Att återvända skulle vara en mardröm

2017-10-24 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Mostafa i ett av lägren i Ukhia, Bangladesh.

En barfota liten pojke håller ett annat barn i famnen, ser sig nyfiket omkring på alla människor runt tälten. Vissa köar för mat, andra arbetar med att bygga nya skyddsrum. Trots att det är så många barn i lägret i Ukhia, Bangladesh, så leker eller skrattar ingen; någon gör ett uttalande i en mikrofon – bortsett från det råder en märklig tystnad i luften.

Pojken berättar för mig att han heter Mostafa. Han bor med sin familj i ett närbeläget tält. I tältet håller Mostafas mamma Nurussaba på att ge ett barn mat. För ungefär en vecka sedan lämnade Nurussaba och hennes familj sitt hem i Myanmar/Burma. De lämnade allt bakom sig. De hade en livsmedelsaffär och barnen gick i skolan. Nu har de lämnat sitt hemland för att överleva.

Att återvända skulle vara en mardröm. Trots att de bor i ett litet plasttält så känner sig Nurussaba säker och nöjd här i Bangladesh. Hon tar också hand om Rehana, en flicka som såg hur hennes föräldrar slaktades av armén. Rehana pratar inte längre ordentligt – traumat har påverkat hennes tal.

Tusentals människor flyr från Burma/Myanmar varje dag, precis som Nurussaba och Rehana. Lägren i Bangladesh växer och växer med barn, kvinnor, män, äldre. Människor som behöver mat och vatten, toaletter, skydd och hjälp. Traumatiserade kvinnor, män och barn som behöver omedelbart mentalt stöd.

Militären i Burma/Myanmar som svar på rebellattacker i delstaten Rakhine, rapporteras ha bränt ned byar, dödat barn, kvinnor och män, våldtagit kvinnor.. FN säger att det handlar om etnisk rensning. De flesta rohingyer flyr till fots, de går 50-60 kilometer till grannlandet Bangladesh. De som når gränsen, kommer nästan alltid fram tomhänta.

Diakonias samarbetsorganisation UTSA, är en banbrytande organisation när det gäller psykosocialt stöd i Bangladesh. Tidigare har de gjort insatser vid andra humanitära kriser som tragedierna vid Rana Plaza och Mirsarai samt jordskredet i Rangamati.

Nu arbetar ett team från UTSA tillsammans med volontärer i flyktingläger i Ukhia för att stötta offer. Behoven är enorma. UTSA kommer framför allt att arbeta med barn och kvinnor som behöver psykosocialt stöd och hjälp. Under de kommande två åren förser UTSA 1500 hushåll med sanitära kit, varma kläder och tält.

Mostafa (längst till höger) med sin mamma Nurussaba i tältet där de bor.

Den plötsliga tillströmningen av rohingyer kom som en överraskning för Bangladesh. I början var gränsen stängd, men när det humanitära behovet blev uppenbart, sade Bangladesh premiärminister: ”Bangladesh är inte ett rikt land … men om vi kan föda 160 miljoner människor, så kan vi ta hand om ytterligare femhundra, eller sjuhundra tusen, det kan vi.” Gränsen är öppen och hundratals människor korsar den varje dag. Sedan den 25 augusti har över 500 000 människor kommit till Bangladesh, inom loppet av två månader.

Men snart kommer barnen att behöva ställen att leka på och de behöver bli omhändertagna av sina föräldrar snarare än av biståndsarbetare.

Jag undrar varför ett land, med en yta fem gånger så stor som Bangladeshs, och med en befolkning som är mindre än en tredjedels av Bangladesh, inte tar hand om sin befolkning med kärlek? Ett land där de har levt i fyra generationer eller mer.

Av: Khodeja (Lopa) Sultana, landchef Bangladesh

Läs mer om Diakonias katastrofinsamling för rohyngier här

Going back home would be a nightmare

2017-10-24 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Mostafa, carrying a child in the refugee camp in Ukhia, Bangladesh.

