Bistånd - politik, effektivitet och resultat

Pendlar mellan oro och hopp

2018-06-26 av Cesar Grajales

Demonstranter protesterar mot den nyvalde presidenten Duque, på skylten står det: ”Duque, 8 miljoner colombianor kommer att ha ögonen på dig”.

En vecka efter presidentvalet i Colombia, där högerkandidaten Iván Duque valdes med drygt tio miljoner röster, är det dags för ett ögonblicks eftertanke och analys.

Oro inför framtiden:

När den tillträdande presidenten nu talar till hela nationen, och inte enbart till sina egna väljare, har hans framtoning blivit mer inriktad på dialog än konfrontation. Men trots detta finns en rad orosmoln inför framtiden:
Den nya regeringen insisterar på att det är nödvändigt att korrigera fredsavtalet med FARC. Hur mycket och vilka delar av avtalet vill den valda presidenten och förespråkare för hans kandidatur ändra? Det finns inga indikationer på att de vill bryta avtalet helt, men två dagar efter att Duque valts till president, sköts godkännandet av procesen för övergångsrättvisa upp i kongressen.
Den nyvalde presidenten har uttryckt att han vill ändra spelreglerna i fredsförhandlingarna med ELN-gerillan. Detta minskar möjligheterna för en politisk, förhandlad lösning och ökar risken för nya väpnade konfrontationer.
Ett högre skattetryck på under- och medelklassen är mycket troligt, medan skatterna inom näringslivet minskar. Landet kommer även att vara fortsatt öppet för storskalig utvinning av naturresurser och gruvnäringen kommer att prioriteras framför de miljörelaterade rättigheter och den småskaliga produktionen som gynnar invånarna.
Sociala protester kan komma att straffas allvarligt, i en politik som identifierar social mobilisering som terrorism.
Ändringar i det politiska systemet kan fördjupa maktkoncentrationen (exempelvis en enda domstol, konstruerad enligt regeringens riktlinjer) och öka straffriheten för kränkningar av mänskliga rättigheter genom åtgärder som gynnar militärer och politiker i utomrättsliga processer om övergångsrättvisa.
Kvinnors och HBTQI-personers rättigheter kommer inte att stärkas utan snarare att motarbetas.

Några förhoppningar på vägen:

Även om jag i allmänhet delar de mindre optimistiska analyserna finns det några ljuspunkter i den framtid som väntar oss:

Bland FARC:s före detta gerillamedlemmar finns det en övertygad vilja att upprätthålla freden. Faktum är att FARC:s ledare har uttryckt intresse för att skapa dialog med den nye presidenten.
Miljontals medborgare, de åtta miljoner som röstade på vänsteroppositionens representant Gustavo Petro, och de som röstade på mittenalternativen, kommer att fortsätta att kräva att att fredsavtalet upprätthålls.
Om folkomröstningen för nya lagar mot korruption den 26 augusti får ett stort deltagande kan detta bli början på en förändring och ett legitimt motstånd mot den historiska, politiska överklassen, som präglas brett av korruption.
En fortsatt stark allians av demokratiska viljor (politiska partier från mitten och vänster, sociala rörelser och medborgare) som försvarar existerande rättigheter och agerar mot förslag som kan hota freden kommer att behövas. Speciellt med tanke på att regeringen har majoritet i kongressen.

Avslutningsvis, att inte erkänna att högerns vinst genom Ivan Duque utgör en risk för Colombias framtid är naivt. Den vinnande dagordningen går emot freden och folkets rättigheter och kan fördjupa pågående konflikter. Men det är lika fel att inte se ljuspunkter i sammanhanget, ljuspunkter som är resultat av medborgarnas kollektiva kamp. Utan att överdriva optimismen måste det ändå sägas att det är tydligt att det finns en enorm social rörelse som vet att den pacifistiska kampen för fred bara har börjat och att vi absolut inte får glömma vår rätt att leva i ett land fritt från våld, exkludering och envälde.

Cesar Grajales, landchef Colombia.

Läs mer om Diakonias arbete i Colombia här.

Unga behövs i politiken!

2018-06-19 av Simon Jernberg

Svenska och Zimbabwiska ungdomar på resa

Aktivister från Sverige och Zimbabwe

Unga i åldern upp till 30 år utgör hälften av jordens befolkning. Det sägs ofta att unga är framtiden. Det är kanske sant. Men mest är unga NU. Hos ungdomar finns ett driv och ett engagemang som måste tas till vara. Trots detta har alltför få unga möjlighet att påverka politik, både lokalt, i sina länder och i världen.

