På soptippen i Maputo letar en del människor mat. Andra rotar efter plast, metall och kartong som de kan sälja för att tjäna några kronor.
Stanken, den minns jag nog bäst. Det frätande, stickande oset. Och diset, en sopdimma.
Den 5 juni är det Världsmiljödagen och exakt ett år sedan jag besökte Diakonias arbete i Moçambique. Ett år sedan jag stod mitt i stanken, ovanpå säkert fem-tio meter sopor. Här och där pyrde små bränder. Överallt var det människor som rotade i skräpet. Ofta farligt nära grävskoporna. En ovärdig och livsfarlig miljö helt enkelt.
Soptippen i Maputo breder ut sig över en yta motsvarande drygt 30 fullstora fotbollsplaner. Muren, som byggts upp för att skärma av eländet, är sedan länge på tok för låg. Soporna är så hårt packade att små lastbilar utan problem kan köra rakt in och upp på toppen av högarna. När det börjar brinna på riktigt eller när det regnar mycket… jag kan inte föreställa mig hur det är då.
De flesta som letar sopor gör det för att hitta plast, kartong, metall eller glas som de sedan säljer till företag i närheten, som i sin tur återvinner materialet. På så sätt tjänar sopletarna några kronor. Uppköparna, till exempel han som kallas ”plastbaronen”, tjänar betydligt mer. De kan åka i dyra bilar och har sina barn i fina skolor långt bort.
När lastbilar med restaurangavfall kör in på tippen blir det kaos. ”Alla vet vilka bilar som kommer från restaurangerna. När de kommer blir det slagsmål direkt. Bara den som är starkast får mat då”, berättade Inâcio. Han hade följt med för att vara vår guide och berätta om soptippen utifrån barnens perspektiv. Han ryckte på axlarna, men blicken i hans ögon… Att vara 12 år, bo tätt inpå detta inferno, se människor slåss om matavfall.
Inâcio själv behövde inte rota bland soporna. Han var klädd i rutig skjorta, oknäppt så att man skulle kunna se t-shirten med lite attityd därunder. Han skulle passa in fint på en skola i Stockholm, Malmö eller Jönköping. Hans mamma hade sett till att han gick i skolan och fick vara på det fritids som Diakonias samarbetsorganisation har precis i närheten. På Casa Renascer får barnen leka, lära och vara kreativa. Verksamheten bygger trygga barn som vet sina rättigheter, som drömmer om en framtid som lärare, läkare, fotbollsproffs… Verksamheten behövs så innerligt väl, just här i den kväljande doften av sopor.
Senare på dagen, som alltså bisarrt nog var världsmiljödagen, åkte vi till Maracuene en bit bort från Maputo. Där planterade jag ett träd på en sandig skolgård. Jag fick hjälp av en liten tjej som heter Julia. Jag tror nog att hon och hennes klasskamrater vattnar den där plantan idag och alla andra torra heta dagar med, för den delen. För alla barnen på Julias skola hade stenkoll på att träden var viktiga. ”De ger skugga och bra luft”, sa de. Jag tänker på henne ofta, när jag vattnar mina frösådder och väntar på värmen här hemma. Och när jag går till återvinningen tänker jag på Maputos återvinnare, där på tippen. Å vad jag önskar att de blev vinnare på riktigt.
I mitten med svart väska står Julia som just planterat ett träd på sin skolgård.
PS: Vill du att fler barn ska få chans att vara trygga, känna framtidstro och hopp? Då tycker jag att du ska bli månadsgivare till Diakonia. Som månadsgivare gör du något riktigt stort: Du ställer dig sida vid sida med människor som valt att ta fajten. Som envist, modigt och med kraft kämpar för mänskliga rättigheter.
Vill du veta mer om Diakonia och hur vi jobbar så titta in på www.diakonia.se
Just så var det! Kommer aldrig att glömma den otäcka luften och människorna som lever i den varje dag.
Men också alla dom starka, modiga och envisa barn och vuxna som vågade hoppas och jobba för en förändring!
Då är det fint att veta att Diakonia är med och bidrar i det arbetet :))