A barefooted little boy is holding another child in his arms, looking curiously at people walking around the tents. Some are queuing for food, some are busy making new shelters. Although there are so many children around, no one is playing or laughing. Someone is making an announcement on a microphone – apart from that, there is a strange silence in the air in the refugee camp in Ukhia, Bangladesh.

The boy tells me his name is Mostafa, he lives with his family in a nearby tent. In the tent, Mostafa’s mother Nurussaba is feeding a child. About a week ago, Nurussaba and her family left home in Myanmar, leaving behind everything, in fear of death. They used to run a grocery shop and their children used to go to school. Now they have left their country to survive. Going back home would be a nightmare.

Here in Bangladesh, even though they are living in this tiny, plastic tent – Nurussaba feels safe and content. She also gives shelter to Rehana, a girl who witnessed her parents being slaughtered by the army. Rehana cannot talk properly – the trauma has affected her speech.

Thousands are fleeing Myanmar every day, just as Nurussaba and Rehana. The camps in Bangladesh are growing and growing with people. Children, women, men, elderly who all need a regular supply of food and water, sanitation facilities, shelter, and treatment. Traumatized persons, many of them children, need immediate mental support and care. care.

Responding to insurgent attacks in Rakhine State, Myanmar forces have been burning down villages, raping women, killing people, children, women, men. The UN has branded the act as ethnic cleansing. Most of the Rohingyas are fleeing from their country to save their lives by walking fifty-sixty kilometers towards neighboring Bangladesh. Those who reach the border are arriving almost empty handed.

Mostafa with his mother.

Diakonia’s partner UTSA is a pioneer organization in psychosocial care in Bangladesh. Earlier UTSA has responded to different humanitarian crisis, for instance, the Rana Plaza tragedy, the Mirsarai tragedy, and the Rangamati landslide.
Now a team from UTSA together with volunteers are set to work in refugee camps in Ukhia to support the victims. The needs are enormous. UTSA will mostly work with children and women who need psychosocial care and counseling. During the next two years, UTSA will provide emergency water-sanitation kits, warm clothes, and tents for 1,500 households.

The sudden influx of Rohingyas took Bangladesh by surprise. At the beginning, the border was closed. Later, seeing the urge, on humanitarian ground, Bangladesh Prime Minister said: “Bangladesh is not a rich country … but if we can feed 160 million people, another 500 000 or 700 000 people, we can do it.”
The border is open and hundreds of people are coming almost every day. Since August 25th more than 500 000 people have come within less than two months. But soon the children will need space to play, will need to live in families that are not depending on aid workers.

I wonder why a country, with an area five times bigger, and a population less than one-third of Bangladesh, is not holding these people with love? A country where they have lived for four generations or more.

By: Khodeja (Lopa) Sultana, country manager Bangladesh

Read about Diakonia’s work in Bangladesh here.

”Detta uppenbara hyckleri måste få ett slut”

2017-10-10 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Illustration: Ulf Frödin

Jag har under några veckor försökt granska beslutet av den statliga myndigheten Inspektionen för Strategiska produkter (ISP) att tillåta försäljning av SAAB:s flygande stridsledningscentral Global Eye till Förenade Arabemiraten som Svenska Dagbladet berättade om i oktober 2016. Det gällande svenska regelverket för export har som ”centralt villkor” att de mänskliga rättigheterna inklusive politiska rättigheter respekteras. Förenade Arabemiraten är en diktatur med rapporter om omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Inte minst mot kvinnor. Dessutom föreskriver nuvarande regler att Sverige inte ska exportera krigsmateriel till krig och konflikter.

Inom ett par veckor kommer regeringen att för riksdagens presentera nya regler som lägger ökad vikt vid demokratiska rättigheter som villkor för export. I regeringens lagrådsremiss kring nya regler för export av krigsmateriel läser jag om vad Sverige undertecknat i EU och FN när det gäller att hantera risker med att export av svenskt krigsmateriel används för krigsförbrytelser.

