Bristen på insyn i vapenexporten ett demokratiproblem

Diakonias arbete i världen har demokratiutveckling som grundbult. Vi tror att det är när fattiga människor får kunskap om sina rättigheter och börjar utkräva dem av lokala, regionala och nationella ledare som en bestående förändring kommer till stånd. En av de avgörande faktorerna i en verklig demokrati är att man kan utkräva ansvar av dem som har fått förtroendet att fatta beslut och leda utvecklingen.

I ljuset av detta har avslöjandet av det svenska vapenexportsamarbetet med Saudiarabien varit mer än nedslående. Sverige har i tysthet fördjupat vapensamarbetet med diktaturen Saudiarabien och man har genom olika arrangemang rundat det demokratiska samtalet för att slippa insyn och kritiska frågor. I det biståndsarbete vi bidrar till står möjligheten att ställa beslutsfattare till svars i centrum. Plötsligt visar det sig att vi själva lider brist på detta.

Den skandal som avslöjats visar också prov på en politik som vi menar motverkar fattigdomsbekämpningen. Det finns två anledningar:
1. Vi anser att svensk politik ska vara koherent. Regeringen kan inte med trovärdighet efterfråga ”resultat på varenda biståndskrona” om man med hjälp av skattemedel stödjer export av vapen till diktaturernas herrar i samma länder som Sverige med bistånd stödjer arbetet för demokrati. Om Sveriges regering menar allvar med att bistånd ska ge resultat, att vi ska kämpa för demokratiutveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter i världen så måste vi i konsekvensens namn avstå från de exportintäkter ett vapensamarbete med diktaturstater som Saudiarabien innebär.
2. En avgörande majoritet av de länder Diakonia arbetar i är konfliktländer och freds- och konfliktforskare över världen konstaterar att mängden vapen och krigsmateriel som finns i omlopp har direkt bäring på hur många och tunga beväpnade konflikter blir. Det räcker inte att säga att Sverige inte handlar med länder som befinner sig i väpnad konflikt. Undantag görs från den regeln och hur vapnen sedan dessutom sprids i en bransch så präglad av skumrask är omöjligt att kontrollera. Jag har personligen mött människor som tvingats släpa på svensktillverkade vapnen åt burmesisk militär.

Det är uppenbart att hela systemet som omger exporten av svenskt krigsmateriel måste göras om. Idag är systemet uppbyggt så att vi medborgare inte KAN utkräva politiskt ansvar. Politiker kan skylla på varandra, lägga skulden på myndigheter eller tiga sig ur en skandal. Därför behöver vi:
1. Ett nytt system som är i linje med grundläggande demokratiska principer, det vill säga ett system där man kan avkräva ansvar av politikerna. Det finns inga skäl att hemligstämpla hur de svenska politiska partiernas ställer sig var för sig till export till olika länder.
2. Ett tydligt och absolut förbud utan undantag mot export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer. 

Idag är Diakonia med och arrangerar en manifestation på Sergels torg tillsammans med bland andra Svenska freds, Kristna freds, Amnesty, flera partier, alla politiska ungdomsförbund. Liknande manifestationer pågår också på andra håll i landet. Vi är många som utkräver politiskt ansvar och vill ha en annan vapenexportpolitik.

Guatemala: Fruktad diktator i rätten

- Min farmor var den första de tog i min by, säger Juan. Vi sitter i en bil från Guatemala City till näst största staden Quetzaltenango när Juan börjar berätta hur hans farmor den där dagen för länge sedan som vanligt lämnade huset med ett barnbarn på ryggen. Hur militären ryckte bort barnet och lämnade det i diket. Hur farmodern knuffades in i en jeep och försvann.

- Det är 30 år sedan, men vi letar fortfarande efter hennes kropp, säger Juan. Länge hoppades vi på att hitta henne levande.
När Juans farmor fördes bort hade diktatorn Rios Montt nyss kommit till makten efter en statskupp.

I Guatemala rådde inbördeskrig mellan 1960 och 1996. Över 200 000 människor mördades, de flesta av militären. Allra blodigast var kriget under de 17 månader då Rios Montt styrde. Fattiga människor från mayafolket, som Juans farmor, drabbades hårt. Juan vet inte hur många oskyldiga människor i hans by som mördades, bara att det var väldigt många.
- Och så fort vi hörde om en massaker åkte min pappa och farfar dit och tittade på de döda kropparna för att se om det var min farmor. Men vi hittade henne aldrig.

