Diakonias samarbetsorganisationer på Kuba deltar aktivt i hjälparbetet och återuppbyggnaden efter orkanen Sandys framfart i slutet på oktober. Inlägget är skrivet av Dianet Martínez från MEC Cuba – Movimiento Estudiantil Cristiano – som vill dela med sig av intryck från sin vistelse i Santiago de Cuba. Översättning gjord av Magnus Hallbåter, som arbetar för Diakonia i Latinamerika.
Att lyssna på nyheterna om Sandys framfart och de konsekvenser som vinden och regnet medfört för befolkningen var oroande och sorgligt. Att sedan dela erfarenheten på plats och vara där tillsammans med de drabbade, att höra dem berätta om hur det var den 25 oktober, att ta bort rasmassor tillsammans, att dra ut och slå i spikar, att sätta upp stolpar, takplåtar och tegelstenar – det var omvälvande och utmanande.
”Nu hör vi inte fåglarna på morgonen längre, nu vaknar vi av åskan från alla hammarslag”, sa Elaine med tårar i ögonen, när jag och andra volontärer från Centro Martin Luther King, Movimiento Estudiantil Cristiano och Consejo de Iglesias de Cuba kom till Santiago för att erbjuda vår hjälp.
Så sorgset det kändes, mest kanske för de av oss som hade varit där förr, att komma till ett Santiago utan träd och med så mycket som förlorats. Hus och hem! Men det som vi framför allt fann var ett Santiago med gästfrihet, solidaritet och värme, just som vi lärt känna staden tidigare. Dags att skrida till verket med händer och hjärta!
”Att gå ut den dagen och vandra i staden, att se förstörelsen, var en av de svåraste sakerna som vi har genomlevt men vi tackar Gud för att vi lever och är fulla av hopp”, säger María de las Mercedes, medlem i den kristna studentorganisationen MEC i Santiago. ”Alla i vår organisation påverkades av Sandy. Guiorkys förlorade taket till sitt hus, Mercedes hus rasade delvis samman, Liset lyckades springa ut medan en vägg rasade och totalförstörde barnsängen, Alexander gick ut mitt i natten med Edicito, sin bror, för att leta takplåtar och vi övriga, tillsammans med en miljon människor, sov inte en blund i gryningen den 25 oktober, med vindens vinande, regnet och hjälpen till grannarna som var i behov av att komma under ett vänligt tak.”
Elva personer omkomna, 130 000 hus skadade och 90 procent av alla träd borta. Till detta skall man lägga till alla trauman som kommer efter orkanen. Personer med högt blodtryck, sjukdomar till följd av dåliga sanitära förhållanden och smutsigt vatten, barn som är i chock och många som, inför fullbordad katastrof, inte förmår gå vidare utan sätter sig i gathörnet och dövar smärtan med sprit.
Dock, mitt i all sorg och smärta så finns det strimmor av ljus. Tillsammans med oss fanns också systrar och bröder från ACT Alliance, som kom från olika håll i Latinamerika för att bedöma hur deras hjälp skulle kunna bli mest effektiv. Från hela Kuba har man mobiliserat resurser och från nationer som Bolivia, Ecuador, Venezuela och Ryssland har hjälpsändningar inkommit.
Kyrkorna och de ideella organisationerna har inte varit sämre. Mängder av människor har engagerat sig i solidaritetsaktioner och böner för de drabbade. Man har samlat in kläder och husgeråd till de som blivit utan hem. Kyrkorna i Santiago satte upp till exempel upp 36 kollektiva kök och matsalar och man har bildat arbetslag för att driva på utvecklingen när det gäller livsmedelssäkerhet, hälsa och hygien och återuppbyggnad.
Men ännu finns det mycket att göra i denna stad fylld av historia och traditioner, positiv energi och mänsklig värme. Några månader räcker inte för att rekonstruera murar och sargade hjärtan. Så den här gången åkte vi hem utan att säga ”farväl”, istället blir det ”på återseende”. Santiago och dess befolkning fortsätter att fira livet och hoppet. Vi bär med oss ett ljus av solidaritet och löftet om att samla krafter för att återvända.
Dianet Martínez från MEC Cuba – Movimiento Estudiantil Cristian
Lämna ett svar