar. Ibland är de som blir förmögna på konflikterna samma personer eller strukturer som har makten att förlänga och förvärra konflikten, eller hindra en kommande fred.  Detta, bland annat, tar SVT:s Korrespondenterna upp i kvällens program, som jag uppmanar dig att titta på.

Diakonia har på olika sätt pekat på vikten av att både stater, företag och biståndsorganisationer som verkar i konfliktområden måste förstå och undvika negativa effekter av sitt arbete. Under 2012 hoppas vi dessutom att kunna dra igång ett forskningsprojekt, i samarbete med organisationer, näringsliv samt forskare från högskolor och universitet, om hur krigens profitörer kan blir krigens aktörer.

Ett av de bästa sätten att säkerställa att man verkligen gynnar civilbefolkningen och inte krigens profitörer är genom långsiktig lokal närvaro och kunskap om situationen.
När Diakonia genomför sina humanitära insatser så går vi alltid genom lokala samarbetsorganisationer som vi känner sedan länge, som är väl etablerade och har kapacitet att förmedla katastrofbistånd.

I Puntland i norra Somalia – där Diakonia jobbat i över 20 år – tar våra partner sedan flera månader tillbaka emot internflyktingar som flyr undan svälten i de södra och centrala delarna av landet. Som en del av vårt långsiktiga utvecklingsarbete i Puntland har Diakonia bland annat varit med och format och utbildat den katastrofberedskapsmyndighet som kämpar för att hålla situationen under kontroll i de norra delarna av Somalia. Det råder torka och situationen är svår även i Puntland idag, men tack vare att det ändå finns ett organiserat samhälle, så finns det beredskap för och förmåga att hantera krisen.

När vi nås av rapporter om att hjälpen från FN och andra organisationer till svältdrabbade internflyktingar i Mogadishu inte kommer fram, att den stjäls och blir ett medel för några få att berika sig, visar det än en gång att det är helt nödvändigt att ha upparbetade kontakter och kännedom om situationen i ett land innan man genomför katastrofbistånd.

Just den lokala närvaron har gjort det möjligt för Diakonia att utveckla egna metoder i Somalia. För att undvika transporter och ”svinn på vägen” har vi i den rådande humanitära krisen skapat ett system med ”matkuponger”, vilket också gynnar den lokala handeln. Våra samarbetsorganisationer arbetar tillsammans med såväl myndigheter som World Food Program och andra organisationer för att koordinera hjälpen och säkerställa att den kommer fram till de som behöver den mest. Den hjälp som går via Diakonia till norra Somalia når fram. Men behoven är stora och det behövs – förstås – mer resurser.

Nu är situationen som den är i södra och centrala Somalia – osäkerhet, dålig lokal kapacitet och risk för våldsamheter. Trots det kan vi inte avstå från att hjälpa de somaliska barn, kvinnor och män som svälter. Katastrofbistånd är ett högriskprojekt, men lösningen är inte att avstå från att hjälpa i väntan på att demokrati och stabilitet ska få fäste. Omvärlden måste hjälpa när katastrofen slår till.

Om vi inte ständigt vill hamna i situationer där vi desperat försöker lindra effekterna av kriserna istället för att långsiktigt angripa orsakerna till konflikter och brist på utveckling måste västvärlden ändra sitt arbetssätt och engagemang i misslyckade stater som Somalia. Nu!

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare Konflikt och rättvisa, Diakonia

PS: Läs gärna mer om hur Diakonia jobbar just nu i Somalia på vår webb

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Fattigdomsbekämpning, Fred, Handelspolitik, Konflikt och krig, Mänskliga rättigheter Tagged With: , ,

Vi väntar otåligt på skärpta lagar för vapenexport

2011-07-07 By

Exportkrediter- guld och gröna skogar? Kan man utgå från att Sverige tar hänsyn till mänskliga rättigheter när man genomför internationella affärer – eller finns det risk för att exportpolitiken bidrar till motsatsen?

Idag torsdag hölls ett seminarium i Almedalen som satte dessa viktiga frågor i centrum. Under våren har Diakonia varit djupt involverade i ett arbete för att få svensk politik att på ett bättre sätt sätta respekten för mänskliga rättigheter i centrum i samband med svensk export. Det finns för många exempel på motsatsen och därför har Diakonia gjort gemensam sak med Amnesty, Sveriges kristna råd och Svenska freds- och skiljedomsföreningen genom politikeruppvaktningar, brev till partiledare och debattartiklar.

