Ett händelserikt och inspirerande år

2017-12-22 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Tack för att du var med oss under året som gick! 2017 var ett spännande och mycket givande år. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer, och ditt stöd, har vi åstadkommit massor för världens mest utsatta. Här kommer några exempel på vad vi gjort under det gångna året. Samtidigt ser vi fram emot ett nytt år då vi tar ytterligare steg mot en hållbar och mer rättvis värld. Och vi hoppas att du vill vara med oss!

Concilia Mlalazi och Tamani Moyo har tagit plats i politiken, mycket tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation WILD.

Utmanade maktfullkomliga män

Zimbabwe: Att ta plats som kvinna i Zimbabwe är svårt i nästan vilket sammanhang som helst – i politiken är det ännu värre. Men Concilia Mlalazi och Tamani Moyo lyckades bli invalda i stadens högsta råd. En tuff position som kräver förmågan att utmana maktfullkomliga män.
– Sättet man klär sig på är viktigt till exempel, man måste klä sig som en ledare. Vi klär oss väldigt formellt. Vi lärde oss hur vi ska prata i rådet, hur man äter rätt. Vi har böcker om hur man ska uppföra sig som kvinnlig politiker, skrattar Tamani Moyo.
Läs om vad Concilia och Tamani åstadkommit mycket under sina år i rådet,

Mariam och Hanaa tycker att mötena med Abaad är viktiga.

Ökande risk för våld

Libanon: Dålig ekonomi och utsatthet ökar risken för tvångsäktenskap och våld i hemmet. I Libanon har problemen ökat, inte minst bland dem som har tvingats på flykt från Syrien. Många har det väldigt svårt ekonomiskt, de bär med sig trauman från kriget och bor ofta väldigt enkelt och trångt. Samtidigt förändras männens och kvinnornas roller. Många män kan inte axla rollen som familjeförsörjare, vilket leder till frustration. Allt det här är faktorer som ökar risken för våld i hemmet.
– Vi som lever med våld hemma, vi blir stärkta av att komma hit, säger Yasmine, som är 19 år och gift.
En gång i veckan träffas kvinnogruppen som hon är med i hos Diakonias samarbetsorganisation ABAAD. Varje träff har ett tema, det kan vara våld i hemmet, depression, hur man pratar med sina barn, hur man fattar övervägda beslut, hur man kommunicerar med sin man.
Här kan du läsa mer om hur ABAAD och Diakonia stärker och stöttar libanesiska och syriska kvinnor.

Sanjidas föräldrar ville inte att hon skulle fotboll. Men nu är de stolta över hennes framgångar och säger att hon är som en son och dotter på samma gång.

Försöker förändra traditionella mönster

Bangladesh:
– När jag började spela fotboll var min pappa helt emot det. Han ansåg att flickor inte borde spela fotboll. Men han ändrade sig när mitt lag vann en turnering.
16-åriga Sanjida Akter älskar att spela fotboll. Genom att göra det utmanar hon stereotypa normer i Bangladesh där fotboll länge ansetts vara ett spel enbart för pojkar. Men Diakonias samarbetsorganisation MKP arbetar hårt för att förändra mönstren i nordvästra Bangladesh där Sanjida bor.
– Nu börjar människor acceptera att vi spelar, säger Sanjida.
Läs mer här om Diakonias arbete för att flickor ska få spela fotboll och ta plats i det bangladeshiska samhället.

Sexuellt våld fungerar som vapen i konflikten i Colombia. Maria Eugenia kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt. Idag arbetar hon för att hjälpa andra som har utsatts. Foto: Felipe Abondano.

Rädslan har gett vika

Colombia: Kvinnors kroppar har fungerat som slagfält i kriget i Colombia. Sexuellt våld har varit ett strategiskt vapen för alla stridande grupper.
– Jag önskade bara att det skulle ta slut, att de skulle döda mig, säger Maria Eugenia som kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt i ett helt år. I många år höll hon tyst om övergreppen på grund av rädsla. Men nu har något viktigt hänt. Kvinnorna har börjat prata. När den stridbara människorättsförsvararen Angelica Bello berättade om de övergrepp hon blev utsatt för, då vågade fler kvinnor berätta sanningen.
– Jag mår mycket bättre nu när jag har börjat prata om det. Jag känner inte lika mycket skuld, och inte lika mycket ilska och hat, säger Maria Eugenia.
Läs mer om Maria Eugenia och om hur Diakonias samarbetsorganisation, Sisma Mujer, stöttar kvinnor som berättar, här.

Saw Neldar har engagerat sig för jämställdhet och försöker medvetandegöra människor.

