Resultat av bistånd – fakta, vetenskap och myter

Ibland efterfrågas vilka resultat biståndet har gett. Ofta blandas frågorna ihop. Det handlar om koll på pengarna, resultat för enskilda insatser och generellt bidrag till länders utveckling. Bistånd är inget universalmedel men det ger livsrum till demokrati och människorättskämpar, bidrar till att bygga institutioner och bidrar till fattigdomsbekämpning. Det finns dock utmaningar kring behov av öppenhet, problem orsakade av hur olika givare trixar med biståndet för sina egna syften och frågan hur biståndet i högre grad kan bidra till ansvarsutkrävande och demokratiskt deltagande.

I radions P1 morgon får biståndsminister Gunilla Carlsson frågan ”om vi inte vet att varenda krona kommer fram ska vi minska biståndet då?”. Ministern svarar klokt att det inte går att garantera att varenda krona kommer fram då det existerar stora svårigheter i många länder – inte minst med det humanitära biståndet till utsatta människor i till exempel Syrien – men att det är viktigt att efterfråga resultat.

Ibland ser jag påståenden om att det inte finns fakta eller underlag på vad biståndet leder till. Men ofta blandas frågorna ihop. I denna blogg ska jag försöka bena ut tre frågor:

  1. Existerar det utvärderingar – har vi koll på pengarna?
  2. Leder de enskilda insatserna till det som var syftet?
  3. Vad vet vi om biståndet ger resultat?

1) Existerar utvärderingar – har vi koll på pengarna?

Jag vill påstå att det inte finns något annat budgetområde som granskas på så många plan – både i form av revision och utvärderingar på projekt-, program-, land- och på regional nivå. Dessutom utvärderas biståndets så kallade RAM-organisationer (av vilka Diakonia är en) samt hur biståndet är organiserat rent strukturellt. Utvärderingarna sker i egna revisorer, av Statskontoret, Riksrevisionen, myndigheten SADEV (när den existerade) och av allmänhet och media. I Diakonias fall sker utvärdering även kontinuerligt av en av styrelse som är vald av våra ägare – kyrkorna.

I en signerad ledare i DN kunde man läsa att enbart ”en promille av biståndet går till utvärderingar”. Jag ställer mig väldigt tvivlande till den siffran och är samtidigt lite undrande till varför inte Sida, UD och vi enskilda organisationer inte presenterar de utvärderingar som görs på ett bättre  sätt. (Diakonias verksamhet har under fyra år granskats i 400 olika utvärderinger). Det faktum att den oberoende statliga myndigheten SADEV lagts ned och att dess ersättare ännu inte kommit igång är ett annat problem.

Vi ska givetvis hålla koll på pengarna, granska resultaten av vår verksamhet och inte låtsas att det är problemfritt. Det borde vara en poäng att Sida/UD redovisar alla utvärderingar som de själva utför eller i projekt/program som sida medfinansierar. Inte minst UD själv som hanterar en stor del av biståndet själva. Det borde med en enkel kalkyl vara många hundra utvärderingar varje år.

Men det finns också risker med en byråkratisering av biståndet. En övertro på kontroll och vad utvärderingar.

2) Leder de olika biståndsinsatserna till det som var syftet?

Ekonomen Bertil Odén har i en rapport till Statskontoret (Samverkan mellan Sida och svenska ramorganisationer – utveckling och förändringar Bakgrundsstudie för Statskontoret 23e nov 2012) refererat till studier (not 1 nedan) inom bland annat OECD som granskat bistånd via enskilda organisationer;

”en av slutsatserna i dessa översikter att det är svårt att dra några generella slutsatser angående effekterna på makronivå, men att det omfattande materialet av utvärderingar av de direkta produktionsmålen visar att en hög andel av projekten och programmen uppnår sina mål – i genomsnitt omkring 90 procent.”

