Min tredje fundering är hur regeringen ser på folkrörelsernas biståndsarbete? Riksrevisionen kom med en mycket uppmärksammad rapport om folkrörelsebiståndet 2007, som när den granskades av en oberoende konsultbyrå visade sig innehålla faktafel på faktafel.

Men varken biståndsministern eller statsministern inväntade uppföljningen utan var snabbt ute och talade om allvarliga problem med folkrörelsernas bistånd i TV-nyheterna.

När det gäller anklagelser om miljardmutor kring JAS-affären i Sydafrika i våras, ville statsministern däremot inte vill uttala sig. ”Regeringen ska inte uttala sig innan dom har fallit”. Men när det gällde de felaktiga anklagelserna mot folkrörelsebiståndet valde Fredrik Reinfeldt däremot att uttala sig.

Allt bistånd ska granskas. Det är bra. Men det är viktigt att det är sakliga och faktamässigt korrekta granskningar. Lika viktigt är det att debatten om biståndet utgår från fakta, och inte domineras av populistiska utspel.

Det var definitivt inte lätt alla gånger att föra samtal med tidigare socialdemokratiska regeringar. Men det finns skillnader. Folkrörelserna bjöds tidigare in i processer kring utformande av politik och strategier än vad vi får idag – om vi ens bjuds in. Riksdagen hade också en annan attityd. I samband med att riksdagen fattade beslutet att anta Politik för Global utveckling 2003 beskrev man den centrala roll som enskilda organisationer har att bevaka regeringens politik när det gäller att få till stånd en trovärdig och samstämmig bistånd och utvecklingspolitik.

I regeringens nya strategi för civila samhället i biståndet från 2007 nämns många bra saker, som att Sverige ska stödja ”röstbärare” i länder med fattigdom och förtryck för att stödja dem för att ställa beslutsfattare till ansvar. Men samtidigt ger den svenska regeringen instruktioner till Sida om att vi inte längre får använda biståndsbudgetens informationsanslag till att samtala med beslutsfattare om vapenexport till diktaturer som motverkar demokratibiståndet. Eller prata med beslutsfattare om den klimatpolitik som bidrar till torka i Afrika.

Vi får endast lyfta frågor om problem i utvecklingsländerna och om biståndets resultat. Samtidigt halverades informationsanslaget. En av alliansregeringens biståndsansvariga skrev i en debattartikel att pengarna behövdes till ”barnen i Haiti istället för att gå till flotta kontor och glassiga broschyrer från biståndsorganisationer”.

Vi vill bidra konstruktivt och ge förslag till hur utvecklingspolitiken kan förbättras.  Men gång på gång ser vi att ny politik utformas utan att vi tillfrågas för att vara med och påverka, eller bjuds in alldeles för sent i processerna.

Det får mig att fundera – ser regeringen oss som ett ”särintresse” som bara ska leverera resultat i biståndet – eller har vi något djupare att bidra med? Diakonia har 400 samarbetsorganisationer i över 30 av världens låg- och medelinkomstländer. Vi samarbetar med kyrkor, kvinnoorganisationer, bönder, minoritetsgrupper med mera. De vet vad industriländernas klimatpolitik innebär, de ser effekten av de vapen som exporterats till diktaturerna och de har synpunkter på biståndet och dess inriktning.

Diakonia ägs av nära 100 000 människor, medlemmar i de svenska kyrkor och samfund som en gång startade och fortfarande äger Diakonia. Jag undrar – är regeringen intresserad?

Här kan du läsa tidigare inlägg där jag går igenom alliansregeringens biståndspolitik.
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-ser-regeringen-pa-utvecklingens-drivkrafter.html
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Min andra fundering gäller alliansregeringens syn på utvecklingen, och hur människorna och deras engagemang tas tillvara. Biståndsministern talar mycket om att biståndet ska samverka med privata sektorn. Före jul publicerade Diakonia och Svenska Kyrkan den gemensamma rapporten ”Det privata näringslivet som förmedlare av bistånd”. De biståndsaktörer som fått mest påslag i biståndet är de som arbetar med privata företag, riskkapital och olika kommersiella aktörer. När t.ex. Sida fick nedskärningar 2008 fick riskkapitalbolaget Swedfund ett påslag med 300 miljoner i vårbudgeten.

