Mänskliga rättigheter för vem?

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap… Så vackert inleds en av de mest avgörande texter som skrivits, nämligen FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men trots att denna konvention gäller alla människor, och trots att världens regeringar åtagit sig att garantera dessa rättigheter så är verkligheten en helt annan för majoriteten av världens invånare. Istället ser vi dagligen bilder av hur människor mördats eller misshandlats när de kräver sin rätt. Oppositionella tystas, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter och barns rättigheter kränks av de regimer som egentligen ska bevaka dessa rättigheter för sina medborgare.

Självklart borde man kunna förvänta sig att demokratiska stater reagerar starkt mot dem som begår dessa brott. Men istället kompromissar till och med Sverige med de rättigheter man åtagit sig att försvara och sitt lands realpolitiska eller ekonomiska intressen. Ingen har väl de senaste dagarna missat att vi inte ens drar oss att hjälpa en diktatur att bygga en vapenfabrik.

Ska vi någonsin effektivt kunna bekämpa fattigdomen i världen och skapa hållbar utveckling så måste vi garantera människor deras rättigheter. I ett samhälle utan mänskliga rättigheter leder till exempel ekonomiska framsteg oftast bara till välstånd för ett fåtal; en utveckling som skapar klyftor, konflikter och i värsta fall krig.

MR-organisationen "Nelson Mandelas vänner" kräver svar av en lokal politker i västra Kongo-KinshasaMen det finns också en annan sida. Runt hela jorden finns modiga människor som vågar står upp för de mänskliga rättigheterna och påminna staterna om deras skyldigheter. Det handlar om modiga människor, eldsjälar som kämpar år efter år. Ibland med livet som insats.

Nyligen skadades talesmannen för en av Diakonias samarbetsorganisationer i Gaza vid ett mordförsök eftersom han vägrat låta sig tystas i sin kritik mot övergrepp från både Israel och den lokala Hamasregimen. I flera länder i Sydamerika utsätts personer inom Diakonias samarbetsorganisationer för hot, trakasserier, inbrott etc. efter att de öppet berättat om övergrepp från både gerillagrupper, ekonomiska intressen och statskontrollerade miliser. I Sverige måste Diakonia inte sällan att vara mycket restriktiv med att berätta om sitt och samarbetsorganisationernas arbete runt om i världen, eftersom information kan nå lokala aktörer eller förtryckande regimer och utsätta människorättsförsvarare för stora faror.

Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder. Samtidigt har det en av världens fattigaste befolkningar. Det är också ett av världens farligaste länder. Våra samarbetsorganisationer i landet vittnar om oerhörda grymheter och en total brist på säkerhet för befolkningen. Arbetet att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter och utkräva ansvar är lika viktigt som det är farligt. Därför fortsätter eldsjälarna inom våra samarbetsorganisationer sitt arbete, trots mordförsök, arresteringar, trakasserier och hot.

RECIC och Nelson Mandelas vänner är två av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisationer som blivit kända för sina okonventionella och effektiva metoder för att både undervisa befolkningen vilka rättigheter de har, och hur människor ska utkräva ansvar av makthavare.

Allt detta verkar ju ske långt borta, men ibland är övergreppen mot de mänskliga rättigheterna ändå mycket nära Sverige. I fredags låg en rapport från Nelson Mandelas vänner i min mailbox. Den handlade om den svensk-kongolesiska pastorn Jean Kabuidibuid. Från ett Sverige där snödropparna gjort entré i våra rabatter och de flesta av oss i veckan njöt av en strålade vårsol avvisades Pastor Jean från Sverige. Resan slutade i en av säkerhetstjänstens ökända ”inofficiella” förhörskällare, där frågor om hans politiska engagemang varvades med sparkar och slag.

Pastor Jean Kabwidibwidi

Pastor Jean Kabwidibwidi

Rapporten bekräftar uppgifter som Diakonia har från flera håll:  Efter höstens ifrågasatta val har säkerhetsstyrkorna skärpt sina insatser mot allt man betraktar som opposition och agerar ofta utan respekt för vare sig människoliv eller lagar. Dödande, olagliga arresteringar och försvinnanden fortsätter, samtidigt som myndigheterna inskränker yttrandefriheten i landet. Exempelvis förbjöds landets kyrkor att ordna en manifestation så sent som den 16 februari i år. Mot detta har givetvis Diakonia och andra organisationer protesterat.