OECD-studien går i linje med vad annan forskning pekat på. Enkelt talat: Nio av tio insatser når sina mål (så kallad output); ett projekt som handlar om att ge kvinnor i Zimbabwe kunskap om mänskliga rättigheter har faktiskt genomförts. Men biståndsinsatser påverkas givetvis av yttre faktorer. Till exempel: Ett projekt för att ge bönder i Burkina Faso kunskap om bättre odlingsmetoder har genomförts. Men en extrem torka, orsakad av klimatförändringarna, påverkar bönderna och de biståndsfinansierade insatserna drabbas hårt. Men med böndernas ökade kunskap klarar de sig på lång sikt ändå bättre.

Biståndets insatser och resultat (så kallad impact) är ibland svåra att isolera för att mäta. Än svårare om det ska göras strikt vetenskapligt. Därmed är det svårt att säga i vilken omfattning och med vilka mekanismer biståndets insatser når sina övergripande mål. Forskning, fakta och utvärderingar är viktiga. Vi måste ständigt fortsätta med detta för att öka lärandet.

Min känsla är att det tillnärmelsevis inte finns alls samma grad av granskning och utvärderingar på många andra insatser eller poster i den svenska budgeten. T.ex. jordbruksstödet, försvarets internationella insatser eller de hundratals miljarder som de svenska statliga exportorganen förvaltar. Och speciellt utvärderingar och diskussionen om impact.

3) Vad vet vi då om biståndets resultat?

Att vetenskapligt säkerställa biståndets resultat är vanskligt skriver Göran Hydén på biståndsdebatten.se och menar att:

”utvärderingarna istället fått för stor roll… De missar hur samhällsutveckling kommer till stånd. … Baksidan av dessa ansträngningar är att vad som visas upp på pappret har väldigt lite att göra med verkligheten. Ju sofistikerade metoderna blir desto längre från det som verkligen sker tenderar analysen att bli.”

Det kanske är sant när man granskar biståndets effekter på makronivå och man efterlyser vetenskaplig säkerhet. Men forskningen är viktig bara den görs på rimliga sätt. Många forskare, till exempel  Arne Bigsten vid Handelshögskolan i Göteborg pekar på att det finns ett samband med institutionsbyggandet i t.ex. Afrika och den tillväxt vi ser i Afrika idag . Forskningsprogrammet ReCom gör ett viktigt arbete. Men det krävs stor medvetenhet om hur man kan ”isolera” insatserna från omgivande faktorer.

Men vad vet vi då?

  • Vi vet att biståndet idag finansierar stor del av organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter i till exempel Vitryssland, Uganda, Egypten, Kuba och Zimbabwe. Även om biståndet inte alltid direkt lett till en demokratisk utveckling ger det ändå ofta de modiga och envisa människor som kämpar för demokrati- och mänskliga rättigheter styrka att stå emot, att organisera sig, att dokumentera övergrepp och att ge ett hopp för framtiden.
  • Vi vet att bistånd har en central roll i de program och insatser i arbetet mot fattigdom och i Millenniemålsarbetet. Senaste rapporten pekade bland annat på att 700 miljoner människor har lyfts från extrem fattigdom mellan 1990 och 2010. Två miljarder människor har fått tillgång till rent vatten. Dödsfall i malaria har minskat med 25 % på tio år. Andelen av världens befolkning som lever i hunger har minskat från 23 % 1990-92 till 15 % 2010-2012. Mellan 2000 och 2011 har antalet barn som inte går i skola minskat från 102 miljoner till 57 miljoner. Listan kan göras betydligt längre.
  • Vi vet att biståndet har bidragit att bygga demokratiska institutioner och  myndigheter som arbetar med till exempel riksrevision och katastrofberedskap. Institutioner är något som forskare brukar beskriva som fundament för ekonomisk utveckling. Dessa insatser finansieras via en rad olika statliga biståndgivare, privata givare och ländernas egna budgetar. Ibland går det inte att härleda just vilka resultat som just de svenska skattemedlen bidragit till.

