Guatemala: En före detta diktator är död

2018-04-04 av Julia Gerestrand

Ríos Montt i domstolen dagen då han dömdes för folkmord. Foto: Lucía Reinoso

Guatemalas tidigare diktator José Efraín Ríos Montt, dömd för folkmord, har gått bort 91 år gammal. Ríos Montt var under sin livstid en av de mäktigaste och mest kontroversiella personerna i Guatemala och flera av Diakonias samarbetsorganisationer i landet har arbetat hårt för att få honom fälld för folkmord och massakrer begångna under 1980-talet.

María Cedillo vittnade om hur hon och hennes familj tvingades fly undan arméns offensiv i de båda rättegångarna mot Ríos Montt år 2013 och 2017. Idag är hon fortfarande aktiv i överlevarnas rörelse, Asociación para la Justicia y la Reconciliación (AJR), samt verksam som stödperson åt andra kvinnor som vill vittna. Att Ríos Montt har avlidit är inget som kommer stoppa henne från att fortsätta berätta om folkmordet.

– Domen från 2013 är fortfarande giltig för oss, och vi kommer fortsätta berätta om vad som hände. För vem ska försvara oss om vi inte berättar sanningen?, säger Maria.

Ríos Montts tid i rampljuset inleddes 1974 då han, utan framgång, deltog i det guatemalanska presidentvalet som då var noga kontrollerat av armén och där nästan alla kandidater var generaler, inklusive Ríos Montt själv.

Den 23 mars 1982 organiserade Ríos Montt, i samarbete med andra militärer en statskupp mot den då sittande presidenten, general Lucas García, och tog själva makten. Tiden som följde var den våldsammaste i Guatemalas moderna historia. Folket var skrämt till tystnad.

Tidigare regeringar hade fokuserat på att bekämpa oppositionen i huvudstaden Guatemala City – främst studenter och fackföreningsaktiva – men Ríos Montt menade att armén hade ignorerat hotet från den oppositionella gerillan på landsbygden. Fokus för den statliga repressionen förflyttades därför ut på landsbygden där Ríos Montt gav order om att organisera ”självförsvarstrupper” av beväpnade män som skulle patrullera och försvara sina byar mot gerillan. De så kallade ”Modellbyarna” liknade koncentrationsläger där civilbefolkningen samlades ihop och tvingades leva under militär ockupation. Pojkar och unga män tvångsrekryterades från landsbygden och armen implementerade ”den brända jordens strategi”, där byar och hela regioner på landsbygden förstördes, människor tvingades på flykt eller dödades.

I augusti 1983 avsattes Ríos Montt i en statskupp iscensatt av andra militärer. Hans korta tid vid makten anses vara den våldsammaste under hela perioden av diktatur och inbördeskrig i Guatemala.

När Guatemala övergick till demokrati i december 1996 inleddes arbetet med att utreda brotten som skett under inbördeskriget. År 1999 presenterade sanningskommissionen CEH sin rapport Memory Of Silence där det slogs fast att statliga aktörer hade utfört ”folkmordshandlingar” mot civilbefolkningen i åtminstone fyra regioner under perioden 1981-1983. Enligt samma rapport miste över 200 000 människor livet under kriget, minst 626 massakrer utfördes av statliga aktörer och upp till en och en halv miljon människor tvingades på flykt. Av de övergrepp som kunnat registreras beräknas statliga aktörer vara skyldiga till 93 procent och offren var till 83,3 procent från urfolket maya.

Medan Guatemala kämpade med sitt förflutna fortsatte Ríos Montt sin politiska karriär som kongressledamot och presidentkandidat mellan åren 1990 och 2012. År 2001 presenterade Diakonias samarbetsorganisationer AJR och CALDH en anmälan för folkmord mot den tidigare diktatorn, men det skulle dröja ända till 2012, då han avgick från sin plats i kongressen, innan åklagarmyndigheten vågade agera med kraft och formulera ett åtal.

Ett år senare startade rättegången, ledd av den modiga domaren Yassmín Barrios, och den 10 maj 2013 dömdes Ríos Montt för folkmord. Bara tio dagar senare underkändes delar av rättegången i ett kritiserat beslut av Guatemalas författningsdomstol och order gavs om att processen skulle göras om. Försök att återuppta folkmordsrättegången gjordes flera gånger under 2015 och 2016, men lyckades först i oktober 2017 då rättegången återigen inleddes.

