Det står en mur framför krubban i år igen!

För många av oss de rika länderna i världen är julen en tid av glädje och hopp. I kyrkorna påminner man om julens ursprungliga budskap, att Gud själv sände sin son till oss människor med ett hoppets evangelium för hela världen.

Att julen är en global angelägenhet blir man snabbt påmind om man lyfter blicken en aning. För den som är en riktig julentusiast är det bara att köra igång med tomtegröten och klä om julgranen och fira julafton ikväll igen. För den 7 januari infaller nämligen juldagen för alla de miljontals ortodoxa kristna som följer det som kallas den Julianska kalendern. God jul!

I det svenska kyrkoåret firar vi idag trettondagen som också påminner om julens globala budskap. Det är dagen vi högtidlighåller att de vise männen besökte Jesus. Några av oss kanske stiftat en flyktig bekantskap med dem i julspel där man fick dra på sig alla kläder som söndagskoleläraren tyckte såg ovanliga ut, och sedan värdigt skrida fram till dockan i krubban med symboliska gåvor. Enligt västerländsk kristen tradition hette de Kaspar, Melkior och Balthazar och var kungar från fjärran riken, men kom till det lilla stallet i Betlehem för att hylla den störste av konungar.

Då som nu var politiken närvarande i Mellanöstern. Enligt traditionen försökte den härskande kungen Herodes på all sätt döda det lilla barnet och försökte lura besökarna att avslöja vart barnet fanns, men med änglahjälp undvek de Herodes och reste hem för att sprida Julens glädjebudskap. (Den spännande historien berättas i Matteus evangelium kapitel 2:1-12)

Muren och krubban

Idag är Betlehem inringat av en hög betongmur, en mur som israeliska myndigheter påstår skulle skydda mot terror. Men istället ligger 80 procent av muren på palestinskt område, där den inte skiljer mellan israeler och palestinier utan mellan palestinier och palestinier. Endast på några få ställen följer muren gränsen mellan israeliskt och palestinskt område. Speciellt utsatta är de palestinier som hamnat mellan muren och Israel och vars hus ibland är helt inringade av betong och taggtråd.

Muren skiljer skolbarn från deras skolor, män och kvinnor från deras arbetsplatser, bönder från deras jord, patienter från läkare och sjukhus. Men den utgör inget verkligt hinder för den som vill utföra attacker mot israeliska eller palestinska civila. 

Under 2013 beslutade Israel dessutom, trots protester från Sverige, från EU, från lokalbefolkningen och kyrkor i hela världen,  att bygga ytterligare en bit av muren, denna gång rakt igenom den lilla kristna byn Beit Jala. Där delas återigen familjer mitt itu, befolkningen skärs av från sina fält, sina olivlundar och sina kyrkor. Återigen utan att erbjuda någon som helst säkerhet för civila, men med allvarliga ekonomiska och mänskliga konsekvenser för befolkningen i Beit Jala.

När vi julpyntar här hemma så har vi bland julpyntet en liten krubba tillverkad i Betlehem som påminner om hur dagens politik påverkar Betlehem, på själva kristendomens födelseplats. I den här speciella krubban står de vise männen utestängda från Betlehem, med en grå betongmur framför sig, och på den andra sidan krubban, barnet, herdarna och änglasången om fred på jorden. Krubban är tillverkad av en av de palestinska familjer vars hus är omringat på tre sidor av muren, och där soldaterna i vakttornen förbjuder familjen att dra för gardinerna eftersom soldaterna ska ha fri insyn i deras hem.

Tänk om 2014 kunde bli året när mänskligheten slutligen förstår att murar ska rivas och inte byggas! Att människor skyddas genom att bygga fred, och inte genom att bygga taggtrådshinder och murar!

Tänk om vi kunde få ta bort muren när vi ställer fram vår lilla krubba från Betlehem julen 2014!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggareför frågor om konflikt och rättvisa, Diakonia.

PS: Läs gärna mer om muren och den humanitära situationen i boken Med Vilken Rätt som Diakonia och Svenska kyrkan gav ut 2013. Du kan också besöka webbplatsen www.diakonia.se/ihl (på engelska) med fördjupande information om internationell humanitär rätt o det ockuperade palestinska territoriet.

 

Kristna palestinier hindras fira påsk i Jerusalem.

Foto; Diakonia, Aida Burnett-Cargill

Just nu är det påsk för en stor del av världens kristna, det är nämligen påsk för de ortodoxa kyrkorna.
Just idag kommer påskmorgonens hälsning ”Christos anesti” via mail, via sms, via brev och inte minst från vän till vän att förkunna glädjebudskapet för miljoner kristna, som kommer svara ”Alithos anesti” eller ”He is risen indeed”.

