Tack för att du var med oss under året som gick! 2017 var ett spännande och mycket givande år. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer, och ditt stöd, har vi åstadkommit massor för världens mest utsatta. Här kommer några exempel på vad vi gjort under det gångna året. Samtidigt ser vi fram emot ett nytt år då vi tar ytterligare steg mot en hållbar och mer rättvis värld. Och vi hoppas att du vill vara med oss!

Concilia Mlalazi och Tamani Moyo har tagit plats i politiken, mycket tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation WILD.
Utmanade maktfullkomliga män
Zimbabwe: Att ta plats som kvinna i Zimbabwe är svårt i nästan vilket sammanhang som helst – i politiken är det ännu värre. Men Concilia Mlalazi och Tamani Moyo lyckades bli invalda i stadens högsta råd. En tuff position som kräver förmågan att utmana maktfullkomliga män.
– Sättet man klär sig på är viktigt till exempel, man måste klä sig som en ledare. Vi klär oss väldigt formellt. Vi lärde oss hur vi ska prata i rådet, hur man äter rätt. Vi har böcker om hur man ska uppföra sig som kvinnlig politiker, skrattar Tamani Moyo.
Läs om vad Concilia och Tamani åstadkommit mycket under sina år i rådet,

Mariam och Hanaa tycker att mötena med Abaad är viktiga.
Ökande risk för våld
Libanon: Dålig ekonomi och utsatthet ökar risken för tvångsäktenskap och våld i hemmet. I Libanon har problemen ökat, inte minst bland dem som har tvingats på flykt från Syrien. Många har det väldigt svårt ekonomiskt, de bär med sig trauman från kriget och bor ofta väldigt enkelt och trångt. Samtidigt förändras männens och kvinnornas roller. Många män kan inte axla rollen som familjeförsörjare, vilket leder till frustration. Allt det här är faktorer som ökar risken för våld i hemmet.
– Vi som lever med våld hemma, vi blir stärkta av att komma hit, säger Yasmine, som är 19 år och gift.
En gång i veckan träffas kvinnogruppen som hon är med i hos Diakonias samarbetsorganisation ABAAD. Varje träff har ett tema, det kan vara våld i hemmet, depression, hur man pratar med sina barn, hur man fattar övervägda beslut, hur man kommunicerar med sin man.
Här kan du läsa mer om hur ABAAD och Diakonia stärker och stöttar libanesiska och syriska kvinnor.

Sanjidas föräldrar ville inte att hon skulle fotboll. Men nu är de stolta över hennes framgångar och säger att hon är som en son och dotter på samma gång.
Försöker förändra traditionella mönster
Bangladesh:
– När jag började spela fotboll var min pappa helt emot det. Han ansåg att flickor inte borde spela fotboll. Men han ändrade sig när mitt lag vann en turnering.
16-åriga Sanjida Akter älskar att spela fotboll. Genom att göra det utmanar hon stereotypa normer i Bangladesh där fotboll länge ansetts vara ett spel enbart för pojkar. Men Diakonias samarbetsorganisation MKP arbetar hårt för att förändra mönstren i nordvästra Bangladesh där Sanjida bor.
– Nu börjar människor acceptera att vi spelar, säger Sanjida.
Läs mer här om Diakonias arbete för att flickor ska få spela fotboll och ta plats i det bangladeshiska samhället.

Sexuellt våld fungerar som vapen i konflikten i Colombia. Maria Eugenia kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt. Idag arbetar hon för att hjälpa andra som har utsatts. Foto: Felipe Abondano.
Rädslan har gett vika
Colombia: Kvinnors kroppar har fungerat som slagfält i kriget i Colombia. Sexuellt våld har varit ett strategiskt vapen för alla stridande grupper.
– Jag önskade bara att det skulle ta slut, att de skulle döda mig, säger Maria Eugenia som kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt i ett helt år. I många år höll hon tyst om övergreppen på grund av rädsla. Men nu har något viktigt hänt. Kvinnorna har börjat prata. När den stridbara människorättsförsvararen Angelica Bello berättade om de övergrepp hon blev utsatt för, då vågade fler kvinnor berätta sanningen.
– Jag mår mycket bättre nu när jag har börjat prata om det. Jag känner inte lika mycket skuld, och inte lika mycket ilska och hat, säger Maria Eugenia.
Läs mer om Maria Eugenia och om hur Diakonias samarbetsorganisation, Sisma Mujer, stöttar kvinnor som berättar, här.

Saw Neldar har engagerat sig för jämställdhet och försöker medvetandegöra människor.
”Alla har ett ansvar att stoppa våldet”
Myanmar/Burma: När Saw Neldar först hörde talas om utbildningen kring könsroller och könsbaserat våld, var han inte alls intresserad. Men en vän övertalade honom att gå. Nu arbetar han som volontär, försöker förändra mäns förhållningssätt till våld och kämpar för jämställdhet.
– Det är vanligt med könsbaserat våld, inklusive våldtäkter på barn, i Myanmar/Burma. Därför är det viktigt att höja medvetenheten om våldets konsekvenser och försöka minska förekomsten av våld, säger Saw Neldar.
– Nu förstår jag att könsbaserat våld har en enorm påverkan på kvinnors och barns liv och jag anser att vi alla har ett ansvar att stoppa våldet.
Här berättar Saw Neldar om hur hans engagemang mot könsbaserat våld har förändrat inte bara hans eget, utan även hans föräldrars liv.