Summa summarum: Biståndet ger livsrum till demokrati och människorättskämpar, bidrar till att bygga institutioner och i arbetet mot fattigdomen. Biståndet är inget universalmedel. Ibland blir det fel. Men att ge upp stödet till människor och organisationer som kämpar för ett bättre liv är inget alternativ. Jag hoppas att det kommer en dag då vi kan avveckla biståndet. När vi lever i en värld utan fattigdom, när länders regeringar är demokratiska och respekterar mänskliga rättigheter. Där kvinnor och män lever jämnställda. Tyvärr är vi inte där än.

Bistånd är ett uttryck för global solidaritet till människor som är utsatta. Och trots alla ord om kvalitet i biståndet från givarna finns det mycket som går i fel riktning. Inte minst när det gäller givarnas löften om ökad transparens, om att anpassa biståndet till mottagarnas behov och system och löften om samstämmig politik (det vill säga att inte motverka biståndets insatser på andra politikområden).

Självklart måste vi fortsätta med forskning om biståndets resultat, med revision och utvärderingar. Utvärderingar som granskar svenskt bistånd bör lyftas fram mer än idag, liksom forskning t.ex. ReCom.

De fakta och den statistik om biståndets resultat som jag presenterar i den här bloggen duger ganska långt för mig. Jag tycker att UD och Sida borde presentera dem med lite större stolthet. Jag vill även se är ett mycket större engagemang för att demokratisera biståndet. Att biståndet i högre grad kan bidra till debatt, plattformar och kunskap så att medborgare, organisationer och parlament kan delta i samhällsutvecklingen. Att aktivt agera för utveckling, demokratiskt deltagande och inte minst ansvarsutkrävande av makthavare – både offentliga och privata. Både i givarländerna och i mottagarländerna.

Till sist behöver vi ett större engagemang utanför biståndet att verka för demokrati, mänskliga rättigheter och stödja fattiga utsatta människor. För att motverka katastrofer och humanitärt lidande – till exempel i form av mer kraftfulla minskningar av våra klimatsskadliga utsläpp på hemmaplan.

 

PS: I nästa blogg återkommer jag till regeringens ambitioner om ”svenska” resultat i biståndet. Är den utvecklingen bra? Eller riskerar den istället vara kontraproduktiv?

 

Not 1: Kruse, S-E, T. Kyllönen, S. Ojanperä., R. Riddell, J-L Vielajus (1997) Searching for Impacts and Methods: NGO Evaluation Synthesis Study. Executive Summary of A Report Prepared for the OECD/DAC Expert Group on Evaluation. Sida Joint Evaluation 1997:1.

Det är människor som förändrar världen – Why nations fail

Carl-Henrik Jacobsson är policyrådgivare på Diakonia, och har bland annat hand om vårt arbete kring skatteflykt. Foto: Markus Marcetic

Den globala processen för att ta fram nya utvecklingsmål efter 2015 pågår för fullt. Inom ramen för den processen var Gunilla Carlsson i februari i Liberias huvudstad Monrovia. Biståndsministern höll där ett anförande där huvudbudskapet var att mer fokus måste sättas på att bygga ekonomiska och politiska institutioner, rättssystem och ansvarsutkrävande mellan medborgare och stat för att skapa utveckling och bekämpa fattigdom.

Det verkar som biståndsministern hittat inspiration till talet i de senaste årens kanske mest uppmärksammade bok om ekonomisk utveckling och institutionernas roll: Why Nations Fail.

I boken, skriven av nationalekonomerna Daron Acemoglu och James Robinson, argumenteras det för att det är de ekonomiska och politiska institutionerna som på lång sikt avgör om ett land utvecklas eller inte. Om jag förstått forskarna rätt så menar de att det är institutioner, alltså formella lagar och regler, och informella sociala regler och sedvänjor, som styr hur samhällen utvecklar sig. Det finns politiska och ekonomiska institutioner, och de kan vara exkluderande eller inkluderande. Exkluderande politiska institutioner innebär att korruptionen är utbredd, att styrande politiker skor sig själva och inte utkrävs på ansvar av medborgarna. Vid inkluderande politiska institutioner däremot har medborgarna insyn i vad landets styrande gör, kan avsätta dem i demokratiska val och människor deltar i, och har inflytande över, politiska processer. Exkluderande ekonomiska institutioner innebär att få har möjlighet att delta i näringslivet, äganderätten är begränsad och det ekonomiska systemet gynnar bara ett fåtal, medan inkluderande ekonomiska institutioner innebär en friare marknadsekonomi.