Tidigare i år reste jag med ett gäng Diakoniaaktivister från Sverige till Zimbabwe. Vi hade planerat att resa förra året men fick ändra planerna på grund av de politiska händelserna i Zimbabwe. I november 2017 avsattes tidigare presidenten Robert Mugabe, efter nästan 30 år vid makten. När vi i början av april satte oss på planet mot Zimbabwe hade resans karaktär skiftat totalt. Från att ha varit en resa med tanken att möta ungdomar i ett land på andra sidan jorden, blev det nu ett besök mitt i Zimbabwes största politiska omvandling sedan friheten från kolonialstyret. Resan fick också en häftig krok; mötet mellan svenska och zimbabwiska ungdomar ett år då de båda förbereder sig för politiska val.

Skilda verkligheter

Våra verkligheter är olika. I Sverige firar vi nästa år 100 år av fria val för män och kvinnor, och sett ur det perspektivet är höstens val bara ett i mängden. I Zimbabwe förbereder sig människor för vad som kan bli det första fria valet någonsin i landets historia. Hos oss svenskar kan en känsla av att ta demokratin för given smyga sig på ibland. För de unga zimbabwier vi mötte fanns en rädsla för att inte våga hoppas för mycket på demokratin.

Trots att vi kom från två så skilda verkligheter kunde vi mötas i en gemensam utmaning för våra länders demokratiska framtid – ungas roll i politiken. Både i ett land med nästan 100 år av demokrati och i ett land där demokratin är en förhoppning känner unga sig bortglömda i politiken och undrar om deras röst spelar roll och kommer att lyssnas på. Vi var överens om att detta var en utmaning som vi måste ta tag i nu!

Vi i Sverige kan lära så mycket av de ungdomar vi träffade i Zimbabwe. ”Ta inte demokratin för given – vi vet hur det är att leva utan den” var det starkaste budskapet vi fick med oss från ett möte med Zimbabwe Church Council Youth.

Diakonias samarbetsorganisation YETT uppmuntrar unga att rösta. De vänder sig direkt till unga, ofta i utsatta områden, med ett roligt budskap. Målet är att uppmuntra, inte uppmana eller skuldbelägga, unga att ta chansen att rösta. Med kampanjer i sociala medier, turnébussar och gatuteater har de redan nått hundratusentals unga runt om i Zimbabwe, ett otroligt resultat och ett fantastiskt inspirerande arbete.

Organisationen Zimbabwe youth sports trust använder sport för att få unga att rösta: Slå en straff – om du registrerar dig för valet!

Engagemanget är självklart

För de unga vi träffade i Zimbabwe var det en självklarhet att engagera sig, en självklarhet att stå upp och lyfta ungas röster. För om inte de unga tar plats, vem ska då ta ansvaret för framtiden? Det driv och den tro på förändring som fanns bland Zimbabwes unga är en inspiration för mig. När de lyckas mobilisera hundratusentals unga i ett land där demokratin varit icke-existerande fram tills nu, då måste väl vi i Sverige där demokratin snart firar 100 år kunna göra detsamma. Vi unga har en möjlighet att skapa en bättre värld. Vuxna har ett ansvar att lyssna på oss. Gör de inte det måste vi tjata tills de gör det! Vår röst är viktig!

Simon Jernberg, aktivistsamordnare Diakonia

Med information

Läs mer om Diakoniaaktivisterna

Läs mer om Diakonia i Zimbabwe

Staten brister vid vulkanutbrott i Guatemala

2018-06-13 av Aron Lindblom

Vulkanen Fuego ligger cirka 40 kilometer från huvudstaden Guatemala city. Fotograf: María José Reinoso Flores.

Ett vulkanutbrott i Guatemala den tredje juni har dödat minst 110 människor och ödelagt flera byar. När detta skrivs är minst 200 personer försvunna och sand, aska och gas har spridits över stora delar av centrala Guatemala och drabbar på så vis över en miljon människor.

Fuego-vulkanens utbrott är en tragedi med enorma proportioner. Familjer har splittrats, föräldrar har förlorat sina barn, och räddningsarbetare har hittat överlevande spädbarn som tycks ha förlorat alla anhöriga. I media beskriver överlevare hur personer har tagit sig ut från katastrofområdet och sedan återvänt för att rädda grannar eller familjemedlemmar, och därefter försvunnit.

