Just nu är det påsk för en stor del av världens kristna, det är nämligen påsk för de ortodoxa kyrkorna.
Just idag kommer påskmorgonens hälsning ”Christos anesti” via mail, via sms, via brev och inte minst från vän till vän att förkunna glädjebudskapet för miljoner kristna, som kommer svara ”Alithos anesti” eller ”He is risen indeed”.

I Jerusalem, där påskens drama utspelades, är hela staden fylld av kristna turister från hela världen. Hotellen är fullbelagda och gatorna är fyllda av turistgrupper som vill vandra vägen mot Golgata i Jesu fotspår. I år förutspås dessutom rekord i långväga påskturister.
Under årtusenden har de kristna i det heliga landet haft som tradition att bege sig till Uppståndelsekyrkan i Jerusalem (eller Gravkyrkan som är det alldeles för tråkiga svenska namnet).
För de flesta kristna är påskdagen en glädjens dag. Men för de kristna palestinierna förvandlar Israels ockupation ytterligare en påsk till en påminnelse om diskriminering, trakasserier och förtryck.

För i det heliga landet av idag är vägen till Jerusalem ett överstigligt hinder för exempelvis Betlehems kristna befolkning. En väg som normalt är 7 kilometer, och som man i årtusenden vandrat i glädje och förväntan slutar idag inte i Jerusalem, i gudstjänst tillsammans med släkt och vänner. Idag slutar vandringen framför en 8 meter hög betongmur som inte skiljer på israeliskt och palestinskt territorium. Utan en mur som skiljer palestinier från palestinier, barnbarn från sina farföräldrar, vänner och släkt från varandra, som skiljer patienter från sjukhus, ungdomar från sina skolor, bönder från sina marker. En mur som inte hindrar nån som vill söka sig till Israel för att attackera civila israeler, en mur som inte skapar säkerhet för någon.

Muren mellan Betlehem och Jerusalem ligger långt inne på ockuperat territorium och de palestinier som vill besöka gravkyrkan har inga ambitioner att besöka själva Israel utan vill endast ha möjlighet att röra sig mellan olika delar av det ockuperade palestinska territoriet då både Uppståndelse-/Gravkyrkan och Betlehem ligger på det som hela världssamfundet betecknar som ockuperat palestinskt territorium.
Bland mina vänner i Betlehem är det många som berättar hur Jordanien under 1948 till 1967 hindrade judar att besöka sina heliga platser i Jerusalem, och hur traumatisk den perioden forfarande upplevs i Israel. Att minnet av denna förnedring är så levande i Israel ökar naturligtvis sorgen och frustrationen bland palestininer för vad Israel nu gör emot dem.

Varje år utfärdar Israel passertillstånd för några utvalda kristna palestinier. Det som borde vara religionsfrihet och rätten att tillbe och besöka sina heliga platser är för de kristna palestinierna inte del av deras mänskliga rättighet utan en ynnest som kan beviljas av ockupationsmakten.
Så just  idag kan de flesta kristna palestinier bara drömma om att utan förnedring återigen få fira påsken i Jerusalem med släkt och vänner, trots att de bor närmast av alla.
Idag kan de bara drömma om att i frihet få höra påskdagens budskap ”Kristus är uppstånden ” i Uppståndelsekyrkan, och precis som deras förfäder gjort i långt över 1 000 år med sina egna röster få svara ”Ja, Kristus är sannerligen uppstånden”!