När nu Ríos Montt har avlidit 91 år gammal så innebär det att åtalet mot honom läggs ner, men Diakonias partner AJR kommer att kämpa vidare för att se till att brotten aldrig glöms bort.

Skrivet av Aron Lindblom, regional rådgivare

Minskat demokratisk utrymme – vad är politikens svar?

2018-03-26 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Politikersamtal i Andreaskyrkan, Stockholm. Foto: Sven Jansson

Just nu arrangerar Diakonia runt om i Sverige samtal med politiker under rubriken ”Vilken värld vill du leva i?” En del av arrangemanget är en föreställning ”Mod och motstånd” som berättar om villkoren för människorättskämpar runt om i världen som ingår i Diakonias nätverk.

En av människorättskämparna är Bertita Cáseres, en honduransk miljöaktivist. Bertitas mamma Berta ledde lencafolkets kamp mot ett omstritt dammbygge, som skulle ha översvämmat betydande delar av deras mark. Hon sköts till döds 3 mars 2016, dagen innan hon skulle fyllt 43.

I den auktoritära våg som idag sveper över världen är jakten på råvaror och mark ett genomgående tema. Under 2017 dödades 312 människorättsförsvarare i 27 länder. Två tredjedelar av dessa arbetade med att försvara land-, urfolks- och miljörättigheter i samband med gruvdrift, stora dammprojekt, strider om markrättigheter och företagsinvesteringar.

Många utvecklingsländer har haft en mycket stark tillväxt. Samtidigt har man ofta svaga demokratiska institutioner för kontroll av företag, beskattning och fördelning av resurser inom länderna. Detta har lett till en växande korruption i många länder. Möjligheten för eliter att berika sig har varit enorma under de senaste decennierna. Därför har också motståndet mot de som utmanar korruptionen, förespråkar en rättvis fördelning eller kämpar för urfolks kontroll över land och råvaror, blivit hårdare.

Företag involverade i dessa projekt har ofta sin bas i EU länder. Det medför också att EU länder ibland visar ett ointresse för att utmana dessa företags ageranden.

Ett exempel är när det 2015 avslöjades att Glencore, världens största gruvbolag, genom mutor och dolda betalningar till den politiska eliten fått gruvrättigheter i Demokratiska Republiken Kongo (DRC). Dels stärkte företaget den odemokratiska regeringen med mutor, dels bidrog Glencore till att föra ut enorma rikedomar från DRC till skatteparadis. På så sätt belönas eliten för att den med odemokratiska medel behåller makten.

Krig och konflikter, i kombination med klimatförändringar, har också lett till ett ökat antal flyktingar. Och med ett förändrat klimat förväntas antalet flyktingar i världen mångdubblas. Extrema väderhändelser och höjda havsnivåer kan leda till upp emot 200 miljoner migranter år 2050.

Den förändrade världspolitiken har bidragit till att de rikaste och mäktigaste länderna ofta valt att prioritera politiska och säkerhetspolitiska allianser. Fokus ligger på att stoppa flyktingar och värna ekonomiska intressen kring olja och andra råvaror samt handelspolitiska intressen – istället för att sätta demokratiska och mänskliga rättigheter främst.

Utmaningarna gäller även Sverige. Glädjande nog finns det stor enighet i riksdagen om att med bistånd ge stöd till människorättsaktivister och få ambassaderna mer aktiva i att stötta människorättsorganisationer. Enighet finns även i tanken om stöd för en feministisk utrikespolitik – även om partierna kallar det för olika saker.

Jag ser ändå fem utmaningar;

– Vi behöver ett mer riktat stöd till kvinnor att organisera sig. Det visar sig att det är en nyckelfaktor för att skapa hållbara förändringar.

– Stater har en skyldighet att säkerställa att företag respekterar de mänskliga rättigheterna, en skyldighet som förstärks när staten erbjuder företag statligt stöd. Även när de agerar utanför Sveriges gränser. Regeringen har tagit viktiga steg men det är uppenbart vi behöver bindande regler och lagstiftning, till exempel en så kallad human rights due diligence, för att öka svenska företags respekt för mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Här behöver politiken kliva fram.