Diakonias personal i Guatemala är inte direkt drabbade i dagsläget, men närstående personer har drabbats väldigt hårt. En chaufför som Diakonia brukar anlita har fått odlingar förstörda och bostaden fylld med aska. En medarbetare på en partnerorganisation har förlorat tolv anhöriga, vars kroppar har hittats och kunnat identifieras, och ytterligare en kusin är fortfarande försvunnen.

Bristande hantering av katastrofen

Den guatemalanska staten är tyvärr underfinansierad och dåligt organiserad på de flesta områden. Förutom de katastrofala konsekvenser som detta får för utbildning, sjukvård, trygghetssystem, brottsbekämpning, och så vidare, så betyder det också att det inte finns några pålitliga uppgifter om befolkningen i landet. Detta gör att ingen ännu vet hur många människor som kan ha befunnit sig i det drabbade området när vulkanutbrottet inträffade.

Myndigheternas reaktion i samband med utbrottet har varit svag. Lokalbefolkningen fick ingen varning inför utbrottet och ordern om att utrymma området kom först efter att katastrofen var ett faktum. Reaktionen från allmänheten och civilsamhället har dock varit snabb, med hjälpinsamlingar från alla tänkbara instanser och volontärer som har ställt upp som sjukvårdare, samtalsstöd och räddningsarbetare. I Guatemala, precis som i många andra länder med underfinansierade myndigheter, finns en frivillig brandkår som helt består av volontärer. Dessa volontärer var bland de första att komma till platsen och flera har sorgligt nog omkommit i det hjältemodiga hjälparbetet.

Regeringen har kritiserats hårt för att den väntade fyra dagar med att göra ett formellt internationellt nödrop, vilket krävs för att andra länder ska kunna ingripa. Fram till sjunde juni hade staten bara accepterat stöd från USA och Mexiko, som tog emot patienter på sjukhus i sina länder, samt ekonomiskt stöd från Taiwan och Israel. Från Israel skickades totalt tiotusen dollar som tack för att Guatemala stöttade flytten av USA:s ambassad till Jerusalem. Samtidigt rapporterades att lastbilar med nödhjälp från grannlandet El Salvador stoppades i tullen och skickades tillbaka över gränsen.

I sociala medier märks en stor upprördhet över myndigheternas hantering av katastrofen. Röster har höjts för att avsätta chefen för den guatemalanska beredskapsmyndigheten CONRED och den sittande presidenten, som pekas ut för korruption och bristande kompetens. Många minns också katastrofen den åttonde mars 2017, då 41 flickor brändes ihjäl inlåsta på ett statligt barnhem.

Mänskliga rättigheter och katastrofberedskap i framtiden

Diakonias landkontor i Guatemala arbetar inte med humanitär hjälp, vårt fokus är istället långsiktigt arbete för att stärka mänskliga rättigheter, men tillsammans med andra organisationer i ACT-alliansen pågår en insats för att stödja 2 160 hushåll med kontantbidrag, hygienartiklar, samtalsstöd och förebyggande insatser för katastrofberedskap i framtiden.

Det är livsviktigt att agera nu och stödja överlevarna och räddningsarbetarna, men det som Diakonia kan bäst är att jobba långsiktigt för att förändra de strukturer som orsakar fattigdom, orättvisor, förtryck och våld. Att vulkaner får utbrott kan vi aldrig undvika, det ligger i deras natur, men det finns ingen naturlag som säger att hundratals människor måste dö eller komma till skada. Att konsekvenserna tillåts bli så brutala är åtminstone delvis orsakade av politiska beslut, och genom smart organisering och påverkansarbete kan våra samarbetsorganisationer ändra på detta.

I efterdyningarna av den förra stora katastrofen i Guatemala, branden på barnhemmet som orsakade 41 flickors död i mars 2017, har Diakonia stöttat organisationer som driver rättsprocesser mot de ansvariga myndigheterna. Vad konsekvenserna blir av den pågående tragedin kring vulkanen Fuego går inte att säga säkert idag, men Diakonias långsiktiga biståndsverksamhet kommer fortsätta stödja initiativ för att ge människor drägliga livsvillkor och statliga institutioner som kan garantera respekten för de mänskliga rättigheterna.

Mer information

Följande illustration från tidningen Prensa Libre visar hur utspillet från vulkanen färdades i samband med utbrottet.