I MR-organisationen Nelson Mandelas vänners rapport om Pastor Jean beskrivs hur han efter ankomsten till Kinshasa fördes bort av säkerhetstjänsten och endast lyckades komma ur denna belägenhet genom att folk på utsidan engagerade sig. Mönstret stämmer med andra fall vi känner till, då endast kraftfulla påtryckningar utifrån kunnat förmå säkerhetspolisen i Kongo-Kinshasa att släppa fångar eller möjligtvivis överföra dem till civil rättvisa. Både denna och andra rapporter beskriver att människor som hamnar i Pastor Jeans belägenhet utan att någon utanför vet om det mycket väl kan försvinna för alltid.

Så långt är verkligheten från de vackra visioner som alla världens ledare hyllar på pappret.

Kanske läser du detta blogginlägg just för att det handlar om en person med kopplingar till Sverige. Men jag tror att du, precis som jag,  berörs av andra liknande situationer: Att i arabvärlden beskjutas av sin egen regim för man kräver demokrati och värdighet, att leva i Västsahara eller Palestina och vara styrd av en ockupationsmakts godtycke, att vara bonde på Colombias landsbygd som hotas till livet för palmoljebolaget vill åt din mark, att vara flickan som gifts bort som barn utan minsta hänsyn till den egna viljan, eller vara den kongoles som kastas in i säkerhetspolisens bil utan att någon ser det, och som därför kanske aldrig syns till igen.

Jag hoppas du vill hjälpa oss inom Diakonia att stödja de organisationer och eldsjälar som på några av jordens farligaste platser riskerar sina egna liv för människors rättigheter. Ju fler vi är som engagerar oss, desto svårare blir det för dem som struntar i de rättigheter världens stater faktiskt åtagit sig att respektera.

Läs mer:

Diakonias arbete i Kongo-Kinshasa (på engelska)

 

Spänd väntan i Kongo på valresultatet

Val hölls den 28 november i Kongo, och Diakonia har gett stöd till organisationer som jobbar med valinformation och valobservation. Här bloggar Diakonias medarbetare i Kongo, Didier Bonyenga,  om läget efter valet. Hans text skrevs den 30 november:

Valresultatet kan dröja flera veckor
De kongolesiska väljarna befinner sig nu i ett egendomligt limbo som kan fortgå i flera veckor i väntan på att valresultaten tillkännages.

I Bukavu sitter folk i barer och vardagsrum och skickar och tar emot mängder av SMS varje dag om de resultat som affischeras utanför vallokaler och rösträkningscentraler – ”Vital leder i 8 av 32 rösträkningscentraler i Goma!” ”Tshisekedi tar oväntat ledningen i Beni-territoriet!”

Jag ska inte spekulera alltför mycket kring resultatet. Det är för tidigt än så länge – först igår (den 29 november) började resultaten komma in till de centrala rösträkningscentralerna i Kinshasa. Det ser ut som om Tshisekedi klarat sig bra, och det kommer att vara ett jämnt lopp, men utöver enstaka resultat här och där är det mer spekulationer än något annat.

Hur gick röstandet under valdagen?
Valet har haft två ansikten. Å ena sidan gick det fredligt till i de flesta delar av landet, med vad som verkar vara ett relativt högt valdeltagande. Min uppskattning är att valet gick ganska bra vid 70–80 procent av vallokalerna, även i många delar av Kinshasa.

Människor som jag talade med i Bukavu var entusiastiska och mycket motiverade – något som även bekräftas av mina kolleger på andra ställen i landet. Jag såg kvinnor köa i timmar i solen med sina småbarn, gamla män med käpp som kämpat sig fram i flera kilometer för att komma till vallokalerna. Det var rörande.

Rapporter om oegentligheter
Valets andra ansikte var fulare. Det förekom hundratals fall av oegentligheter, varav många troligen kunde ha undvikits genom mer noggranna förberedelser. De vanligast förekommande oegentligheterna, som i hög utsträckning har tagits upp av pressen, var följande:

  • Många av de röstberättigade kunde inte hitta sina namn i vallokalerna på grund av missar i röstlängderna och missförstånd om var de skulle rösta någonstans. Trots att valkommissionen flera gånger förklarat att folk kan rösta var de vill inom sitt valdistrikt med ett giltigt id-kort var det många som skickades hem eller fick gå från vallokal till vallokal. Detta gjorde troligen att tiotusentals (av 30 miljoner) berövades sin rösträtt.
  • Det har kommit mängder av anklagelser om påfyllning av valurnor runt om i landet. En del av dessa incidenter kan förklaras som missförstånd i samband med att valsedlarna tog slut och nya måste delas ut, vilket fick en del att misstänka att dessa valsedlar skulle användas för att fylla på valurnorna. I andra fall verkar det dock råda föga tvekan om att det förekommit någon form av manipulering, eftersom märkta valsedlar hittas innan röstningen inleddes, i många fall utanför valkommissionens kontrollkedja. I andra fall har påfyllning skett inför vittnen. En sändning på 10 ton valsedlar från Sydafrika till Lubumbashi och Kinshasa, som militärpolisen sedan lastade av dagen efter det att vallokalerna stängts i den största delen av landet, gjorde inte saken bättre. Det är oklart hur många röster som kan ha påverkats av detta slags oegentligheter.
  • Frustrerade väljare attackerade vallokaler i många delar av landet, flera vallokaler brändes ned enbart i Kasai Occidental (enligt rapporterna var det 143 lokaler där som antingen tvingades stänga eller brändes ned). Frustrationen uppkom på grund av anklagelser om påfyllning av valurnor, långa fördröjningar och ofullständiga röstlängder. Enligt vissa beräkningar har hundratusentals människor hindrats från att rösta, men för tillfället är det mycket svårt att få exakta siffror kring dessa påståenden.
  • I vissa områden ingrep säkerhetsstyrkorna i valprocessen. I Kinshasa tog armén över ansvaret för vallokalernas säkerhet från polisen i vissa områden, medan det rapporteras från Masisi (norra Kivu) att före detta CNDP-soldater där tvingade tusentals väljare att rösta för deras kandidater. Det finns också vittnen som rapporterar om att politiska partier jagats ut från vallokalerna av militär eller polis.

Vad händer nu?
Med tanke på dessa oegentligheter kan man fråga sig vad som händer härnäst? Fyra presidentkandidater – Kamerhe, Kengo, Mbusa och Bombole – kräver att valet ska ogiltigförklaras, men både oppositionens huvudkandidat Etienne Tshisekedi och sittande presidenten Joseph Kabila har sagt att de kommer att respektera resultatet. Några utländska observatörsdelegationer har nyligen uttalat sig och nämnt ovanstående oegentligheter, men inte gjort några mer omfattande bedömningar.

Anledningen till att Tshisekedi och Kabila ger processen klartecken är uppenbar – båda tror att de kan vinna. Men bara en av dem kan ju bli president, så någon kommer att förlora. Hur kommer förloraren att reagera? Ingen av sidorna verkar vara beredd att ge sig utan kamp…

Valet i Kongo-Kinshasa, preliminär rapport från valövervakarna

Vilken väg väljer Kongo ?

Vilken väg väljer Kongo ?

Våra valobservatörer berättar om ett dåligt fungerande val, där våld hot och oegentligheter förekommit i stor omfattning.

Jag bifogar en snabb översättning och sammanfattning av deras preliminära slutsatser som är sammanställda natten mellan 28-29 november:

”Vi kan konstatera att det i många vallokaler fanns ett starkt positivt engagemang från berörda aktörer. Men vi vill uppmärksamma den nationella och internationella opinionen om följande fakta som observerats både i Kinshasa och provinserna:

  • Det var ett mycket allvarligt fel att ett antal vallokaler bara höll öppet mellan kl 11-13 (istället för kl 06-17 som utlovats).
  • Det förekom fullständig eller delvis avsaknad av val material i flera vallokaler, i synnerhet saknades röstsedlar och röstbås.
  • I många vallokaler var det uppenbart att man inte respekterade medborgarnas rätt att rösta i hemlighet.
  • Trots att väljare hade med sig sina röstkort så fanns de inte med på vallängderna och kunde inte rösta. Detta trots att CENI (den nationella valkommittén, övers. notis) beslutat att alla registrerade medborgare skulle kunna rösta.
  • Inrättandet av ytterligare vallokaler skapade stor förvirring då information om dessa nya lokaler saknades, och även tvingade många till långa resor när de skulle rösta på andra platser än vad de först fått information om.
  • Valurnor och valsedlar skyddades i många fall inte. Valsedlar hittades utanför vallokalerna i händerna på personer som inte valarbetare. Och valurnir med ifyllda valsedlar lämnades i vissa fall utan uppsyn av de ansvariga.
  • En del av bristerna vi räknar upp i denna prliminära rapport har skapat oroligheter som även inneburit fara för nationella och internationella valobservatörer och valarbetare.”

Här kommenterar jag valet i Sveriges Radios P1-morgon kl 06.15, den 29 november: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4827021

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Valet i Kongo-Kinshasa: Låt det inte bli ett nytt Elfenbenskusten!