Rapporten innehåller inga egna utvärderingar utan vi samlade de olika utvärderingar vi kunde hitta som gjorts under senare tid. En oroväckande sak var att vi inte hittade många utvärderingar, och de vi hittade pekade på svaga resultat eller att man var dålig på att mäta utvecklingseffekter.

Vi betonar verkligen att privata aktörer och marknaden i fattiga länder är en central komponent för utveckling. Men bistånd som kanaliseras via privata aktörer måste kunna redovisa hur man använder biståndet, vilka resultat man uppnått och det måste gå att utvärdera resultaten. Vi får signaler om att Swedfund arbetar för att justera sina mål så att utvecklingsmålet kommer i första rummet. Vår förhoppning är att det blir så.

Att bistånd används för att gynna givarländernas företag är också ett historiskt kvalitetsproblem för biståndet. Forskning har visat att bistånd som är bundet till köp av produkter från givarlandet innebär högre kostnader för mottagarna på mellan 25% – 40% (enligt OECD).

Tyvärr fann vi att delar av svenskt bistånd fortfarande är bundet på detta sätt. Vi behöver fungerande företag och fungerande marknader i de fattiga länderna. Men synen på utveckling måste utgå från att stödja lokala initiativ som handlar om mer än tillväxt. Gång på gång kommer rapporter från de länder som idag leder globala tillväxtligan att fattigdomen och utanförskapet inte minskat i tillräcklig hög utsträckning trots de positiva tillväxtsiffrorna. Regeringens reaktion på vår rapport var att vi måste se hur ”företag och marknader är den viktigaste faktorn för utveckling” och att vi per se är kritiska mot marknad och företag.

Vi håller inte med. Trots höga tillväxtsiffror i t.ex. Afrika får fattiga kvinnor och män inte det bättre. En av anledningarna är ländernas svaga skattesystem – vilket gör att investeringarna ger ett begränsat bidrag till en skattefinansierad välfärd. En välfärd som skulle komma även de fattigaste människorna till gagn. Ett annat exempel är låga minimilöner som inte kan lyfta en familj ur fattigdom. Ett tredje exempel är att staten inte klarar av att följa upp lagar om till exempel miljö och mark, vilket bidrar till att individens rättigheter riskerar att kränkas vid investeringar.

Biståndinsatser som främjar lokala företag och främjar fungerande marknader och investeringar är viktiga. Men vårt perspektiv måste utgå från att människor är den viktigaste faktorn för utveckling. Det är människor som organiserar sig och skapar utveckling. Dessa människor måste finnas i centrum för våra strategier. Det är därför vi inte kan avfärda dialog som ”pratbistånd” som biståndsministern nyligen gjorde i Sveriges Radio. Det är ju de fattigaste människornas behov som ska stå i centrum – liksom deras förslag till lösningar, kunskaper och kompetens. Då bidrar vi till en utveckling som är effektiv, har kvalitet och blir bestående. Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Läs gärna också gårdagens inlägg: http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html

Stenar och Sopor som bosättare i Hebron kastat ner över en palestinsk affärsgata.

 

Via en av mina vänner som arbetar i Hebron fick jag under eftermiddagen höra att den svenska utbildningsministern Jan Björklund blivit attackerad av militanta bosättare i Hebron på den ockuperade Västbanken, men att ministerns livvakter och israeliska soldater ingripit för att skydda den svenske ministern.

Bosättarna  i Hebron hör till de mest militanta och jag har flera gånger varit med om den mycket obehagliga upplevelsen när de gör allt för att trakassera och störa
besökare som vill studera situationen i Hebron. Förutom okvädningsord och förolämpningar så blir man utsatt för knuffar, spottloskor eller andra mer eller mindre (oftast mindre) sofistikerade påhopp.

Hade vår minister istället varit palestinier utan skydd av vakter så hade han antagligen fått acceptera att bli misshandlad utan att vare sig få hjälp, eller veta att
förövaren skulle riskera nåt straff för sitt tilltag.

På den ockuperade Västbanken råder nämligen 2 olika lagsystem.

- Ett för palestinier som inte har någon vanlig rättsäkerhet, och som både
israelisk polis och militär kan föra bort utan specifik anklagelse, misshandla,
skjuta eller hålla inlåsta på obestämd tid utan rättegång.