– Vi behöver ökad öppenhet i internationell handel för att motverka skatteflykt, korruption och annan kriminell ekonomisk verksamhet. Ökad öppenhet skapar en sundare internationell handel istället för skatteparadis med sekretess och anonyma brevlådeföretag. EUs och OECDs initiativ saknar i hög utsträckning ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. En viktig åtgärd är att öka insynen i vad företagen gör för vinster och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Offentlighet är nyckeln.

– Sverige ger idag bistånd till en rad länder och regeringar med syfte att hindra att flyktingar och migranter når Sverige och samverkar ibland direkt med dessa länders repressiva organ. Libyens kustbevakning, Etiopiens, Eritreas polis som håller Dawit Isaak fången och Sudan. Det finns starka skäl att ifrågasätta detta stöd.

– Sveriges stöd för mänskliga rättigheter är inte trovärdigt så länge export av krigsmaterial fortsätter till länder som Förenade Arabemiraten, Filipinerna etc.

PGU riskerar att reduceras till bistånd och normativt arbete i FN

2018-03-26 av Georg Andrén, generalsekreterare

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om hur regeringen bekämpar skatte- och kapitalflykt. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam (bilden från Zambia).

Regeringen presenterade i förra veckan årets PGU skrivelse till Riksdagen. Politiken för Global Utveckling (PGU) beslutades av Riksdagen i december 2003 och sedan 2004 är det tänkt att regeringens samtliga politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling där ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utvecklig ska vara vägledande. Det kallas för PGUs samstämmighetspolitik. Jag arbetade med samordningen av denna mellan 2004 och 2008, och kan intyga att det är en utmanande och ambitiös målsättning. Regeringen ska också, enligt Riksdagens beslut, löpande hålla Riksdagen informerad om hur det går med genomförandet, därav skrivelsen till Riksdagen.

Problemet med denna politik är att den är lättare att prata om, eller skriva om, än att faktiskt genomföra. Ingen regering tillstår att den har målkonflikter, på riktigt. När det kommer till kritan, så är det politiskt svårsålt att låta nationella politiska mål underkastas prioriteringar som utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling, någon annanstans i världen.

Vi ser detta dilemma även i årets skrivelse. Regeringen redovisar en politik där man i EU, OECD och FN driver svenska kärnfrågor som de 17 hållbarhetsmålen, den feministiska utrikespolitiken och en progressiv klimatpolitik. Regeringen redovisar också hur man med ett ambitiöst och ofta strategiskt bistånd stöttar detta så att problemen kan lösas – där borta! För det är just det som är problemet. Tanken var aldrig att PGU skulle vara en politik som styr biståndet, tanken är att den inhemska näringspolitiken, miljöpolitiken, finanspolitiken etc. ska se till att Sverige bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling.

Vad som ytterligare bidrar till otydlighet när det gäller hur det går med genomförandet av PGU är att man samtidigt rapporterar på Agenda 2030 och de 17 utvecklingsmålen. Skrivelsen är en redogörelse för hur man levererar på de 17 hållbarhetsmålen. Det kan synas praktiskt och konsekvent, de två går ju i varandra, men PGUs särart riskerar att försvinna. Jag tänker särskilt på rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv på utveckling, samt åtagandet att hantera målkonflikter. De finns inga sådana åtaganden i Agenda 2030.

I ärlighetens namn så måste jag samtidigt säga att regeringen hittat ett sätt där man försöker hantera denna motsättning. På fem områden, nämligen feministisk utrikespolitik, hållbart företagande, hållbar konsumtion och produktion, klimat och hav samt kapital- och skatteflykt fördjupar man resonemanget och lyfter det man kallar intresse- och målkonflikter. Ämneområdena är högst relevanta och ligger väl i linje med dem som vi lyfter i den partiledarenkät vi skickat till samtliga partier inför valet.

Men här blir det tydligt att man stannar vid vad som görs normativt i FN och EU, eller genom biståndet. Man avstår ifrån att gå hela vägen och redovisa vilka inrikespolitiska överväganden som gjorts för att leverera på PGU. Ett exempel är när man skriver om arbetet för ett hållbart företagande samt senare om krigsmaterialexport där skrivelsen behandlar området säkerhet och utveckling. Läser vi dessa två textavsnitt ihop ser vi glappet.

