Kvinnors rättigheter: De producerar och försörjer vår värld med mat

Det är en bitter ironi att vår värld idag producerar tillräckligt med mat samtidigt som omkring 925 miljoner människor går till sängs hungriga varje kväll, enligt de senaste beräkningarna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Kvinnor på landsbygden har det primära ansvaret för att upprätthålla hushållet. De uppfostrar barn, producerar och tillagar familjens mat, sköter husdjur och boskap och samlar ved och vatten. Kvinnor och flickor spelar också en viktig, främst obetald, roll, i att generera familjens inkomst, genom att arbeta för plantering, ogräsrensning, skörd och tröskning av grödor och producerar för försäljning. Kvinnor kan erhålla en liten inkomst för sig själva genom att sälja grönsaker från hemmets trädgårdar eller skogsprodukter. De använder denna inkomst i huvudsak till att möta familjens behov till barnens utbildning.

Även om kvinnor ger betydande bidrag till hushållets välbefinnande och jordbruksproduktion så styr männen till stor del försäljning av grödor och djur och användning av inkomsten. Kvinnors arbete värderas inte och istället blir det till ”icke-enheter” i ekonomiska transaktioner, i fördelningen av hushållens resurser och i samhällets beslutsfattande.

Med den ökande kommersialiseringen av jordbruket är mäns dominerande ställning i samhället till deras fördel. Till exempel när städernas efterfrågan på grönsaker ökar, tar män över kvinnors traditionella trädgårdar för att etablera kommersiella företag. Expropriering av kvinnors verksamhet minskar då också produktionen av mat till hushållet, till dess inkomst och dess sociala ställning. Ett annan växande trend är utflyttning av fattiga, främst män, från landsbygden till städer, för att söka arbete. Det lämnar kvinnor med ensamt ansvar för familjens överlevnad och barnens uppfostran och möjlighet till utbildning. I Bangladesh stödjer Diakonia ett arbete i byar där kvinnor och män uppmuntras och utbildas till att samarbeta på ett jämlikt sätt för att sörja för sin familjs överlevnad.

Kvinnor på landsbygden utsätts för systematisk diskriminering när det gäller tillgång till resurser som behövs för socioekonomisk utveckling. Krediter, insatsvaror och utsäde tillhandahålls främst till hushållets manliga överhuvud. Kvinnors röst och kunskap får sällan höras i utvecklingsprojekt som däremot ökar mäns produktion och inkomster. När arbetets bördor ökar, tas främst flickor ut ur skolan för att hjälpa till med jordbruket och hushållssysslor.

I många länder kan en mans familj ta mark och boskap från en kvinna vid hennes makes död och lämna henne utblottad. Diakonia stödjer ett projekt för ”lekmannajurister” runt Viktoriasjön där man bl.a kämpar för kvinnors rättigheter till land och ägodelar vid makens död. Kvinnliga lantbruksarbetares löner är lägre än mäns, medan lågavlönade uppgifter i bearbetning av jordbruksprodukter rutinmässigt ges till kvinnor.

G.M.B. Akash / Panos, Bridge, menar att åtgärderna mot klimatförändringar tenderar att fokusera på vetenskapliga, tekniska och ekonomiska lösningar snarare än ta itu med de avgörande mänskliga och existerande ojämställdhetsperspektiven. För att ta fram effektiva strategier som begränsar klimatförändringarnas påverkan på våra liv och överlevnad så måste vi fokusera på människor. Vi måste ta tag i de utmaningar och möjligheter som klimatförändringarna utgör i kampen för jämställdhet.

  • Kvinnor och män måste ha lika röst i beslutsfattandet om klimatförändringar och ha bredare styrprocesser.
  • Kvinnor och män måste få lika tillgång till de resurser som krävs för att svara på de negativa effekterna av klimatförändringarna.
  • Både kvinnors och mäns behov och kunskap måste beaktas.

Politiska beslutsfattande institutioner och processer på alla nivåer måste vara inställda på människor – på både män och kvinnors överlevnad och behov. De breda sociala hindren som begränsar kvinnors tillgång till strategiska och praktiska resurser måste elimineras. Det känns tungt att vi inte kommit längre när det gäller människors lika värde och rättigheter, men vi får inte tappa modet. Vi måste kämpa vidare. Vi måste ge våra barn och barnbarn ett arv att vårda. Det gäller vår världs överlevnad där de skall leva och fortsätta och skapa en rättvisare värld.