- Ett annat för de israeliska bosättarna som i strid med internationell rätt
stjäl palestiniernas mark och driver bort dem från sina hem och egendomar… Men
som skyddas av israelisk lag och endast israelisk polis kan ingripa om de begår
brott. Naturligtvis kan de inte hållas inlåsta, arresteras eller föras bort
utan att normala polisiära principer tillämpas. Skulle en polis eller militär
misshandla eller skjuta dem så riskerar polisen självklart repressalier.

Men eftersom bosättarna dessutom har goda kontakter i Israels parlament Knesset, så
brukar de även ta rätt lätt på arresteringar, och ofta synas i full frihet
efter några timmar, till och med om de angripit israeliska militärer.

Detta har lett till en situation där bosättarna etablerat en tradition att man gör
precis som man vill gentemot både besökare, men även israeliska militärer som
irriterar dem, och inte minst mot palestinier som är nästan helt skyddslösa
mot de dessutom ofta beväpnade bosättarna.

Som utländsk besökare vet jag att jag är någorlunda trygg gentemot de aggressiva
bosättarna om det finns israelisk militär eller polis i närheten då man som
utlänning oftast behandlas som en Israel.

Men många gånger har jag funderat över hur det måste kännas att vara palestinier
som vet att jag kan bli brutalt misshandlad, hotad och även grovt trakasserad
av bosättarna till och med om det finns israeliska militärer i närheten. Det
finns tyvärr alltför många vittnesmål hur palestinier slagits blodiga av
beväpnade bosättare, medan israeliska armén tittat på och i bästa fall
tillkallat en polispatrull.

Israeliska officiella företrädare brukar ofta förklara de brutala bosättarna i Hebron med
att de är extrema undantag som man egentligen inte stöder. Det är en märklig
förklaring eftersom bosättarna i Hebron alltid haft ett starkt politiskt stöd
och deras bosättningar sanktionerats av staten och att man under åratal haft en
policy att se genom fingrarna med deras ständiga övergrepp mot den palestinska
lokalbefolkningen.

Det är absolut inte så att man är omedveten om hur bosättarna väntar på palestinska
barn på vägen till skolan för att ena dagen överösa dem med glåpord och nästa
dag med stenar.

Det är inte obekant hur bosättarna i medvetenhet om straffrihet jagar ut palestinier
ur de hus man vill ta över. Exempelvis genom att bryta sig in och misshandla
invånarna, slå sönder möbler, klottra på husen, svetsa igen palestiniernas
dörrar, se till att palestiniernas barn inte vågar leka utomhus och spärra
deras väg till skolan, skära ner alla växter i hus med trädgård, kasta ner
större stenar från hus på gator i de palestinska kvarteren, eller stå
ovanför samma gator och kastar ner avföring och sopor om man är på mindre
mordiskt humör.

Jag hamnade själv i en diskussion med talesmannen för Hebrons bosättare där han förklarade att ett skäl att de kastade stenar på palestinska skolbarn var att Irans president hotade Israel.

Inget av detta är obekant för israeliska företrädare. Det är bara det att israeliska
staten i åratal valt att blunda för en verklighet som känts för obehaglig för
att diskutera offentligt.

Nyligen uppmärksammades att Israels justitieminister Yaakov Neeman instruerat militanta bosättare hur de skulle agera för att söka amnesti när de begått brott.

Intressant för Björklund att konfronteras med dessa ockupationspolitikens företrädare, och som sagt – tur att han inte var palestinier!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

De senaste dagarnas debatt efter biståndsministerns medverkan och utspel i Sveriges Radios Lördagsintervju visar att bistånd handlar om komplexa frågor som man ska passa sig för att förenkla. Det är lätt att kräva resultat och action. Det är svårare att ägna sig åt dialog, analysera resultat och säkerställa att framgångarna man gjort i biståndet verkligen blir bestående och involverar de fattigaste.

Men vi har inget val, trots att det ibland är komplicerat är det just så vi måste jobba för att vara säkra på att vi trovärdigt kan säga att våra biståndspengar och arbetade timmar ger resultat i form av att fattiga människor får ett bättre liv. Det är just här jag vill börja när jag lyfter mina frågetecken kring svensk biståndspolitik som den idag utformas.

Min första fundering gäller hur trovärdig politiken är i relation till hur man redovisar att biståndsbudgeten används. Innan valet 2006 utmanade vi den socialdemokratiska regeringen att sluta trixa med biståndet genom att använda det till andra budgetposter. Vår kritik uppmärksammades av media och användes av Fredrik Reinfeldt i slutdebatten mot Göran Persson. Reinfeldt hade minsann hört att ”biståndet inte alltid går till det som det ska gå till”.

