Nu är tidningarna fulla av reklam inför mors dag på söndag. Diakonias Mirjam Dahlgren skickar sin hyllning till starka, modiga kvinnor i Centralamerika och är glad över att Diakonia kan ge dem stöd:

”Leva lika – kvinnors rätt till liv och värdighet”, som vi kallar projektet, är ett levande bevis på det outtröttliga och envisa arbete för mänskliga rättigheter som pågår i Centralamerika. Projektet, som innebär att 4 000 kvinnor i Centralamerika ges möjligheten att bygga en bättre framtid, är möjligt tack vare att Diakonia och Kooperation utan gränser nyligen fick ett speciellt stöd från Svenska PostkodLotteriet.

Med hjälp av pengarna ska projektet arbeta gentemot millenniemål 3: ”Främja jämställdhet och kvinnors makt”, där jämställdhet mellan kvinnor och män ses som en grundläggande förutsättning för att bekämpa fattigdom. Ett samhälle där kvinnor systematiskt diskrimineras och inte kan hävda sina rättigheter är inte demokratiskt och har svaga förutsättningar för social och ekonomisk utveckling.

Projektet berör också, genom sin koppling till ekonomisk utveckling, millenniemål 1 som är att ”Halvera världens fattigdom och hunger”. Vidare innefattas även millenniemål 5: ”Förbättra mödrahälsan, genom sin koppling till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter”.

”Leva lika” ska genomföras i 40 byar i fyra olika Centralamerikanska länder. Totalt 5 000 personer ska delta (4 000 kvinnor och 1 000 män). Projektet kommer bland annat att förbättra den ekonomiska situationen för familjerna, förbättra de sociala förhållandena i form av bättre hälsa och utbildning, öka kvinnors inflytande över familjebeslut samt bidra till att minst 4 000 flickor och pojkar (barn i de deltagande familjerna) blir mindre utsatta för våld.

Projektet vi nu startar gör mig både lycklig och deprimerad. Lycklig över att det finns organisationer som vi på Diakonia och Kooperation utan gränser kan samarbeta med, som envist fortsätter sin kamp mot förtryck och fattigdom – och där vi har äran att få vara delaktiga. Deprimerad för att mänskligheten inte har kommit längre – att det fortfarande föds människor; flickor och pojkar, till en orättvis förtryckande värld där dessutom könstillhörigheten är ett kriterium för denna orättvisa. Men summa summarum så vill jag ändå lägga tyngden på lyckan att få vara delaktig i denna satsning. Jag hoppas och tror på en bättre framtid för barn och barnbarn!