Sveriges kristna råd och Svenska kyrkan vill att reglerna förstärks och att det införs en försiktighetsprincip. Men regeringen tycker att nuvarande regler räcker. Regeringen skriver:

”Den sammantagna innebörden av artikel 2 i EU:s gemensamma ståndpunkt och artikel 7 i FN:s vapenhandelsfördrag är att en utförsel inte kan komma ifråga, om det finns en ”uppenbar risk” eller en ”övervägande risk” för att den materiel som ska exporteras kan komma att användas för eller bidra till allvarliga övergrepp av mänskliga rättigheter eller av internationell humanitär rätt.”

… ”Den riskbedömning som ska göras enligt dessa internationella överenskommelser utgör i praktiken en sådan försiktighetsprincip som Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd efterlyser i sina remissyttranden.”

Svenska Röda Korset skriver i sitt remissvar att nuvarande regelverk är för svagt när det gäller Sveriges åtaganden för att ta hänsyn till krigets lagar. Regeringen hävdar att nuvarande regler räcker för ett nej för export om det finns risk att krigsmaterielet kan användas för krigsförbrytelser.

Medan regeringen hävdar att existerande regler räcker, gav myndigheten som ska tillämpa reglerna, Inspektionen för Strategiska produkter, i mitten av 2016 SAAB tillstånd att sälja en flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten. Ett land som då var i fullt krig tillsammans med Saudiarabien i grannlandet Jemen.

Detta efter att FN månaderna innan rapporterat om omfattande och grova krigsförbrytelser från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Bombningar av skolor, sjukhus, begravningar, marknadsplatser etc.

Läs gärna: Zeid condemns repeated killing of civilians in Yemen airstrikes

Och: Zeid urges accountability for violations in Yemen

Och: Outrageous attack on funeral makes international investigation into Yemen even more vital – Zeid

Både internationell fackpress som Jane Defence och fredsforskningsinstitutet SIPRI:s experter säger att SAAB:s flygande stridsledningssystem är mycket användbara för Saudiarabien i Jemen. Hur hänger detta ihop med att regeringen hävdar att nuvarande regler innebär ett absolut nej för export när det finns uppenbara risker för stöd till krigsförbrytelser?

Ett krig som lett till en av världens största humanitära katastrofer och till att 2,9 miljoner är flyktingar, 21 miljoner är i behov av matbistånd för att överleva och där en miljon människor smittats av kolera.

Sverige är den enskilda största biståndsgivaren.

Jag frågade om ISP-chefen delade regeringens analys av hur de nuvarande reglerna i FN och EU ska tolkas. Citerade exakt vad regeringen sa om uppenbar risk:att export av krigsmateriel inte kan komma ifråga när det finns en uppenbar risk för stöd till krigsförbrytelser. Han svarade att han inte tolkar reglerna så. Nej – ”någon prövning huruvida det finns en uppenbar risk att materielen eller det tekniska biståndet kan komma att underlätta eller bidra till sådant förtryck eller sådana allvarliga kränkningar görs inte enligt [EU] ståndpunkten”, säger ISP-chefen.

Dessutom hänvisas till att flygande stridsledningscentraler klassas som ”övrig krigsmateriel” och enligt praxis har den typen av krigsmateriel lättare att få export tillstånd.

Denna skillnad är absurd om den innebär att ett krigsmateriel som uppenbart kan vara en central komponent i Saudiarabien och Förenade Arabemiratens bombningar och krigsförbrytelser kan exporteras för att det i Sverige klassas som ”övrig krigsmateriel”.

Allt detta påvisar att det inte finns en tydlig försiktighetsprincip i de existerande reglerna. Det finns inga regler som tydligt förhindrar att Sverige exporterar vapen till länder där risken är uppenbar att vapnen kommer användas till krigsbrott. Det existerar kryphål i de nuvarande reglerna som regeringen inte erkänner och därför inte täpper till med de nya reglerna. Oavsett måste regeringens hållning förtydligas i den proposition som regeringen presenterar till riksdagen om någon vecka. Gör man inte det kommer exporten av krigsmateriel till krigsförbrytelser kunna fortsätta. Detta uppenbara hyckleri måste få ett slut.