I Jerusalem, där påskens drama utspelades, är hela staden fylld av kristna turister från hela världen. Hotellen är fullbelagda och gatorna är fyllda av turistgrupper som vill vandra vägen mot Golgata i Jesu fotspår. I år förutspås dessutom rekord i långväga påskturister.
Under årtusenden har de kristna i det heliga landet haft som tradition att bege sig till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem (eller Gravkyrkan som är det alldeles för tråkiga svenska namnet).
För de flesta kristna är påskdagen en glädjens dag. Men för de kristna palestinierna förvandlar Israels ockupation ytterligare en påsk till en påminnelse om diskriminering, trakasserier och förtryck.

För i det heliga landet av idag är vägen till Jerusalem ett överstigligt hinder för exempelvis Betlehems kristna befolkning. En väg som normalt är 7 kilometer, och som man i årtusenden vandrat i glädje och förväntan slutar idag inte i Jerusalem, i gudstjänst tillsammans med släkt och vänner. Idag slutar vandringen framför en 8 meter hög betongmur som inte skiljer på israeliskt och palestinskt territorium. Utan en mur som skiljer palestinier från palestinier, barnbarn från sina farföräldrar, vänner och släkt från varandra, som skiljer patienter från sjukhus, ungdomar från sina skolor, bönder från sina marker. En mur som inte hindrar nån som vill söka sig till Israel för att attackera civila israeler, en mur som inte skapar säkerhet för någon.

Muren mellan Betlehem och Jerusalem ligger långt inne på ockuperat territorium och de palestinier som vill besöka gravkyrkan har inga ambitioner att besöka själva Israel utan vill endast ha möjlighet att röra sig mellan olika delar av det ockuperade palestinska territoriet då både Uppståndelse-/Gravkyrkan och Betlehem ligger på det som hela världssamfundet betecknar som ockuperat palestinskt territorium.
Bland mina vänner i Betlehem är det många som berättar hur Jordanien under 1948 till 1967 hindrade judar att besöka sina heliga platser i Jerusalem, och hur traumatisk den perioden forfarande upplevs i Israel. Att minnet av denna förnedring är så levande i Israel ökar naturligtvis sorgen och frustrationen bland palestininer för vad Israel nu gör emot dem.

Varje år utfärdar Israel passertillstånd för några utvalda kristna palestinier. Det som borde vara religionsfrihet och rätten att tillbe och besöka sina heliga platser är för de kristna palestinierna inte del av deras mänskliga rättighet utan en ynnest som kan beviljas av ockupationsmakten.
Så just  idag kan de flesta kristna palestinier bara drömma om att utan förnedring återigen få fira påsken i Jerusalem med släkt och vänner, trots att de bor närmast av alla.
Idag kan de bara drömma om att i frihet få höra påskdagens budskap ”Kristus är uppstånden ” i Uppståndelsekyrkan, och precis som deras förfäder gjort i långt över 1 000 år med sina egna röster få svara ”Ja, Kristus är sannerligen uppstånden”!

Tur för Björklund att han inte var palestinier!

Stenar och Sopor som bosättare i Hebron kastat ner över en palestinsk affärsgata.Stenar och Sopor som bosättare i Hebron kastat ner över en palestinsk affärsgata.
 
Via en av mina vänner som arbetar i Hebron fick jag under eftermiddagen höra att den svenska utbildningsministern Jan Björklund blivit attackerad av militanta bosättare i Hebron på den ockuperade Västbanken, men att ministerns livvakter och israeliska soldater ingripit för att skydda den svenske ministern.

Bosättarna  i Hebron hör till de mest militanta och jag har flera gånger varit med om den mycket obehagliga upplevelsen när de gör allt för att trakassera och störa
besökare som vill studera situationen i Hebron. Förutom okvädningsord och förolämpningar så blir man utsatt för knuffar, spottloskor eller andra mer eller mindre (oftast mindre) sofistikerade påhopp.

Hade vår minister istället varit palestinier utan skydd av vakter så hade han antagligen fått acceptera att bli misshandlad utan att vare sig få hjälp, eller veta att
förövaren skulle riskera nåt straff för sitt tilltag.

På den ockuperade Västbanken råder nämligen 2 olika lagsystem.

- Ett för palestinier som inte har någon vanlig rättsäkerhet, och som både
israelisk polis och militär kan föra bort utan specifik anklagelse, misshandla,
skjuta eller hålla inlåsta på obestämd tid utan rättegång.

- Ett annat för de israeliska bosättarna som i strid med internationell rätt
stjäl palestiniernas mark och driver bort dem från sina hem och egendomar… Men
som skyddas av israelisk lag och endast israelisk polis kan ingripa om de begår
brott. Naturligtvis kan de inte hållas inlåsta, arresteras eller föras bort
utan att normala polisiära principer tillämpas. Skulle en polis eller militär
misshandla eller skjuta dem så riskerar polisen självklart repressalier.

