Jag går runt och lyssnar här i Bonn, pratar med delegater från olika länder. Det framgår tydligt att EU är rädda för att framstå som svaga i klimatförhandlingarna. Och det märkliga är att man därför beslutat sig för att sitta still och inte göra något…

I det låsta läge som förhandlingarna i Bonn just nu befinner sig i, finns chansen för EU att kliva fram och visa styrka och ledarskap genom att gå vidare inom en andra åtagandeperiod Kyotoprotokollet oavsett vilka länder som hoppar av. Så kan man demonstrera sitt starka engagemang för att göra något åt de hotande klimatförändringarna och ta sitt ansvar gentemot de fattiga länderna. Kvar i skamvrån kan man lämna USA, Japan, Kanada och de övriga länder som sviker i dessa förhandlingar och som på så vis skulle stå under ökat tryck från omvärlden.

Genom att gå före och visa vägen kan EU injicera nytt hopp och inspiration till dessa förhandlingar, där bitterheten från u-länderna blir allt mer högljudd och alla diskussioner om finansiering till fattiga länders klimatarbete gått i stå i väntan på hur man ska lösa låsningen i Kyotoprotokollet. Men icke, EU:s attityd är att om inte de andra gör något så gör vi inte heller något. Alltmedan temperaturen, bokstavligen, stiger mot 5 grader…

Ankin Ljungman, Policyrådgivare, Diakonia – på plats i Bonn på klimatmötet

>> Tidigare blogginlägg från Bonn

Klimatförhandlingarna pågår för fullt i Bonn….eller…?
Efter en veckas förhandlingar har väldigt lite hänt, det mesta av tiden har upptagits av diskussioner kring dagordningen och processen, och väldigt lite tid har ägnats åt substansfrågor. Inställningen verkar vara att alla andra ska ge innan vi själva tar ett steg.

Med tanke på hur det går här i Bonn så ser läget alltså inte alltför ljust ut för mänsklighetens överlevnad. Samtidigt som världens beslutsfattare sitter och diskuterar  formalia så ökar nämligen jordens medeltemperatur. Den internationella energimyndigheten (International Energy Agency, IEA) har nyligen meddelat att klimatutvecklingen går åt fel håll. Om politikerna inte fattar djärva och avgörande beslut mycket snart så kommer det att bli närmast omöjligt att nå det mål om 2 grader som man enades om i Cancun.

Det får mig att  tänka på Diakonias samarbetsorganisationer som jag träffade i Bangladesh, och som kämpar för att anpassa sig till de allt extremare översvämningarna som drabbar människorna där. Är det till dessa ovilliga förhandlare i Bonn de ska förlita sig för sin egen och jordens överlevnad?

Enligt en studie som det svenska forskningsinstitutet SEI tagit fram för Oxfam så verkar det vara u-ländernas ledare som hittills visat den starkaste politiska viljan att göra något. Enligt SEI är det u-länderna som åtagit sig de största utsläppsminskningarna jämfört med de rikaste länderna, som egentligen är de som har det historiska ansvaret för den situation vi står inför idag.

För var dag här i Bonn ökar känslan av att vi omgående måste kräva mer politisk vilja och kraft från våra beslutsfattare. Att döma av de diskussioner som pågår här finns inte mycket hopp  om att stoppa klimatförändringarna, så antingen ställer vi krav på våra beslutsfattare att visa mer politisk vilja att göra något åt situationen, eller så får vi snabbt komma upp med en plan B (eller rent av en planet B…..).

Ankin Ljungman i Bonn