Imorgon måndag den 28 november går befolkningen till val i ett av Afrikas största, folkrikaste och mest konfliktdrabbade länder, nämligen Kongo-Kinshasa. Diakonia och våra lokala samarbetsorganisationer är intensivt involverade i arbetet inför valet, och i samarbete med andra biståndsorganisationer har vi också mer än 3 000 lokala och internationella valobservatörer på plats.

 

Oron stor i de nordöstra delarna av landet
Jag har själv upplevt hur stämningen i nordöstra provinserna är mycket orolig, och mött mmänniskor som fruktar att de olika milisgrupperna ska ta tillfället i akt att öka sitt eget våld om det finns antydan till oroligheter som skulle försvaga den politiska enigheten inom den redan svaga, odisciplinerade och splittrade kongolesiska statsarmén.

Det finns stor anledning till oro för situationen i landet. Sedan de förra valen hölls 2006 har ingen av de enorma, och de tyvärr ibland orealistiska förväntningarna, som fanns då infriats. De mer än 60 miljoner kongoleserna upplever istället ofta att situationen har stått stilla eller försämrats.

Konflikten i landet fortgår i flera delar, korruptionen vill inte släppa sitt järngrepp om ekonomi och företagande. Det är i många fall förenat med livsfara att kritisera maktmissbruk, korruption och utmana mäktiga företagsintressen, vilket undergräver verklig demokrati och yttrandefrihet.

Befolkningen upplever att politikerna under mellanvalsperioden inte visat något som helst intresse för att förbättra situationen, och nu inför valet får vi omfattande rapporter om hur väljare istället erbjuds pengar eller andra gåvor från politiker mot en röst.

Valsystemet ändrat – blir bara en valomgång
Under året har den nuvarande presidenten Joseph Kabila dessutom lyckats få igenom en ändring av valsystemet så att det bara blir en valomgång. I praktiken innebär det att det blir nästan omöjligt för oppositionen att samlas kring en kandidat som kan utmana den sittande presidenten.

Den granskande valkommitté som utsetts för att blidka den värsta kritiken mot ändringen i valsystemet har fått en ordförande med stark förankring i den sittande presidentens vänkrets, ett mycket dåligt tecken för en institution vars existens kräver oberoende. Och på olika håll i landet har valkampanjen lett till våldsamheter.

Likheter med Elfenbenskusten
Det finns stor anledning att hålla vårens våldsamheter i det västafrikanska Elfenbenskusten i minne. Men till denna parallell måste man tyvärr också lägga det faktum att Kongo-Kinshasa är mycket större och svårare att kontrollera. Landet har mer än tre gånger så stor befolkning, och är fullt av redan aktiva milisgrupper med egna agendor och skrämmande välfyllda vapenlager.

Jag har inget som helst egenintresse att vara alarmistisk, och jag vill naturligtvis hoppas på en mer positiv upplösning av valet och rösträkning. Men det vore också fel att inte peka ut de risker som finns med den nuvarande situationen.

Tyvärr finns mycket som pekar på att komponenterna till en större konflikt redan finns på plats. Ett mycket dåligt tecken är exempelvis att oppositionen redan innan valet började tala om valfusk och hotar att man har anhängare som kommer ”ta till gatorna” (en tydlig hänsyftning till upplopp) om de ”luras” på valsegern.

Vi inom EU och Västvärlden måste nu göra vårt yttersta för att vi inte ska uppleva en liknande situation som i Elfenbenskusten, och vi måste dessutom agera för att en verklig demokratisk utveckling ska komma till stånd i Kongo-Kinshasa.

Redan nu måste vi inom EU:

  • Engagera oss i både dialog och påtryckningar på de kongolesiska myndigheterna och de viktigaste aktörerna så att valet genomförs korrekt och att respektera valresultatet.
  • Engagera oss i insatser för att garantera säkerheten kring valet, och fördöma all användning av våld, och andra eventuella åtgärder som snedvrider valresultaten, såsom röstköp eller påtryckningar.
  • Engagera oss i, samt stödja en permanent dialog mellan alla aktörer som deltar i valet i Kongo för att neutralisera risken för våld

Handlar inte bara om hur kongoleserna agerar
Men det vore förmätet att låtsas som utvecklingen i Kongo-Kinshasa bara beror på hur de lokala aktörerna hanterar situationen.

Kongos ständiga olycka har varit hur omvärlden med brutala metoder plundrat landet på dess resurser. Samtidigt som man underminerat och lagt sig i den lokala politiken för att skydda sina egna intressen. Idag fortsätter detta beteende från företag med bas i västländer och Asien, företag som finns på våra egna börslistor i kanske till och med i våra pensionsfonder. Nu är det dags att kräva att företag som engagerar sig i Kongo ger något tillbaka till Kongos folk.