PGU riskerar att reduceras till bistånd och normativt arbete i FN

2018-03-26 av Georg Andrén, generalsekreterare

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om hur regeringen bekämpar skatte- och kapitalflykt. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam (bilden från Zambia).

Regeringen presenterade i förra veckan årets PGU skrivelse till Riksdagen. Politiken för Global Utveckling (PGU) beslutades av Riksdagen i december 2003 och sedan 2004 är det tänkt att regeringens samtliga politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling där ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utvecklig ska vara vägledande. Det kallas för PGUs samstämmighetspolitik. Jag arbetade med samordningen av denna mellan 2004 och 2008, och kan intyga att det är en utmanande och ambitiös målsättning. Regeringen ska också, enligt Riksdagens beslut, löpande hålla Riksdagen informerad om hur det går med genomförandet, därav skrivelsen till Riksdagen.

Problemet med denna politik är att den är lättare att prata om, eller skriva om, än att faktiskt genomföra. Ingen regering tillstår att den har målkonflikter, på riktigt. När det kommer till kritan, så är det politiskt svårsålt att låta nationella politiska mål underkastas prioriteringar som utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling, någon annanstans i världen.

Vi ser detta dilemma även i årets skrivelse. Regeringen redovisar en politik där man i EU, OECD och FN driver svenska kärnfrågor som de 17 hållbarhetsmålen, den feministiska utrikespolitiken och en progressiv klimatpolitik. Regeringen redovisar också hur man med ett ambitiöst och ofta strategiskt bistånd stöttar detta så att problemen kan lösas – där borta! För det är just det som är problemet. Tanken var aldrig att PGU skulle vara en politik som styr biståndet, tanken är att den inhemska näringspolitiken, miljöpolitiken, finanspolitiken etc. ska se till att Sverige bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling.

Vad som ytterligare bidrar till otydlighet när det gäller hur det går med genomförandet av PGU är att man samtidigt rapporterar på Agenda 2030 och de 17 utvecklingsmålen. Skrivelsen är en redogörelse för hur man levererar på de 17 hållbarhetsmålen. Det kan synas praktiskt och konsekvent, de två går ju i varandra, men PGUs särart riskerar att försvinna. Jag tänker särskilt på rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv på utveckling, samt åtagandet att hantera målkonflikter. De finns inga sådana åtaganden i Agenda 2030.

I ärlighetens namn så måste jag samtidigt säga att regeringen hittat ett sätt där man försöker hantera denna motsättning. På fem områden, nämligen feministisk utrikespolitik, hållbart företagande, hållbar konsumtion och produktion, klimat och hav samt kapital- och skatteflykt fördjupar man resonemanget och lyfter det man kallar intresse- och målkonflikter. Ämneområdena är högst relevanta och ligger väl i linje med dem som vi lyfter i den partiledarenkät vi skickat till samtliga partier inför valet.

Men här blir det tydligt att man stannar vid vad som görs normativt i FN och EU, eller genom biståndet. Man avstår ifrån att gå hela vägen och redovisa vilka inrikespolitiska överväganden som gjorts för att leverera på PGU. Ett exempel är när man skriver om arbetet för ett hållbart företagande samt senare om krigsmaterialexport där skrivelsen behandlar området säkerhet och utveckling. Läser vi dessa två textavsnitt ihop ser vi glappet.

Regeringen berättar om sin proposition till Riksdagen med förslag på skärpningar av exportkontrollen av krigsmaterial, och om sin handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter. Men, de nya regler som Riksdagen nu antagit för krigsmaterialexport innehåller inget förbud mot försäljning av vapen till regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, fortsätter att ge tillstånd till försäljning av vapen till länder som Filippinerna. Och SAAB kommenterar sin försäljning av krigsmaterial till Förenade Arabemiraten med yttranden som: ”Mänskliga Rättigheter, det får andra teoretisera kring”, eller ”Varför skulle vi ta etiska hänsyn?” . Diakonia har med anledning av detta skrivit brev till handelsminister Ann Linde men vi har ännu inte fått svar.

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om regeringens ansträngningar för att bekämpa skatteflykt. Här kan vi läsa om regeringens åtaganden för att bekämpa kapital- och skatteflykt. Arbetet är omfattande och bitvis tekniskt komplicerat men skrivelsen ger en bra bild av att detta är ett priorierat område för regeringen. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam. Regeringen håller med om det och redogör för att man drivit frågan om rapportering i EU och OECD. Men vi vill att man går längre.