”Alla har ett ansvar att stoppa våldet”

Myanmar/Burma: När Saw Neldar först hörde talas om utbildningen kring könsroller och könsbaserat våld, var han inte alls intresserad. Men en vän övertalade honom att gå. Nu arbetar han som volontär, försöker förändra mäns förhållningssätt till våld och kämpar för jämställdhet.
– Det är vanligt med könsbaserat våld, inklusive våldtäkter på barn, i Myanmar/Burma. Därför är det viktigt att höja medvetenheten om våldets konsekvenser och försöka minska förekomsten av våld, säger Saw Neldar.
– Nu förstår jag att könsbaserat våld har en enorm påverkan på kvinnors och barns liv och jag anser att vi alla har ett ansvar att stoppa våldet.
Här berättar Saw Neldar om hur hans engagemang mot könsbaserat våld har förändrat inte bara hans eget, utan även hans föräldrars liv.

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.

”Livet här är svårt”

Paraguay: Landet i hjärtat av Sydamerika som har nästan exakt samma jordyta som Sverige. Här är jordfördelningen och den ekonomiska ojämlikheten extrem. Knappt två procent av markägarna äger 80 procent av den brukbara marken. Guahory ligger precis intill en sjö. Det är otroligt vackert och stilla. Men lugnet och tystnaden står i skarp kontrast till det våld som invånarna vittnar om.
– Livet här är svårt. Vi kan aldrig vara lugna eller sänka garden för vi vet inte när de kommer att attackera igen. Vi lever i ständig rädsla. Det gör att vi inte kan erbjuda våra barn en trygg uppväxt, säger Elida Gimenez.
Hon bor i den del av Guahory som ockupanterna har lyckats ta tillbaka genom flera års kamp och motstånd och tack vare juridiskt stöd från bland annat FNC (Diakonias samarbetsorganisation).
– Nu har jag ett eget hus men vi vet inte hur länge det varar. Trycket från markägarna är hårt. De vill inte släppa jorden trots att vi har rätt till den. Det spelar ingen roll för dem om människor här dör. Det viktiga för dem är att vi inte har självbestämmande.
Läs om Elidas kamp för rätten till mark här.

Rahaf är en 24-årig palestinsk flykting från Syrien som bor med sin fyraårige son Naser i flyktinglägret Shatila i Beirut

”Jag kan inte sätta ord på smärtan jag känt”

Libanon: Rahaf var gravid med sitt första barn när hon 2012 tvingades fly Syrien, lämna sin man och det palestinska flyktingläger hon bodde i. Tiden efter har varit turbulent. Rahaf vet inte ens om hennes man lever och hon har brottats med byråkratin för att få hjälp till sin funktionsnedsatte son. Men nu ser mycket ut att lösa sig.
– Nasers sjukdom och det faktum att jag förlorade min man påverkade min psykiska hälsa något enormt. Jag var ensam och mitt hem i Syrien hade förstörts och bestulits. Jag kan inte sätta ord på sorgen och smärtan jag har känt, säger Rahaf.
Läs om om hur Rahaf återfick hoppet, tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation Najdeh.

Thevamalar Kumaraguru startade eget för att kunna försörja familjen.

Thevamalar utvecklade sitt företag

Sri Lanka: När Thevamalar Kumaragurus man övergav familjen tvingades hon tigga pengar och mat från släktingar. Thevamalars fot är missbildad och hon har haft svårt att försörja sina fyra barn. Men med stöd från Diakonia har hon nu startat eget och säljer torkad och rökt fisk.
– Jag kan inte gå som andra, ’normala’ människor, men jag kan tjäna mer pengar än ’normala’ kvinnor, säger Thevamalar nöjt.
Förändringen kom när hon började gå på möten i företagande, arrangerade av Diakonias samarbetsorganisation EHED. Thevamalar har lärt sig att tänka ett steg till; att fördela sina pengar till kapital och sparande och sedan återinvestera en del av pengarna. Med de nya kunskaperna i ryggen har hon fått självförtroende nog att utveckla sitt företag. Här kan du läsa mer om Thevamalar.

Genom LIFS kurs får deltagarna inte bara kunskap, utan också ett forum där de kan vara sig själva fullt ut.

”En kropp kan aldrig vara fel”

Peru: I en lokal i centrala Lima sitter cirka 20 ungdomar. Stämningen är uppsluppen. Det är Diakonias samarbetsorganisation Lesbianas Independientes Feministas Socialistas (LIFS) kurs i feminism som har terminsavslutning.
– Folk måste förstå att biologi inte handlar om ödet, säger en av ungdomarna som är transkvinna.
– När människor säger att jag föddes i fel kropp tycker jag att de har fel. Jag föddes inte i fel kropp, det är min kropp och en kropp kan aldrig vara fel.
Kursen som arrangerades för tredje året i rad har gett ungdomarna ett forum där de kan vara helt sig själva. Läs mer om vad kursen har inneburit för deltagarna.