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare för konflikt och rättvisa, Diakonia

Läs mer:

Några av våra 3 000 valobservatörer har rapporterat direkt till vår blogg under de senaste veckorna.

>> Se gärna vår film om det kongolesiska valet på Youtube

>> Till Dagen som hade artikel om valen i Kongo den 25 november

Val i Kongo: Intensiva valkampanjer

Nu är det bara timmar kvar till valen i Kongo den 28 november. Denna blogg är skriven den 21 november, och innehåller fortsatta rapporter från Diakonias samarbetsorganisationer om arbetet med valövervakning och information till väljare: 

1°Provinsen Bas-Congo (Nedre Kongo)
De olika kandidaterna fortsätter sina kampanjer. Det är fler möten och bilkorteger nu jämfört med de två första veckorna.

Tyvärr handlar talen fortfarande till största delen om löften, även om en del kandidater förklarar den nationella parlamentsledamotens verkliga roll för åhörarna. De yngre kandidaterna är mer intresserade av pengar (Mpifo).

Det är däremot många som vill få provinsens befolkning att tro att de behandlas orättvist av statsmakten (provinsen producerar mycket men får lite tillbaka, jämfört med andra provinser som inte producerar något men får mer i samband med återföringen av medel från staten).

Utnyttjandet av statliga tillgångar sker inte systematiskt, även om det har rapporterats att en jeep (”gåva från guvernören” till de provinsiella enheterna) har använts i en av majoritetskandidaternas bilkorteger. Registreringsnumret hade dolts.

Alla observatörer bekräftar att såväl minoritetens som majoritetens kandidater bedriver sina kampanjer lugnt och utan hot, men att anhängare på båda de sidor som representeras i provinsen (UDPS och Majorité) fortsätter att riva sönder motståndarsidans affischer, foton och banderoller.

Tolerans visas av politikerna men när det gäller anhängarna är det mer problematiskt, eftersom de gärna tar till knytnävarna varje gång deras korteger möts på gatan. Ne Muanda N’semi (ledare för en politisk-religiös sekt som upplöstes 2007) skriver i ett nummer av den bulletin han regelbundet ger ut att han har för avsikt att utropa republiken Kongo-Central om ingen presidentkandidat visar intresse för detta.

2°Provinsen Södra Kivu
Presidentkandidaten Kengo Wa Dondo höll sitt möte lördagen den 19 november 2011 i provinshuvudstaden Bukavu. Han lovade bland annat att freden skulle återupprättas och att gratis grundskola skulle införas.Hans besök i Bukavu noterades knappt. Det var inte direkt något evenemang att tala om.

3. Provinsen västra Kasaï
Den avgående presidenten Joseph Kabila, som kandiderar för att bli återvald, väntas till Kananga (ett av Tshisekedis fästen) under eftermiddagen. De samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga har placerat ut observatörer i hela staden. Den nationella kongolesiska polisen fick i morse instruktioner att ta emot Joseph Kabila som statschef och inte som kandidat till posten som republikens president. Säkerhetsfrågorna måste beaktas därefter.

Provinsens guvernör har uppmanat alla medborgare att ta emot president Kabila i en anda av glädje och fred.

Vi åkte från stadens centrum till Kanangas flygplats för att se hur befolkningen uppträdde vid mottagandet av presidentkandidat Joseph Kabila. Den vanliga tillströmningen av folk uteblev. Inte särskilt många mötte Kabila, förutom polisens säkerhetsuppbåd från landningsbanan till centrum och längs hela vägen däremellan.

Under eftermiddagen spreds ryktet att Tshisekedi skulle komma till Kananga tisdag kl. 8.00 i stället för torsdag, som tidigare angetts. Informationsspridningen är omfattande med frivilliga bidrag från båda sidor. Lokalradiostationerna sänder brett samtidigt som vi genomför denna övervakning.

President Kabila var försenad när han kl. 16 ankom till Kananga från Tshikapa (i samma provins), då han var väntad redan kl. 10.00. I Tshikapa gav han löften om vatten, el och vägar. Men Tshikapas befolkning säger att de sedan länge tröttnat på dessa löften. I Kanangastannade han bara en timmeoch höll samma tal. Det var många som inte visste att han kommit och åkt lika snabbt.

Partimedlemmarna i PPRD, som var trötta och inte hade ätit något sedan morgonen, fick till råga på allt gå hela vägen hem eftersom det saknades transportmöjligheter. De blev utbuade på vägen av befolkningen som drev med dem. Inga incidenter eller våldsamheter rapporterades dock utöver buropen.