Jag är i Zimbabwe, på landsbygden, långt från Harares skyskrapor, rinnande vatten och wi-fi. En lysrörslampa blinkar och jag ligger på min inplastade säng och tittar på takfläkten som svischar rytmiskt i värmen. Jag tänker på superhjältar. Jag tänker på kvinnor. På kvinnor som håller ihop familjer, som engagerar sig för andra.
Jag tänker på Prisca, före
ståndaren på det skyddade boendet i Harare som välkomnar kvinnor och barn som överlevt sexuellt våld av olika slag. Som lyssnar, tröstar och hjälper vidare. Berättelserna är oändligt många. Prisca sätter ingen gräns för hur många som får bo på kvinnohuset, men har svårt att räcka till. Hon arbetar dygnet runt och bor med sin egen familj på kvinnohuset för att alltid finnas till hands. Prisca blir din mamma eller syster, din psykolog, din försörjare, din lärare och din advokat. Hon är så älskad.
Jag tänker på Precious, en 15-årig tjej som våldtogs av sin farbror och blev gravid. Men som lyckades få domstolsbeslut på att få avsluta graviditeten och undgick att bli ännu en av Zimbabwes många alldeles för unga mammor. Precious högsta dröm är att få gå klart skolan och bli läkare, men ingen kan betala skolavgifterna, eftersom den enda i familjen som har pengar nog för det är farbrodern som våldtog henne. Så mycket potential, så många drömmar, och stor tragik om dessa drömmar krossas. Precious har inte gett upp hoppet.
Jag tänker på Tendai, projektledaren för organisationen Musasa i södra Zimbabwe. Hon utbildar och ordnar dialogmöten med maktens män. Hon samlar byledare, religiösa ledare, politiker och personal från sjukvård och socialtjänst. Tendai har ett mål – att stoppa våld mot kvinnor och barn. Hon talar så att hela huset skakar, hon skämtar och skrattar. Men hon spänner också ögonen i männen med makt och ifrågasätter deras lösningar – var är kvinnorna i allt det här? Vem lyssnar på kvinnornas röster? Kvinnorna vars kroppar och själar kränkts – var är deras upprättelse!? Vilken kraft hon besitter.
Jag tänker på Tsitsi. Ung och stark, överlevare och boxare. Tsitsi tvingades bo hos en äldre släkting för att sköta hans hushåll. Efter flera våldtäktsförsök och misshandel rymde hon hem till sina föräldrar. Där blev hon slagen av sin egen far. Men Tsitsi reste sig igen, tack vare stöd från Musasa. Hon lärde sig boxas för att ingen skulle kunna komma åt henne. Nu boxar hon hem guldmedalj efter guldmedalj och drömmer om att bli tränare och hjälpa andra unga tjejer till ett starkare liv. Jag är imponerad över Tsitsis mentala styrka (och hennes armmuskler!).
Jag tänker på mig själv och på oss kvinnor i Sverige. Hur män även i Sverige verkar tagna på sängen av insikterna från #MeToo om att sexuella övergrepp sker var som helst och drabbar vem som helst. Hur kvinnor även här misstros och förlöjligas. Hur vård för alla oss kvinnor som bokstavligt talat gått sönder av att bära och föda barn även här är nedprioriterat och ifrågasatt. Hur kvinnor även i Sverige tjänar mindre när de gör samma jobb som män.
Har vi inte kommit längre?!
70-talets kvinnokamp sjöng om att vi tjejer måste höja våra röster för att höras. Och ja, det måste vi, men det gör vi och det har vi faktiskt gjort väldigt länge nu. Ändå finns det oändligt mycket kvar att göra. Nu är det verkligen hög tid för männen med makt börja lyssna lite bättre.
Jag tänker höja och höja och höja min superhjälperöst!
Vad har du för superkraft? Att lyssna?
Julia Gerestrand, kommunikatör Diakonia