Den nya regeringen betonade ökad transparens och att varenda krona ska göra nytta. Det är väldigt bra.

Problemet är dock att regeringen inte lever upp till det när man nu handlägger biståndet själv. Det gäller inte så mycket för biståndet genom Sida som det UD använder. Man använder det systematiskt för att schablonmässigt finansiera ambassader i många industriländer som Kanada, Island, Grekland, Österrike, Portugal, Spanien, Luxemburg, Australien och många många till. En fråga som också ställdes och biståndsministern hade svårigheter att svara på i lördagens intervju i P1.

Det är ok om UD också faktiskt kan visa att man har aktiviteter på dessa ambassader som syftar till att bekämpa fattigdom och om man kan redovisa vilka faktiska kostnader det inneburit. Som det ser ut nu blir det så uppenbart att man använder biståndsbudgeten för att subventionera utrikesförvaltningens generella kostnader.

Det mest uppseendeväckande är det storskaliga trixandet med exportkreditskulder, det vill säga skulder som uppkommit genom företags misslyckade affärer som försäkrats av den svenska staten. Vi hade i nyligen exempel på skulder som hade ett kommersiellt värde av 60 miljoner, men man bokförde det som en miljard kronor och trollade därmed bort den summan från biståndsbudgeten.

Skulder som uppkommit från att staten genom exportkreditgarantier försäkrat svenska företags affärer med korrupta regimer. I detta fall från affärer med Mobuto i dåvarande Zaire under 70-talet.

Om regeringen bagatelliserar detta och kommer med undanflykter förlorar den i trovärdighet. Givarnas trixande med avräkningar och olika sätt att använda biståndet till att bekosta andra saker för att t.ex. gynna egen industri och export är ett klassiskt kvalitetsproblem i biståndet som vi kan spåra tillbaka till 70-talet.

Regeringen kallar det nytt bistånd. Detta sätt att trixa med bistånd är gammalt bistånd.

Imorgon kommer ett nytt blogginlägg om hur jag ser på alliansregeringens biståndspolitik.

Det får mig att fundera över vilken värld hon lever i. Biståndsvärlden har under lång tid genomgått massor av förändringsarbete. Vi har varit aktiva i de globala diskussionerna om hur vi höjer biståndets kvalitet i Accra och Busan, som handlar om att hitta system som ger fattiga människor ökat inflytande i biståndet och ländernas egna budgetarbete. Det vill säga ökad demokratisering av biståndet. Vi har också alla de reformer som var del av processen GLOBKOM och Politik för Global utveckling (PGU) som beslutades av riksdagen 2003.

Det var i detta riksdagsbeslut som grunden för landfokuseringen hade sin början. Det var inget nytt som Alliansregeringen beslutade om efter 2006.

Och ”en miljö där ingen vill ha reformer”?  Som representant för Diakonia har jag själv varit med om att arrangera möten och seminarier om behov av förändringar och reformeringar av biståndet långt innan 2006. Det har handlat om möten i riksdagen om hur utvärderingsinstrumenten ska kunna förbättras. Möten och seminarier kring hur fattigdomsstrategierna ska kunna bli mer demokratiska och vara mer öppna, möten och seminarier kring en mer konsekvent och samstämmig politik där vi inte skickar bistånd till demokratikämpar med ena handen och vapen till diktaturens herrar med andra handen. Listan kan göras lång.

Problemet är att Moderaterna inte varit intresserade. De har tidigare inte visat något större intresse för biståndet eller reformer av biståndet. Det är bra att vår moderata biståndsminister engagerar sig. Hennes betoning på resultat och transparens är något som vi i grunden gillar – så länge politiken är trovärdig.

Att påstå att det bara är hon som fört in tankar på reformer stämmer inte överens med verkligheten.

- Det är 30 år sedan, men vi letar fortfarande efter hennes kropp, säger Juan. Länge hoppades vi på att hitta henne levande.
När Juans farmor fördes bort hade diktatorn Rios Montt nyss kommit till makten efter en statskupp.

