Medan barnen stökade och bråkade gled jag undan en stund. Stående framför den lilla samlingen böcker jag har här i lägenheten i Rangoon, lät jag ögonen och fingrarna sakta glida över titlarna. Slumpen valde ut boken Nästa år i Rangoon: Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Efter att ha låtit sidorna fladdra fram och tillbaka i mina händer ett tag så stannade blicken och greppet till slut på sidan 60. Titeln löd Mitt fängelseliv med U Win Tin.
I essän beskrivs den anmärkningsvärda människan U Win Tin. Som journalist och politiker med obevekliga krav på demokrati så fanns det ingen annan väg att gå, för U Win Tin, än i fängelse. Året var 1989 och han straffades för att han vågat tänka sina egna tankar och tala sina egna ord. Istället för att spela med i den stora teatern som iscensattes av de styrande, skapade U Win Tin egensinnigt sitt eget livs pjäs. Hur han överlevde är ett under, för principer och kloka ord går som vi vet inte att äta, och inte skyddar de kroppen speciellt bra från hårda slag heller. Efter tjugo år i fängelset så släpptes U Win Tin till slut 2008. Drömmen om demokratin hade de inte lyckats banka ur honom och han fortsatte envist framföra sin syn på politiska alternativ och att exponera övergrepp. Men ont i kroppen hade han, det visste alla.
Jag läste färdigt essän om U Win Tin och slog ihop boken. Jag blev stående i fönstret, stirrandes. I den brännade solen utanför fick mina sinnen fatt i den ohyggliga smärtan han måste ha levt i och lärt sig övervinna – genom ord och handling för sina medmänniskor och för demokratin.
Dagen efter var som vilken dag som helst på kontoret för mig. Jag läste mina mail och skickade några svar. Gick igenom veckans uppgifter, gjorde kom ihåg-listor och började läsa igenom den hög med dokument som måste diskuteras under veckans möten. Lagom till lunch så levererades dags- och veckotidningarna till kontoret. På väg ut ur dörren för att äta lunch, sneglade jag som hastigast ner på det lilla kaffebordet med högen av tidningar. På framsidan, ett foto av en leende man med yvigt vitt hår och glasögon. Stora bokstäver deklarerade, U Win Tin, aktad demokratikämpe – död vid 84 års ålder. Jag drog snabbt efter andan och läste snabbt igenom artikeln. Ja, det var samme man – det var U Win Tin som jag på måfå läst om dagen innan. Det snurrade till i huvudet och tankarna for hit och dit, jag drabbades av den starka känslan att jag fått en föraning, ett meddelande om att jag måste bli medveten om något viktigt.
Kanske var det en påminnelse om att inför pressfrihetens dag och att inte bara hurra och fira framstegen i Burma/Myanmar, utan att se helheten, att ta ett längre perspektiv. Att inte för snabbt glömma eller förbise att de framsteg som vi idag ser för pressen i Burma/Myanmar delvis bygger på de många viktiga ord och handlingar som U Win Tin, mot alla odds, gav och lämnade till oss att förvalta.
Referens: Nästa år i Rangoon: Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma, Red. Jesper Bengtsson, utgiven av Svenska Burmakommittén, 2001
Lämna ett svar