
Arbetet med att utvinna Casserit som blir till tenn för våra elektronikprodukter är riskfyllt och slitsamt, många är utslitna redan i 30-års åldern. Foto: Jeppe Schilder
Det är svårt att tänka sig, men varje person som har en smartphone går runt med mer datorkapacitet i sin ficka än vad som behövdes för att skicka den första bemannade expeditionen till månen 1969. Ännu märkligare är att denna enorma datorkapacitet aldrig varit så billig som nu, och dessutom hittas på de mest oväntade ställen. Nu har vi inte bara råd att ge våra telefoner datorkapacitet utan det gäller även våra bilar, TV, spisen… till och med ditt kylskåp är smartare än någonsin och till ett otroligt lågt pris. Men, det finns en baksida. I affärslivet skämtar man ofta om att ”det finns inga gratisluncher”. Det betyder att det alltid finns någon som betalar, och det stämmer också på våra billiga elektronikprodukter.
För att hitta några av de som betalar vår billiga elektronik fick vi söka oss långt bort från Sverige. Efter många timmars bilresa på leriga och svårframkomliga vägar tog vi våra ryggsäckar och fortsatte till fots på smala stigar i bergen i södra Kivuregionen i Kongo-Kinshasa. På några ställen hade minsta felsteg slutat på botten av en ravin långt under oss. Detta är stigar som dagligen används av lokala gruvarbetare och kvinnorna i området. Skillnaden är bara att där vi stod och hjälpte varandra med utsträckta händer, eller langade varandras väskor över svåra passager så går de kongolesiska kvinnorna ensamma bärande tunga säckar med mineralsand.

Diakonias Joakim Wohlfeil intervjuar gruvarbetare (Artisan Miners) i Sydkivu, Kongo-Kinshasa. Foto: Jeppe Schilder
Detta är ett landskap av kontraster, vart man än tittar ser man de mjuka gröna kullarna genomskurna av de glittrande vattendrag som är så karakteristiska för stora delar av Centralafrika. De svindlade vackra vyerna gör det nästan omöjligt att föreställa sig de grymheter som utspelats här och det är svårt att begripa att en av de avgörande orsakerna till konflikterna som kostat miljoner människor livet ligger gömda strax under den bördiga mjuka jorden under våra fötter.
Till slut når vi upp till en avsats på bergssidan. Tydliga slag från metall mot sten ekar ut genom ett hål i bergets sida och långt nere under jorden står gruvarbetaren Baraka Sastifa och hackar loss malm som arbetslaget bär ner en bit i dalen där det finns vatten för att anrika malmen, och där man kan arbeta utan risk att falla. Många håligheter leder ner i underjorden. För mig som tidigare har besökt industriella gruvor är arbetsmiljön fasansfull. Gruvarbetarna kryper i de smala gångarna, i de vertikala schakten klättrar de utan hjälpmedel upp eller ner på fuktiga och hala stenar. Över några enkla träpinnar vilar många ton sten.
Med fötterna hängade över branten sätter vi oss ner och pratar med några av gruvarbetarna. De sitter avslappnat medan vi svenskar håller oss krampaktigt fast och försöker att inte tänka på hur lätt det vore att börja glida på de lösa stenarna.

Arbetarna saknar moderna hjälpmedel och säkerhetsutrustning, enkla pinnar bär upp många ton av sten och jord direkt över arbetsplatserna. Foto: Joakim Wohlfeil, Diakonia
Männen runt omkring oss är traditionella gruvarbetare, och några av de som betalar det höga, ibland det allra högsta priset, för våra billiga elektronikprodukter. Det de utvinner blir tenn som håller ihop komponenterna i din mobiltelefon och ditt kylskåp. Tenn är en av de klassiska fyra konfliktmineralerna, tenn, wolfram, coltan och guld som alla finns i östra Kongo-Kinshasa. Flera av dem bär spår av olyckor, läkta sår eller något finger som saknas. Det är nu vi återkommer till frågan om de det höga eller låga priset.
Traditionell gruvdrift ger gruvarbetarna möjlighet att försörja sig och sina familjer, men det saknas trygghet för arbetarna. Skador, sjukdomar och dödsfall är vanliga, liksom utpressning och våld från militär, milisgrupper, korrumperade tjänstemän och poliser. Den vanligaste drömmen när man talar med männen i gruvorna är ett riktigt arbete inom gruvindustrin, med säkerhet, regelbunden lön, trygghet från våld. Men för att det skall bli verklighet måste den illegala handeln stoppas.

Estash är 30 år. Hans 3 barn utgör hans pensionsförsäkring när han inte kan arbeta vidare i gruvorna. Foto: Maria bard, PMU
Estash är 30 år, det betyder att han redan är en gammal man i gruvorna i östra Kongo. Efter cirka tio år brukar kroppen vara slut, om man inte råkat ut för svårare olyckor innan dess. Vi frågar hur han ska försörja sig när han inte kan fortsätta i gruvan.
– Jag har mina 3 barn, säger han som svar på vår fråga om pension.
Problemen med konfliktmineraler har inga enkla lösningar. Det handlar om att ge de traditionella gruvarbetarna möjlighet att försörja sig via legal utvinning och legal handel, länkarna mellan naturresurser och konflikter måste brytas. Det kräver att våra politiker vågar fatta beslut som hindrar den illegala plundringen och smugglingen av mineraler, och stärker legal utvinning och handel. Men det kräver också att vi som konsumenter börjar ställa frågor och kräva att våra produkter skall innehålla lagliga mineraler.
För just här, på en bergsavsats i södra Kivu i Centralafrika blir det höga priset för vår billiga elektronik tydligt. Det priset syns på kropparna, i ögonen, i ansiktena hos arbetarna och det hörs i berättelserna från gruvan.
Joakim Wohlfeil, Bukavu
Läs mer om Diakonias arbete med konfliktmineraler.