När en av de största humanitära katastroferna slår till

2019-03-28 av Victoria Gillberg, kommunikatör

Till en början var informationen begränsad och ingen förstod hur illa det var. Nu vet vi att den 15 mars inträffade en av de största humanitära katastroferna någonsin på det södra halvklotet.

När cyklonen Idai, med en vindhastighet på 195 kilometer i timmen, drabbade Moçambique, Zimbabwe och Malawi var omvärldens reaktioner ganska begränsade eftersom det inte kablades ut några nyheter om större förödelser i cyklonens spår. Men efter några dagar blev det tydligt varför. Ingen information hade kunnat komma ut från de värst drabbade delarna av Moçambique för att vattenmängderna och vinden helt hade avskärmat över 400 000 hektar mark och satt all väg- och digital kommunikation ur spel.

Idag är det istället klart att bara i Moçambique har ofattbara 468 personer omkommit, 50 000 hem helt förstörts och över 500 000 människor skadats. Jag kan inte räkna de antal gånger som jag har fått torka mina tårar när jag har hört och sett hur många som drabbats och hur illa. Men allra värst tror jag att den här bilden slog mig, med hur cyklonen fullständigt har förändrat hur Mozambique ser ut på en satellitkarta. Det visar verkligen hur livet och miljön runt människor kan förändras till oigenkännlighet på bara några dagar.

Diakonias samarbetsorganisationer i landet har drabbats hårt av katastrofen. Flera samarbetsorganisationers kontor har delvis eller helt förstörts, men framförallt har de människor som ingår i våra olika projekt tvingats fly från sina hem och se de platser som många har bott hela sitt liv vid förstöras helt till följd av vinden och vattnet.

Det är vid sådana här tillfällen som det är tydligt hur viktigt det är att samarbeta med andra organisationer för att effektivt rädda liv och lindra nöd. Diakonias medlemskap i ACT Alliance låter oss vara en del av ett regionalt projekt för de tre länder som har drabbats. Där de olika organisationerna i projektet kan bidra med sina specifika styrkor.

För vår del fokuserar Diakonia nu på att samordna våra samarbetsorganisationer för att se hur förödelsen ser ut där de verkar, och hur vi ska arbeta för att vi ska kunna ge det bästa stödet som går att få både under katastrofen men framförallt efter att den största krissituationen har lagt sig. Det finns en stor risk att vårt och våra samarbetsorganisationers arbete under en lång tid framöver kommer att påverkas starkt av katastrofens följder, vilket vår landchef William Mulhovo lyfte särskilt till mig tidigare i veckan.

Ett stort tack till alla som har bidragit till insamlingen för de som drabbats av cyklonen Idai!

Text av Julle Bergenholtz, rådgivare för humanitärt stöd.

Här kan du bidra till vårt katastrofarbete i Moçambique.

Ett omtumlande besök i Jerusalem

2017-01-31 av Victoria Gillberg, kommunikatör

Här brukar vi stanna och sjunga säger Omar, medan kameraögat från den israeliska polisen vakar över oss i ingången till checkpointen (säkerhetskontrollen).

Jag befinner mig i Jerusalem tillsammans med unga och äldre människor engagerade i Diakonia. Vi har mött Omar Hariri från Sabeel, en av Diakonias samarbetsorganisationer. Sabeel är en ekumenisk organisation som bland annat vill stärka kristna som lever under ockupation. Mitt i människors utsatthet har medlemmarna utvecklat metoder att protestera mot orättvisorna. Berättelserna om hur motståndet utformas har gett upphov till många skratt.
– Vi måste ha roligt under protestarbetet, säger Omar, och berättar om hur allt startar med ett bibelstudium där bibelorden får liv i ljuset av vardagens realitet.

Ungdomarna i Sabeel arbetar bland annat i flyktinglägret Shuafat i Jersalem. Där bor uppskattningsvis 100 000 människor i en miljö som Jerusalems stad har tagit avstånd från. Invånarna betalar skatt men infrastrukturen fungerar inte. Renhållningen är nästan obefintlig. FN-skolornas fönster är sönderskjutna av prickskyttar, som straff för stenkastande pojkar.

Vi går en vandring genom området tillsammans med Omar, till en början ganska illa till mods. Vi är ju bara betraktare. Stämningen vänder när Omar engagerar ett par pojkar som följt efter oss och härmat vårt beteende, som våra guider. De visar oss sitt sammanhang och vi är plötsligt deras gäster!