En kommunikatörs dagbok

2017-09-04 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory. Paraguay med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.

Det är tredje gången jag är i Paraguay. Första gången jag kom hit var jag bara 20 år. Det här landet berörde mig då och berör mig fortfarande på ett speciellt sätt.

Det var ett uppvaknande för mig när jag först kom hit. Jag bodde i Uruguay och min vän som är född i Paraguay sa: ”Paraguay är något helt annat, där känns allt starkare och sorgen från diktaturen är fortfarande otroligt närvarande. Vi känner att ingen bryr sig”. Och till viss del är det sant. Paraguay är Sydamerikas bortglömda land där ofattbara kränkningar av mänskliga rättigheter fortfarande sker.

Samtalen ger mer än alla akademiska rapporter

Jag reser med Adriana Lugo Ferreira från Diakonias landkontor i Asunción och Cristina från vår samarbetsorganisation Serpaj. Vi åker flera timmar i bil över den bördiga jorden. Vi skämtar om dålig musik och sjunger med i senaste hitlåten. Sedan byts samtalsämnet hastigt till det allvarliga politiska läget som råder i Paraguay; militariseringen, de jordlösa böndernas historiska kamp och den ekonomiska elitens maktspel. Jag imponeras av mina kollegors kunskap om situationen och deras komplexa analys. Jag tänker att de här samtalen i bilen ger mig mer än alla akademiska rapporter jag läst inför min resa.

Under 35 år, fram till 1989, levde befolkningen under en militärdiktatur styrd av general Alfredo Stroessner. Den diktatur som varat längst i regionen. Förtrycket blev vardag under flera generationer, och bönder och urfolk var de mest utsatta. Norra delen av landet, dit vi åker den första dagen på reportageresan, var en av de regioner som kontrollerades hårdast under diktaturen, för här gjorde bonderörelser motstånd. För att bestraffa invånarna struntade regimen i att investera i infrastruktur. De lät helt enkelt samhällena rasa samman.

Fortsätter att kämpa trots motståndet

Men trots att över 120 aktivister har dödats sedan diktaturens fall finns fortfarande människor som efter år av total politisk isolering och avsaknad av grundläggande rättigheter såsom skola och sjukvård fortsätter att kämpa för sin rätt till jord. De har multinationella företag, drogkarteller och högt upsatta politiker emot sig. I Paraguay ägs idag 80 procent av den brukbara jorden av knappt två procent av befolkningen och presidenten, Horacio Cartes, är en av landets största markägare.

En jordreform initierades under början av 1900-talet. Tanken var att fattiga familjer skulle få tillgång till jord för eget bruk. Men korruptionen gjorde att stora delar av marken delades ut eller såldes till personer som inte skulle omfattas av reformen. De jordlösa blev tvungna att ockupera den jord som enligt lag borde tillhört dem.

– Vi är så tacksamma över att du är här. Det är sällan någon skriver om vår situation, säger Elida när jag träffar henne i Guahory, ett ockuperat område i östra Paraguay, på gränsen till Brasilien.

Elidas hus i Guahory.

Har levt ett liv utan ett hem

Hon är fyra år yngre än jag, men när hon ser mig i ögonen känner jag mig som ett litet barn.

Elida är jordlös och har levt hela sitt liv utan ett hem. Hon har under perioder bott med sina tre barn i tält efter brutala vräkningar utförda av militär, polis och privata vakter.

– Vi har ingen annan utväg än att kämpa, fortsätter hon. Det här är vårt hem och vi har rätt att vara här. Vi tänker inte ge oss.