Regeringen berättar om sin proposition till Riksdagen med förslag på skärpningar av exportkontrollen av krigsmaterial, och om sin handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter. Men, de nya regler som Riksdagen nu antagit för krigsmaterialexport innehåller inget förbud mot försäljning av vapen till regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, fortsätter att ge tillstånd till försäljning av vapen till länder som Filippinerna. Och SAAB kommenterar sin försäljning av krigsmaterial till Förenade Arabemiraten med yttranden som: ”Mänskliga Rättigheter, det får andra teoretisera kring”, eller ”Varför skulle vi ta etiska hänsyn?” . Diakonia har med anledning av detta skrivit brev till handelsminister Ann Linde men vi har ännu inte fått svar.

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om regeringens ansträngningar för att bekämpa skatteflykt. Här kan vi läsa om regeringens åtaganden för att bekämpa kapital- och skatteflykt. Arbetet är omfattande och bitvis tekniskt komplicerat men skrivelsen ger en bra bild av att detta är ett priorierat område för regeringen. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam. Regeringen håller med om det och redogör för att man drivit frågan om rapportering i EU och OECD. Men vi vill att man går längre.

Rapporteringen bör omfatta multinationella företags aktiviteter i alla länder, ej enbart inom EU och i så kallade skatteparadis, och den bör vara offentlig, d.v.s. medborgare måste kunna få ta del av grundläggande information om hur mycket vinster företagen gör och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Frågan diskuteras nu inom EU med risk att resultera i urvattnade kompromisser. Vi har skrivit ett brev till finansminister Magdalena Andersson om detta och det ska bli spännande att se vad hon svarar.

Diakonias generalsekreterare Georg Andrén.

Att inte kunna röra sig fritt

2018-03-10 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Diakonias kommunikatör Elin Stenung besöker ett ekologiskt odlingsprojekt i la Cuchilla, Copan i Honduras. I Colombia, där hon är stationerad, kan hon delta i demonstrationer och uttrycka sina åsikter utan att vara rädd. Men när hon besökte Honduras blev hon påmind om hur yttrandefriheten är begränsad. På bilden syns också Abel Ramos och andra jordbrukare som deltar i projektet.

Att gå på promenad med min hund på kvällen, när jag slutat jobbet, är bland det mest avslappnande jag vet. Vi går till parken och strosar långsamt mellan husen. Jag andas in kvällsluften. Vi möter en granne som jag pratar med om struntsaker medan mörkret lägger sig över staden.

Dagen efter cyklar jag till jobbet. Jag skriver ett argt inlägg på Facebook om de senaste politiska händelserna. På helgen deltar jag i en demonstration för HBTQ-personers rättigheter. Allt det gör jag utan att tänka på vilken risk samma agerande skulle innebära för andra människor, på andra platser.

Veckan efter åker jag till Honduras. Besöket skakar om mig och får mig att tänka på om allt det där skulle tas ifrån mig. Om våld och militariseringen var en del av min vardag.

– Välkommen, säger vakten när han öppnar dörren till restaurangen.

Jag svarar inte, kan inte fokusera på hans ansikte utan ser bara det tunga vapnet han bär över bröstet. Han har skottsäker väst på sig. Vi ska äta lunch i Tegucigalpa, jag och mina honduranska kollegor, men min aptit störs av den beväpnade mannens närvaro. Han sippar på sin lemonad och går nervöst fram och tillbaka mellan kassan och dörren. Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.

Jag undrar vem han skyddar oss från. Samtidigt som jag funderar på om hans närvaro gör mig trygg eller skapar rädsla.

– Sitt kvar i bilen, säger min kollega dagen efter när vi parkerat utanför vår samarbetsorganisation C-libres kontor.….

– Du får inte vänta här på gatan ensam. Den här organisationen tar emot hot hela tiden, fortsätter hon.

Militären på gatorna i Tegucigalpa, Honduras i samband med demonstrationer under förra årets presidentval den 26 november. Foto: Sean T. Hawkey

Klockan är tio på morgonen. Jag ska intervjua Edy, C-libres ordförande, men han har inte kommit än. Vi sitter där i bilen och väntar medan solen steker. Luftkonditioneringen brummar.