Kvinnorna i Caldono är välorganiserade. Här står Jineth Casso (rosa tröja) med några av dem utanför en butik där de säljer sitt hantverk. Flera av kvinnorna har varit engagerade i fredsskolan.

Framsteg i fredens spår

Colombia: Ett år har gått sedan Farcgerillan och den colombianska staten slöt fred. Stora framsteg har gjorts. Men att ställa om från krig till fred är inte enkelt. Det vet Jineth Casso som leder en kvinnoorganisation i den krigsdrabbade staden Caldono.
– Men nu har vi fått möjlighet att börja om. Att på riktigt lämna kriget och det hemska som hände bakom oss.
Det senaste året har hon arbetat med den fredsskola som Diakonias samarbetsorganisation Comunitar är med och driver. Ett syfte med fredsskolan är att informera om vad fredsavtalet verkligen innebär.
– Vi har pratat mycket om förlåtelse och hur vi ska kunna leva de liv vi vill leva, med ett tryggt hem, med skola för barnen, tillgång till sjukvård och mat för dagen, säger Jineth Casso.
Här kan du läsa mer om fredsskolorna.

Hortense Nzinga är en av kvinnorna som deltagit i jordbruksprojektet i Menkao i Kongo.

”Nu ser männen vårt värde”

Kongo: Hortense Nzinga bor i Menkao, en bit utanför Kongos huvudstad Kinshasa. Hon har deltagit i Diakonias jordbruksprojekt och gått tre kurser. Hon berättar om vad som händer när kvinnorna får tillgång till pengar: Då förändras allt.
– Vi har inte haft möjlighet att ta ansvar, för vi har inte haft resurser. De lokala makthavarna har sett oss som värdelösa. Nu när de ser att vi har tillgång till pengar ser männen vårt värde. Nu kan vi bidra till att utveckla vårt land.
Läs här om hur Hortense lärt sig om effektivare odling, om försäljning och hur en planerar sin ekonomi.

”Vi är värda hela världen och lite till”

2017-12-19 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Luz Marina och Jorge arbetar båda för att stoppa våldet mot kvinnor på i Nicaragua.

Att intervjua kvinnor som utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld är bland det svåraste i mitt arbete. Jag blir lika arg och ledsen varje gång. Arg för att män världen över tar sig rätten att förtrycka kvinnor, att genom slag och kränkningar begränsa kvinnors frihet. Att säga: jag bestämmer över ditt liv, över din lycka.

Ledsen för att det känns så hopplöst. För även i Sverige, som är ett av världens mest jämställda land på pappret, dödas kvinnor av personer som de ofta haft en nära relation till. En person som har sagt sig älska dem.

I Nicaragua är våldet mot kvinnor ofta barbariskt; misogynt. Jag skulle kunna berätta för er om Marta som blev slagen i huvudet med en stekpanna, om de våldtäkter kvinnor på landsbygden utsätts för när de arbetar på åkrarna utan sällskap av en man, om små flickor vars kroppar sälj för en spottstyver och om mord på kvinnor som bestämt sig för att lämna en våldsam man.

Men jag vill inte fastna i det. I stället vill jag berätta om de människor jag mötte på norra atlantkusten i Nicaragua, hos vår samarbetsorganisation Asociación de Mujeres Indígenas de la Costa Atlántica (AMICA). För hur jobbigt det än var att lyssna till deras erfarenheter, och hur arg och ledsen det än gjorde mig, så var känslan av systerskap starkare.

Jag vill berätta om Rosalina som sedan 18 års ålder jobbar för kvinnors rättigheter. Som berättar hur hennes man tvingade henne att gå några meter bakom honom för att visa respekt och hur hon en dag bestämde sig för att de mönster av våld som hon sett sin egen mamma utsättas för, inte skulle upprepas.

– Vi har rätt till halva makten säger hon nu helt självklart. Och vi tänker inte ge oss förrän det är verklighet.

Jag vill berätta om 19 åriga Jorge som sedan han var liten har följt med sin mamma på möten hos AMICA och nu gått en kurs om genus och våld. Hur han spelar fotboll med andra ungdomar och i pausen berättar för dem om deras rättigheter, att han pratar om hur stereotypa könsroller leder till våld. Att ingen människa tillhör en annan. Att kärlek inte handlar om kontroll. Och att vi kan leva ett liv utan våld.

– Jag hänger med ungdomarna. Vi snackar och skrattar. Dom lyssnar på mig för vi har liknande erfarenheter säger han.

Jag vill berätta om Luz Marina som bestämde sig för att ändra strukturerna i sin familj och i sitt bostadsområde. Hon var trött på att se våldet upprepa sig i generation efter generation; kvinnor som inte kunde lämna våldsamma män på grund av kulturella stigman och ekonomiska faktorer.