I Guatemala rådde inbördeskrig mellan 1960 och 1996. Över 200 000 människor mördades, de flesta av militären. Allra blodigast var kriget under de 17 månader då Rios Montt styrde. Fattiga människor från mayafolket, som Juans farmor, drabbades hårt. Juan vet inte hur många oskyldiga människor i hans by som mördades, bara att det var väldigt många.
- Och så fort vi hörde om en massaker åkte min pappa och farfar dit och tittade på de döda kropparna för att se om det var min farmor. Men vi hittade henne aldrig.

Trots att Rios Montts brott är kända har han inte ställts till svars. Fram till nu har han varit parlamentsledamot, och därför åtnjutit immunitet. Men imorgon tas ett viktigt steg i guatemalansk historia. Den juridiska processen inleds och Rios Montt ska för första gången höras i rätten. Han är anklagad för folkmord och brott mot mänskligheten.

- Det är viktigt att han ställs till svars. Att rättvisa skipas, att vi, som drabbades av hans brott ser att lagen gäller alla, även den som har makt och pengar. Så brukar det tyvärr inte vara i Guatemala, säger han och suckar.

Han tycker att det är viktigt att prata om det som hänt, att Guatemala inte glömmer sin historia, för då kan den upprepas.
- Själv pratade jag aldrig om min farmor, det är först de senaste åren jag har förstått hur viktigt det är säger han.

”Utan sanning och rättvisa kan vi inte nå försoning” skriver Diakonias partner, människorättsorganisationen Caldh i ett meddelande och uppmanar alla som har möjlighet att finnas på plats i rättssalen imorgon när Rios Montt ska höras.

>> Läs mer om Rios Montt och rättsprocessen

Lena Hansson är kommunikatör på Diakonia och befinner sig just nu i Guatemala för att besöka projektet Leva Lika, som Diakonia och Kooperation Utan Gränser startar i Centralamerika, med stöd från Svenska PostkodLotteriet.

År 2000 var de globala utsikterna dystra: hiv hade smittat en stor del av befolkningen i södra Afrika under ett drygt decennium och oron över att spridningen skulle fortsätta i samma takt – inte bara i Afrika men också i Asien och de forna Sovjetstaterna  – var stor. Ingen bot fanns och finns fortfarande inte. Medicinerna kostade $ 10.000 per patient per år. Idag kostar de runt $100. Många inom FN och Världshälsoorganisationen fruktade att aids skulle påverka den ekonomiska och sociala utvecklingen och orsaka politisk instabilitet.

Vid den internationella aids-konferensen i Durban i juli 2000, gjorde Nelson Mandela ett oförglömligt uttalande:

”Med tanke på det allvarliga hot som hiv och aids utgör, måste vi höja oss över våra olikheter och förena våra ansträngningar för att rädda vårt folk. Historien kommer att döma oss hårt om vi inte gör det nu, och just nu. ”

Den snabba spridningen av tuberkulos och malaria lades till bördan av obotlig aids och spred en stark känsla av maktlöshet. Skulle dessa ”fattigdomssjukdomar” förstöra alla gemensamma ansträngningar för att uppnå utveckling och framsteg?

Hur ser framtiden ut idag 2012? Satsningar på fortsatt utveckling av effektivare mediciner har resulterat i att vi idag har en nära hundraprocentig smittfrihet vid adekvat behandling.

Den senaste rapporten från Världshälsoorganisationen (WHO), UNICEF och UNAIDS om den globala hiv- och aidssituationen visar att ökad tillgång till hivprogram resulterade i en minskning av nya infektioner med 15 procent under det senaste decenniet och en inskning av dödsfall i aids på 22 procent.

Rapporten pekar också på vad som fortfarande behöver göras:

• Mer än hälften av de människor som behöver antiretroviral behandling i låg- och medelinkomstländer har fortfarande inte tillgång till sådan. Endast ett av fyra barn i behov av hivbehandling i låg- och medelinkomstländer fick tillgång till detta under 2010, jämfört med en av två vuxna.
• De allra flesta (64 procent) av människor i åldern 15-24 som lever med hiv i dag är kvinnor. Siffran är ännu högre i Afrika söder om Sahara, där flickor och unga kvinnor utgör 71 procent av alla ungdomar som lever med hiv – främst eftersom förebyggande strategier som inte når dem.

Framsteg inom HIV-forskning under det senaste året ger hopp för framtiden. I tider av ekonomisk åtstramning är det viktigt att tillämpa ny vetenskap, teknik och strategier för att förbättra effektiviteten av hivprogram i alla länder.