Några minuter senare dyker Edy upp och vi går in och sätter oss. Medan vi dricker kaffe berättar han om situationen för organisationer i Honduras.

– Våra grannar håller koll på oss hela tiden och många gånger står okända bilar parkerade här utanför berättar han. Vi är vana vid det men det är klart att det är frustrerande och utmattande fortsätter han.

Att inte kunna uttrycka sig öppet. Att inte kunna röra sig fritt.

Att inte kunna leva sitt liv fullt ut. Att bli hotad och fängslad, ibland till och med dödad för sina åsikter.

Gilda Rivera, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation CDM, berättar att den begränsade yttrandefriheten skapar ångest och stress hos alla. Att rädslan hindrar organisationer från att kunna arbeta ordentligt och utveckla långsiktiga strategier.

– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.

Hon säger att situationen krossar familjer och det sociala kollektivet. Men att den politiska övertygelsen hjälper henne att fortsätta trots alla motgångar.

Jag tänker på hur vapen och våld är fiktion i min vardag.

Och så tänker jag på min frihet.

Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika, stationerad i Colombia

De sätter sina liv på spel

2018-03-05 av Georg Andrén, generalsekreterare

Berta Cáceres mördades för två år sedan, hon var en viktig inspiratör när det gäller mänskliga rättigheter. Foto: Goldman Environmental Prize

Vi har just passerat årsdagen av mordet på Berta Cáceres. Den 2 mars var det två år sedan hon sköts ner i sitt hem i den lilla staden La Esperanza i Honduras. Jag tjänstgjorde då som svensk ambassadör i Centralamerika. Vi nåddes av nyheten och jag tänkte, nej, inte en till i raden av alla mördade människorättsaktivister. Berta ledde organisationen Copinh som kämpar för urfolkens rättigheter, i synnerhet deras markrättigheter. Hon personifierade kampen med sin vältalighet, sitt mod och sin värme.

Tillsammans med We Effect och Diakonia for jag till La Esperanza. Före resan träffade jag Honduras utrikesminister Arturo Corrales. Jag framförde den svenska regeringens förväntan om att en grundlig brottsutredning skulle genomföras. Redan då fanns det en del som talade för att mordet var ett beställningsverk av företaget DESA som planerade att bygga ut vattenkraften i området där Lencafolket bor. Utrikesministern sade att visst, detta hade högsta prioritet, men själv han hade redan bilden klar för sig; mordet var ett passionsdrama. Berta hade en älskare i huset, och de vittnen som hade trätt fram var drogpåverkade. Utrikesministern var arrogant och fullständigt okänslig inför de frågor jag ställde.

Jag, och regioncheferna för WeEffect och Diakonia, besökte organisationen som Berta ledde tillsammans med en av sina döttrar. Vi träffade dottern, resten av familjen, modern och syskonen. Mötena var känsloladdade, vi mötte sorg, vrede men också kamplusta och beslutsamhet. På den efterföljande presskonferensen var frågorna många.

För några dagar sedan, två år efter mordet, greps David Castillo Mejia, vd:n för företaget DESA, anklagad för att ha beställt mordet. Nu är det upp till det honduranska rättsväsendet att skipa rättvisa.

Bertas mamma Austra Bertha Flores Lopez håller i en kudde med en bild av sig själv och dottern samt texten: Vi är alla Berta. Foto: Ezequiel Sanchez.

Berta Cáceres är en av en rad modiga kvinnor som ger sitt liv i kampen för rättvisa. En annan kvinna som fallit offer för maktens förtryck är Maria Teresa Rivera från El Salvador. I El Salvador finns ett antal uppmärksammade fall där kvinnor som fått missfall anmäls, fängslas och döms för vållande till annans död. Maria Teresa är en av dessa kvinnor. Hon dömdes till 40 års fängelse för missfall, men lyckades ta sig ut ur El Salvador och beviljades politisk asyl i Sverige.