– Vi är inte beroende av dem, männen, för att vara lyckliga, säger hon. Det vi behöver är oss själva. Vi behöver vara hela och starka. Därför måste vi ta hand om oss själva och förstå att vi är värda bättre. Vi är värda hela världen och lite till, säger hon.

Vi skjutsar Luz Marina till hennes hus, fortsätter sen på den skumpiga vägen mot Bilwi, på väg hem. Vi är alla trötta. Tystnaden och mörkret omfamnar bilen. Vi har skrattat och pratat hela dagen. Tårarna har ibland varit nära men stödet och värmen kvinnorna emellan är starkare.

Dagen efter träffar jag Dennis som också var med på resan. Han har arbetat för AMICA i tre år.

– Det här jobbet är svårt, säger han. Vi träffar kvinnor som har utsatts för hemska saker och ibland vill man bara ge upp. Men sen, efter ett tag när man träffar dem och ser dem le och leva igen, då vet man att allt är värt det.

***

Här kan du läsa mer om Diakonias arbete i Nicaragua.

Rosalinas man tvingade henne att gå några meter bakom honom för att visa respekt. Nu arbetar hon för att stoppa våldet mot kvinnor och för att bryta det mönster av övergrepp som många kvinnor, inklusive hon själv och hennes mamma, varit fast i.

Att återvända skulle vara en mardröm

2017-10-24 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Mostafa i ett av lägren i Ukhia, Bangladesh.

En barfota liten pojke håller ett annat barn i famnen, ser sig nyfiket omkring på alla människor runt tälten. Vissa köar för mat, andra arbetar med att bygga nya skyddsrum. Trots att det är så många barn i lägret i Ukhia, Bangladesh, så leker eller skrattar ingen; någon gör ett uttalande i en mikrofon – bortsett från det råder en märklig tystnad i luften.

Pojken berättar för mig att han heter Mostafa. Han bor med sin familj i ett närbeläget tält. I tältet håller Mostafas mamma Nurussaba på att ge ett barn mat. För ungefär en vecka sedan lämnade Nurussaba och hennes familj sitt hem i Myanmar/Burma. De lämnade allt bakom sig. De hade en livsmedelsaffär och barnen gick i skolan. Nu har de lämnat sitt hemland för att överleva.

Att återvända skulle vara en mardröm. Trots att de bor i ett litet plasttält så känner sig Nurussaba säker och nöjd här i Bangladesh. Hon tar också hand om Rehana, en flicka som såg hur hennes föräldrar slaktades av armén. Rehana pratar inte längre ordentligt – traumat har påverkat hennes tal.

Tusentals människor flyr från Burma/Myanmar varje dag, precis som Nurussaba och Rehana. Lägren i Bangladesh växer och växer med barn, kvinnor, män, äldre. Människor som behöver mat och vatten, toaletter, skydd och hjälp. Traumatiserade kvinnor, män och barn som behöver omedelbart mentalt stöd.

Militären i Burma/Myanmar som svar på rebellattacker i delstaten Rakhine, rapporteras ha bränt ned byar, dödat barn, kvinnor och män, våldtagit kvinnor.. FN säger att det handlar om etnisk rensning. De flesta rohingyer flyr till fots, de går 50-60 kilometer till grannlandet Bangladesh. De som når gränsen, kommer nästan alltid fram tomhänta.

Diakonias samarbetsorganisation UTSA, är en banbrytande organisation när det gäller psykosocialt stöd i Bangladesh. Tidigare har de gjort insatser vid andra humanitära kriser som tragedierna vid Rana Plaza och Mirsarai samt jordskredet i Rangamati.

Nu arbetar ett team från UTSA tillsammans med volontärer i flyktingläger i Ukhia för att stötta offer. Behoven är enorma. UTSA kommer framför allt att arbeta med barn och kvinnor som behöver psykosocialt stöd och hjälp. Under de kommande två åren förser UTSA 1500 hushåll med sanitära kit, varma kläder och tält.

Mostafa (längst till höger) med sin mamma Nurussaba i tältet där de bor.

Den plötsliga tillströmningen av rohingyer kom som en överraskning för Bangladesh. I början var gränsen stängd, men när det humanitära behovet blev uppenbart, sade Bangladesh premiärminister: ”Bangladesh är inte ett rikt land … men om vi kan föda 160 miljoner människor, så kan vi ta hand om ytterligare femhundra, eller sjuhundra tusen, det kan vi.” Gränsen är öppen och hundratals människor korsar den varje dag. Sedan den 25 augusti har över 500 000 människor kommit till Bangladesh, inom loppet av två månader.

Men snart kommer barnen att behöva ställen att leka på och de behöver bli omhändertagna av sina föräldrar snarare än av biståndsarbetare.

