Svenska politiker – fyll klimatavtalet med innehåll!

Väl hemkommen kan jag konstatera att klimattoppmötet i Durban inte blev den hårda julklapp vi desperat hade hoppas på till jul. Efter intensiva och dramatiska nattmanglingar fick vi ett hafsigt inslaget paket utan något riktigt innehåll för att komma till rätta med klimatförändringarna. Så ansvaret för att betala klimaträkningen lämnade världens ledare med varm hand över till de fattiga länderna och våra barn.

Det vi trots allt fick ut av Durban var att själva formen för vidare förhandlingar etablerades. En andra Kyotoperiod, om än försvagad, kan påbörjas. De stora utsläppsländerna gick med på att inleda förhandlingar om ett framtida gemensamt avtal som ska omfatta alla länder. Detta var viktigt, och en seger för EU som kämpat för att få med de stora utsläppsländerna. Detta avtal kan dock träda i kraft först 2020, och beslutet saknar både ambitioner och siffor, vilket innebär att det år då kurvan för världens utsläpp ska vända och gå nedåt försvinner allt längre bort i horisonten, och därmed hoppet om att vi ska undvika mänsklighetens undergång.

Durban lyckades också besluta om upprättandet av den gröna klimatfonden som är så viktig för de fattigaste ländernas arbete för anpassning och utsläppsminskningar. Men även här var det bara formen man lyckades åstadkomma, liksom i Kyotoprotokollet och det framtida avtalet saknas substans och siffror. Det innebär att fonden saknar pengar för att kunna börja ge stöd till utvecklingsländerna, och de nödvändiga ökningarna i ambitioner för att minska utsläppen uteblev.

Tidsfristen för att rädda vår värld undan klimatkatastrofen börjar snabbt rinna ut, detsamma gäller för beslutsfattarnas lama ursäkter, liksom tålamodet hos vanliga människor. Det visar inte minst en ny Sifoundersökning som nyligen presenterats. En överväldigande majoritet, 82 procent, anser att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot mänskligheten. 75 procent av svenskarna är beredda att göra uppoffringar för egen del och anser att de politiska besluten i världen är otillräckliga för att avvärja hoten som klimatförändringarna utgör.

Ett viktigt budskap från Durban är dock att det paket som länderna till sist kom överens om ger våra politiker möjligheter att fylla på med ett ambitiöst innehåll.

Sveriges miljöminister Lena Ek gjorde ett gott arbete för Kyotoprotokollets framtid och den gröna klimatfonden. Nu måste Sverige och andra rika länder ta uppdraget på allvar och omsätta de upprättade strukturerna i konkret politik och handling.

När man analyserar utfallet i Durban kan man snabbt identifiera tre självklara saker som Sverige måste göra för att betraktas som seriöst i klimatfrågorna:

  • Lev upp till tidigare löften om att minska utsläppen i Sverige utan att exportera dem till fattiga länder, och öka takten och ambitionerna. Investerar vi i omställningen idag så slipper vi kraftigt ökade kostnader i framtiden.
  • Slå vakt om den allians som EU ingick i Durban med de minst utvecklade länderna och små ö-stater som är mest utsatta för klimatförändringarnas effekter. Visa trovärdighet i denna allians och driv dessa länders behov aktivt inom EU. 
  • Se till att Gröna klimatfonden får riktiga pengar och möjlighet att ge ett konkret stöd för klimatarbete i utvecklingsländer, både till anpassning och klimatsmart utveckling. Borg och Reinfeldt måste sluta bromsa för nu krävs innovativa finansieringsformer som inte bara innebär vaga förhoppningar om att marknaden och privata aktörer ska stå för finansieringen. Det måste vara pengar som är förutsägbara och vi vet genereras med absolut säkerhet. Sverige måste också leva upp till löftet om nya pengar och inte använda ordinarie bistånd.

Debaclet i Durban är över, nu är det upp till varje regering att förse den lättviktiga julklappen från Durban med ett innehåll. Inte i framtiden, utan nu.

