Svälten på Afrikas horn håller miljoner människor i sitt grepp. Igen och igen och igen möts jag i media av de svältandes ansikten. Mitt hjärta gråter. Vad är det för fel på den här världen? Hur kan vi tillåta att detta händer? Varför lär sig inte människan av sina misstag?
Jag har själv mött människorna bakom krigets och katastrofens rubriker. Jag har flera gånger besökt Somalia – men sedan har jag alltid fått åka hem till trygghet, vatten, mat och vänner utan krigsskador.
Vilka är dessa människor bakom rubrikerna? Vilka är dessa flyktingar? 90 eller kanske till och med 100 % av dem är kvinnor och barn – och bland barnen är majoriteten flickor.
Var är då männen och pojkarna? Ofta kan de lättare fly till andra länder eller ansluta sig till klanledarnas styrkor. De rör sig utan bagage. Kvinnorna har inte någonstans att fly – om de inte har släkt och pengar – och deras bagage är omfattande i form av ansvar för familj och släktingar. De försörjer och vårdar barnen, storfamiljen och krigsskadade familjemedlemmar som återvänt hem.
Sedan början av 1990-talet har Diakonias stöd ökat successivt till de områden i Somalia som varit tillgängliga för oss. Det första kvinnorna bad om var att få utbildning. De ville börja med att lära sig läsa, skriva och räkna – innan de alls var intresserade av materiellt stöd. Detta för att de inte skulle bli lurade i sina småskaliga inkomstaktiviteter, som var basen för deras försörjning av familjen. De ville inte bli beroende.
Kvinnorna ville dessutom få möjlighet att vara med där besluten togs i samhället och själva försörja sig och sina familjer. Detta blev verklighet ibland annat ett ”bygg ditt eget hus-projekt” för internflyktingar, där kvinnor ingick i urvalskommittén och såg till att de mest behövande fick stöd. Männen, som inte var vana att kvinnor var med och beslutade, erkände efteråt att kvinnorna visste mer än dem och bidrog till att resurserna fördelades rättvist.
Just nu dör människor för att vi inte kan nå fram till dem med det allra nödvändigaste av vatten och basvaror. Detta trots att vi i den rika delen av världen har ett överflöd av resurser. Kan vi tillåta det? Givetvis inte!
Vi måste fortsätta stötta människorna på Afrikas Horn så att de själva kan förändra sin situation. Vi måste nå fram till beslutsfattarna, vars beslut (eller icke-beslut…) påverkar klimatfrågan, biståndet och mycket annat. Det handlar om långsiktighet och hållbarhet – ett segt och livsnödvändigt arbete som inte kommer att avstanna, även om vi just nu mest fokuserar på akuta insatser för att rädda liv.
———————————————
>> Om Diakonias insamling till Afrikas horn
>> IRIN News faktasida om torkan och svälten på Afrikas horn
Lämna ett svar