Jag undrar varför ett land, med en yta fem gånger så stor som Bangladeshs, och med en befolkning som är mindre än en tredjedels av Bangladesh, inte tar hand om sin befolkning med kärlek? Ett land där de har levt i fyra generationer eller mer.

Av: Khodeja (Lopa) Sultana, landchef Bangladesh

Läs mer om Diakonias katastrofinsamling för rohyngier här

Going back home would be a nightmare

2017-10-24 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Mostafa, carrying a child in the refugee camp in Ukhia, Bangladesh.

A barefooted little boy is holding another child in his arms, looking curiously at people walking around the tents. Some are queuing for food, some are busy making new shelters. Although there are so many children around, no one is playing or laughing. Someone is making an announcement on a microphone – apart from that, there is a strange silence in the air in the refugee camp in Ukhia, Bangladesh.

The boy tells me his name is Mostafa, he lives with his family in a nearby tent. In the tent, Mostafa’s mother Nurussaba is feeding a child. About a week ago, Nurussaba and her family left home in Myanmar, leaving behind everything, in fear of death. They used to run a grocery shop and their children used to go to school. Now they have left their country to survive. Going back home would be a nightmare.

Here in Bangladesh, even though they are living in this tiny, plastic tent – Nurussaba feels safe and content. She also gives shelter to Rehana, a girl who witnessed her parents being slaughtered by the army. Rehana cannot talk properly – the trauma has affected her speech.

Thousands are fleeing Myanmar every day, just as Nurussaba and Rehana. The camps in Bangladesh are growing and growing with people. Children, women, men, elderly who all need a regular supply of food and water, sanitation facilities, shelter, and treatment. Traumatized persons, many of them children, need immediate mental support and care. care.

Responding to insurgent attacks in Rakhine State, Myanmar forces have been burning down villages, raping women, killing people, children, women, men. The UN has branded the act as ethnic cleansing. Most of the Rohingyas are fleeing from their country to save their lives by walking fifty-sixty kilometers towards neighboring Bangladesh. Those who reach the border are arriving almost empty handed.

Mostafa with his mother.

Diakonia’s partner UTSA is a pioneer organization in psychosocial care in Bangladesh. Earlier UTSA has responded to different humanitarian crisis, for instance, the Rana Plaza tragedy, the Mirsarai tragedy, and the Rangamati landslide.
Now a team from UTSA together with volunteers are set to work in refugee camps in Ukhia to support the victims. The needs are enormous. UTSA will mostly work with children and women who need psychosocial care and counseling. During the next two years, UTSA will provide emergency water-sanitation kits, warm clothes, and tents for 1,500 households.

The sudden influx of Rohingyas took Bangladesh by surprise. At the beginning, the border was closed. Later, seeing the urge, on humanitarian ground, Bangladesh Prime Minister said: “Bangladesh is not a rich country … but if we can feed 160 million people, another 500 000 or 700 000 people, we can do it.”
The border is open and hundreds of people are coming almost every day. Since August 25th more than 500 000 people have come within less than two months. But soon the children will need space to play, will need to live in families that are not depending on aid workers.

I wonder why a country, with an area five times bigger, and a population less than one-third of Bangladesh, is not holding these people with love? A country where they have lived for four generations or more.

By: Khodeja (Lopa) Sultana, country manager Bangladesh

Read about Diakonia’s work in Bangladesh here.

”Detta uppenbara hyckleri måste få ett slut”

2017-10-10 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Illustration: Ulf Frödin

Jag har under några veckor försökt granska beslutet av den statliga myndigheten Inspektionen för Strategiska produkter (ISP) att tillåta försäljning av SAAB:s flygande stridsledningscentral Global Eye till Förenade Arabemiraten som Svenska Dagbladet berättade om i oktober 2016. Det gällande svenska regelverket för export har som ”centralt villkor” att de mänskliga rättigheterna inklusive politiska rättigheter respekteras. Förenade Arabemiraten är en diktatur med rapporter om omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Inte minst mot kvinnor. Dessutom föreskriver nuvarande regler att Sverige inte ska exportera krigsmateriel till krig och konflikter.

Inom ett par veckor kommer regeringen att för riksdagens presentera nya regler som lägger ökad vikt vid demokratiska rättigheter som villkor för export. I regeringens lagrådsremiss kring nya regler för export av krigsmateriel läser jag om vad Sverige undertecknat i EU och FN när det gäller att hantera risker med att export av svenskt krigsmateriel används för krigsförbrytelser.

Sveriges kristna råd och Svenska kyrkan vill att reglerna förstärks och att det införs en försiktighetsprincip. Men regeringen tycker att nuvarande regler räcker. Regeringen skriver:

”Den sammantagna innebörden av artikel 2 i EU:s gemensamma ståndpunkt och artikel 7 i FN:s vapenhandelsfördrag är att en utförsel inte kan komma ifråga, om det finns en ”uppenbar risk” eller en ”övervägande risk” för att den materiel som ska exporteras kan komma att användas för eller bidra till allvarliga övergrepp av mänskliga rättigheter eller av internationell humanitär rätt.”