Rapporteringen bör omfatta multinationella företags aktiviteter i alla länder, ej enbart inom EU och i så kallade skatteparadis, och den bör vara offentlig, d.v.s. medborgare måste kunna få ta del av grundläggande information om hur mycket vinster företagen gör och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Frågan diskuteras nu inom EU med risk att resultera i urvattnade kompromisser. Vi har skrivit ett brev till finansminister Magdalena Andersson om detta och det ska bli spännande att se vad hon svarar.

Diakonias generalsekreterare Georg Andrén.

Att inte kunna röra sig fritt

2018-03-10 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Diakonias kommunikatör Elin Stenung besöker ett ekologiskt odlingsprojekt i la Cuchilla, Copan i Honduras. I Colombia, där hon är stationerad, kan hon delta i demonstrationer och uttrycka sina åsikter utan att vara rädd. Men när hon besökte Honduras blev hon påmind om hur yttrandefriheten är begränsad. På bilden syns också Abel Ramos och andra jordbrukare som deltar i projektet.

Att gå på promenad med min hund på kvällen, när jag slutat jobbet, är bland det mest avslappnande jag vet. Vi går till parken och strosar långsamt mellan husen. Jag andas in kvällsluften. Vi möter en granne som jag pratar med om struntsaker medan mörkret lägger sig över staden.

Dagen efter cyklar jag till jobbet. Jag skriver ett argt inlägg på Facebook om de senaste politiska händelserna. På helgen deltar jag i en demonstration för HBTQ-personers rättigheter. Allt det gör jag utan att tänka på vilken risk samma agerande skulle innebära för andra människor, på andra platser.

Veckan efter åker jag till Honduras. Besöket skakar om mig och får mig att tänka på om allt det där skulle tas ifrån mig. Om våld och militariseringen var en del av min vardag.

– Välkommen, säger vakten när han öppnar dörren till restaurangen.

Jag svarar inte, kan inte fokusera på hans ansikte utan ser bara det tunga vapnet han bär över bröstet. Han har skottsäker väst på sig. Vi ska äta lunch i Tegucigalpa, jag och mina honduranska kollegor, men min aptit störs av den beväpnade mannens närvaro. Han sippar på sin lemonad och går nervöst fram och tillbaka mellan kassan och dörren. Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.

Jag undrar vem han skyddar oss från. Samtidigt som jag funderar på om hans närvaro gör mig trygg eller skapar rädsla.

– Sitt kvar i bilen, säger min kollega dagen efter när vi parkerat utanför vår samarbetsorganisation C-libres kontor.….

– Du får inte vänta här på gatan ensam. Den här organisationen tar emot hot hela tiden, fortsätter hon.

Militären på gatorna i Tegucigalpa, Honduras i samband med demonstrationer under förra årets presidentval den 26 november. Foto: Sean T. Hawkey

Klockan är tio på morgonen. Jag ska intervjua Edy, C-libres ordförande, men han har inte kommit än. Vi sitter där i bilen och väntar medan solen steker. Luftkonditioneringen brummar.

Några minuter senare dyker Edy upp och vi går in och sätter oss. Medan vi dricker kaffe berättar han om situationen för organisationer i Honduras.

– Våra grannar håller koll på oss hela tiden och många gånger står okända bilar parkerade här utanför berättar han. Vi är vana vid det men det är klart att det är frustrerande och utmattande fortsätter han.

Att inte kunna uttrycka sig öppet. Att inte kunna röra sig fritt.

Att inte kunna leva sitt liv fullt ut. Att bli hotad och fängslad, ibland till och med dödad för sina åsikter.

Gilda Rivera, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation CDM, berättar att den begränsade yttrandefriheten skapar ångest och stress hos alla. Att rädslan hindrar organisationer från att kunna arbeta ordentligt och utveckla långsiktiga strategier.

– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.

Hon säger att situationen krossar familjer och det sociala kollektivet. Men att den politiska övertygelsen hjälper henne att fortsätta trots alla motgångar.

Jag tänker på hur vapen och våld är fiktion i min vardag.

Och så tänker jag på min frihet.

Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika, stationerad i Colombia

De sätter sina liv på spel

2018-03-05 av Georg Andrén, generalsekreterare

Berta Cáceres mördades för två år sedan, hon var en viktig inspiratör när det gäller mänskliga rättigheter. Foto: Goldman Environmental Prize

Vi har just passerat årsdagen av mordet på Berta Cáceres. Den 2 mars var det två år sedan hon sköts ner i sitt hem i den lilla staden La Esperanza i Honduras. Jag tjänstgjorde då som svensk ambassadör i Centralamerika. Vi nåddes av nyheten och jag tänkte, nej, inte en till i raden av alla mördade människorättsaktivister. Berta ledde organisationen Copinh som kämpar för urfolkens rättigheter, i synnerhet deras markrättigheter. Hon personifierade kampen med sin vältalighet, sitt mod och sin värme.

Tillsammans med We Effect och Diakonia for jag till La Esperanza. Före resan träffade jag Honduras utrikesminister Arturo Corrales. Jag framförde den svenska regeringens förväntan om att en grundlig brottsutredning skulle genomföras. Redan då fanns det en del som talade för att mordet var ett beställningsverk av företaget DESA som planerade att bygga ut vattenkraften i området där Lencafolket bor. Utrikesministern sade att visst, detta hade högsta prioritet, men själv han hade redan bilden klar för sig; mordet var ett passionsdrama. Berta hade en älskare i huset, och de vittnen som hade trätt fram var drogpåverkade. Utrikesministern var arrogant och fullständigt okänslig inför de frågor jag ställde.

Jag, och regioncheferna för WeEffect och Diakonia, besökte organisationen som Berta ledde tillsammans med en av sina döttrar. Vi träffade dottern, resten av familjen, modern och syskonen. Mötena var känsloladdade, vi mötte sorg, vrede men också kamplusta och beslutsamhet. På den efterföljande presskonferensen var frågorna många.

För några dagar sedan, två år efter mordet, greps David Castillo Mejia, vd:n för företaget DESA, anklagad för att ha beställt mordet. Nu är det upp till det honduranska rättsväsendet att skipa rättvisa.

Bertas mamma Austra Bertha Flores Lopez håller i en kudde med en bild av sig själv och dottern samt texten: Vi är alla Berta. Foto: Ezequiel Sanchez.

Berta Cáceres är en av en rad modiga kvinnor som ger sitt liv i kampen för rättvisa. En annan kvinna som fallit offer för maktens förtryck är Maria Teresa Rivera från El Salvador. I El Salvador finns ett antal uppmärksammade fall där kvinnor som fått missfall anmäls, fängslas och döms för vållande till annans död. Maria Teresa är en av dessa kvinnor. Hon dömdes till 40 års fängelse för missfall, men lyckades ta sig ut ur El Salvador och beviljades politisk asyl i Sverige.

Jag ska delta tillsammans med Maria Teresa på ett seminarium om aborträtten i Riksdagen på den internationella kvinnodagen den 8:e mars, ett seminarium med särskild fokus på den orimliga och stränga abortlagstiftningen i El Salvador. Kvinnor anmäls, fängslas och döms till väldigt långa fängelsestraff vid misstanke om att de avsiktligt försökt avsluta en graviditet. Ett angiverisystem har byggts upp där grannar, arbetskamrater och till och med vårdpersonal anmäler kvinnorna till polis. En politisk kamp pågår i El Salvador för att reformera denna lagstiftning.

Berta och Maria Teresa visar oss att kampen är nödvändig och möjlig trots maktens ständiga övertag. En annan kvinna som inspirerar, och som varje dag riskerar sitt liv i kampen för rättvisa är Thelma Aldana, Riksåklagare i Guatemala. Innan hon blev Riksåklagare satt hon i landets Högsta domstol där hon kämpade för starkare lagstiftning och särskilda domstolar för kvinnomord. Thelma arbetar hårt och kompromisslöst mot de korrupta maktstrukturer som idag har tagit Guatemala som gisslan. Tillsammans med chefen för en särskild FN-kommission har hon lyckats driva rättsprocesser mot en tidigare president, vicepresident, ministrar, höga militärer och andra mäktiga män. Det gör att hon tvingas leva under ständig polisbevakning på grund av dödshot mot sig och sin familj. Många är de samtal vi haft i mitt vardagsrum i Guatemala där hon beskrivit sin målmedvetenhet, sin kärlek till Guatemala och sin rädsla för vad som kan hända hennes familj. Guatemala står vid ett dramatiskt vägskäl, ett nytt Guatemala försöker träda fram, och mot det kämpar ett gammalt, som vinner några bataljer men som på sikt kommer att förlora.