Antiretroviral terapi (ART), som inte bara förbättrar hälsan och välbefinnandet för människor som lever med hiv, utan också stoppar överföring av sjukdomen, finns nu för
6 650 000 människor i låg-och medelinkomstländer, som står för 47 procent av de
14 200 000 människor som bör erhålla medicin.

När folk är friskare, klarar de sig bättre ekonomiskt och kan bidra till utvecklingen i sitt samhälle. I rapporten sägs att investeringar i hivprogram kan leda till en total vinst på upp till 34 miljarder USD år 2020 i ökad ekonomisk aktivitet och produktivitet - mycket mer än kostnaderna för ART-program.

”Genom att investera klokt, kan länder öka effektiviteten, minska kostnaderna och förbättra resultatet. Dock vinster som hittills gjorts hotas av en nedgång i resurser för aids” säger Paul De Lay, vice verkställande direktör, UNAIDS.

Diakonias samarbetsorganisationer lever i den verkligheten där begränsad tillgång till hivprogram hindrar dem från att utnyttja sin potential i utvecklingen av sina samhällen.

Läs gärna också min blogg från Internationella aidsdagen 1 dec: Håll hiv på agendan!

”Det har varit en utmaning för kvinnor att ta plats inom politiken på grund av en tradition och kultur där männen är de som självklart ska ha det största inflytandet. Vi har kämpat länge för att komma dit vi är idag”, säger Wambui Kanyi på Woman Political Alliance i  Kenya.

Kvinnors problem med underrepresentation i viktiga regeringsorgan kommer att bli ett minne blott säger kvinnorättsaktivisterna. Diakonia stödjer bland annat Womens Political Alliance, en organisation som arbetar för kvinnors rättigheter att delta och bidra politiskt.

Kenya är ett patriarkalt samhälle där kvinnor t ex fick samma rätt som män att ärva mark först nu när den nya konstitutionen trädde i kraft. Och kvinnor som uttalar sig offentligt ses ofta som ”socialt missanpassade”. Till exempel, när Wangari Maathai motsatte sig byggandet av en 60-våningsbyggnad i Nairobis Uhuru Park, kallade dåvarande presidenten Daniel arap Moi henne för ”vansinnig”.

”Vi har blivit kallade öknamn och kämpat för att göra oss hörda i detta mansdominerade samhälle, men nu hänger det på oss alla att komma ut i stort antal och rösta på kvinnliga ledare, eftersom vi har lidit mycket. Trots allt, vi är i majoritet”, säger vattenminister Charity Ngilu, den första kvinnan att kandidera till ordförandeskapet i Kenya, 1997. Hon kom på sjätte plats.

Parlamentsledamoten Martha Karua, som tävlar om ordförandeskapet i år, säger ”Kvinnor förstår problemen i detta land, de är inte korrupta och de vill ändra sättet som Kenya styrs på. Konstitutionen är vår språngbräda;. Låt oss använda den för att bringa välstånd till vårt älskade land”, säger hon till IPS.

Tidigare parlamentsledamoten Paul Muite, en framstående advokat som också är ute efter ordförandeskapet, välkomnar bestämmelsen men är orolig att man (läs: männen) nu kan bli underepresenterade: ”Med tanke på historien i detta land kan kvinnorna rösta in väldigt många av sina egna för att de är fler än männen. Men vi ska tillämpa samma lag om det händer. Men nu, låt oss göra vad lagen säger, eftersom det är priset för demokrati”.

Och Rael Masimba, en frånskild kvinna som bor på gatorna i Nairobi, planerar att gå hem och stämma sina kusiner på sin fars mark, som hon nekades rätten till när hennes föräldrar dog, eftersom hon är kvinna och var gift på den tiden.

I september förra året besökte jag en av Diakonias samarbetsorganisationer, Womens Political Alliance of Kenya, som arbetat många år för kvinnors rätt att ta och bidra till politiskt ansvar. Ett av deras stora utmaningar var att bemöta familjerna till kvinnor som kandiderade till politiska poster. Det gällde att få hela familjen, speciellt maken, att stödja kvinnan. Ibland kunde inte en man acceptera sin hustrus politiska ambitioner utan lämnade kvinnan och barnen.I arbetet för jämställdhet och lika rättigheter måste vi gå samman, kvinnor och män. Även om det finns superkvinnor som envist fortsätter att kämpa mot orättvisorna , så kan de inte göra det ensamma.