När jag kommer till hotellrummet på kvällen kollar jag igenom dagens anteckningar. Jag funderar över min roll som kommunikatör. På hur jag ska göra Elidas berättelse rättvis. På vilka frågor jag kan ställa och inte. Jag tänker på vilken ynnest det är att få resa till de platser som jag gör. Hur få som får se det jag ser. Som har möjligheten att träffa människor som kämpar dag efter dag för att nästa generation förhoppningsvis ska få det bättre. Och jag tänker på det Elida sa:

– Sänk aldrig huvudet om du vet att du har rätt. Så tänker vi, det är enda sättet för oss att fortsätta.

Fotnot: Elin Stenung är regional kommunikatör för Diakonia i Latinamerika.

Här kan du läsa mer om Elida Gimenez och de jordlösas kamp i Paraguay.

En oas i tystnaden

2017-08-17 av Viktoria Myrén, kommunikatör Leave a Comment

Diana Swaity med två barn och det ena barnets mamma.

Diana Swaity från Yes Theatre ger barn redskap för att kommunicera bättre med sina föräldrar.

Hebron, den största staden på Västbanken kan närmast liknas vid en spökstad där Gamla stan består av igenbommade affärer och militär som patrullerar gatorna. Tyst och tomt på liv efter att staden delats upp mellan palestinier och israeliska bosättare (som skyddas av militär). Alla gator som förut blomstrade av basarer med försäljare som ropade ut sina varor, kaffelukt, matos, barnskratt – allt är nu tyst.

Men mitt i Hebron finns Yes Theatre, en av Diakonias samarbetsorganisationer vars verksamhet är en oas i allt det hårda. Det är den enda teatern i Hebron, och den är mycket mer än en teater. Genom kultur och drama får barn och ungdomar möjlighet att hantera sin vardag och inte minst – våga tänka på framtiden.
Det vi gör ger gladare, tryggare och mer välmående barn, säger Diana Swaity, som jobbar på teatern. Det känns otroligt viktigt.

En trygg plats

Barn och ungdomar på Västbanken lever mitt i konflikten, med ständiga hot, med våld och stridigheter och trauman. Yes Theater är en trygg plats mitt i allt detta, en plats där barn kan bearbeta sina upplevelser.

Diana och hennes kolleger besöker skolor och visar barnen hur de kan tillverka egna dockor och spela teater med dem.
– Först är barnen ofta blyga och säger inte mycket, berättar Diana. De har varit med om väldigt svåra saker. När de börjar prata med oss handlar det om hur soldaterna kommit in i deras hem, riktat sina vapen mot dem, hur de blivit slagna och tvingats följa med under hot.
Det är enligt israelisk militärlag tillåtet att fängsla så unga barn som tolv år och det finns uppgifter om att omkring 8 000 palestinska barn har gripits sedan år 2000.

Många av barnen som kommer till Yes Theatre har suttit i fängelse. Deras mammor har berättat för Diana hur fängelsetiden förändrat barnen. När de kommer hem är barnen ofta traumatiserade, ängsliga och aggressiva.
– I början vill en del inte vara med. De är reserverade och fåordiga. Men när vi börjar tillverka dockorna och visar hur de kan spela teater med dem så brukar det lossna. Det är fantastiskt att se, säger Diana.

50 år av ockupation

I sommar är det 50 år sedan Västbanken och Gazaremsan ockuperades av Israel. Diakonia stödjer civilbefolkningen och arbetar för både israelers och palestiniers rätt att leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Och jag blir verkligen berörd och imponerad av Dianas och hennes kollegers generösa värme och vad de lyckas åstadkomma. De visar traumatiserade barn att någon lyssnar. Att barnen är viktiga och att deras röster behövs.

Vi går in i teatersalongen. Ljuset släcks och det blir kolsvart. Ett larm tjuter, en strålkastare riktas mot scenen där en man ligger.
Föreställningen är på arabiska, men med enkla medel lyckas de förmedla berättelsen även till mig.