I helgen åkte Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, Annika Ben David, till Honduras, El Salvador och Guatemala för att föra dialog med regeringen, lyssna till olika röster i dessa samhällen och för att framföra den svenska regeringens oro över läget i dessa tre länder. Annika är en skicklig och orädd diplomat. Jag tror att hon, liksom jag, inspireras av dessa kvinnor och jag hoppas att hon talar ett sanningens ord med maktens företrädare. Sveriges röst blir allt ensammare, och just därför är den så viktig.

Av: Georg Andrén, generalsekreterare för Diakonia och fd svensk ambassadör i Centralamerika

Nya regler för vapenexport

2018-03-05 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Diakoniaaktivister demonstrerar utanför riksdagen.

Häromdagen beslutade riksdagen om nya regler för export av krigsmaterial med syfte att skärpa regelverket kring export till diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Det tog sju år att ta fram de nya reglerna. Under tiden har vi sett ministrar resa runt till olika länder tillsammans med SAAB och andra företag och krigsmaterial för miljarder har exporterats till icke-demokratier.

Utanför riksdagens kammare stod aktivister från Diakonia, Svenska Freds, Kristna Freds, IKFF och Amnesty och påminde om alla de löften som politikerna gett om att inte exportera vapen till diktaturer och människorättsförbrytare.

Inne i riksdagen sa justitieminister Morgan Johansson (s): ”Med den här propositionen blir ett av världens striktaste regelverk nu ännu striktare. Som första land i världen inför vi ett särskilt demokratikriterium i prövningen. Ju sämre den demokratiska statusen i ett land är, desto mindre utrymme finns för att bevilja tillstånd för export.”

Med lite märklig retorik talade Morgan Johansson som om lagen handlade om ett val mellan att ha en krigsmaterialproduktion eller inte.

Men ministern vet ju att detta beslut aldrig handlat om att lägga ned hela exporten av krigsmaterial. Det handlar ju om den mindre del av exporten som går till diktaturer och människorättsförbrytare.

De nya reglerna kommer att göra en stor skillnad sa Krister Örnfjäder (S): ”Jag kan gå tillbaka till partikamrater och säga att vi inte kommer att exportera till diktaturer.”

Vänsterpartiet hänvisade till kritiken av den nya reglerna från bland annat Amnesty och Diakonia som pekat på att de nya reglerna är tvetydliga och svaga. Men att döma ut de nya reglerna i förväg är inte rimligt och sjyst menade Krister Örnfjänder (S). Allan Widman (L) som varit pådrivande för skärpta regler varnade även han för att kritikerna i förhand kan bidra till att förtroendet för den nya lagen undermineras.

En viktig och positiv sak i utrikesutskottets betänkande är att Utrikesutskottet betonade att de mänskliga rättigheterna är odelbara och att kvinnors rättigheter måste vara en del av framtida bedömningar.

Det nya så kallade demokratikriteriet innebär att ”brister i demokratisk status ska utgöra hinder för export”.

Men vad är det då som gör att vi som arbetar med mänskliga rättigheter ställer oss tvivlande till regeringens löften och den nya ”helhetsbedömning som ska göras” av myndigheten som ger tillstånd och av framtida regeringar?

Beror det på att vi har kunskap om hur de nuvarande reglerna tolkas? Redan idag ska ett lands respekt för mänskliga rättigheter vara ett ”centralt villkor” för exporttillstånd. Men trots detta villkor har Sverige för första gången på mycket länge beviljat tillstånd för export av krigsmateriel till Filippinernas president Rodrigo Duterte som i nuläget utreds av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för misstänkta folkrättsbrott och bland annat har kritiserats av Amnesty för tusentals utomrättsliga avrättningar och fängslanden av människorättsaktivister.

Beror det på att vi läser statistiken och känner till vilka kryphål som finns i reglernas tillämpning? Trots nuvarande regelverk kring mänskliga rättigheter och skarpa löften om att inte exportera krigsmaterial som riskerar att användas för krigsförbrytelser gav Inspektionen för strategiska produkter, ISP, och ledamöterna i Exportkontrollrådet 2016 grönt ljus för export av SAAB:s flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten för 11 miljarder. En stridsledningscentral som experter säger är mycket användbar i bombningarna i Jemen. Bombningar som FN beskriver som krigsförbrytelser. Ett krig som speciellt drabbar kvinnor och barn och som skapat det som FN kallar världens värsta humanitära kris. Kryphålet är bland annat att den flygande stridsledningscentralen klassas som ”övrig krigsmaterial” vilket gör att politikerna och myndigheten kan smita från sitt ansvar.