Vi kan konstatera att svensk vapenexport ökat väsentligt under de senaste tio åren, och trots att det svenska regelverket för vapenexport på papperet är restriktivt och avråder från export av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter ser vi att även värdet av krigsmaterielexporten till länder med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna ökat.

Under 2010 exporterade Sverige för 256 miljoner kronor enbart till Saudiarabien, huvudsakligen pansarvärnsvapen vilket är krigsmateriel för strid. Samtidigt vet vi att situationen för de mänskliga rättigheterna i Nordafrika och Gulfen fortsätter att vara alarmerande. Enligt Amnesty är den senaste tidens höga avrättningstakt i Saudiarabien mycket oroande. Sedan årsskiftet har minst 27 personer avrättats, vilket motsvarar den totala siffran för hela förra året.

Trots att den svenska lagstiftningen i fråga om vapenexport på papperet är tydlig och ställer respekt för mänskliga rättigheter som ett ”centralt villkor” för export är verkligheten annorlunda. Vi beklagar att den politiska majoriteten i Exportkontrollrådet har valt att åsidosätta kriteriet om respekt för mänskliga rättigheter till förmån för godkännande av exportaffärer.

I december 2003 utlovade riksdagen att mänskliga rättigheter och de fattiga människornas perspektiv skulle få större betydelse för reglerna för export av krigsmateriel genom Sveriges Politik för Global Utveckling. Samma år lovade regeringen att särskilt ta hänsyn till internationell humanitär rätt som ett ”kriterium” för tillståndsgivning vid Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen. (Declaration Agenda for Humanitarian Action Resolutions – International Conference of the Red Cross and Red Crescent Geneva, 2-6 December 2003).

Jag kan bara konstatera att jag har väldigt svårt att se att dessa löften fått något genomslag. Gapet mellan löften och verklighet har istället bara växt.

Den 12 maj 2011 kom Utrikesutskottet dock överens om att göra ett nytt särskilt tillkännagivande till regeringen: ”Utskottet anser, mot bakgrund av såväl politiken för global utveckling (PGU) som den fortsatta utvecklingen inom EU-samarbetet, bland annat antagandet av ICTdirektivet, att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.” Riksdagen fattade beslutet den 19 maj, även om MP och V reserverade sig eftersom de tyckte det var för vagt formulerat.

Den 17 maj 2011 publicerades också ett gemensamt upprop på DN debatt som en del av oss folkrörelser tagit initiativ till. Vi är väldigt glada över att FP, KD, S, MP och V då gav ett betydligt tydligare besked: ”Vi åtar oss nu att verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna.” Tack för detta tydliga besked! För oss betyder detta löfte tre saker.

1. Ny lagstiftning. Det enda rimliga är att riksdagen beslutar om ett tydligt absolut förbud i lagen om krigsmateriel mot export av krigsmateriel till stater som inte respekterar mänskliga rättigheter och uppfyller de mest grundläggande demokratiska kriterier.

2. Skyndsam process. Även om det kan finnas många frågor som kan vara aktuella att se över när det gäller svenska regelverk kring export av krigsmateriel anser vi att riksdagens beslut måste få omedelbar effekt genom en skärpning i lagstiftningen. Vi menar att det rimliga är att regeringen snarast lägger fram en proposition som kan beslutas av höstriksdagen för att komma i effekt – kanske så tidigt som 1 januari 2012.

3. Ändrad praxis. ISP och EKR har systematiskt ändrat praxis med hänsyn till omvärldsutveckling. När riksdagen nu gör ett tillkännagivande måste det även få betydelse i fråga om skärpt tillståndsgivning.

Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare, på plats i Almedalen

Läs mer om svensk export i Diakonias och Amnestys gemensamma rapport ”Export till priset av mänskliga rättigheter”.