Efteråt bjuds publiken in till en diskussion om handlingen och samhällsfrågor. Teaterns syfte är inte bara att ge barnen en möjlighet att uttrycka sig och bearbeta händelser, utan också att bidra till demokratiska reformer i landet genom att väcka frågor oss som kommer för att se pjäsen. Det är en annorlunda teaterupplevelse, en jag tar med som ett minne för livet.

Av: Eva Söderström

Läs mer om Diakonias arbete i Israel och Palestina här.

”Jag kände att jag måste hem och fajtas”

2017-03-29 av Bo Forsberg, generalsekreterare

Foto: Omar I. El Qattaa

I slutet på förra året besökte jag Gaza och mötte människor och deras berättelser. Det var en omtumlande resa. En av historierna har dröjt sig kvar. Det var mötet med en kvinna i utkanten av Gaza centrum, mitt ibland raserade hus och ruiner efter kriget. Framför mig ser jag ett hem som egentligen bara består av upphängda tygskynken på pinnar. En familj bor där. Kvinnan pekar på ett raserat hus, säger: ”Det där var vårt hus, som vi byggt och investerat i de senaste årtiondena”. Kvar fanns bara en stor sten- och sandhög.

Kvinnan fortsätter: ”Vi kan inte skydda oss bakom de här tygstyckena, och nu blir det kallare. Plötsligt kan jag vakna och jag har en vildhunds nos i ansiktet. Eller så vaknar jag av att en råtta gnager på täcket som jag ligger under.” Hennes man sitter tyst medan hon berättar, han förlorade bägge sina ben när huset bombades.

Familjen kan inte försörja sig, de får ett litet bidrag från FN, men det räcker inte. De är beroende av andra människors allmosor och när vi skiljs säger kvinnan: ”Ni kommer hit och tar bilder och lyssnar till våra historier, men vem kommer att hjälpa oss och vad har vi gjort för att förtjäna detta lidande?”

Hennes ord sved i mitt hjärta och i mitt samvete. Det är lätt att känna maktlöshet inför en sådan berättelse, det tillhör paradoxen i vårt arbete, i Diakonias arbete, att jag och mina kollegor, vi som har det så bra, i vårt arbete möter utsatta människor. En del av dem drivs av en stark energi och vilja, andra har förlorat allt – till och med kämpaglöden.

När vi åkte från Gaza mådde jag nästan fysiskt dåligt. Jag kände skuld och dåligt samvete över att komma från en rik del av världen och lyssna till hennes utsatthet. Men på vägen hem förvandlades missmodet till ilska, jag kände att jag måste hem och fajtas. Jag kände att vi måste fortsätta arbeta för förändring.

Ibland ser det mörkt ut, vi har mött hopplöshet så många gånger, men jag vet, att till slut kommer förändringarna. Fortsätt följ vårt arbete och fortsätt stöd oss, så att fler människor får bättre levnadsvillkor.

Läs mer om vårt arbete i Israel och Palestina.

Vill du veta mer om hur vi arbetar för fred i området, läs mer här.

Är det bra att minnas?

2017-01-10 av Aron Lindblom

Frågan var så enkel och på samma gång så svår. Precis som en bra fråga bör vara. Är det bra att minnas?

Guatemala var en diktatur under nästan hela 1900-talet och staten utplånade systematiskt sina motståndare. När gerillarörelser uppstod på 70-talet så ökade statens våld mot oppositionella. Under åren 1978 till 1984 tog våldet proportioner som har liknats vid folkmord. Fler än 200,000 människor dödades, fler än 45,000 människor försvann, över 600 massakrer genomfördes och över 90 procent av dessa brott utfördes av staten mot civilbefolkningen.

En viktig komponent i Diakonias arbete i Guatemala är stödet till övergångsrättvisa, det vill säga rättsprocesser där de som är skyldiga till inbördeskrigets grymma övergrepp ställs inför rätta och döms. Diakonia ger också stöd till föreningar av överlevare och anhöriga för att de ska kunna berätta sina vittnesmål, för att övergreppen inte ska falla i glömska och historien inte ska upprepa sig.