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.
”Livet här är svårt”
Paraguay: Landet i hjärtat av Sydamerika som har nästan exakt samma jordyta som Sverige. Här är jordfördelningen och den ekonomiska ojämlikheten extrem. Knappt två procent av markägarna äger 80 procent av den brukbara marken. Guahory ligger precis intill en sjö. Det är otroligt vackert och stilla. Men lugnet och tystnaden står i skarp kontrast till det våld som invånarna vittnar om.
– Livet här är svårt. Vi kan aldrig vara lugna eller sänka garden för vi vet inte när de kommer att attackera igen. Vi lever i ständig rädsla. Det gör att vi inte kan erbjuda våra barn en trygg uppväxt, säger Elida Gimenez.
Hon bor i den del av Guahory som ockupanterna har lyckats ta tillbaka genom flera års kamp och motstånd och tack vare juridiskt stöd från bland annat FNC (Diakonias samarbetsorganisation).
– Nu har jag ett eget hus men vi vet inte hur länge det varar. Trycket från markägarna är hårt. De vill inte släppa jorden trots att vi har rätt till den. Det spelar ingen roll för dem om människor här dör. Det viktiga för dem är att vi inte har självbestämmande.
Läs om Elidas kamp för rätten till mark här.

Rahaf är en 24-årig palestinsk flykting från Syrien som bor med sin fyraårige son Naser i flyktinglägret Shatila i Beirut
”Jag kan inte sätta ord på smärtan jag känt”
Libanon: Rahaf var gravid med sitt första barn när hon 2012 tvingades fly Syrien, lämna sin man och det palestinska flyktingläger hon bodde i. Tiden efter har varit turbulent. Rahaf vet inte ens om hennes man lever och hon har brottats med byråkratin för att få hjälp till sin funktionsnedsatte son. Men nu ser mycket ut att lösa sig.
– Nasers sjukdom och det faktum att jag förlorade min man påverkade min psykiska hälsa något enormt. Jag var ensam och mitt hem i Syrien hade förstörts och bestulits. Jag kan inte sätta ord på sorgen och smärtan jag har känt, säger Rahaf.
Läs om om hur Rahaf återfick hoppet, tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation Najdeh.

Thevamalar Kumaraguru startade eget för att kunna försörja familjen.
Thevamalar utvecklade sitt företag
Sri Lanka: När Thevamalar Kumaragurus man övergav familjen tvingades hon tigga pengar och mat från släktingar. Thevamalars fot är missbildad och hon har haft svårt att försörja sina fyra barn. Men med stöd från Diakonia har hon nu startat eget och säljer torkad och rökt fisk.
– Jag kan inte gå som andra, ’normala’ människor, men jag kan tjäna mer pengar än ’normala’ kvinnor, säger Thevamalar nöjt.
Förändringen kom när hon började gå på möten i företagande, arrangerade av Diakonias samarbetsorganisation EHED. Thevamalar har lärt sig att tänka ett steg till; att fördela sina pengar till kapital och sparande och sedan återinvestera en del av pengarna. Med de nya kunskaperna i ryggen har hon fått självförtroende nog att utveckla sitt företag. Här kan du läsa mer om Thevamalar.

Genom LIFS kurs får deltagarna inte bara kunskap, utan också ett forum där de kan vara sig själva fullt ut.
”En kropp kan aldrig vara fel”
Peru: I en lokal i centrala Lima sitter cirka 20 ungdomar. Stämningen är uppsluppen. Det är Diakonias samarbetsorganisation Lesbianas Independientes Feministas Socialistas (LIFS) kurs i feminism som har terminsavslutning.
– Folk måste förstå att biologi inte handlar om ödet, säger en av ungdomarna som är transkvinna.
– När människor säger att jag föddes i fel kropp tycker jag att de har fel. Jag föddes inte i fel kropp, det är min kropp och en kropp kan aldrig vara fel.
Kursen som arrangerades för tredje året i rad har gett ungdomarna ett forum där de kan vara helt sig själva. Läs mer om vad kursen har inneburit för deltagarna.

Kvinnorna i Caldono är välorganiserade. Här står Jineth Casso (rosa tröja) med några av dem utanför en butik där de säljer sitt hantverk. Flera av kvinnorna har varit engagerade i fredsskolan.
Framsteg i fredens spår
Colombia: Ett år har gått sedan Farcgerillan och den colombianska staten slöt fred. Stora framsteg har gjorts. Men att ställa om från krig till fred är inte enkelt. Det vet Jineth Casso som leder en kvinnoorganisation i den krigsdrabbade staden Caldono.
– Men nu har vi fått möjlighet att börja om. Att på riktigt lämna kriget och det hemska som hände bakom oss.
Det senaste året har hon arbetat med den fredsskola som Diakonias samarbetsorganisation Comunitar är med och driver. Ett syfte med fredsskolan är att informera om vad fredsavtalet verkligen innebär.
– Vi har pratat mycket om förlåtelse och hur vi ska kunna leva de liv vi vill leva, med ett tryggt hem, med skola för barnen, tillgång till sjukvård och mat för dagen, säger Jineth Casso.
Här kan du läsa mer om fredsskolorna.

Hortense Nzinga är en av kvinnorna som deltagit i jordbruksprojektet i Menkao i Kongo.
”Nu ser männen vårt värde”
Kongo: Hortense Nzinga bor i Menkao, en bit utanför Kongos huvudstad Kinshasa. Hon har deltagit i Diakonias jordbruksprojekt och gått tre kurser. Hon berättar om vad som händer när kvinnorna får tillgång till pengar: Då förändras allt.
– Vi har inte haft möjlighet att ta ansvar, för vi har inte haft resurser. De lokala makthavarna har sett oss som värdelösa. Nu när de ser att vi har tillgång till pengar ser männen vårt värde. Nu kan vi bidra till att utveckla vårt land.
Läs här om hur Hortense lärt sig om effektivare odling, om försäljning och hur en planerar sin ekonomi.