Beror det på att riksdag och regeringen i sina instruktioner till myndigheterna även skriver om vikten av export och långsiktigt försvarsamarbete i ”materialfrågor” och att få ned försvarets kostnader vid inköp vilket gör att myndigheten ISP i sin ”helhetsbedömning” ofta väljer utnyttja varje kryphål till exportföretagens

Om mänskliga rättigheter inte har prioritet i myndighetens bedömning och det aktuella företaget SAAB uttryckligen säger att man inte har anledning att göra en sådan bedömning (God morgon världen, P1) vem står då upp för mänskliga rättigheter?

Mitt svar blir: Ingen!

Det är bland annat dessa erfarenheter om det stora gapet mellan politikernas löften och verkligheten med alla kryphål och undantag som gör att vi är skeptiska kritiska vilket vi utvecklade i en debattartikel i SvD tillsammans med Amnesty, Kristna Freds och Svenska Freds häromdagen. I artikeln betonade vi att det är politikerna som i praktisk handling måste visa att de menar allvar, nu.

Därför måste vi ge kredd till Vänsterpartiet som ställt sig kritiska till kompromissen och till Kristdemokraterna som i ett särskild yttrande markerat att de på några punkter ville gå längre.

Slutsatsen blir därför att endast politisk vilja kan göra hindret så högt att det stoppar vapenexporten till länder med demokratiska brister.

Tummen i ögat på er som i framtiden ska ta besluten.

”Benådningen är en förolämpning”

2018-02-05 av Rocio Palomino

Diakonias samarbetsorganisation DEMUS i Peru, deltar i en demonstration mot benådningen av ex-presidenten Alberto Fujuimori. Foto: Pool Vásquez.

År 2009 dömdes Perus tidigare president Alberto Fujimori till 25 års fängelse. Domen var en milstolpe i kampen för mänskliga rättigheter. För första gången någonsin dömdes en före detta statschef för det som kallas brott mot mänskligheten enligt internationell rätt. Men i december 2017 benådades Fujimori.

Det var Perus nu sittande president, Kuczynski, som benådade Fujimori genom en så kallad humanitär benådning som utöver frigivning även stoppar möjligheten att åtala Fujimori för ytterligare brott. Benådningen stoppar också den pågående processen kring fallet Pativilca, där sex personer mördades, en massaker som Fujimori åtalats för att ha beställt. Många advokater och representanter från internationella organisationer såsom FN och Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har kritiserat benådningen och påpekat allvarliga oegentligheter i genomförandet.

Flera representanter för civilsamhället i Peru menar också att benådningen inte är humanitär utan snarare politisk. Kuczynski stod inför en missförtroendeomröstning för ett korruptionsfall strax före jul. Fujimoris anhängare lade ner sina röster och lovade att därmed inte fälla honom mot att han benådade Fujimori.

Sedan benådningen skedde på julafton förra året har missnöjet bland befolkningen växt och flera demonstrationer har genomförts runt om i landet med tiotusentals deltagare. Initiativtagarna till demonstrationerna har varit anhöriga till offren för massakrerna La Cantuta och Barrios Altos (brott som Fujimori dömts för), människorättsorganisationer, studenter, fackföreningar, kvinno- och medborgargrupper.

”Benådningen är en förolämpning”, är den slogan som använts i demonstrationerna och den speglar människors frustration.

Den peruanska regeringen presenterade benådningen som ett steg på vägen mot dialog och försoning, vilket har behövts sedan den väpnade konflikten i landet mellan tog slut (den väpnade konflikten pågick mellan åren 1980 och 2000). Civilsamhället anser dock att försoning inte kan godtas då den ökar straffriheten och stoppar processer av sanning och rättvisa för offren.

Kuczynskis beslut bryter också mot de upprepade löften han gett anhöriga till offren om att respektera de fällande domarna mot Fujimori. Han har vänt ryggen åt de väljare som tack vare hans tal om försvar av demokratiska värderingar stöttade honom i den andra valomgången i presidentvalet. Regeringen har i och med benådningen förlorat all trovärdighet vad gäller förmågan att genomföra demokratiska processer med transparens.

Diakonia stöttar släktingar till offer och människorättsorganisationer i deras aktioner och krav om rättvisa.

Rocío Palomino, Diakonias landchef i Peru.

Läs mer om Diakonias arbete i Peru här.