För en tid sedan besökte en kollega och jag ett mindre samhälle på landsbygden nordväst om Guatemala City i en region som huvudsakligen bebos av urfolket maya kaqchiquel. Vi deltog i en minneshögtid för en massaker utförd av armén för 30 år sedan där soldaterna dödade 14 män från byn. Minnena från den dagen är omöjliga att sudda bort och flera grannar i byn har organiserat sig i överlevarnas förening AJR, som får stöd av Diakonia.

Vi sitter hemma hos en kvinna som bara var ett litet barn när militären kom. Hon minns inte massakern, men hon vet att hon förlorade sin pappa den dagen. En äldre man ber om ordet, hans kroppshållning och krumma händer skvallrar om ett långt livs hårt kroppsarbete. ”De dödade min pappa och mina tre bröder”, säger mannen och börjar gråta, ”jag har inte sett dem på trettio år”. Gråten tar och mannen kan inte fortsätta prata. Han sätter sig ner. Det gör ont att se äldre människor gråta.

Kvinnan som har upplåtit sitt hus för mötet tar till orda. Omkring oss sitter andra grannar, mest kvinnor och barn. Nästan alla unga män tycks ha gett sig av till USA för att arbeta och de äldre männen försvann under kriget. ”Vi hade ett möte här i byn för att komma överens”, säger hon. ”Vi reflekterade tillsammans och kom fram till att det är viktigt att minnas, och därför beslutade vi oss för att genomföra den här ceremonin. Nu skulle vi vilja höra vad ni tycker, ni som kommer utifrån. Är det bra att minnas?”

Det spelar inte så stor roll vad jag har att säga, sa jag. Det är ni som bor här som måste bedöma vad som är bra för er. Det jag kan säga är att jag ser det som en gest av respekt och ömhet att vilja minnas de som dödades eller försvann. Jag tror att jag hade velat hedra mina släktingar på ett liknande sätt om de hade utsatts för något lika grymt. Jag tror också att det är ett sätt att säga att vi aldrig vill att det här ska upprepas, någonsin, på någon plats i världen. Jag tror att de som dödades hade drömmar, precis som jag har. De hade drömmar och planer för sig själva, och kanske för sina barn och barnbarn också, och det var inte rätt att ta ifrån dem rätten att fortsätta drömma.

Ordet gick till de andra personerna i rummet. Vissa pratade och andra inte. Det går inte att göra grymheterna ogjorda, och det går inte att få smärtan att försvinna, men det verkar som att det hjälper att få prata om det som hände. När rundan var slut så åt vi lunch tillsammans och därefter ordnades en ”piñata” för barnen, det vill säga en lek där du binder för ögonen och sedan ska slå på en figur (piñata) fylld med godis tills den går sönder och godiset faller ur. Några av oss vuxna deltog också i leken.

“Vi hoppas att ni inte misstolkar det här”, sa kvinnan som ägde huset när vi skulle gå. ”Vi tror att våra anhöriga som massakrerades av armén håller med om att vi också måste få ha lite roligt ibland”.

Det mest gillade, mest delade, mest sedda och mest lästa från Diakonia 2016

2016-12-30 av Victoria Gillberg, kommunikatör

2016 är på väg att ta slut. Det har varit ett tufft år. I många länder ser vi eskalerande konflikter, minskat utrymme för yttrandefrihet och möjlighet att aktivt delta i samhället, terrordåd och naturkatastrofer. Men det har också varit ett år med fredsavtal, med nya lagar som säkerställer allas rätt att älska den de vill, med solidaritet och med kamp för rättvisa. På Diakonia möter vi det tuffa i alla de länder där vi arbetar men vi ser också att det går att göra förändring. Vi ser den varje dag.