Jag ska delta tillsammans med Maria Teresa på ett seminarium om aborträtten i Riksdagen på den internationella kvinnodagen den 8:e mars, ett seminarium med särskild fokus på den orimliga och stränga abortlagstiftningen i El Salvador. Kvinnor anmäls, fängslas och döms till väldigt långa fängelsestraff vid misstanke om att de avsiktligt försökt avsluta en graviditet. Ett angiverisystem har byggts upp där grannar, arbetskamrater och till och med vårdpersonal anmäler kvinnorna till polis. En politisk kamp pågår i El Salvador för att reformera denna lagstiftning.

Berta och Maria Teresa visar oss att kampen är nödvändig och möjlig trots maktens ständiga övertag. En annan kvinna som inspirerar, och som varje dag riskerar sitt liv i kampen för rättvisa är Thelma Aldana, Riksåklagare i Guatemala. Innan hon blev Riksåklagare satt hon i landets Högsta domstol där hon kämpade för starkare lagstiftning och särskilda domstolar för kvinnomord. Thelma arbetar hårt och kompromisslöst mot de korrupta maktstrukturer som idag har tagit Guatemala som gisslan. Tillsammans med chefen för en särskild FN-kommission har hon lyckats driva rättsprocesser mot en tidigare president, vicepresident, ministrar, höga militärer och andra mäktiga män. Det gör att hon tvingas leva under ständig polisbevakning på grund av dödshot mot sig och sin familj. Många är de samtal vi haft i mitt vardagsrum i Guatemala där hon beskrivit sin målmedvetenhet, sin kärlek till Guatemala och sin rädsla för vad som kan hända hennes familj. Guatemala står vid ett dramatiskt vägskäl, ett nytt Guatemala försöker träda fram, och mot det kämpar ett gammalt, som vinner några bataljer men som på sikt kommer att förlora.

I helgen åkte Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, Annika Ben David, till Honduras, El Salvador och Guatemala för att föra dialog med regeringen, lyssna till olika röster i dessa samhällen och för att framföra den svenska regeringens oro över läget i dessa tre länder. Annika är en skicklig och orädd diplomat. Jag tror att hon, liksom jag, inspireras av dessa kvinnor och jag hoppas att hon talar ett sanningens ord med maktens företrädare. Sveriges röst blir allt ensammare, och just därför är den så viktig.

Av: Georg Andrén, generalsekreterare för Diakonia och fd svensk ambassadör i Centralamerika

Nya regler för vapenexport

2018-03-05 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Diakoniaaktivister demonstrerar utanför riksdagen.

Häromdagen beslutade riksdagen om nya regler för export av krigsmaterial med syfte att skärpa regelverket kring export till diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Det tog sju år att ta fram de nya reglerna. Under tiden har vi sett ministrar resa runt till olika länder tillsammans med SAAB och andra företag och krigsmaterial för miljarder har exporterats till icke-demokratier.

Utanför riksdagens kammare stod aktivister från Diakonia, Svenska Freds, Kristna Freds, IKFF och Amnesty och påminde om alla de löften som politikerna gett om att inte exportera vapen till diktaturer och människorättsförbrytare.

Inne i riksdagen sa justitieminister Morgan Johansson (s): ”Med den här propositionen blir ett av världens striktaste regelverk nu ännu striktare. Som första land i världen inför vi ett särskilt demokratikriterium i prövningen. Ju sämre den demokratiska statusen i ett land är, desto mindre utrymme finns för att bevilja tillstånd för export.”

Med lite märklig retorik talade Morgan Johansson som om lagen handlade om ett val mellan att ha en krigsmaterialproduktion eller inte.

Men ministern vet ju att detta beslut aldrig handlat om att lägga ned hela exporten av krigsmaterial. Det handlar ju om den mindre del av exporten som går till diktaturer och människorättsförbrytare.

De nya reglerna kommer att göra en stor skillnad sa Krister Örnfjäder (S): ”Jag kan gå tillbaka till partikamrater och säga att vi inte kommer att exportera till diktaturer.”

Vänsterpartiet hänvisade till kritiken av den nya reglerna från bland annat Amnesty och Diakonia som pekat på att de nya reglerna är tvetydliga och svaga. Men att döma ut de nya reglerna i förväg är inte rimligt och sjyst menade Krister Örnfjänder (S). Allan Widman (L) som varit pådrivande för skärpta regler varnade även han för att kritikerna i förhand kan bidra till att förtroendet för den nya lagen undermineras.

