
Demonstranter protesterar mot den nyvalde presidenten Duque, på skylten står det: ”Duque, 8 miljoner colombianor kommer att ha ögonen på dig”.
En vecka efter presidentvalet i Colombia, där högerkandidaten Iván Duque valdes med drygt tio miljoner röster, är det dags för ett ögonblicks eftertanke och analys.
Oro inför framtiden:
- När den tillträdande presidenten nu talar till hela nationen, och inte enbart till sina egna väljare, har hans framtoning blivit mer inriktad på dialog än konfrontation. Men trots detta finns en rad orosmoln inför framtiden:
- Den nya regeringen insisterar på att det är nödvändigt att korrigera fredsavtalet med FARC. Hur mycket och vilka delar av avtalet vill den valda presidenten och förespråkare för hans kandidatur ändra? Det finns inga indikationer på att de vill bryta avtalet helt, men två dagar efter att Duque valts till president, sköts godkännandet av procesen för övergångsrättvisa upp i kongressen.
Den nyvalde presidenten har uttryckt att han vill ändra spelreglerna i fredsförhandlingarna med ELN-gerillan. Detta minskar möjligheterna för en politisk, förhandlad lösning och ökar risken för nya väpnade konfrontationer. - Ett högre skattetryck på under- och medelklassen är mycket troligt, medan skatterna inom näringslivet minskar. Landet kommer även att vara fortsatt öppet för storskalig utvinning av naturresurser och gruvnäringen kommer att prioriteras framför de miljörelaterade rättigheter och den småskaliga produktionen som gynnar invånarna.
- Sociala protester kan komma att straffas allvarligt, i en politik som identifierar social mobilisering som terrorism.
- Ändringar i det politiska systemet kan fördjupa maktkoncentrationen (exempelvis en enda domstol, konstruerad enligt regeringens riktlinjer) och öka straffriheten för kränkningar av mänskliga rättigheter genom åtgärder som gynnar militärer och politiker i utomrättsliga processer om övergångsrättvisa.
- Kvinnors och HBTQI-personers rättigheter kommer inte att stärkas utan snarare att motarbetas.
Några förhoppningar på vägen:
Även om jag i allmänhet delar de mindre optimistiska analyserna finns det några ljuspunkter i den framtid som väntar oss:
- Bland FARC:s före detta gerillamedlemmar finns det en övertygad vilja att upprätthålla freden. Faktum är att FARC:s ledare har uttryckt intresse för att skapa dialog med den nye presidenten.
- Miljontals medborgare, de åtta miljoner som röstade på vänsteroppositionens representant Gustavo Petro, och de som röstade på mittenalternativen, kommer att fortsätta att kräva att att fredsavtalet upprätthålls.
- Om folkomröstningen för nya lagar mot korruption den 26 augusti får ett stort deltagande kan detta bli början på en förändring och ett legitimt motstånd mot den historiska, politiska överklassen, som präglas brett av korruption.
- En fortsatt stark allians av demokratiska viljor (politiska partier från mitten och vänster, sociala rörelser och medborgare) som försvarar existerande rättigheter och agerar mot förslag som kan hota freden kommer att behövas. Speciellt med tanke på att regeringen har majoritet i kongressen.
Avslutningsvis, att inte erkänna att högerns vinst genom Ivan Duque utgör en risk för Colombias framtid är naivt. Den vinnande dagordningen går emot freden och folkets rättigheter och kan fördjupa pågående konflikter. Men det är lika fel att inte se ljuspunkter i sammanhanget, ljuspunkter som är resultat av medborgarnas kollektiva kamp. Utan att överdriva optimismen måste det ändå sägas att det är tydligt att det finns en enorm social rörelse som vet att den pacifistiska kampen för fred bara har börjat och att vi absolut inte får glömma vår rätt att leva i ett land fritt från våld, exkludering och envälde.
Cesar Grajales, landchef Colombia.
Läs mer om Diakonias arbete i Colombia här.