Kortfattat är analysen att de länder där medborgarna har inflytande över politiken och kan utkräva ansvar av makthavare, och där människor fritt får delta i näringslivet, där kommer ekonomisk utveckling som bekämpar fattigdom att ske. Det kanske inte framstår som en så avancerade teori men innebär en hård kritik mot exempelvis teorier om att geografiska förutsättningar bestämmer utvecklingen eller att politiska ledare helt enkelt inte har kunskap om hur utveckling kan skapas.

Det finns förstås invändningar mot boken, och man ska väl alltid förhålla sig kritisk till böcker som med en allomfattande teori förklarar världen. (Som konstateras i en recension: av någon anledning verkar det nästan bara vara nationalekonomer som har självförtroende nog att överhuvudtaget försöka). Men boken har i hög grad hyllats, och bedöms ha en stor inverkan på debatten om utvecklingens driv- och motkrafter.

Vad som inte diskuterats lika mycket är vad olika aktörer kan eller bör göra idag för att bidra till att skapa inkluderande ekonomiska och politiska institutioner. I ett kort avslutande kapital diskuterar Acemoglu och Robinson vad som kan göras, och av vem.

De är generellt skeptiska mot bistånd, men menar att man skulle kunna ändra på biståndets inriktning:

Instead, perhaps restructuring foreign aid so that its use and administration bring groups and leaders otherwise excluded from power into the decision-making process and empowering a broad segment of population might be a better prospect. (sid 454)

De menar att media har en viktig roll i ge att information, mobilisera människor och de uppmärksammar hur sociala medier använts under den arabiska våren (sid 461).

Författarna skriver också att organisering och mobilisering av människor, som kräver förändringar kan skapa inklusiva institutioner:

What can be done.. ..inclusive political institutions? “..presence of civil society institutions that can coordinate the demands of the population so that opposition movements can neither be easily crushed by the current elites nor inevitably turn into a vehicle for another group to take control of existing extractive institutions.”  (sid 460)

De tar upp ett exempel från Brasilien, där fackförbund tillsammans med intellektuella och oppositionspolitiker arbetade för att bygga demokrati och sociala reformer underifrån:

[The Brazilian case illustrates how] civil society institutions and associated party organizations can be built from the ground up, but this process is slow, and how successful it can be under different circumstances  is not well understood.” (sid 460-461)

Kortfattat och möjligen förenklat är min tolkning att författarna pekar på att de drivkrafter för att utveckla de ekonomiska och politiska institutioner, som på lång sikt är avgörande för att skapa ekonomisk utveckling som minskar fattigdom, är:
– Mer makt och inflytande till grupper av människor som inte har makt, som exkluderats från beslutsfattande, och inflytande över politiska processer för stora delar av befolkningen.
– Ett civilt samhälle som kan organisera befolkningen, för att sätta sig upp mot den elit som styr landet, och som kan motverka att nya eliter skapas när de gamla faller.
– Det tar lång tid och olika förutsättningar råder i olika delar av världen, men ett starkt civilsamhälle kan byggas underifrån.
– Media kan vara en viktig kanal för att ge kunskap till och mobilisera människor för förändringar.

Då undrar man, händer detta? Finns det någon som jobbar med detta? Finns det några som målmedvetet och med resultat ger människor möjlighet att få kunskap, organisera sig, mobilisera sig för att förändra ekonomiska och politiska system?

Ja, det verkar finnas ganska många faktiskt. Två av dem är Mariela och Christina i El Salvador som organiserar sig och förändrar politiken, så att ungdomar får del av kommunala budgetar. En annan är Ennie i Zimbabwe som jobbar för bättre villkor för kvinnor inom gränshandeln i Södra Afrika. I Paraguay har organisationen Tierravivas arbete lett till att ursprungsbefolkningen Enxet fått rätt till sin mark. Genom korrespondens med en av författarna, Daron Acemoglu, så verkar det vara denna typ av arbete som man tror kan förändra institutioner.