En viktig och positiv sak i utrikesutskottets betänkande är att Utrikesutskottet betonade att de mänskliga rättigheterna är odelbara och att kvinnors rättigheter måste vara en del av framtida bedömningar.

Det nya så kallade demokratikriteriet innebär att ”brister i demokratisk status ska utgöra hinder för export”.

Men vad är det då som gör att vi som arbetar med mänskliga rättigheter ställer oss tvivlande till regeringens löften och den nya ”helhetsbedömning som ska göras” av myndigheten som ger tillstånd och av framtida regeringar?

Beror det på att vi har kunskap om hur de nuvarande reglerna tolkas? Redan idag ska ett lands respekt för mänskliga rättigheter vara ett ”centralt villkor” för exporttillstånd. Men trots detta villkor har Sverige för första gången på mycket länge beviljat tillstånd för export av krigsmateriel till Filippinernas president Rodrigo Duterte som i nuläget utreds av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för misstänkta folkrättsbrott och bland annat har kritiserats av Amnesty för tusentals utomrättsliga avrättningar och fängslanden av människorättsaktivister.

Beror det på att vi läser statistiken och känner till vilka kryphål som finns i reglernas tillämpning? Trots nuvarande regelverk kring mänskliga rättigheter och skarpa löften om att inte exportera krigsmaterial som riskerar att användas för krigsförbrytelser gav Inspektionen för strategiska produkter, ISP, och ledamöterna i Exportkontrollrådet 2016 grönt ljus för export av SAAB:s flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten för 11 miljarder. En stridsledningscentral som experter säger är mycket användbar i bombningarna i Jemen. Bombningar som FN beskriver som krigsförbrytelser. Ett krig som speciellt drabbar kvinnor och barn och som skapat det som FN kallar världens värsta humanitära kris. Kryphålet är bland annat att den flygande stridsledningscentralen klassas som ”övrig krigsmaterial” vilket gör att politikerna och myndigheten kan smita från sitt ansvar.

Beror det på att riksdag och regeringen i sina instruktioner till myndigheterna även skriver om vikten av export och långsiktigt försvarsamarbete i ”materialfrågor” och att få ned försvarets kostnader vid inköp vilket gör att myndigheten ISP i sin ”helhetsbedömning” ofta väljer utnyttja varje kryphål till exportföretagens

Om mänskliga rättigheter inte har prioritet i myndighetens bedömning och det aktuella företaget SAAB uttryckligen säger att man inte har anledning att göra en sådan bedömning (God morgon världen, P1) vem står då upp för mänskliga rättigheter?

Mitt svar blir: Ingen!

Det är bland annat dessa erfarenheter om det stora gapet mellan politikernas löften och verkligheten med alla kryphål och undantag som gör att vi är skeptiska kritiska vilket vi utvecklade i en debattartikel i SvD tillsammans med Amnesty, Kristna Freds och Svenska Freds häromdagen. I artikeln betonade vi att det är politikerna som i praktisk handling måste visa att de menar allvar, nu.

Därför måste vi ge kredd till Vänsterpartiet som ställt sig kritiska till kompromissen och till Kristdemokraterna som i ett särskild yttrande markerat att de på några punkter ville gå längre.

Slutsatsen blir därför att endast politisk vilja kan göra hindret så högt att det stoppar vapenexporten till länder med demokratiska brister.

Tummen i ögat på er som i framtiden ska ta besluten.

”Benådningen är en förolämpning”

2018-02-05 av Rocio Palomino

Diakonias samarbetsorganisation DEMUS i Peru, deltar i en demonstration mot benådningen av ex-presidenten Alberto Fujuimori. Foto: Pool Vásquez.

År 2009 dömdes Perus tidigare president Alberto Fujimori till 25 års fängelse. Domen var en milstolpe i kampen för mänskliga rättigheter. För första gången någonsin dömdes en före detta statschef för det som kallas brott mot mänskligheten enligt internationell rätt. Men i december 2017 benådades Fujimori.