Vi har under året delat berättelser om vårt arbete, om de människor vi möter och de förändringar vi ser med er i olika digitala kanaler. Och här har jag sammanställt en lista med de som blivit mest gillat, mest delat, mest sett och mest läst från oss på Diakonia under året som gått. Genom att gilla, dela, kommenterar och följa är ni en del av arbetet för att förändra världen. Tack för att ni engagerar er! Nu laddar vi för 2017 och i våra digitala kanaler kan du följa vårt arbete, resultat och den kamp som sker varje dag!

Vill du stötta kampen gå till www.diakonia.se/stod och ge ett bidrag.

Mest gillat på Facebook

På Facebook har vi under 2016 delat över 180 inlägg om allt möjligt som berör vårt arbete i världen. Men den här posten om arbetet som New Life Center gör i Thailand gav flest likes, med över 5000 personer som gett tummen upp.

Störst räckvidd på Facebook

Ju fler som nås av våra berättelser desto fler hoppas vi engagerar sig för en bättre värld. Den 17 oktober var det internationella dagen för utrotning av fattigdom och vi delade filmen om byn Kwa-Vonza som med hjälp av ny jordbruksteknik inte längre är beroende av nödhjälp. (Se filmen här.) Inlägget nådde över 220 000 människor på Facebook!

Mest delat på Facebook

Det är fler än vi som tycker att bankerna behöver skärpa sig! Vår granskning av svenska bankers investeringar i vapenexport delades 474 gånger. Så viktigt!

Mest gillat på Instagram

1. Bilden från när kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke kom förbi vår monter på Mänskliga rättighetsdagarna i Malmö för att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter.

2. På andra plats kommer det här fotot från när Tensta Gospel Choir deltog på firandet av Diakonia 50 år, femtio år av kamp för mänskliga rättigheter. Fler bilder kan du ser här.

3. På tredje plats den fruktansvärda bilden från Aleppo som vi delade för att uppmärksamma fredsmanifestationen i Stockholm för solidaritet med civilbefolkningen i Syrien.

Mest delat på Twitter

1. Just nu kraftsamlar flera organisationer i Sverige inför regeringens kommande förslag om nya regler för vapenexport. Vi som arbetar med mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling och jämställdhet står enade i gemensamma krav på att mänskliga rättigheter aldrig får kompromissas bort. Är svenska politiker redo att välja rätt sida? Läs mer här.

2. Även på andra plats hittar vi vapenexporten. Här kan du läsa debattartikeln som tweeten bygger på.

3. Under Almedalen var Diakonia på plats och pratade bland annat om biståndets effektivitet. Träffas vi under Almedalsveckan 2017? Vi kommer vara på plats.

Mest läst på diakonia.se

1. ”Han har varit nära döden och han har dödat själv. Nio år gammal började Hency Castillo ta droger – för att hans pappa gjorde det, och för att fly misshandeln i hemmet. I dag är han 18 år och drogfri – mycket tack vare Diakonias samarbetsorganisation CEPREV i Nicaragua.” Läs årets mest lästa reportage från vår verksamhet.

2. På andra plats hamnar artikeln om Niventhini Uthayakumar.

3. Konflikten i Syrien och de människor som tvingats fly under extremt svåra förhållanden har varit i mångas tankar 2016. Här kan du läsa om Majida och hennes liv efter flykten från Syrien.

Och till sist: Mest lästa på diakoniablogg.se

1. Cesar Grajales, landchef för Diakonia i Colombia, blogginlägg om vad fredsavtalet i Colombia berörde många.

2. 2015 hölls allmänna val i Burma/Myanmar för första gången på tjugo år. Nu byggs landets demokrati upp från grunden. Diakonia arbetar med flera organisationer i landet med fokus på mänskliga rättigheter. I höstas träffade Minna Fredriksson från Diakonia några representanter.

3. Aron Lindbloms, som arbetar för Diakonia i Guatemala, skrev årets tredje mest lästa blogginlägg om den uppmärksammade rättegången för fallet Sepur Zarco.

Text: Victoria Gillberg, kommunikatör på Diakonia.