Hela lägret är inringat av muren och när vi går ut tillbaka genom checkpointen till ”Jerusalem” föreslår Omar att vi ska bilda en ring och inför säkerhetskontrollen sjunga ”We shall live in peace..” Under sången fylls vi av många känslor: Förtvivlan, hopp, tacksamhet…. Tårarna berättar om vår upplevelse och vi hoppas att de som försöker förändra ska uppleva att vår Gud är på deras sida.

Jag tillbringade två veckor i Israel och Palestina under december, dels tillsammans med förändringsinformatörer men också en vecka med Diakonias styrelse. När vi från styrelsen reste hem var vi “drabbade” av våra upplevelser. I vår grupp finns flera med lång erfarenhet av vistelse i området och trots detta såg vi ockupationens förödande mönster tydligare än vi gjort tidigare. För mig själv blir det då ännu viktigare att lyfta fram dem som fortfarande försöker göra konstruktivt motstånd.

Texten skriven av Marianne Claesson, ledamot i Diakonias styrelse.

Det mest gillade, mest delade, mest sedda och mest lästa från Diakonia 2016

2016-12-30 av Victoria Gillberg, kommunikatör

2016 är på väg att ta slut. Det har varit ett tufft år. I många länder ser vi eskalerande konflikter, minskat utrymme för yttrandefrihet och möjlighet att aktivt delta i samhället, terrordåd och naturkatastrofer. Men det har också varit ett år med fredsavtal, med nya lagar som säkerställer allas rätt att älska den de vill, med solidaritet och med kamp för rättvisa. På Diakonia möter vi det tuffa i alla de länder där vi arbetar men vi ser också att det går att göra förändring. Vi ser den varje dag.

Vi har under året delat berättelser om vårt arbete, om de människor vi möter och de förändringar vi ser med er i olika digitala kanaler. Och här har jag sammanställt en lista med de som blivit mest gillat, mest delat, mest sett och mest läst från oss på Diakonia under året som gått. Genom att gilla, dela, kommenterar och följa är ni en del av arbetet för att förändra världen. Tack för att ni engagerar er! Nu laddar vi för 2017 och i våra digitala kanaler kan du följa vårt arbete, resultat och den kamp som sker varje dag!

Vill du stötta kampen gå till www.diakonia.se/stod och ge ett bidrag.

Mest gillat på Facebook

På Facebook har vi under 2016 delat över 180 inlägg om allt möjligt som berör vårt arbete i världen. Men den här posten om arbetet som New Life Center gör i Thailand gav flest likes, med över 5000 personer som gett tummen upp.

Störst räckvidd på Facebook

Ju fler som nås av våra berättelser desto fler hoppas vi engagerar sig för en bättre värld. Den 17 oktober var det internationella dagen för utrotning av fattigdom och vi delade filmen om byn Kwa-Vonza som med hjälp av ny jordbruksteknik inte längre är beroende av nödhjälp. (Se filmen här.) Inlägget nådde över 220 000 människor på Facebook!

Mest delat på Facebook

Det är fler än vi som tycker att bankerna behöver skärpa sig! Vår granskning av svenska bankers investeringar i vapenexport delades 474 gånger. Så viktigt!

Mest gillat på Instagram

1. Bilden från när kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke kom förbi vår monter på Mänskliga rättighetsdagarna i Malmö för att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.

2. På andra plats kommer det här fotot från när Tensta Gospel Choir deltog på firandet av Diakonia 50 år, femtio år av kamp för mänskliga rättigheter. Fler bilder kan du ser här.

3. På tredje plats den fruktansvärda bilden från Aleppo som vi delade för att uppmärksamma fredsmanifestationen i Stockholm för solidaritet med civilbefolkningen i Syrien.

Mest delat på Twitter

1. Just nu kraftsamlar flera organisationer i Sverige inför regeringens kommande förslag om nya regler för vapenexport. Vi som arbetar med mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling och jämställdhet står enade i gemensamma krav på att mänskliga rättigheter aldrig får kompromissas bort. Är svenska politiker redo att välja rätt sida? Läs mer här.

2. Även på andra plats hittar vi vapenexporten. Här kan du läsa debattartikeln som tweeten bygger på.