När Gunilla Carlsson, i linje med vad Acemoglu och Robinson efterfrågar i sin bok, frågar sig: Hur kan vi säkerställa att invånare kan delta i politiska processer i sina länder? Då borde frågan gå till Mariela, Christina, Ennie och alla andra människor som organiserar sig, mobiliserar människor och tillsammans kräver förändring av politiska och ekonomiska system. De vet hur man gör.

Varför får Sidas infoanslag inte användas till att skapa engagemang?

När vi folkrörelseägda biståndsorganisationer arbetar i till exempel församlingar finansieras det med Sidas informationsbidrag.  Men en allt tydligare styrning av regeringen gör det befogat att fråga om alliansregeringen verkligen uppskattar ett idébaserat folkrörelsebistånd.

Redan 2007 halverade regeringens Sida informationsanslag till folkrörelserna. Omkring 200 organisationer delar på 60 miljoner för informationsarbete i Sverige. Det inkluderar Diakonia och Svenska Missionsrådet SMR.  Samtidigt ändrades reglerna så att beslutsfattare inte får vara målgrupp för vårt kommunikationsarbete.

I nya instruktioner till Sida (vt 2012) kommer nu nya besked om regeringens instruktioner: Sida ska stödja ”information som ökar kunskapen om utvecklingens drivkrafter i utvecklingsländerna”. ”Aktiviteter som bidrar till att ändra opinionen får inte stöd”, ”inte heller aktiviteter som uppmanar människor till ändra sitt handlande” (skriftligt besked från Sida 120413).

Jag ställer mig frågan: Hur tänker regeringen? Om vi vill uppmärksamma effekterna av klimatförändringarna – hur ska vi undvika att bilda opinion för minskade utsläpp? Ska vi inte göra det? Varför får vi inte prata med beslutsfattare om vad kyrkorna i Afrika vill att EU ska göra i klimatförhandlingarna?

Om vi vill uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter i Kongo – får vi inte skapa opinion och engagemang för mänskliga rättigheter och samtala om konfliktens orsaker? När vi har företag som verkar i Kongo?

Ska vi prata effektivt bistånd till Västbanken och Gaza, men inte prata om blockadens betydelse eller hur bistånd förstörs och vad EU bör göra?

Får vi inte engagera människor, när vi som folkrörelser informerar i Sverige och söker stöd för demokratiarbetet i Burma eller på Kuba? Varför får vi inte föra fram våra samarbetsorganisationers synpunkter på EU:s sanktioner?

Ska ECPAT som vill stoppa barnsexturismen få informera om hur det ser ut i t.ex. Thailand, men inte samarbeta med resebyråer för att stoppa barnsexturismen?

Säg mig – hur kan regeringen dra gränsen för vad som är information och vad som är opinionsbildning? Och framför allt – varför är regeringen så avogt inställd till att vi skapar opinion och pratar med beslutsfattare?

Regeringen har redan bett det statliga utvärderingsorganen SADEV om en rapport om hur Sida och folkrörelserna lever upp till regeringens krav. Eftersom det i praktiken är mycket svårt att dra gränser mellan vad som är information och vad som är opinionsbildning blir väl regeringens nästa steg att lägga ned hela informationsanslaget.

När det gäller partistödet, presstödets och kulturstödet är mångfald i utryck och åsikter ett motiv i sig. I andra länder ska biståndet gå till röstbärare som ”ska ställa deras regeringar till ansvar”. Men vad vill regeringen med det idéburna biståndet?  Är detta verkligen de folkrörelsebaserade allianspartiernas politik?

Texten har också publicerats som krönika i tidningen Sändaren.

Undvik inte forskning och fakta om biståndet, biståndsministern!