Ankin Ljungman, Diakonias policyrådgivare i klimatfrågor

Tung nattmangling väntar klimatförhandlarna

Det är nu helt klart att det blir en lång och tung natt här i Durban. Ministarna har just tagit en paus i förhandlingarna för att låta ordföranden skriva ihop ett nytt förslag till överenskommelse, eftersom den text som lades fram tidigare idag är oacceptabel  för alla parter som uttalat sig under ministrarnas stängda möte idag. 

Det var bara Kanada, Australien och USA som uttalade sitt stöd för denna text som enkelt uttryckt är ett stort svek mot alla som bryr sig om klimathotet och kräver högre ambitioner nu. Speciellt fattiga länders behov är helt åsidosatta i det förslag som låg på bordet under dagen.

Så den glimt av hopp som fortfarande finns ligger i den nya text som ordföranden ska lägga fram sent inatt, för att förhandlingarna ska kunna fortsätta.

COP17 i Durban: Don’t kill Africa

Don't kill Africa

Nu ökar temperaturen i Durban: förhandlarna är fortfarande instängda och allt tyder på att det finns flera låsningar. Så många av de folkrörelser som är här och observerar har tröttnat och börjar ockupera delar av konferenscentret med sina högljudda budskap om klimaträttvisa, i hopp om att förhandlarna ska höra. Ropen ”Don’t kill Africa” skallar genom byggnaden.

COP17: EU-uttalande tillsammans med fattiga länder och ö-stater

Nu sent på eftermiddagen gjorde EU, de små östaterna och de minst utvecklade länderna ett gemensamt uttalande där de uppmanade alla länder att agera för ett gemensamt beslut om en färdplan för ett bindande avtal för alla länder så snart som möjligt. Vi får se vad reaktionerna blir på detta, det lär blir en lång natt. Fortsättning följer…

>> Dagens Nyheter skriver om EU:s uttlande

Klimatmötet COP17 i Durban: Ett chicken race med stora risker

Förhandlingarna på COP17 i Durban är just nu ett myller av detaljer, olika förslag och scenarier, men de kan sammanfattas på ett enkelt sätt: ett riktigt ” chicken race”.

De olika parterna rusar i full fart mot varandra med sina ståndpunkter i högsta hugg, för att se om vem som ska vika sig först. Ingen vill vara den första att ge med sig utan kräver att de andra ska kliva av från sina positioner först.

Det är ett farligt spel, eftersom resultatet kan bli en kollision som gör att hela mötet kollapsar imorgon. Det är också destruktivt, eftersom ingen just nu signalerar en vilja, verkan till varandra eller omvärlden, att ta itu med klimathotet. Ingen tar det tillräckligt allvarligt för att gå före och visa vägen.

Kampanjen Time for Climate Justice, där Diakonia och många av våra samarbetsorganisationer ingår, försökte i dagens aktion peka på just detta: att skapa ett positivt tryck på de övriga länderna genom att gå med på en andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, och skapa förtroende inför inte minst utvecklingsländerna.

Självklart räcker inte en andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet ensamt till för att komma tillrätta med den globala uppvärmningen (långt ifrån!) men det kan vara den signal som behövs för att skapa ett momentum och få de andra länderna med sig och börja göra åtaganden.

Men tyvärr är dessa förhandlingar – mitt i all sin vetenskap och tekniska detaljer – även högst mänskliga på så sätt att ingen vill förlora ansiktet, bli den som ger sig först. Därför väljer man att blunda för att det krävs högre ambitioner och stark politisk vilja och ledarskap, inte avvaktan, för att komma någonstans i de frågor förhandlingarna måste lösa.

För EU skulle det dock inte kosta mycket att lägga något nytt på bordet som skulle indikera god vilja och högre ambitioner. Det skulle förhandlingarna vinna på, och planeten dessutom. Så vad väntar ni på? Lägg fram ett åtagande om högre utsläppsminskningar, lös AAU-frågan och stäng till några utsläppsläckor. För allas vår skull.