3. Under Almedalen var Diakonia på plats och pratade bland annat om biståndets effektivitet. Träffas vi under Almedalsveckan 2017? Vi kommer vara på plats.

Mest läst på diakonia.se

1. ”Han har varit nära döden och han har dödat själv. Nio år gammal började Hency Castillo ta droger – för att hans pappa gjorde det, och för att fly misshandeln i hemmet. I dag är han 18 år och drogfri – mycket tack vare Diakonias samarbetsorganisation CEPREV i Nicaragua.” Läs årets mest lästa reportage från vår verksamhet.

2. På andra plats hamnar artikeln om Niventhini Uthayakumar.

3. Konflikten i Syrien och de människor som tvingats fly under extremt svåra förhållanden har varit i mångas tankar 2016. Här kan du läsa om Majida och hennes liv efter flykten från Syrien.

Och till sist: Mest lästa på diakoniablogg.se

1. Cesar Grajales, landchef för Diakonia i Colombia, blogginlägg om vad fredsavtalet i Colombia berörde många.

2. 2015 hölls allmänna val i Burma/Myanmar för första gången på tjugo år. Nu byggs landets demokrati upp från grunden. Diakonia arbetar med flera organisationer i landet med fokus på mänskliga rättigheter. I höstas träffade Minna Fredriksson från Diakonia några representanter.

3. Aron Lindbloms, som arbetar för Diakonia i Guatemala, skrev årets tredje mest lästa blogginlägg om den uppmärksammade rättegången för fallet Sepur Zarco.

Text: Victoria Gillberg, kommunikatör på Diakonia.

”Jag lärde mig vara aggressiv för att visa min manlighet”

2016-12-02 av Victoria Gillberg, kommunikatör

Som ett sätt att hävda sin manlighet hamnade Pablo, 20, i gängkriminalitet och missbruk i Nicaraguas huvudstad Managua. Vid tre tillfällen försökte killar från konkurrerande gäng döda honom, berättar Pablo för Diakonia.

”Redan som liten pojke lärde pappa mig att jag måste vara aggressiv för att visa att jag är en man. Han visade sin auktoritet med slag och skrik. Vi fick gå hungriga när han valde att spela på enarmade banditer istället för att köpa mat till oss barn. När vi var själva sa han till mig att ”du måste vara som jag, dansa, gå ut och ha förhållanden med flera olika kvinnor, dricka ’guaro’ [spritdryck, reds. anm.] och roa dig”.

Jag följde hans exempel, jag gillade att gå ut och dricka alkohol, ta kokain, röka marijuana och ha flera olika kvinnor. När min pappa spelade bort pengarna gick jag ut på gatan för att få tag på något att äta. Där träffade jag på killar som langade narkotika, använde droger och var med i gäng. De blev som en familj för mig, jag fick äta hos dem när det inte fanns något hemma, och jag tog droger för att känna mig som en i gruppen och visa att jag var man.

Jag började också begå brott med dem för att kunna handla mat, kläder, hjälpa våra mammor och köpa droger. En gång överföll jag och två av mina kompisar en kvinna på en busshållplats en lördagmorgon vid fyratiden. Vi var drogpåverkade och fulla. Vi slog henne inte, men vi tog hennes tre väskor med verktyg. Hon bönföll oss att inte ta hennes saker och efteråt kände jag mig skyldig, det kändes som om vi hade rånat min egen mamma.

Med min pappa som förebild och exempel gick det mycket dåligt för mig. Det var riktigt allvarligt och jag drog på mig sjukdomar som har märkt mig för livet. Jag kände mig död inombords och innan jag kom i kontakt med Centro de Prevención de la Violencia (CEPREV) [Centrum för våldsförebyggande, reds. anm.] trodde jag att droger var den enda utvägen. Vid tre tillfällen försökte killar från konkurrerande gäng döda mig, de sköt efter mig men jag lyckades komma undan. Sanningen är att mitt liv var helt förstört.

Det var under denhär perioden som jag kom i kontakt med psykologerna på CEPREV och började delta i deras workshops.Sedan engagerade jag mig i kampanjen ”Jag är ung och jag gillar inte vapen” och i den ungdomsrörelse för fred som de startade i våra kvarter. De hjälpte oss att få fred i området – tidigare var jag rädd för att bli dödad men nu är kvarteret lugnt eftersom alla ungdomar som inte åkt fast eller dött har tagit avstånd från våldet.

