Vi är inne på den sista dagen av FNs klimatförhandlingar i Doha, Qatar. Ingen tror dock att förhandlingarna kommer att avslutas ikväll, så det blir sannolikt en lång natt. Varför går det då så trögt?
Petter Lydén är policyhandläggare i klimatfrågor på Diakonia. Han är just nu på plats vid klimatförhandlingarna i Doha som är inne i sitt slutskede.
Glädjande nog är förklaringen enkel: Det finns två huvudsakliga parter i klimatförhandlingarna. Den ena av dem bryter avgivna löften och vägrar ta nytt ansvar. Då blir det svårt att komma överens. Svårare än så är det egentligen inte.
Vilka är då parterna? På den ena sidan hittar vi majoriteten av världens befolkning. De kommer från en mängd länder, med stora skillnader sinsemellan – till exempel i hur stor klimatpåverkan de har och i hur mycket pengar de har. Det de har gemensamt är att de inte är en del av ”västvärlden” eller de traditionellt industrialiserade länderna. En sak till har de gemensamt: De är definierade som ”utvecklingsländer” i FNs klimatkonvention – och det är i dessa länder Diakonias partner finns. Är de orsaken till att förhandlingarna går trögt?
Nej*.
På den andra sidan hittar vi följaktligen Sverige och resten av Europa inklusive Ryssland och Turkiet, USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland**. Så vad gör dessa länder för att försvåra förhandlingarna? Svaret får komma i flera punkter:
- De minskar inte sina utsläpp av växthusgaser i den takt de lovat – och som behövs
- De är inte beredda att i den närmaste framtiden minska sina utsläpp i den takt som behövs
- De har inte levererat utlovade pengar till utvecklingsländerna och verkar inte kunna uppfylla sina löften om framtida finansiering heller
- De bromsar den tekniköverföring som utlovats och som behövs i fattigare länder
En effekt av detta beteende är en djup förtroendeklyfta mellan parterna – som för all del inte startade med klimatförhandlingarna. Samma mönster går igen på en mängd andra områden där utvecklingsländer utsätts för industrialiserade länders destruktiva politik.
En allvarligare effekt är de högre risker som miljoner människor kommer att löpa när den globala uppvärmningen ökar. Fattiga människor kommer att drabbas hårdast av något de inte varit med att orsaka.
Här i Doha arbetar tusentals människor dygnets flesta timmar för att få ett så bra resultat som möjligt i förhandlingarna, från ett klimat- och rättviseperspektiv, inte bara från egenintresse. Vart det tar oss det närmaste dygnet är svårt att säga, men en sak är säker: Det är på hemmaplan det börjar. Och där har Sverige fortfarande mycket kvar att göra. Klimatförhandlingarna slutar inte här.
* En del länder i gruppen av ”utvecklingsländer” försvårar i allra högsta grad förhandlingarna, Saudiarabien är ett exempel, men som helhet är det inte denna grupp som är problemet.
** En del länder i gruppen av industrialiserade länder gör och har gjort mycket bra, men som helhet tar inte denna grupp sitt ansvar.
Lämna ett svar