Men eftersom bosättarna dessutom har goda kontakter i Israels parlament Knesset, så
brukar de även ta rätt lätt på arresteringar, och ofta synas i full frihet
efter några timmar, till och med om de angripit israeliska militärer.

Detta har lett till en situation där bosättarna etablerat en tradition att man gör
precis som man vill gentemot både besökare, men även israeliska militärer som
irriterar dem, och inte minst mot palestinier som är nästan helt skyddslösa
mot de dessutom ofta beväpnade bosättarna.

Som utländsk besökare vet jag att jag är någorlunda trygg gentemot de aggressiva
bosättarna om det finns israelisk militär eller polis i närheten då man som
utlänning oftast behandlas som en Israel.

Men många gånger har jag funderat över hur det måste kännas att vara palestinier
som vet att jag kan bli brutalt misshandlad, hotad och även grovt trakasserad
av bosättarna till och med om det finns israeliska militärer i närheten. Det
finns tyvärr alltför många vittnesmål hur palestinier slagits blodiga av
beväpnade bosättare, medan israeliska armén tittat på och i bästa fall
tillkallat en polispatrull.

Israeliska officiella företrädare brukar ofta förklara de brutala bosättarna i Hebron med
att de är extrema undantag som man egentligen inte stöder. Det är en märklig
förklaring eftersom bosättarna i Hebron alltid haft ett starkt politiskt stöd
och deras bosättningar sanktionerats av staten och att man under åratal haft en
policy att se genom fingrarna med deras ständiga övergrepp mot den palestinska
lokalbefolkningen.

Det är absolut inte så att man är omedveten om hur bosättarna väntar på palestinska
barn på vägen till skolan för att ena dagen överösa dem med glåpord och nästa
dag med stenar.

Det är inte obekant hur bosättarna i medvetenhet om straffrihet jagar ut palestinier
ur de hus man vill ta över. Exempelvis genom att bryta sig in och misshandla
invånarna, slå sönder möbler, klottra på husen, svetsa igen palestiniernas
dörrar, se till att palestiniernas barn inte vågar leka utomhus och spärra
deras väg till skolan, skära ner alla växter i hus med trädgård, kasta ner
större stenar från hus på gator i de palestinska kvarteren, eller stå
ovanför samma gator och kastar ner avföring och sopor om man är på mindre
mordiskt humör.

Jag hamnade själv i en diskussion med talesmannen för Hebrons bosättare där han förklarade att ett skäl att de kastade stenar på palestinska skolbarn var att Irans president hotade Israel.

Inget av detta är obekant för israeliska företrädare. Det är bara det att israeliska
staten i åratal valt att blunda för en verklighet som känts för obehaglig för
att diskutera offentligt.

Nyligen uppmärksammades att Israels justitieminister Yaakov Neeman instruerat militanta bosättare hur de skulle agera för att söka amnesti när de begått brott.

Intressant för Björklund att konfronteras med dessa ockupationspolitikens företrädare, och som sagt – tur att han inte var palestinier!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Västsahara: Folkrätten vs. Fula fiskar / 1-0

EU skall inte godkänna avtal som strider mot Folkrätten

EU ska inte godkänna avtal som strider mot Folkrätten.

Tyvärr är det ofta tunnsått med goda nyheter för oss som försöker följa hur stater och  mellanstatliga organisationer respekterar den internationella rätten. Men idag fick man uppleva ett undantag. EU-parlamentet stoppade det föreslagna fiskeavtal som skulle gett Marocko möjlighet att i strid med internationell humanitär rätt sälja fiskerätter på det ockuperade Västsaharas vatten till EU.

Marocko som ockuperat Västsahara sen 1975 och vägrar att respektera FN:s beslut om att Västsaharierna själva ska få folkomrösta om sin status. I grannländerna som
Algeriet lever 100 000-tals västsaharier som inte tillåts återvända. Marocko har delat upp Västsahara och byggt världens näst längsta mur (efter kinesiska  muren) för att hindra befolkningen att röra sig fritt.

 

En av de organisationer som är verksamma på plats är Kristna Fredsrörelsen, läs gärna mer om situationen i Västsahara på deras webb.

Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att för egen vinning utvinna naturresurser i ett ockuperat område, trots detta har EU tidigare betalat Marocko många miljoner Euro varje år för att Europeiska fiskebåtar ska få operera i vattnen utanför Västsahara. Trots att ett sånt avtal är ett grovt brott mor folkrätten så godkändes det.

Det är bara att gratulera EU-parlamentet till ett beslut som kommer att stärka respekten för internationell rätt och inte minst EU:s trovärdighet i omvärlden. Jag hoppas innerligt att detta beslut inte bara var ett undantag utan ett löfte om en strikt framtida politik mot diktaturer och ockupationsmakter, och för en ökad respekt för Folkrätten och Mänskliga rättigheter.

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare i frågor om konflikt och rättvisa på Diakonia