För egen del lärde jag mig att jag inte behöver gå omkring med pistol och ha flera kvinnor för att vara man, utan det handlar om att vara arbetsam, god och hederlig. När mina vänner driver med mig tar jag det lugnt och säger till dem ”det där är den manligheten jag hade förut och jag ändrade mig på grund av de fruktansvärda konsekvenser som det fick”. Jag lärde mig att om en man talar illa om en kvinna så talar han även illa om sin mamma, och att de förtjänar att få respekt och kärlek.

Nu arbetar jagmed underhåll av gaffeltruckar. Med min inkomst kan jag hjälpa min mamma och mina syskon. Jag tänker spara för att kunna fortsätta studera längre fram. Jag har en fästmö som jag trivs väldigt bra med. Vi har redan varit tillsammans i tre månader och det är en relation som skiljer sig från de jag brukade ha förut. Då såg jag på kvinnor som sexobjekt och nu kan jag säga att jag älskar henne och ser henne som någon jag skulle vilja vara tillsammans med för alltid.

Min pappa förändrades aldrig. Jag är den som har gjort skillnad där hemma, eftersom jag lyckades bli en riktig man. Förändringen har varit det svåraste i mitt liv, men samtidigt det viktigaste. I dag förstår jag att det var den väg jag skulle ha gått redan från början.”

Pablo

Fakta/Pablo

Pablo är 20, bor i Nicaraguas huvudstad Managua. Han är en före detta gängmedlem och har valt att vara anonym. Han arbetar numera med att underhålla gaffeltruckar

Fakta/Ceprev

Ceprev är en organisation som arbetar för att locka ungdomar från gatan och våldet. Bland organisationens samarbetspartners finns Christian Aid, Inter-American Development Bank och Diakonia, förutom ett antal lokala organisationer.

Texten var ursprungligen publicerad på Omvärlden.

”Ett stort grattis till en av de mer vitala 50-åringarna jag känner till”

2016-11-03 av Victoria Gillberg, kommunikatör

Pether Nordin, styrelseordförande för Diakonia.

Det var 1966 – under ett pågående Vietmankrig, året då Indira Gandhi blir premiärminister i Indien, strax innan Black Panther Party bildas. Det var den 5 maj, styrelsen i Sveriges Frikyrkoråd var samlad och beslutade ”att företa en snabbaktion bland de till rådet anslutna samfunden till förmån för de hungrande i Indien”. Jag undrar om man då ens i sin vildaste fantasi kunde ana att det beslut man då tog skulle komma att få så långtgående konsekvenser, konsekvenser som skulle komma att ligga så långt fram i tiden som 50 år och mer?

Om Diakonia initialt var en organisation med fokus på att kanalisera katastrofhjälp, så har den genom åren kommit att inse att ansatsen måste vara bredare än så. Det är Diakonias 50-åriga självupplevda erfarenhet som ligger till grund för att vi idag är en organisation som bedriver ett strukturpåverkande arbete där rättigheter och rättvisa för att alla – oavsett religiös tillhörighet, etnisk bakgrund, hudfärg, ålder, kön eller sexuell läggning – alla människor omfattas av Guds kärlek, alla utsatta människor står därför i fokus för Diakonias arbete.

Diakonias övertygelse är att det är klokt att arbeta tillsammans med lokala organisationer som finns på plats – det är de som känner till verkligheten just där – i Guatemala, i Burkina Faso, i Kambodja och i Libanon. Denna grundläggande princip har inte förändrats under våra 50 år. Vår erfarenhet är att det är människor som förändrar världen – det är människor som kan påverka strukturer. Därför vill vi arbeta tillsammans med dessa människor, dessa eldsjälar, tillsammans vill vi åstadkomma varaktiga förändringar, förändringar som säkerställer att fattigdom, förtryck och våld utrotas – till förmån för rättfärdighet innebärande rättvisa för alla, så att orden i den gamla söndagsskolsången om att ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord” blir verklighet. Det sägs inget om att svenska barn skulle vara mer älskade, att de skulle ha andra rättigheter än barn i Colombia, Palestina, Thailand eller Kongo. Nej, etnisk bakgrund, religion, hudfärg, ålder, kön eller sexuell läggning gör detsamma har han sagt – alla har sina okränkbara rättigheter. Alltid. Det är därför vi fortsätter att arbeta tillsammans med människor på plats. De vet bäst hur det lokala sammanhanget ser ut och bäst kan påverkas.