Filed Under: Bistånd, Handelspolitik, Mänskliga rättigheter

Att främja jämställdhet och kvinnors makt

2011-05-23 By

Nu är tidningarna fulla av reklam inför mors dag på söndag. Diakonias Mirjam Dahlgren skickar sin hyllning till starka, modiga kvinnor i Centralamerika och är glad över att Diakonia kan ge dem stöd:

”Leva lika – kvinnors rätt till liv och värdighet”, som vi kallar projektet, är ett levande bevis på det outtröttliga och envisa arbete för mänskliga rättigheter som pågår i Centralamerika. Projektet, som innebär att 4 000 kvinnor i Centralamerika ges möjligheten att bygga en bättre framtid, är möjligt tack vare att Diakonia och Kooperation utan gränser nyligen fick ett speciellt stöd från Svenska PostkodLotteriet.

Med hjälp av pengarna ska projektet arbeta gentemot millenniemål 3: ”Främja jämställdhet och kvinnors makt”, där jämställdhet mellan kvinnor och män ses som en grundläggande förutsättning för att bekämpa fattigdom. Ett samhälle där kvinnor systematiskt diskrimineras och inte kan hävda sina rättigheter är inte demokratiskt och har svaga förutsättningar för social och ekonomisk utveckling.

Projektet berör också, genom sin koppling till ekonomisk utveckling, millenniemål 1 som är att ”Halvera världens fattigdom och hunger”. Vidare innefattas även millenniemål 5: ”Förbättra mödrahälsan, genom sin koppling till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter”.

”Leva lika” ska genomföras i 40 byar i fyra olika Centralamerikanska länder. Totalt 5 000 personer ska delta (4 000 kvinnor och 1 000 män). Projektet kommer bland annat att förbättra den ekonomiska situationen för familjerna, förbättra de sociala förhållandena i form av bättre hälsa och utbildning, öka kvinnors inflytande över familjebeslut samt bidra till att minst 4 000 flickor och pojkar (barn i de deltagande familjerna) blir mindre utsatta för våld.

Projektet vi nu startar gör mig både lycklig och deprimerad. Lycklig över att det finns organisationer som vi på Diakonia och Kooperation utan gränser kan samarbeta med, som envist fortsätter sin kamp mot förtryck och fattigdom – och där vi har äran att få vara delaktiga. Deprimerad för att mänskligheten inte har kommit längre – att det fortfarande föds människor; flickor och pojkar, till en orättvis förtryckande värld där dessutom könstillhörigheten är ett kriterium för denna orättvisa. Men summa summarum så vill jag ändå lägga tyngden på lyckan att få vara delaktig i denna satsning. Jag hoppas och tror på en bättre framtid för barn och barnbarn!

Filed Under: Bistånd, Fattigdomsbekämpning, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: ,

Hiv och aids: Dags för nolltolerans!

2011-05-17 By

All individuell social och ekonomisk lycka beror enbart på den enskildes prestation? All olycka och fattigdom är den enskildes fel – ”skyll dig själv”? Det är bara ditt eget fel att du drabbats av hiv och aids?

Inför FN:s möte om hiv och aids i New York (UN High Level Meeting on HIV/AIDS), den 8-10 juni 2011, pågår ett intensivt påverkansarbete bland representanter för det civila samhället runt om i världen. Man vill påminna om en ny deklaration, med arbetsnamnet ”Zero”, som fokuserar på nolltolerans:

  • Zero = noll nya infektioner
  • Zero = ingen diskriminering
  • Zero = noll aidsrelaterade dödsfall

FN:s fackliga organ ILO har utarbetat en rekommendation om detta och som de vill att FN ska anta som resolution.

Diakonia, tillsammans med ett flertal folkrörelser, verksamma både nationellt och internationellt, har skrivit på en uppmaning till Sveriges regering och dess hiv/aids-ambassadör, att stödja ILO:s förslag.

Och vad går allt detta ut på? Jo, att:

  • Hivsmittade och aidsdrabbade ska få likvärdig tillgång och rättvis omvårdnad och behandling som människor med andra sjukdomstillstånd har.
  • Regeringar ska bevaka att dess arbetsgivare, statliga och privata, tar sitt arbetsgivaransvar när det gäller hiv/aidsdrabbade arbetstagare.

Det är nämligen så att en medlemsstat har skyldighet att utarbeta en handlingsplan för antagna resolutioner. Om hivsmittade och aidssjuka får behandling och omvårdnad kan de leva och bidra till produktionen i många år. Dessutom minimeras risken för att de ska smitta vidare sitt virus. Alla vinner – socialt och ekonomiskt – på detta.

