Två månader in på min fältstudieperiod kan jag inte annat än hålla med min rektor Torbjörn då han i början på terminen på Lidingö Folkhögskola berättade för oss om hur vi kommer upptäcka Sverige betydligt mer än vad vi kommer att upptäcka det land vi besöker. Det är ofta som jag reflexmässigt i en ny situation tänker ”hade det här hänt i Sverige så…”.
Den 16 december var det skottlossning här i Brazzaville. Dagen började för min del med besök på marknaden i centrum med en vän och slutade med att hela familjen sitter hemma i soffan klistrade framför radion och tv:n för att få uppdateringar om läget.
På förmiddagen när jag och min vän handlat tyg på marknaden och satt på bussen på väg till sömmerskan förändrades allt på några sekunder. Från att afrikansk musik spelats och att alla på bussen sjungit med, till att chauffören tvärstannar och skriker att alla måste ut. Folk trängs våldsamt för att komma fram till dörren och några hoppar ut genom fönstren. Jag, som satt längst bak längst in, kom ut sist och såg då kaoset som utspelade sig på gatan. Alla sprang i samma riktning och min vän tog mig i handen och vi följde strömmen av människor. Jag försökte fråga vad som pågick men hon sa bara att ”Det är omöjligt att veta nu. Först måste vi ta oss hem, sen kan vi ta reda på vad som händer”.
Det var först när jag kom hem till min värdfamilj och adrenalinet sjunkit som chocken kom. Min familj berättade att det varit skottlossning men att det förmodligen inte var nåt allvarligt. Enligt media var det ca 20 människor som fick sätta livet till, men enligt mina vänner här i Kongo var det närmare 100. Fruktansvärt, oavsett.
Dagen efter var allt nästan som vanligt. Jag var och handlade frukt på samma gator som våldet utspelat sig och inte ett spår efter gårdagen syntes, vad jag kunde se.
Hemma i Sverige är våld något som jag tar en dos av då och då – i form av filmer och böcker – bara för att påminna mig själv om att jag inte är en del av det. Här i Brazzaville är det däremot vardag och man gör allt för att snabbt glömma och förtränga. Hade skottlossningen skett i Sverige hade vi ältat och pratat om det i flera år efter. Här stökar man snabbt undan och försöker snabbast möjligt återgå till vardagssysslorna.
Under dagen det hände tog jag kontakt med familj hemma i Sverige för att de skulle försöka ta reda på mer. Bara det är ju sjukt. Att det var lättare för min familj hemma i Sverige att få reda på vad som pågick än vad det var för mig, som befann mig någon kilometer därifrån.
Det kanske är deras vana och deras sätt att hantera dessa situationer som gör att vi inte är mer engagerade hemma i Sverige. Men vi måste inse allvaret i våldet som pågår ute i världen och som faktiskt är vardag för så otroligt många människor. Det är inte lättare att hantera bara för att det förekommer relativt ofta. Bara för att man har sett våld och är van att hantera det betyder inte det att det är okej. Vi måste bli duktigare på att se att människor som lever mitt i våldet lider av det precis lika mycket som du och jag skulle ha gjort. Enda skillnaden är att de är uppfostrade i ett land som gör allt för att dölja och stöka bort så fort en våldsam incident ägt rum.
Vi måste tala om för oss själva, våra vänner och de människor som lever mitt i våldet att det inte är okej. Våld och krig är inget som på något sätt ska accepteras eller döljas. Det ska bearbetas länge och väl för att förhindra att det händer igen. Hur deppigt det än kan låta att man ska behöva tänka på våld och hemskheter är det livsviktigt för de människor som lever mitt i det.
Hade skottlossningen som kanske dödade upp mot 100 människor ägt rum i Sverige hade det som sagt fortfarande varit en gigantisk nyhet. Det är ingen skillnad på graden av grymhet bara för att skottlossningen hände här i Kongo. Det är precis lika mycket lidande det handlar om.
Amanda Wallin, Diakoniaaktivist och studerande på Lidingö Folkhögskolas ”Exchange”-program
Hej Amanda!
Jag finns i Brazzaville sedan något år tillbaka. Jag reagerar lite på att du sprider rykten om kanske 100 dödade vid arresteringen av översten Marcel Ntsourou. Det är helt tillräckligt hemskt att över 20 dödades av överstens unga anhängare. Man behöver inte överdriva. Det kanske inte spelar någon roll i Sverige, men här bidrar rykten till att försvaga samhällsmoralen och skapar oro, eller hur man ska uttrycka det. Erfarenheterna från inbördeskriget för drygt tio år sedan har satt svåra sår, men också de makthavande har lärt sig mycket inför framtiden. Jag upplever det som ett ganska stabilt samhälle nu med många som tar ansvar för utvecklingen av landet. Men visst finns det mycket kvar att göra och visst kan det gå snett, men jag tror inte det. Det är kanske bättre att se de förbättringar som sker och stödja de goda krafter som finns nu.
OK det kansk är en överdriven reaktion på ditt inlägg. Jag såg det på facebook. Ha en bra period här i Kongo.
Hans Norelius, La Base, Brazzaville.
Hur länge finns du kvar.
Hej Hans!
Jag skrev ner mina tankar jag fick efter händelsen och syftet med inlägget var att människor hemma ska få upp ögonen på oroligheter som kan verka små och obetydliga i tidningar eller på tv men som är så mycket större och svårare för de inblandade.
Jag trivs i Brazzaville och tycker verkligen om staden och människorna. Bortsett från skottlossningen upplever jag att stämningen här är lugn och att utvecklingen efter kriget är väldigt positiv.
Allt gott från Amanda
Hej Hans och tack för din kommentar! Om du läser Amandas blogginlägg i sin helhet så ser du att Amanda för ett resonemang om våldets närvaro i ett samhälle och vad det gör med människor. Det var jag som skrev Facebookinlägget på Diakonias sida som du reagerade på, och jag beklagar verkligen att du uppfattade det som att jag därmed skulle bidra till att sprida rykten. Det var verkligen inte min mening!
Varma hälsningar från Ingela på Diakonia