Hilarión López Osorio dog i mars 2019, åttio år gammal, och lämnade efter sig barn, barnbarn, och ett stort tomrum i sin hemby Choatalum i Guatemala. Hilarións liv präglades av hårt arbete och kamp för överlevnad, och som person karakteriserades han av en stor värdighet och engagemang för rättvisa.
Hilarión, som föddes 1938, har genomlevt flera dramatiska omvälvningar i Guatemalas historia. Från den lilla urfolksbyn Choatalum i kommunen San Martín Jilotepeque blev han vittne till hur alla egendomslösa män tvingades arbeta gratis för staten eller lokala jordägare upp till 150 dagar per år, ända tills detta slaveri avskaffades genom revolutionen 1944. Han upplevde hur hoppet spred sig bland den fattiga landsbygdsbefolkningen när president Árbenz inledde jordreformen 1952, därefter frustrationen över att förändringen gick så långsamt, och sedan skräcken och sorgen när statskuppen 1954 satte stopp för alla reformer. Som tjugoåring tvingades han tjänstgöra ett år som”hjälpreda” åt kommunen, ett hårt arbete som utfördes utan lön och innebär att han skulle följa kommuntjänstemännens minsta vink. Etnicitet och klass har länge varit sammanvävda i Guatemala och det behövde aldrig sägas rakt ut att Hilarión, liksom alla andra människor som tillhörde urfolket mayas i Guatemala, inte hade samma rättigheter som de spansktalande utan helst bara skulle hålla tyst och stå till maktens förfogande.
År 1979, när Hilarión arbetade som lantarbetare på kringliggande storgods och migrantarbetare på de heta sockerplantagerna vid stillahavskusten, gick armén in i byn och dödade alla medlemmarna i vattenkommittén som straff för att de uppvaktat myndigheterna med förslag om att installera vattenledningar. Staten oroades över att folket började förstå att de hade rättigheter. I rapporten Memory Of Silence från 1999, som finansierades av FN för att dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter i Guatemala under åren 1960 till 1996, står det:
”År 1982 regerade terrorn i San Martín Jilotepeque. Upprepade övergrepp mot mänskliga rättigheter registrerades, inklusive massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr, och brännande av människokroppar, hus, djur, skördar, röveri, och andra övergrepp som utfördes av armén.”
Majoriteten av invånarna i Choatalum flydde till bergen för att undgå våldet, men inte ens det hjälpte. Armén fortsatte förfölja civilbefolkningen och i massakern vid floden Pixcayá den 18 mars 1982 dödade Guatemalas armé minst 300 människor, majoriteten internflyktingar från Choatalum. ”Floden färgades röd av de dödas blod”, står det i FN-rapporten.
Hilarión och de andra somöverlevde terrorn tvingades snart ge upp och återvända till Choatalum för att leva under arméns kontroll. Den lokala makten utgick nu från Felipe Cusanero, en granne från byn som utsågs till arméns lokala kontaktperson och därmed fick makt att bestämma över liv och död. Först efter att armén lämnat Choatalum i december 1996 började skräcken släppa sitt tag och folk vågade leta efter sina döda släktingar och vänner. Flera utgrävningar har genomförts i Choatalum, och så sent som i december 2018 fick en familj information om att rättsantropologer hittat resterna av en anhörig i marken under skolan, där arméförläggningen tidigare låg.
I augusti 2009, efter år av förberedelser, lyckades grannarna i Choatalum med hjälp av människorättsorganisationer och stöd från Diakonia vinna ett åtal mot arméns tidigare kontaktperson Felipe Cusanero. Hilarión López Osorio, som då var i sjuttioårsåldern och en av få äldre män som hade överlevt terrorn i Choatalum, spelade en central roll som talesperson för målsägarna i rättegången. Den åtalade dömdes till 150 års fängelse för sex påtvingade försvinnanden i den första domen för påtvingade försvinnanden som utfärdats av en guatemalansk domstol. Även om grannarna i Choatalum vet att det totala antalet offer var mycket högre så var det helt banbrytande att en domstol överhuvudtaget vågade ta upp ett fall mot en person med så starka band till armén, och domen öppnade för flera liknande rättsfall. I en kort dokumentärfilm om Choatalum som Diakonia lanserade 2018 berättar Hilarión om varför det var så viktigt för honom att fallet togs upp i rättegång.
Hilarión blev åttio år och fortsatte jobba på sitt majsfält till sista dagen av sitt liv. Hilarións ledarskap vilade på en urgammal övertygelse som gått i arv från generation till generation i Centralamerikas urfolksbyar, och som handlar om att det gemensamma bästa ska stå i främsta rummet, och att en ledare ska tjäna kollektivet och inte roffa åt sig.
Det finns uttryck som jag har lärt mig i Guatemala och som inte förekommer i Sverige. När någon avlidit så säger folk i Guatemala ibland att personen har multiplicerat sig, eller så talar de om den avlidna personen som ett frö som har blivit sått. Ofta sägs detta om stora personligheter, de som kunnat gå på universitet, synts i media, eller kanske nådde prestigefyllda positioner inom kyrkan eller staten. Hilarión var bonde, talade bruten spanska och fick aldrig möjlighet att utbilda sig, men till skillnad från de berömda och mäktiga männen så kunde han verkligen konsten att så en åker. En av grannarna berättade på begravningen att Hilarión sagt att han inte ville begravas på det vanligaste sättet i Guatemala idag, i ett fack på en cementhylla, utan att han ville vila i jorden. Hilarión ville bli sådd, likt ett frö som återvänder till Moder Jord, och så blev det också.
*Trädet matilisguate finns bara i Amerika men tillhör ett släkte som heter tabebuja på svenska