Varför fattas inte sådana här beslut naturligt och utan ”mobilisering av massorna”? Är det för att de som tillhör de privilegierade redan har tillgången? Är det för att de fattiga, med kvinnor och flickor längst ner på fattigdomsskalan, inte anses ha samma värde? Är det den människosynen vi för vidare till kommande generationer? Stackars vår moder jord i så fall.

Läs mer:

>> Till World Aids Campaign och artikel om det civila samhällets ”Zero draft”

>> Till Diakonias öppna brev till Svenska delegationen till FN:s högnivåmöte om hiv och aids

>> Till PDF med utkastet som ligger till grund för förhandlingarna på FN-mötet i juni

Filed Under: Bistånd, Mänskliga rättigheter

Hjälp företag att bidra till utveckling, handelsministern

2011-04-06 By

Diakonia och Sveriges handelsminister har fört en debatt på Svenska Dagbladets debattsida om vem som ska ha äran för demokratiutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika.  I sitt sista inlägg beskriver handelsministern det som att jag ”svärtar ner svenska företags insatser”.  

Det är inte mina ord. Min poäng är att svensk vapenhandel med diktaturer och stater som kränker mänskliga rättigheter, hur liten andel den än må utgöra av svensk export, riskerar att svärta ner svensk export och Sveriges ambitioner att göra en positiv skillnad i världen. 
 
Jag vill att handelsministern ska göra något åt detta. Ewa Björling har själv i ett skriftligt svar på en fråga i riksdagen sagt att svenskt exportstöd inte ska användas på det sätt som till exempel exportstöd till affärer med Pakistan visar. ”Det är inte meningen att statliga svenska exportkreditgarantier ska gå till affärer eller projekt där grundläggande mänskliga rättigheter kränks.” skriver hon. Jag upprepar än en gång min uppmaning om att ta kontakt med folkpartiets partiledare Jan Björklund som är väldigt tydlig med att han vill att lagstiftningen kring vapenexportpolitiken skärps. ” Sverige har under 2000-talet sålt krigsmateriel för strid till både Saudiarabien och Bahrain. Lagstiftningen kring försvarsmaterielexport måste skärpas. Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Svenska försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati, men inte till att hota frihet och demokrati” säger han. Diakonia vill att svenska företag ska sprida demokrati och mänskliga rättigheter när de exporterar eller etablerar sig i andra länder. Därför uppmanar vi handelsministern att driva på processen i den del av verksamheten där hon har möjlighet att göra skillnad. Se över riktlinjerna för exportstöd så att respekt för mänskliga rättigheter blir en central fråga att ta ställning till, inför fall-till-fall-prövning när det gäller större affärer och sälj inget krigsmateriel till stater som kränker de mänskliga rättigheterna.
 
Det är beklagligt att handelsministern inte har förstått att jag delar hennes åsikt att bra företag och handel kan bidra till utveckling. Jag och andra på Diakonia gör också liksom handelsministern många resor i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern där Diakonia arbetar. Vi vet att bra företag leder till utveckling. Men det finns ingen automatik i ATT ett svenskt företag som etablerar sig skapar utveckling. Det handlar om HUR ett företag etablerar sig och bidrar till ett lands utveckling genom löner som de anställda kan leva på, en fungerande arbetsmiljö och att de anställda tillåts vara med i fackföreningar och så vidare.
Ett företag som vill bidra till utveckling ska också betala överenskommen skatt till det land där man verkar. Det pågår diskussioner om kapitalflykt inom EU i ministerrådet och i parlamentet samt inom FN. Diakonia har gång på gång lyft frågan om företags skatteflykt från fattiga länder, det vill säga att man för ut vinsterna till skatteparadis och därmed inte betalar skatt på de vinster som genereras i de fattiga länderna.  Idag vet vi att för varje krona som västvärlden ger fattiga länder i bistånd försvinner tio kronor ut ur länderna i form av skatteflykt till skatteparadis i till exempel Europa. Jag uppmanar Björling och hennes ministerkollegor att driva på denna fråga på EU-nivå så att denna dränering av resurser som de fattiga länderna behöver inte kan fortsätta.
 
