About Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa

Småskaliga gruvarbetare (artisans) säljer sina produkter längs vägarna i Kiwuprovisen i östra Kongo-Kinshasa.

När jag reser på de leriga vägarna i östra Kongo kan jag inte undgå att se dem: Männen, barnen, kvinnorna som bär på tunga säckar. Säckarnas tyngd och spåren av sand och jod som ibland sipprar ut ur något litet hål avslöjar att bördan inte är jordbruksprodukter som skördats. Nej, det handlar om skörden av Kongo-Kinshasas oerhörda rikedomar i form av metaller och mineraler.

Där vägarna korsas på landsbygden kan man ofta se människor sitta med sina grushögar utspridda på presenningar i väntan på köpare. Och självklart är det inte vanliga grushögar vi talar om, utan sand och jord med höga halter av det som med ett alltmera populärt begrepp kallas 3T + G, som tillsammans med olja och diamanter representerar några av världens mest blodbesudlade råvaror.

3T + G står för tenn, tungsten, tantalit och guld. Tungsten heter wolfram på svenska, och även om inte så många känner till mineralen Tantalit så brukar många som intresserat sig för situationen i Afrika känna igen den förädlade produkten där Tantalit används nämligen Coltan som är ett av de mest omtalade konfliktmineralerna. Där har vi alltså 3T i svensk översättning! Coltan används precis som tenn och wolfram inom teknikindustrin.

Märkligt nog så är det så att ju mindre våra elektroniska prylar blir, desto mer behövs av de värdefulla mineralerna. Detta borde vara bra för befolkningen i exempelvis Kongo. Men istället har rikedomarna lämnat landet och Kongos civila har fått ta konsekvenserna av det dödligaste krigets i modern tid vid sidan av de två världskrigen under 1900-talet.

Produkterna skulle kunna bidra till välstånd för Kongos befolkning om de utvanns av seriösa företag som tog hänsyn till miljön, arbetade med mineraler som skulle kunna utvinnas av ansvarsfulla gruvbolag. Men som det ser ut nu utvinns mineralerna i många fall av företag som samverkar med krigsherrar eller korrumperade tjänstemän, och som dessutom gör det svårt för ansvarsfulla aktörer att etablera sig.

Storföretagen är den ena sidan av konfliktmineralernas väg till våra butiker och våra hem. Men det finns ytterligare en väg, nämligen via lokala småskaliga gruvarbetare. Så låt oss återvända till familjen som bär sina säckar till försäljning i Kiwuregionen i östra Kongo. De är så kallade artisan miners; småskaliga gruvarbetare.

Dessa mineralers resa har börjat i avlägsna dagbrott där livslängden för arbetarna är mycket kort, där sjukdomar olyckor och våld berövar människor livet och hälsan. Det är också här som milisgrupper strider om kontrollen över gruvorna och tillsammans med korrumperade poliser och det är i dessa trakter som Kongos egen armé plundrar de fattiga arbetarna på större delen av deras inkomster. Här är Diakonia och våra samarbetsorganisationer mycket aktiva och arbetar med olika metoder för att skydda arbetarna från miliserna samt för att hjälpa dem att få behålla sin lön. Vi utbildar i miljövänligare metoder och är jobbar tillsammans med dem för att förbättra deras arbetsmiljö.

Men, lösningen för att permanent bryta länken mellan mineralerna och konflikterna finns i Centralafrika. Om vi långsiktigt ska förbättra situationen så är en lika viktig del att vi som slutkunder för konfliktmineralerna tar vårt ansvar och vägrar köpa produkter som stulits, plundrats och fungerat som bränsle för våldet i regionen.

Just därför blev både vi på Diakonia och våra samarbetsorganisationer så oerhört besvikna när EU-kommissionen i början av mars 2014 lanserade ett förslag som inte adresserar många av de viktigaste frågorna för att bryta kopplingen mellan mineralerna och konflikterna. Läs gärna mer om detta.

Nyligen hade jag förmånen att få sitta ihop med olika experter i konfliktmineralfrågan och diskutera hur vi ska hjälpas åt att ändra EU-kommissionens förslag innan det slutgiltigt ska beslutas av EU-parlamentet. Våra två viktigaste förslag är att regleringen av konfliktmineraler dels ska omfatta produkter, och inte som idag bara rena mineraler. Det är nämligen som så att 85 procent av konfliktmineralerna når EU som komponenter i exempelvis elektronikprodukter, det är bara en bråkdel som importeras som rena mineraler.

Dels kan vi inte acceptera att en reglering av konfliktmineraler som i förslaget skulle kunna vara ett frivilligt åtagande. Frågan handlar till syvende och sist om respekten för de mänskliga rättigheterna och där har tunga juridiska experter  påpekat stater har en skyldighet att respektera mänskliga rättigheter. Alltså kan regler som bidrar till respekten för mänskliga rättigheter vara något som kan väljas bort.

Det må vara så att det finns de som anser att en reglering av konfliktmineraler blir dyrt. Men låt oss vända på frågan, en oreglerad handel med konfliktmineraler kostar och kommer fortsätta kosta människoliv.

Jag vill understryka att det finns många seriösa företag som inte vill handla med konfliktmineraler och som investerat och byggt stor kompetens för att respektera mänskliga rättigheter. De företagen ser snarast att ett frivilligt regelverk bara gynnar oseriösa företag, och ser gärna bindande regler för alla.

Men, handen på hjärtat: Frågan om reglering av konfliktmineraler ska inte handla om några procent av priserna för produkter hit eller dit. Till syvende och sist handlar frågan om konfliktmineraler om människoliv, något som är mera värt än varje extrapris på mobiltelefoner eller läsplattor.

PS: Jag skulle tro att ”G” som i Guld i ”3T + G” inte behöver nån närmare presentation? Men läs gärna hur guldet påverkar Kongo-Kinshasa i denna rapport från Diakonia och Swedwatch.