Vi är många som arbetar tillsammans och som delar denna vision – Diakonias huvudmän, medarbetare i organisationen, aktivister, styrelse, gåvogivare, partners, eldsjälar över hela världen – vi arbetar tillsammans – eftersom vi vet att det är människor drivna av god vilja som förändrar världen.

Och Diakonia har under dessa 50 år visat sig ha en välutvecklad förmåga att identifiera nya områden där brist på rättvisa och rättfärdighet rådet. Vi finner dem och vi utvecklar vår kunskap och kompetens inom dem för att blottlägga orättvisor för att på så sätt kunna väcka ett större engagemang och därigenom påverka dem. Och i denna vår strävan finns det inga initiala begränsningar, utan vi söker vidare och vidare och vidare och avser att hela tiden vara relevanta i detta sökande och i detta förändringsarbete. Denna vitalitet har varit, är och kommer att vara en av Diakonias kännetecken.

Vart detta sökande bär oss i morgon, vet vi inte. Men vi vet att vi tillsammans med andra människor kommer att fortsätta arbetet för en värld som genomsyras av demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, rättvisa, fred och hållbarhet. Det är detta vi är övertygade om är Guds önskan och Guds kallelse till oss idag och också under de kommande 50 åren.

Jag vill säga stort grattis till en av de mer vitala 50-åringarna jag känner till!

Text av Pether Nordin, styrelseordförande Diakonia till firandet av Diakonias 50års-jubileum.

Parisavtalet – är inte det färdigt nu!?

2016-05-18 av Victoria Gillberg, kommunikatör

I Roskilde blommar syrenerna. Jag åker tåget söderut för att delta i klimatförhandlingarna i Bonn. Under de 18 timmar som resan tar hinner jag både sova och jobba men framförallt hinner själen ta in avstånden och förbereda sig för det som komma skall. Kanske blir det också som en resa framåt i tiden, från våren in i sommaren.

Men klimatförhandlingarna tänker du kanske – blev inte de klara i Paris förra året? Parisavtalet, liksom! Är det inte färdigt nu? Det stämmer att avtalet är formulerat och accepterat av 195 länder som är parter till FNs Klimatkonvention, och sedan den 22 april i år har 177 av dessa skrivit under avtalet. Med sin underskrift lovar de att inte handla i strid med avtalets mål och syfte och att starta processen för att ratificera det. När avtalet har ratificerats av 55 länder, som tillsammans står för minst 55 procent av världens utsläpp, så kommer det att träda i kraft. Men för att samarbetet ska kunna fungera i praktiken återstår en massa arbete.

Avtalet sätter upp tre ambitiösa, långsiktiga mål, men säger egentligen väldigt lite om hur de ska uppnås. Enligt Parisavtalet ska den globala medeltemperaturökningen begränsas till 1,5-1,9 grader; anpassningsförmågan till klimatförändringar ska öka; och finansiella flöden ska skiftas så att de bidrar till en utveckling med låga växthusgasutsläpp. För att det ska vara möjligt kommer representanter från världens länder diskutera former och regler för samarbete inom ramen för Parisavtalet under de kommande åren.

En het fråga under det här året kommer att vara hur stödet till utvecklingsländer ska öka – dels vad gäller finansiering, men också stödet för att bygga upp kompetens och institutioner och annat som ska göra det möjligt för länderna att genomföra åtgärder på klimatområdet.

Mötet i Bonn är det första sedan länderna träffades i Paris. Det är svårt att förutsäga hur stämningen kommer att vara men det jag hoppas på är att Parisavtalet ska bidra till en känsla av samhörighet och en vilja till samarbete. Till skillnad från förra årets möten i Bonn, då det mer eller mindre kändes som att länderna låg i skyttegravar – så låsta var positionerna inför Parismötet – så förväntar jag mig nu att parterna är beredda att kavla upp ärmarna och få jobbet gjort. Visst är det troligt att gamla motsättningar kommer upp till ytan igen under de kommande åren, när man till exempel ska komma överens om regler för klimatfinansiering, men just den här gången håller jag tummarna för konstruktiva förslag, lyhördhet och nyfikenhet på varandras prioriteringar.

Text av Anna Axelsson, policyrådgivare klimat på tåget mot förhandlingarna i Bonn.