… ”Den riskbedömning som ska göras enligt dessa internationella överenskommelser utgör i praktiken en sådan försiktighetsprincip som Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd efterlyser i sina remissyttranden.”

Svenska Röda Korset skriver i sitt remissvar att nuvarande regelverk är för svagt när det gäller Sveriges åtaganden för att ta hänsyn till krigets lagar. Regeringen hävdar att nuvarande regler räcker för ett nej för export om det finns risk att krigsmaterielet kan användas för krigsförbrytelser.

Medan regeringen hävdar att existerande regler räcker, gav myndigheten som ska tillämpa reglerna, Inspektionen för Strategiska produkter, i mitten av 2016 SAAB tillstånd att sälja en flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten. Ett land som då var i fullt krig tillsammans med Saudiarabien i grannlandet Jemen.

Detta efter att FN månaderna innan rapporterat om omfattande och grova krigsförbrytelser från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Bombningar av skolor, sjukhus, begravningar, marknadsplatser etc.

Läs gärna: Zeid condemns repeated killing of civilians in Yemen airstrikes

Och: Zeid urges accountability for violations in Yemen

Och: Outrageous attack on funeral makes international investigation into Yemen even more vital – Zeid

Både internationell fackpress som Jane Defence och fredsforskningsinstitutet SIPRI:s experter säger att SAAB:s flygande stridsledningssystem är mycket användbara för Saudiarabien i Jemen. Hur hänger detta ihop med att regeringen hävdar att nuvarande regler innebär ett absolut nej för export när det finns uppenbara risker för stöd till krigsförbrytelser?

Ett krig som lett till en av världens största humanitära katastrofer och till att 2,9 miljoner är flyktingar, 21 miljoner är i behov av matbistånd för att överleva och där en miljon människor smittats av kolera.

Sverige är den enskilda största biståndsgivaren.

Jag frågade om ISP-chefen delade regeringens analys av hur de nuvarande reglerna i FN och EU ska tolkas. Citerade exakt vad regeringen sa om uppenbar risk:att export av krigsmateriel inte kan komma ifråga när det finns en uppenbar risk för stöd till krigsförbrytelser. Han svarade att han inte tolkar reglerna så. Nej – ”någon prövning huruvida det finns en uppenbar risk att materielen eller det tekniska biståndet kan komma att underlätta eller bidra till sådant förtryck eller sådana allvarliga kränkningar görs inte enligt [EU] ståndpunkten”, säger ISP-chefen.

Dessutom hänvisas till att flygande stridsledningscentraler klassas som ”övrig krigsmateriel” och enligt praxis har den typen av krigsmateriel lättare att få export tillstånd.

Denna skillnad är absurd om den innebär att ett krigsmateriel som uppenbart kan vara en central komponent i Saudiarabien och Förenade Arabemiratens bombningar och krigsförbrytelser kan exporteras för att det i Sverige klassas som ”övrig krigsmateriel”.

Allt detta påvisar att det inte finns en tydlig försiktighetsprincip i de existerande reglerna. Det finns inga regler som tydligt förhindrar att Sverige exporterar vapen till länder där risken är uppenbar att vapnen kommer användas till krigsbrott. Det existerar kryphål i de nuvarande reglerna som regeringen inte erkänner och därför inte täpper till med de nya reglerna. Oavsett måste regeringens hållning förtydligas i den proposition som regeringen presenterar till riksdagen om någon vecka. Gör man inte det kommer exporten av krigsmateriel till krigsförbrytelser kunna fortsätta. Detta uppenbara hyckleri måste få ett slut.

En kommunikatörs dagbok

2017-09-04 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory. Paraguay med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.

Det är tredje gången jag är i Paraguay. Första gången jag kom hit var jag bara 20 år. Det här landet berörde mig då och berör mig fortfarande på ett speciellt sätt.

Det var ett uppvaknande för mig när jag först kom hit. Jag bodde i Uruguay och min vän som är född i Paraguay sa: ”Paraguay är något helt annat, där känns allt starkare och sorgen från diktaturen är fortfarande otroligt närvarande. Vi känner att ingen bryr sig”. Och till viss del är det sant. Paraguay är Sydamerikas bortglömda land där ofattbara kränkningar av mänskliga rättigheter fortfarande sker.

