På stora fötter i en komplex värld

Jag är trött på att ständigt vara rädd för att trampa andra på tårna. Nu menar jag inte rent fysiskt (även om det skulle vara mycket möjligt med mina stora, platta och breda fötter). Nej, nu menar jag mer verbalt. Låt mig förklara genom ett exempel: en vän berättar att hen ska flyga till Tyskland för att besöka en nära vän till hen. Varningsklockor börjar ringa i mitt huvud och hela mitt klimat-jag skriker: “Vet du hur mycket flyget släpper ut och bidrar till klimatförändringarna som tvingar människor i Bangladesh på flykt för att deras hem svämmas över, eller som får öknarna i Afrika att breda ut sig ännu mer och driver människor på flykt undan hunger och konflikter som blir en följd av att vattenresurserna sinar, eller som…”.

Tystnad.

Nej, mitt klimat-jag får inte ordet denna gång heller. I stället hör jag hur jag säger: “Åh, vad roligt! Vad skönt för dig att få komma bort lite och se något annat ett tag”.

Detta ständiga dilemma: se vänners “behov” och uppmuntra dem till att “fånga dagen” på olika sätt, och samtidigt uppmärksamma klimathotet, som vi ju alla mer eller mindre och på olika sätt kommer att drabbas av. Är det i ett sådant läge okej att säga: “Har du funderat på att ta tåget i stället? Tyskland är ju faktiskt inte så långt borta”.

Det värsta är att jag‪ om några månader själv ska sätta mig på flyget, så vem är jag att döma andra? Men jag rättfärdigar det med att det handlar om att fysiskt bidra till fred och försoning, då jag åker med Diakonia till Palestina på den stora ungdomsfestivalen Moving Mountains. Att få bygga hus, plantera olivträd och, framför allt, träffa ungdomar från hela världen och diskutera vad mänskliga rättigheter egentligen är. Det om något borde väl rättfärdiga en flygresa, eller? ‬

Efter en inspirerande aktivisthelg på Diakonias huvudkontor i Stockholm med föredrag av bland andra meteorologen Pär Holmgren tvingas jag återigen inse hur komplext allting är: klimatet (som vi både värmer upp och kyler ner), ekonomin (politiker som lovar att hjälpa klimatförändringsdrabbade länder men i stället tar från biståndet) och konflikterna runt om i världen (där de ena tycker att vi bryr oss för mycket om de andra och de andra tycker att vi bryr oss för mycket om de första). Det är så svårt. Då är det gott att veta att det finns människor som Mithika Mwenda i Kenya (sen en film om Mithika här) som brinner för klimaträttvisa och som med sitt modiga arbete förändrar världen. Varje dag.

‪I fortsättningen väljer jag att hantera situationer liknande den jag beskrev i början genom att berätta om problemen, men genom att visa på de goda exemplen. Genom att berätta om människor som förändrar världen. ‬

Emma Färdeman
Diakoniaaktivist i Göteborg