Trots att Rios Montts brott är kända har han inte ställts till svars. Fram till nu har han varit parlamentsledamot, och därför åtnjutit immunitet. Men imorgon tas ett viktigt steg i guatemalansk historia. Den juridiska processen inleds och Rios Montt ska för första gången höras i rätten. Han är anklagad för folkmord och brott mot mänskligheten.

- Det är viktigt att han ställs till svars. Att rättvisa skipas, att vi, som drabbades av hans brott ser att lagen gäller alla, även den som har makt och pengar. Så brukar det tyvärr inte vara i Guatemala, säger han och suckar.

Han tycker att det är viktigt att prata om det som hänt, att Guatemala inte glömmer sin historia, för då kan den upprepas.
- Själv pratade jag aldrig om min farmor, det är först de senaste åren jag har förstått hur viktigt det är säger han.

”Utan sanning och rättvisa kan vi inte nå försoning” skriver Diakonias partner, människorättsorganisationen Caldh i ett meddelande och uppmanar alla som har möjlighet att finnas på plats i rättssalen imorgon när Rios Montt ska höras.

>> Läs mer om Rios Montt och rättsprocessen

Lena Hansson är kommunikatör på Diakonia och befinner sig just nu i Guatemala för att besöka projektet Leva Lika, som Diakonia och Kooperation Utan Gränser startar i Centralamerika, med stöd från Svenska PostkodLotteriet.

Demokratin i Mellanöstern, stjälpare och hjälpare…

Jag sitter just på en konferens med kollegor från Europa och Mellanöstern. Bland de viktiga frågorna är situationen för de demokratiska krafterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Överhuvudtaget är detta en fråga som varit i Diakonias och våra lokala samarbetsorganisationers medvetande sedan den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i en desperat protest mot omöjliga levnadsvillkor, korruption och förtryck. En protest som redan störtat mäktiga diktaturer, och för alltid förändrat arabvärlden.

Utmaningarna är enorma, demokratiaktivister riskerar sina liv i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Förutom hoten från de brutala diktaturer människor lever under, hotas de demokratiska krafternas arbete att kidnappas av allt från sekulära intressen, som vill skydda sina privilegier, till religiösa extremister som vädrar morgonluft.

Situationen för bistånds- och människorättsorganisationer är ofta komplicerad. Våra lokala samarbetsorganisationer behöver all hjälp och allt stöd de kan få. Samtidigt kan det vara farligt för lokala aktivister och organisationer att exponeras offentligt. Det kan förenas med livsfara att kopplas till ”västliga” organisationer, att träffa ”fel” personer eller att omnämnas i fel sammanhang. Alldeles för mycket av de rättigheter vi i Sverige betraktar som självklara är för dem förenade med livsfara. Därmed måste plötsligt mycket arbete som Diakonia och andra organisationer egentligen skulle vilja berätta om istället skötas i det tysta. Partner och medarbetare som skulle förtjäna att nämnas måste istället skyddas.

En självklar fråga är naturligtvis hur vi i västvärlden år efter år inte bara accepterat, utan även aktivt stöttat diktaturerna, ibland med vapen, ibland med lån och exportkrediter. Just dessa diktaturer som står för allt det vi inte vill förknippas med.

Man måste ibland även ifrågasätta andra aktörer i det drama som pågår i Nordafrika och Mellanöstern. När företrädare för den turkiska organisationen IHH dyker upp på bilder med företrädare för den brutala diktaturen i Iran så hjälper det inte kampen för demokrati och respekt. När man på deras egen hemsida kan läsa referenser till hur deras projekt ”med glädje välkomnas av folket och myndigheterna i Teheran” så är det skamligt.

Nu om någonsin behöver Mellanösterns och Nordafrikas demokrati- och människorättsaktivister stöd och hjälp. Att festa med blodbesudlade diktaturers företrädare är knappast den rätta metoden, och inget äkta biståndsarbete.

Budskapet från våra samarbetsorganisationer på plats är tydligt:

  • Vi behöver er hjälp mer än någonsin, men agera klokt!
  • Var tydliga där ni kan, kräv framför allt att era stater och internationella företrädare slutar stödja förtryckarna, i andra sammanhang behövs försiktighet och diskret agerande!
  • Vi behöver inte stjälpare, vi behöver hjälpare!

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa, Diakonia

Läs mer: Uprisings in the Arab Region – Human Rights for Development