Till sist, det ankommer inte på någon av oss i Sverige att ta åt oss äran av vad som sker i Mellanöstern och Nordafrika. Det är människorna och organisationerna i området som vågat och fortsätter att våga livet för förändring som förtjänar vår respekt.
 
Bo Forsberg, Diakonias generalsekreterare

Filed Under: Demokratisering, Handelspolitik, Kapitalflykt och skatteflykt, Mänskliga rättigheter

Vilka får vara med och fatta demokratiska beslut?

2011-04-06 By

Vad behövs för att ett beslut ska kunna sägas vara demokratiskt? Är det tillräckligt att alla har rätt att säga sitt i den valda gruppen och att de får rösta anonymt? Är beslutet verkligen demokratiskt om halva befolkningen, till exempel kvinnorna, inte har någon eller för få representanter i detta beslut?

Hur var det med den allmänna rösträtten? Bland de första som släppte in kvinnor i begreppet ”allmän rösträtt” var Nya Zeeland (1893) och Australien (1902). Sverige och Nederländerna anslöt först 1919 och Schweiz inte förrän 1971 (dock med undantag för vissa frågor som blev undantagna kvinnor fram till 1990…).

Vi skulle kunna tro att i och med att kvinnor erkändes som likvärdiga när det gäller att rösta så skulle det också inneburit att kvinnor är likvärdiga på andra ansvarsfyllda och beslutsfattande poster. Men tyvärr: Så är fortfarande inte fallet ett sekel senare.

FN började så vackert med en deklaration om mänskliga rättigheter 1948; En etisk grund för alla framtida internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Dock har det blivit tydligare för varje år att deklarationen inte automatiskt jämställer kvinnor och män och att den saknar avgörande tillägg för att ge kvinnor skydd mot diskriminering och våld. Därför har det utvecklats konventioner och resolutioner som konkretiserar och förstärker kvinnors rättigheter och roll.

Den internationella kvinnokonventionen för avskaffande av all diskriminering mot kvinnor antogs i FN:s generalförsamling 1979. Konventionen förkortas ofta CEDAW (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women). I dag har 186 stater eller mer än 90 procent av FN:s medlemsstater ratificerat Kvinnokonventionen, vilket innebär att de är juridiskt bundna av den. 98 av dessa stater har även skrivit på ett tilläggsprotokoll som medger enskild klagorätt till FN:s Kvinnokommitté. Kvinnokommittén granskar hur konventionen efterlevs och staterna har förbundit sig att rapportera på regelbunden basis om hur de uppfyllt sina åtaganden enligt konventionen. En skrift togs fram för att visa hur Sverige efterlever CEDAW: Kulissen kvar i det jämställda Sverige 2009. Vi klarar det inte heller så bra…

Inom Diakonias arbete för att stödja människor i konflikter vill vi främja kvinnors rättigheter genom att lyfta fram FN:s resolutioner 1325 och 1820. Dessa säger bland annat att kvinnor har rätt och ansvar att få vara med där de viktigaste besluten tas i fredsprocesser och återuppbyggnad efter krig. Hälften av befolkningen kan inte lämnas utanför i frågor som gäller liv och död (1325). Förövare av sexuellt våld och övergrepp måste också straffas (1820).

Och det bara fortsätter med fler och fler resolutioner vars syfte är att stärka och utveckla tidigare resolutioner som gäller kvinnors rätt och ansvar att vara med där viktiga beslut tas.
Den senaste kom helt nyligen och gäller vår tids stora utmaning om klimatförändringarna som är en fara för vår överlevnad: Women Climate Change Resolution-CSW 55. Men… Borde det inte vara självklart att vi ALLA, män och kvinnor, är med och bekämpar den faran tillsammans? Ska det behövas en resolution till för att ge halva befolkningen tillträde att bidra?

Hur som helst: Vi måste börja hemma och med oss själva att LEVA demokrati – allas lika chans och ansvar – och ha en vision om att detta sprider sig som ringar på vattnet, via barn och vänner. Jag kan inte ge upp, även om jag suckar över att alla dessa resolutioner bara föder ytterligare nya resolutioner och nya resolutioner…

Filed Under: Bistånd, Demokratisering, Fred, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter Tagged With: ,
« Older Posts
Newer Posts »