Här brukar vi stanna och sjunga säger Omar, medan kameraögat från den israeliska polisen vakar över oss i ingången till checkpointen (säkerhetskontrollen).
Jag befinner mig i Jerusalem tillsammans med unga och äldre människor engagerade i Diakonia. Vi har mött Omar Hariri från Sabeel, en av Diakonias samarbetsorganisationer. Sabeel är en ekumenisk organisation som bland annat vill stärka kristna som lever under ockupation. Mitt i människors utsatthet har medlemmarna utvecklat metoder att protestera mot orättvisorna. Berättelserna om hur motståndet utformas har gett upphov till många skratt.
– Vi måste ha roligt under protestarbetet, säger Omar, och berättar om hur allt startar med ett bibelstudium där bibelorden får liv i ljuset av vardagens realitet.
Ungdomarna i Sabeel arbetar bland annat i flyktinglägret Shuafat i Jersalem. Där bor uppskattningsvis 100 000 människor i en miljö som Jerusalems stad har tagit avstånd från. Invånarna betalar skatt men infrastrukturen fungerar inte. Renhållningen är nästan obefintlig. FN-skolornas fönster är sönderskjutna av prickskyttar, som straff för stenkastande pojkar.
Vi går en vandring genom området tillsammans med Omar, till en början ganska illa till mods. Vi är ju bara betraktare. Stämningen vänder när Omar engagerar ett par pojkar som följt efter oss och härmat vårt beteende, som våra guider. De visar oss sitt sammanhang och vi är plötsligt deras gäster!
Hela lägret är inringat av muren och när vi går ut tillbaka genom checkpointen till ”Jerusalem” föreslår Omar att vi ska bilda en ring och inför säkerhetskontrollen sjunga ”We shall live in peace..” Under sången fylls vi av många känslor: Förtvivlan, hopp, tacksamhet…. Tårarna berättar om vår upplevelse och vi hoppas att de som försöker förändra ska uppleva att vår Gud är på deras sida.
Jag tillbringade två veckor i Israel och Palestina under december, dels tillsammans med förändringsinformatörer men också en vecka med Diakonias styrelse. När vi från styrelsen reste hem var vi “drabbade” av våra upplevelser. I vår grupp finns flera med lång erfarenhet av vistelse i området och trots detta såg vi ockupationens förödande mönster tydligare än vi gjort tidigare. För mig själv blir det då ännu viktigare att lyfta fram dem som fortfarande försöker göra konstruktivt motstånd.
Texten skriven av Marianne Claesson, ledamot i Diakonias styrelse.