PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om hur regeringen bekämpar skatte- och kapitalflykt. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam (bilden från Zambia).

Regeringen presenterade i förra veckan årets PGU skrivelse till Riksdagen. Politiken för Global Utveckling (PGU) beslutades av Riksdagen i december 2003 och sedan 2004 är det tänkt att regeringens samtliga politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling där ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utvecklig ska vara vägledande. Det kallas för PGUs samstämmighetspolitik. Jag arbetade med samordningen av denna mellan 2004 och 2008, och kan intyga att det är en utmanande och ambitiös målsättning. Regeringen ska också, enligt Riksdagens beslut, löpande hålla Riksdagen informerad om hur det går med genomförandet, därav skrivelsen till Riksdagen.

Problemet med denna politik är att den är lättare att prata om, eller skriva om, än att faktiskt genomföra. Ingen regering tillstår att den har målkonflikter, på riktigt. När det kommer till kritan, så är det politiskt svårsålt att låta nationella politiska mål underkastas prioriteringar som utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling, någon annanstans i världen.

Vi ser detta dilemma även i årets skrivelse. Regeringen redovisar en politik där man i EU, OECD och FN driver svenska kärnfrågor som de 17 hållbarhetsmålen, den feministiska utrikespolitiken och en progressiv klimatpolitik. Regeringen redovisar också hur man med ett ambitiöst och ofta strategiskt bistånd stöttar detta så att problemen kan lösas – där borta! För det är just det som är problemet. Tanken var aldrig att PGU skulle vara en politik som styr biståndet, tanken är att den inhemska  näringspolitiken, miljöpolitiken, finanspolitiken etc. ska se till att Sverige bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling.

Vad som ytterligare bidrar till otydlighet när det gäller hur det går med genomförandet av PGU är att man samtidigt rapporterar på Agenda 2030 och de 17 utvecklingsmålen. Skrivelsen är en redogörelse för hur man levererar på de 17 hållbarhetsmålen. Det kan synas praktiskt och konsekvent, de två går ju i varandra, men PGUs särart riskerar att försvinna. Jag tänker särskilt på rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv på utveckling, samt åtagandet att hantera målkonflikter. De finns inga sådana åtaganden i Agenda 2030.

I ärlighetens namn så måste jag samtidigt säga att regeringen hittat ett sätt där man försöker hantera denna motsättning. På fem områden, nämligen feministisk utrikespolitik, hållbart företagande, hållbar konsumtion och produktion, klimat och hav samt kapital- och skatteflykt fördjupar man resonemanget och lyfter det man kallar intresse- och målkonflikter. Ämneområdena är högst relevanta och ligger väl i linje med dem som vi lyfter i den partiledarenkät vi skickat till samtliga partier inför valet.

Men här blir det tydligt att man stannar vid vad som görs normativt i FN och EU, eller genom biståndet. Man avstår ifrån att gå hela vägen och redovisa vilka inrikespolitiska överväganden som gjorts för att leverera på PGU.  Ett exempel är när man skriver om arbetet för ett hållbart företagande samt senare om krigsmaterialexport där skrivelsen behandlar området säkerhet och utveckling. Läser vi dessa två textavsnitt ihop ser vi glappet.

Regeringen berättar om sin proposition till Riksdagen med förslag på skärpningar av exportkontrollen av krigsmaterial, och om sin handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter. Men, de nya regler som Riksdagen nu antagit för krigsmaterialexport innehåller inget förbud mot försäljning av vapen till regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, fortsätter att ge tillstånd till försäljning av vapen till länder som Filippinerna. Och SAAB kommenterar sin försäljning av krigsmaterial till Förenade Arabemiraten med yttranden som: ”Mänskliga Rättigheter, det får andra teoretisera kring”, eller ”Varför skulle vi ta etiska hänsyn?” . Diakonia har med anledning av detta skrivit brev till handelsminister Ann Linde men vi har ännu inte fått svar.

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om regeringens ansträngningar för att bekämpa skatteflykt. Här kan vi läsa om regeringens åtaganden för att bekämpa kapital- och skatteflykt. Arbetet är omfattande och bitvis tekniskt komplicerat men skrivelsen ger en bra bild av att detta är ett priorierat område för regeringen. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam. Regeringen håller med om det och redogör för att man drivit frågan om rapportering i EU och OECD. Men vi vill att man går längre.

Rapporteringen bör omfatta multinationella företags aktiviteter i alla länder, ej enbart inom EU och i så kallade skatteparadis, och den bör vara offentlig, d.v.s. medborgare måste kunna få ta del av grundläggande information om hur mycket vinster företagen gör och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Frågan diskuteras nu inom EU med risk att resultera i urvattnade kompromisser. Vi har skrivit ett brev till finansminister Magdalena Andersson om detta och det ska bli spännande att se vad hon svarar.

Diakonias generalsekreterare Georg AndréŽn.