I Roskilde blommar syrenerna. Jag åker tåget söderut för att delta i klimatförhandlingarna i Bonn. Under de 18 timmar som resan tar hinner jag både sova och jobba men framförallt hinner själen ta in avstånden och förbereda sig för det som komma skall. Kanske blir det också som en resa framåt i tiden, från våren in i sommaren.
Men klimatförhandlingarna tänker du kanske – blev inte de klara i Paris förra året? Parisavtalet, liksom! Är det inte färdigt nu? Det stämmer att avtalet är formulerat och accepterat av 195 länder som är parter till FNs Klimatkonvention, och sedan den 22 april i år har 177 av dessa skrivit under avtalet. Med sin underskrift lovar de att inte handla i strid med avtalets mål och syfte och att starta processen för att ratificera det. När avtalet har ratificerats av 55 länder, som tillsammans står för minst 55 procent av världens utsläpp, så kommer det att träda i kraft. Men för att samarbetet ska kunna fungera i praktiken återstår en massa arbete.
Avtalet sätter upp tre ambitiösa, långsiktiga mål, men säger egentligen väldigt lite om hur de ska uppnås. Enligt Parisavtalet ska den globala medeltemperaturökningen begränsas till 1,5-1,9 grader; anpassningsförmågan till klimatförändringar ska öka; och finansiella flöden ska skiftas så att de bidrar till en utveckling med låga växthusgasutsläpp. För att det ska vara möjligt kommer representanter från världens länder diskutera former och regler för samarbete inom ramen för Parisavtalet under de kommande åren.
En het fråga under det här året kommer att vara hur stödet till utvecklingsländer ska öka – dels vad gäller finansiering, men också stödet för att bygga upp kompetens och institutioner och annat som ska göra det möjligt för länderna att genomföra åtgärder på klimatområdet.
Mötet i Bonn är det första sedan länderna träffades i Paris. Det är svårt att förutsäga hur stämningen kommer att vara men det jag hoppas på är att Parisavtalet ska bidra till en känsla av samhörighet och en vilja till samarbete. Till skillnad från förra årets möten i Bonn, då det mer eller mindre kändes som att länderna låg i skyttegravar – så låsta var positionerna inför Parismötet – så förväntar jag mig nu att parterna är beredda att kavla upp ärmarna och få jobbet gjort. Visst är det troligt att gamla motsättningar kommer upp till ytan igen under de kommande åren, när man till exempel ska komma överens om regler för klimatfinansiering, men just den här gången håller jag tummarna för konstruktiva förslag, lyhördhet och nyfikenhet på varandras prioriteringar.
Text av Anna Axelsson, policyrådgivare klimat på tåget mot förhandlingarna i Bonn.