Samtalen ger mer än alla akademiska rapporter

Jag reser med Adriana Lugo Ferreira från Diakonias landkontor i Asunción och Cristina från vår samarbetsorganisation Serpaj. Vi åker flera timmar i bil över den bördiga jorden. Vi skämtar om dålig musik och sjunger med i senaste hitlåten. Sedan byts samtalsämnet hastigt till det allvarliga politiska läget som råder i Paraguay; militariseringen, de jordlösa böndernas historiska kamp och den ekonomiska elitens maktspel. Jag imponeras av mina kollegors kunskap om situationen och deras komplexa analys. Jag tänker att de här samtalen i bilen ger mig mer än alla akademiska rapporter jag läst inför min resa.

Under 35 år, fram till 1989, levde befolkningen under en militärdiktatur styrd av general Alfredo Stroessner. Den diktatur som varat längst i regionen. Förtrycket blev vardag under flera generationer, och bönder och urfolk var de mest utsatta. Norra delen av landet, dit vi åker den första dagen på reportageresan, var en av de regioner som kontrollerades hårdast under diktaturen, för här gjorde bonderörelser motstånd. För att bestraffa invånarna struntade regimen i att investera i infrastruktur. De lät helt enkelt samhällena rasa samman.

Fortsätter att kämpa trots motståndet

Men trots att över 120 aktivister har dödats sedan diktaturens fall finns fortfarande människor som efter år av total politisk isolering och avsaknad av grundläggande rättigheter såsom skola och sjukvård fortsätter att kämpa för sin rätt till jord. De har multinationella företag, drogkarteller och högt upsatta politiker emot sig. I Paraguay ägs idag 80 procent av den brukbara jorden av knappt två procent av befolkningen och presidenten, Horacio Cartes, är en av landets största markägare.

En jordreform initierades under början av 1900-talet. Tanken var att fattiga familjer skulle få tillgång till jord för eget bruk. Men korruptionen gjorde att stora delar av marken delades ut eller såldes till personer som inte skulle omfattas av reformen. De jordlösa blev tvungna att ockupera den jord som enligt lag borde tillhört dem.

– Vi är så tacksamma över att du är här. Det är sällan någon skriver om vår situation, säger Elida när jag träffar henne i Guahory, ett ockuperat område i östra Paraguay, på gränsen till Brasilien.

Elidas hus i Guahory.

Har levt ett liv utan ett hem

Hon är fyra år yngre än jag, men när hon ser mig i ögonen känner jag mig som ett litet barn.

Elida är jordlös och har levt hela sitt liv utan ett hem. Hon har under perioder bott med sina tre barn i tält efter brutala vräkningar utförda av militär, polis och privata vakter.

– Vi har ingen annan utväg än att kämpa, fortsätter hon. Det här är vårt hem och vi har rätt att vara här. Vi tänker inte ge oss.

När jag kommer till hotellrummet på kvällen kollar jag igenom dagens anteckningar. Jag funderar över min roll som kommunikatör. På hur jag ska göra Elidas berättelse rättvis. På vilka frågor jag kan ställa och inte. Jag tänker på vilken ynnest det är att få resa till de platser som jag gör. Hur få som får se det jag ser. Som har möjligheten att träffa människor som kämpar dag efter dag för att nästa generation förhoppningsvis ska få det bättre. Och jag tänker på det Elida sa:

– Sänk aldrig huvudet om du vet att du har rätt. Så tänker vi, det är enda sättet för oss att fortsätta.

Fotnot: Elin Stenung är regional kommunikatör för Diakonia i Latinamerika.

Här kan du läsa mer om Elida Gimenez och de jordlösas kamp i Paraguay.

En oas i tystnaden

2017-08-17 av Viktoria Myrén, kommunikatör Leave a Comment

Diana Swaity med två barn och det ena barnets mamma.

Diana Swaity från Yes Theatre ger barn redskap för att kommunicera bättre med sina föräldrar.

Hebron, den största staden på Västbanken kan närmast liknas vid en spökstad där Gamla stan består av igenbommade affärer och militär som patrullerar gatorna. Tyst och tomt på liv efter att staden delats upp mellan palestinier och israeliska bosättare (som skyddas av militär). Alla gator som förut blomstrade av basarer med försäljare som ropade ut sina varor, kaffelukt, matos, barnskratt – allt är nu tyst.

Men mitt i Hebron finns Yes Theatre, en av Diakonias samarbetsorganisationer vars verksamhet är en oas i allt det hårda. Det är den enda teatern i Hebron, och den är mycket mer än en teater. Genom kultur och drama får barn och ungdomar möjlighet att hantera sin vardag och inte minst – våga tänka på framtiden.
Det vi gör ger gladare, tryggare och mer välmående barn, säger Diana Swaity, som jobbar på teatern. Det känns otroligt viktigt.

En trygg plats

Barn och ungdomar på Västbanken lever mitt i konflikten, med ständiga hot, med våld och stridigheter och trauman. Yes Theater är en trygg plats mitt i allt detta, en plats där barn kan bearbeta sina upplevelser.

