Sverige brukar ofta kallas för världens mest jämställda land. Och det är väl roligt att vi genom åren har lyckats bygga upp det ryktet om oss. Men samtidigt kan jag inte annat än att skämmas när jag hör det uttrycket. Om vi är bäst i världen, varför är det då fortfarande så att kvinnor, trots att de utgör 51 % av befolkningen i Sverige, fortfarande jobbar gratis efter 15:52 varje dag och fortfarande måste passera ett glastak för att visa hur bra ledare de egentligen är? Och varför är starka kvinnors åsikter något som framkallar det näthat där vita kränkta män, och kvinnor för den delen, hotar kvinnorna till livet? Är det här att vara världsbäst har vi verkligen inget att fira.
Judith Maldonado är en modig eldsjäl som brinner för förändring i Colombia. Trots de dödshot hon har fått utstå för att hon är kvinna, jurist och står upp för mänskliga rättigheter vägrar hon att vika ner sig. Foto: Felipe Abondano
I min värld är en stark, självsäker och modig kvinna något av de mest fantastiska som finns, och något som länder borde vara stolta över att ha. Det här säger även Världsbanken i en rapport, där de lyfter fram att investeringar i jämställdhet och kvinnors rättigheter något som ger god effekt på länders ekonomi.
För kvinnor med driv och styrka, det finns det gott om. Jag tänker på Judith Maldonado i Diakonias samarbetsorganisation El Colectivo i Colombia, som står upp för mänskliga rättigheter i sitt yrke som jurist, trots att hon har blivit mordhotad för sitt engaemang för rättvisa och rättigheter. Jag tänker på Tep Vanny från Kambodja, som tillsammans med andra kvinnor har gått samman i Diakonias samarbetsorganisation Equitable Cambodia för att kräva rätten att äga sin egen mark. Och här hemma i Sverige tänker jag på alla de kvinnor som stolt och utan förbehåll titulerar sig själva feminister, för att uppmärksamma på orättvisorna mellan män och kvinnor, och för att ge en röst till de kvinnor som blir illa behandlade för att de är just kvinnor.
Men varför, tänker jag, hör vi så sällan talas om män som också tar ställning för jämställdhet, som också är trötta på hur kvinnor diskrimineras, sexualiseras och hotas? Under Finska Vinterkriget var Sveriges slogan att ”Finlands sak är vår”, vilket ställde hela den svenska befolkningen bakom Finland. Varför är det så svårt för män att samlas under en liknande slogan för jämställdhet, det kan väl inte bara vara kvinnornas uppgift att arbeta för ett jämställt samhälle, vare sig i Sverige eller i de länder där Diakonia arbetar med bistånd?
Imorgon är det den 8 mars, Internationella Kvinnodagen, en dag för att fira och uppmärksamma alla de fantastiska kvinnor som anstränger sig för att göra världen bättre. Men 8 mars är samtidigt en påminnelse om att vi fortfarande har en lång väg kvar innan vi faktiskt på allvar kan säga att vi lever i ett jämställt samhälle. Imorgon kommer jag och många andra att fira Internationella Kvinnodagen, men jag längtar till den dagen då jämställdhet faktiskt är en verklighet, och inte en kvinnofråga.
De allra flesta män är för jämställdhet, men inte för feminism då det idag inte går att sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Feminismen vill att kvinnor ska få hjälp av staten, tex i form av kvotering, könsspecifika lagar, tex kvinnofridslagar, bidrag till sina företag etc. Detta är inte jämställdhet. Detta är att gynna en grupp på bekostnad av en annan. Männen får kämpa på bäst de kan med sina problem. Staten bryr sig inte och kvinnorna curlas fram.
Den dag kampanjer drivs könsneutralt tex mot allt våld, och att det anses varar lika allvarligt att en man blir misshandlad som en kvinna kan du få gemensam kamp. Tex att det sopas under mattan att det finns kvinnor som misshandlar och mördar män för att det inte passar in i teorin om könsmaktsordningen och och att män utmålas som onda djur är bara två exempel på att män tar avstånd.