När vi folkrörelseägda biståndsorganisationer arbetar i till exempel församlingar finansieras det med Sidas informationsbidrag. Men en allt tydligare styrning av regeringen gör det befogat att fråga om alliansregeringen verkligen uppskattar ett idébaserat folkrörelsebistånd.
Redan 2007 halverade regeringens Sida informationsanslag till folkrörelserna. Omkring 200 organisationer delar på 60 miljoner för informationsarbete i Sverige. Det inkluderar Diakonia och Svenska Missionsrådet SMR. Samtidigt ändrades reglerna så att beslutsfattare inte får vara målgrupp för vårt kommunikationsarbete.
I nya instruktioner till Sida (vt 2012) kommer nu nya besked om regeringens instruktioner: Sida ska stödja ”information som ökar kunskapen om utvecklingens drivkrafter i utvecklingsländerna”. ”Aktiviteter som bidrar till att ändra opinionen får inte stöd”, ”inte heller aktiviteter som uppmanar människor till ändra sitt handlande” (skriftligt besked från Sida 120413).
Jag ställer mig frågan: Hur tänker regeringen? Om vi vill uppmärksamma effekterna av klimatförändringarna – hur ska vi undvika att bilda opinion för minskade utsläpp? Ska vi inte göra det? Varför får vi inte prata med beslutsfattare om vad kyrkorna i Afrika vill att EU ska göra i klimatförhandlingarna?
Om vi vill uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter i Kongo – får vi inte skapa opinion och engagemang för mänskliga rättigheter och samtala om konfliktens orsaker? När vi har företag som verkar i Kongo?
Ska vi prata effektivt bistånd till Västbanken och Gaza, men inte prata om blockadens betydelse eller hur bistånd förstörs och vad EU bör göra?
Får vi inte engagera människor, när vi som folkrörelser informerar i Sverige och söker stöd för demokratiarbetet i Burma eller på Kuba? Varför får vi inte föra fram våra samarbetsorganisationers synpunkter på EU:s sanktioner?
Ska ECPAT som vill stoppa barnsexturismen få informera om hur det ser ut i t.ex. Thailand, men inte samarbeta med resebyråer för att stoppa barnsexturismen?
Säg mig – hur kan regeringen dra gränsen för vad som är information och vad som är opinionsbildning? Och framför allt – varför är regeringen så avogt inställd till att vi skapar opinion och pratar med beslutsfattare?
Regeringen har redan bett det statliga utvärderingsorganen SADEV om en rapport om hur Sida och folkrörelserna lever upp till regeringens krav. Eftersom det i praktiken är mycket svårt att dra gränser mellan vad som är information och vad som är opinionsbildning blir väl regeringens nästa steg att lägga ned hela informationsanslaget.
När det gäller partistödet, presstödets och kulturstödet är mångfald i utryck och åsikter ett motiv i sig. I andra länder ska biståndet gå till röstbärare som ”ska ställa deras regeringar till ansvar”. Men vad vill regeringen med det idéburna biståndet? Är detta verkligen de folkrörelsebaserade allianspartiernas politik?
Texten har också publicerats som krönika i tidningen Sändaren.
Lämna ett svar