Diana och hennes kolleger besöker skolor och visar barnen hur de kan tillverka egna dockor och spela teater med dem.
– Först är barnen ofta blyga och säger inte mycket, berättar Diana. De har varit med om väldigt svåra saker. När de börjar prata med oss handlar det om hur soldaterna kommit in i deras hem, riktat sina vapen mot dem, hur de blivit slagna och tvingats följa med under hot.
Det är enligt israelisk militärlag tillåtet att fängsla så unga barn som tolv år och det finns uppgifter om att omkring 8 000 palestinska barn har gripits sedan år 2000.

Många av barnen som kommer till Yes Theatre har suttit i fängelse. Deras mammor har berättat för Diana hur fängelsetiden förändrat barnen. När de kommer hem är barnen ofta traumatiserade, ängsliga och aggressiva.
– I början vill en del inte vara med. De är reserverade och fåordiga. Men när vi börjar tillverka dockorna och visar hur de kan spela teater med dem så brukar det lossna. Det är fantastiskt att se, säger Diana.

50 år av ockupation

I sommar är det 50 år sedan Västbanken och Gazaremsan ockuperades av Israel. Diakonia stödjer civilbefolkningen och arbetar för både israelers och palestiniers rätt att leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Och jag blir verkligen berörd och imponerad av Dianas och hennes kollegers generösa värme och vad de lyckas åstadkomma. De visar traumatiserade barn att någon lyssnar. Att barnen är viktiga och att deras röster behövs.

Vi går in i teatersalongen. Ljuset släcks och det blir kolsvart. Ett larm tjuter, en strålkastare riktas mot scenen där en man ligger.
Föreställningen är på arabiska, men med enkla medel lyckas de förmedla berättelsen även till mig.

Efteråt bjuds publiken in till en diskussion om handlingen och samhällsfrågor. Teaterns syfte är inte bara att ge barnen en möjlighet att uttrycka sig och bearbeta händelser, utan också att bidra till demokratiska reformer i landet genom att väcka frågor oss som kommer för att se pjäsen. Det är en annorlunda teaterupplevelse, en jag tar med som ett minne för livet.

Av: Eva Söderström

Läs mer om Diakonias arbete i Israel och Palestina här.

”Jag kände att jag måste hem och fajtas”

2017-03-29 av Bo Forsberg, generalsekreterare

Foto: Omar I. El Qattaa

I slutet på förra året besökte jag Gaza och mötte människor och deras berättelser. Det var en omtumlande resa. En av historierna har dröjt sig kvar. Det var mötet med en kvinna i utkanten av Gaza centrum, mitt ibland raserade hus och ruiner efter kriget. Framför mig ser jag ett hem som egentligen bara består av upphängda tygskynken på pinnar. En familj bor där. Kvinnan pekar på ett raserat hus, säger: ”Det där var vårt hus, som vi byggt och investerat i de senaste årtiondena”. Kvar fanns bara en stor sten- och sandhög.

Kvinnan fortsätter: ”Vi kan inte skydda oss bakom de här tygstyckena, och nu blir det kallare. Plötsligt kan jag vakna och jag har en vildhunds nos i ansiktet. Eller så vaknar jag av att en råtta gnager på täcket som jag ligger under.” Hennes man sitter tyst medan hon berättar, han förlorade bägge sina ben när huset bombades.

Familjen kan inte försörja sig, de får ett litet bidrag från FN, men det räcker inte. De är beroende av andra människors allmosor och när vi skiljs säger kvinnan: ”Ni kommer hit och tar bilder och lyssnar till våra historier, men vem kommer att hjälpa oss och vad har vi gjort för att förtjäna detta lidande?”

Hennes ord sved i mitt hjärta och i mitt samvete. Det är lätt att känna maktlöshet inför en sådan berättelse, det tillhör paradoxen i vårt arbete, i Diakonias arbete, att jag och mina kollegor, vi som har det så bra, i vårt arbete möter utsatta människor. En del av dem drivs av en stark energi och vilja, andra har förlorat allt – till och med kämpaglöden.

När vi åkte från Gaza mådde jag nästan fysiskt dåligt. Jag kände skuld och dåligt samvete över att komma från en rik del av världen och lyssna till hennes utsatthet. Men på vägen hem förvandlades missmodet till ilska, jag kände att jag måste hem och fajtas. Jag kände att vi måste fortsätta arbeta för förändring.

Ibland ser det mörkt ut, vi har mött hopplöshet så många gånger, men jag vet, att till slut kommer förändringarna. Fortsätt följ vårt arbete och fortsätt stöd oss, så att fler människor får bättre levnadsvillkor.

Läs mer om vårt arbete i Israel och Palestina.

Vill du veta mer om hur vi arbetar för fred i området, läs mer här.