Det är mycket biståndsdebatt just nu. Biståndsministern tar allt som oftast åsikten att biståndet inte leder till några tydliga resultat som utgångspunkt. Trots att det finns gott om forskning som visar på motsatsen. Ministerns retorik har fått fler att reagera, som fd ambassadören Sten Rylander och EU-politikern Alf Svensson.

I tidningen Development Today skriver biståndsministern: “For far too many years, we have been pumping funds into regimes that do not take responsibility for their own people.”

Jag har tre invändningar mot denna beskrivning:

  • Talar ministern om budgetstöd så vet hon att budgetstöd är kopplat till en lång rad krav och villkor. Och har varit så under lång tid.
  • Budgetstöd är kopplat till en rad villkor som handlar om ökad transparens i den nationella budgeten. Diakonias samarbetsorganisationer säger att detta i sin tur bidragit till att de i t.ex. Mocambique kunnat ställa politiker till svars och motverkar korruption. Det är även den slutsatsen som dras i stora utvärderingar av bl.a. OECD-DAC.
  • Med en sådan formulering ges intrycket att detta är stor del av det svenska biståndet, när det i själva verket utgör någon procent av svenskt bistånd.

Jag har tidigare ställt frågan varför ministern nästan systematiskt undviker att uppmärksamma all forskning och alla tusentals utvärderingar som pekar på goda resultat i biståndet. Jag ställer mig också frågan varför ministern måste använda sig av en sådan vilseledande retorik och undviker fakta.

Sten Rylander, tidigare ambassadör i en lång rad länder i Afrika skriver i Uppsala Nya tidning om hur han respekterat och uppskattat ministern i början av sin tid:
”..Ändå är det en känsla av sorg och besvikelse som inställer sig vid en sammanvägd bedömning av svensk biståndspolitik, snart sex år efter det att Gunilla Carlsson övertog ansvaret. Engagemanget begränsas allt mer till slagordsmässiga anklagelser mot biståndets aktörer under mantrat om resultat och effektivitet. Detta trots att resultat och effektivitet länge har varit starka ledstjärnor för dem som sysslat med biståndet, till exempel Bo Göransson, som ledde sammanslagningen till det nya Sida i mitten av 90-talet.
När Gunilla Carlsson dömer ut budgetstödet till reformsinnade programländer och i stället förordar finansiering av enkla spiskök till de fattiga visar hon att hon sitter fast i en resultatbubbla som inte leder framåt. I stället för att effektivt bidra till att angripa fattigdomens komplexa orsaker pläderar hon för en återgång till biståndets stenålder….”

Även Alf Svensson(KD) har reagerat: Det finns just nu en överdriven benägenhet att hitta fel och skavanker på satsningar som är riktade mot de 900 miljoner människor som lider av fattigdom, skriver han på debattsajten Newsmill.
Och hur är det med transparens och ansvarsutkrävande? Handlar det bara om att redovisa biståndets utgifter eller handlar det även om policyformulering.

I Open Government Partnership har den svenska regeringen åtagit sig att även konsultera medborgarna i policyformulering. Ur deklarationen kan man läsa:
”We value public participation of all people, equally and without discrimination, in decision making and policy formulation. Public engagement, including the full participation of women, increases the effectiveness of governments, which benefit from people’s knowledge, ideas and ability to provide oversight. We commit to making policy formulation and decision making more transparent, creating and using channels to solicit public feedback, and deepening public participation in developing, monitoring and evaluating government activities.

We commit to protecting the ability of not-for-profit and civil society organizations to operate in ways consistent with our commitment to freedom of expression, association, and opinion. We commit to creating mechanisms to enable greater collaboration between governments and civil society organizations and businesses.”

Ord och inga visor. Därför tar vi för givet att regeringen kommer att konsultera biståndets olika aktörer inför den biståndspolitiska plattform som UD ska börja utarbeta under våren. Denna process bör även innefatta diskussionen kring hur vi ska mäta resultat i biståndet.

Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

Diakonia deltar ofta i debatten om regeringens biståndspolitik. Men utrymmet är många gånger begränsat. Därför går jag på diakoniablogg.se igenom några funderingar jag har om alliansregeringens biståndspolitik. I tidigare inlägg har jag tagit upp frågor om trovärdighet när biståndsmedel används till annat och hur regeringen ser på utvecklingens drivkrafter. Min sista fråga är: Vilken inställning har alliansregeringen till folkrörelsebiståndet?

Min tredje fundering är hur regeringen ser på folkrörelsernas biståndsarbete? Riksrevisionen kom med en mycket uppmärksammad rapport om folkrörelsebiståndet 2007, som när den granskades av en oberoende konsultbyrå visade sig innehålla faktafel på faktafel.

Men varken biståndsministern eller statsministern inväntade uppföljningen utan var snabbt ute och talade om allvarliga problem med folkrörelsernas bistånd i TV-nyheterna.

När det gäller anklagelser om miljardmutor kring JAS-affären i Sydafrika i våras, ville statsministern däremot inte vill uttala sig. ”Regeringen ska inte uttala sig innan dom har fallit”. Men när det gällde de felaktiga anklagelserna mot folkrörelsebiståndet valde Fredrik Reinfeldt däremot att uttala sig.

Allt bistånd ska granskas. Det är bra. Men det är viktigt att det är sakliga och faktamässigt korrekta granskningar. Lika viktigt är det att debatten om biståndet utgår från fakta, och inte domineras av populistiska utspel.

Det var definitivt inte lätt alla gånger att föra samtal med tidigare socialdemokratiska regeringar. Men det finns skillnader. Folkrörelserna bjöds tidigare in i processer kring utformande av politik och strategier än vad vi får idag – om vi ens bjuds in. Riksdagen hade också en annan attityd. I samband med att riksdagen fattade beslutet att anta Politik för Global utveckling 2003 beskrev man den centrala roll som enskilda organisationer har att bevaka regeringens politik när det gäller att få till stånd en trovärdig och samstämmig bistånd och utvecklingspolitik.

I regeringens nya strategi för civila samhället i biståndet från 2007 nämns många bra saker, som att Sverige ska stödja ”röstbärare” i länder med fattigdom och förtryck för att stödja dem för att ställa beslutsfattare till ansvar. Men samtidigt ger den svenska regeringen instruktioner till Sida om att vi inte längre får använda biståndsbudgetens informationsanslag till att samtala med beslutsfattare om vapenexport till diktaturer som motverkar demokratibiståndet. Eller prata med beslutsfattare om den klimatpolitik som bidrar till torka i Afrika.

Vi får endast lyfta frågor om problem i utvecklingsländerna och om biståndets resultat. Samtidigt halverades informationsanslaget. En av alliansregeringens biståndsansvariga skrev i en debattartikel att pengarna behövdes till ”barnen i Haiti istället för att gå till flotta kontor och glassiga broschyrer från biståndsorganisationer”.

Vi vill bidra konstruktivt och ge förslag till hur utvecklingspolitiken kan förbättras.  Men gång på gång ser vi att ny politik utformas utan att vi tillfrågas för att vara med och påverka, eller bjuds in alldeles för sent i processerna.

Det får mig att fundera – ser regeringen oss som ett ”särintresse” som bara ska leverera resultat i biståndet – eller har vi något djupare att bidra med? Diakonia har 400 samarbetsorganisationer i över 30 av världens låg- och medelinkomstländer. Vi samarbetar med kyrkor, kvinnoorganisationer, bönder, minoritetsgrupper med mera. De vet vad industriländernas klimatpolitik innebär, de ser effekten av de vapen som exporterats till diktaturerna och de har synpunkter på biståndet och dess inriktning.

Diakonia ägs av nära 100 000 människor, medlemmar i de svenska kyrkor och samfund som en gång startade och fortfarande äger Diakonia. Jag undrar – är regeringen intresserad?

Här kan du läsa tidigare inlägg där jag går igenom alliansregeringens biståndspolitik.
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-ser-regeringen-pa-utvecklingens-drivkrafter.html
http://diakoniablogg.se/2012/02/hur-trovardig-ar-alliansregeringens-bistandspolitik.html