Enligt Världsbankens senaste jämställdhetsrapport, är jämställdhet nödvändigt för att få en ekonomiskt hållbar och snabb utveckling, eftersom man då utnyttjar människors hela potential.Om Kenyas kvinnor lyckas kommer vi då att få sen en snabbare ekonomisk och mer hållbar utveckling i landet? Diakonia kommer givetvis att fortsätta stödja Kenyas folk i deras kamp för demokrati.

>> Kort sammanfattning av Diakonias arbete i Kenya

Mirjam Dahlgren med Diakoniakollegor. De deltog i en workshop om hiv och aids samt SRHR-frågor i Nairobi hösten 2011.

Jag har upplevt år 2011 som ganska mörkt och tungt. Det har blivit så tydligt hur girigheten tagit över alltmer och styrt makthavarnas prioriteringar:

• Finansjättar fortsätter att öka sina vinster på folks bekostnad, trots att det var deras spel med pengar som gav oss den ekonomiska krisen.
• Inga beslut från rika delen av världen om att göra de livsnödvändiga nedskärningarna av koldioxidutsläppen togs av hänsyn till kortsiktiga vinsters bevarande.
• Våld och övergrepp mot människor har varit en ständig del av vardagen i konfliktområden för att säkra omoraliskt utnyttjandet av naturresurser.
• Barn och kvinnor i majoritet bland förlorarna i denna girighetens framfart i vår vackra värld.

För visst är världen vacker? Vi ser skönheten i naturens mångfald. Vi ser skönheten i mångfalden bland människor runt omkring oss och ute i världen på våra resor.

Jag vill lära mig att stanna upp, se och höra och förundras över det vackra, det komplexa och det levande i vår värld. Jag vill och önskar att världens makthavare stannar upp och börjar inse den mörka destruktiva baksidan av girigheten. Vad krävs för att vakna upp och se sanningen? Vad kan jag göra bättre 2012?

Under sju års tid var min första tanke på morgonen att kolla om det salvadoranska vattenverket hade hunnit stänga av vattnet. Om turen var på min sida gällde det att snabbt fylla alla behållare och hinkar, i köket, tvätthon och på toaletten. Till slut kunde vi bygga en stor cistern under garageuppfarten som undanröjde detta problem. Men det stora flertalet människor i El Salvador, om de ens har rinnande vatten, lever med detta. När ett område har vatten, är ett annat utan. I vårt fall släpptes vattnet på 05.20 på morgnarna, och stängdes av under förmiddagen. Andra har vatten på nätterna och tvingar kvinnorna att tvätta kläderna då. Enda gången vi hade vatten en stund på kvällen var på jul- och nyårsafton, och det var ju tur den gången grannens smällare satte eld på vår kokospalm.

Detta minne kommer för mig när jag läser om det kanadensiska gruvbolaget Pacific Rim och rättegången mot den salvadoranska staten som snart avgörs, under Världsbankens ledning. Detta bolag fick tillstånd att prospektera, hittade guldfyndigheter i länet Cabañas men fick sedan inte tillstånd att bryta. Då stämde bolaget den salvadoranska staten på hundra miljoner dollar. Pacific Rim flyttade dessutom sin verksamhet från Cayman-öarna till USA för att kunna genomföra stämningen av den salvadoranska staten inom ramen för frihandelsavtalet mellan länderna.

Konflikterna runt den här frågan har varit många och hållit på i flera år. Hittills har fyra aktivister mördats under oklara omständigheter. Boende i området hävdar att bara under prospekteringsfasen har deras brunnar sinat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att någon på allvar vill driva en så vattenkrävande verksamhet som gruvbrytning i ett land där just vattenbristen är ett allvarligt problem. Enligt FN är Centralamerika en av de regioner som är mest utsatta på grund av klimatförändringarna. Miljöförstöringen är omfattande, t ex finns bara 15% av den ursprungliga skogen kvar. De svåra översvämningarna och katastroftillståndet den här hösten visar åter igen hur skört läget är.

I det politiskt mycket polariserade El Salvador kan det vara svårt att hitta frågor som folk är överens om över blockgränserna. Förutom att tycka att parlamentet inte ska efterskänka böterna på hundratusentals dollar som de vilda och trafikfarliga busschaufförerna har dragit på sig, är just detta en sådan fråga där man är överens om det olämpliga i att öppna fler gruvor.

Det funkar helt enkelt inte.