Det var Perus nu sittande president, Kuczynski, som benådade Fujimori genom en så kallad humanitär benådning som utöver frigivning även stoppar möjligheten att åtala Fujimori för ytterligare brott. Benådningen stoppar också den pågående processen kring fallet Pativilca, där sex personer mördades, en massaker som Fujimori åtalats för att ha beställt. Många advokater och representanter från internationella organisationer såsom FN och Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har kritiserat benådningen och påpekat allvarliga oegentligheter i genomförandet.

Flera representanter för civilsamhället i Peru menar också att benådningen inte är humanitär utan snarare politisk. Kuczynski stod inför en missförtroendeomröstning för ett korruptionsfall strax före jul. Fujimoris anhängare lade ner sina röster och lovade att därmed inte fälla honom mot att han benådade Fujimori.

Sedan benådningen skedde på julafton förra året har missnöjet bland befolkningen växt och flera demonstrationer har genomförts runt om i landet med tiotusentals deltagare. Initiativtagarna till demonstrationerna har varit anhöriga till offren för massakrerna La Cantuta och Barrios Altos (brott som Fujimori dömts för), människorättsorganisationer, studenter, fackföreningar, kvinno- och medborgargrupper.

”Benådningen är en förolämpning”, är den slogan som använts i demonstrationerna och den speglar människors frustration.

Den peruanska regeringen presenterade benådningen som ett steg på vägen mot dialog och försoning, vilket har behövts sedan den väpnade konflikten i landet mellan tog slut (den väpnade konflikten pågick mellan åren 1980 och 2000). Civilsamhället anser dock att försoning inte kan godtas då den ökar straffriheten och stoppar processer av sanning och rättvisa för offren.

Kuczynskis beslut bryter också mot de upprepade löften han gett anhöriga till offren om att respektera de fällande domarna mot Fujimori. Han har vänt ryggen åt de väljare som tack vare hans tal om försvar av demokratiska värderingar stöttade honom i den andra valomgången i presidentvalet. Regeringen har i och med benådningen förlorat all trovärdighet vad gäller förmågan att genomföra demokratiska processer med transparens.

Diakonia stöttar släktingar till offer och människorättsorganisationer i deras aktioner och krav om rättvisa.

Rocío Palomino, Diakonias landchef i Peru.

Läs mer om Diakonias arbete i Peru här.

Ett händelserikt och inspirerande år

2017-12-22 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Tack för att du var med oss under året som gick! 2017 var ett spännande och mycket givande år. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer, och ditt stöd, har vi åstadkommit massor för världens mest utsatta. Här kommer några exempel på vad vi gjort under det gångna året. Samtidigt ser vi fram emot ett nytt år då vi tar ytterligare steg mot en hållbar och mer rättvis värld. Och vi hoppas att du vill vara med oss!

Concilia Mlalazi och Tamani Moyo har tagit plats i politiken, mycket tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation WILD.

Utmanade maktfullkomliga män

Zimbabwe: Att ta plats som kvinna i Zimbabwe är svårt i nästan vilket sammanhang som helst – i politiken är det ännu värre. Men Concilia Mlalazi och Tamani Moyo lyckades bli invalda i stadens högsta råd. En tuff position som kräver förmågan att utmana maktfullkomliga män.
– Sättet man klär sig på är viktigt till exempel, man måste klä sig som en ledare. Vi klär oss väldigt formellt. Vi lärde oss hur vi ska prata i rådet, hur man äter rätt. Vi har böcker om hur man ska uppföra sig som kvinnlig politiker, skrattar Tamani Moyo.
Läs om vad Concilia och Tamani åstadkommit mycket under sina år i rådet,

Mariam och Hanaa tycker att mötena med Abaad är viktiga.

Ökande risk för våld

Libanon: Dålig ekonomi och utsatthet ökar risken för tvångsäktenskap och våld i hemmet. I Libanon har problemen ökat, inte minst bland dem som har tvingats på flykt från Syrien. Många har det väldigt svårt ekonomiskt, de bär med sig trauman från kriget och bor ofta väldigt enkelt och trångt. Samtidigt förändras männens och kvinnornas roller. Många män kan inte axla rollen som familjeförsörjare, vilket leder till frustration. Allt det här är faktorer som ökar risken för våld i hemmet.
– Vi som lever med våld hemma, vi blir stärkta av att komma hit, säger Yasmine, som är 19 år och gift.
En gång i veckan träffas kvinnogruppen som hon är med i hos Diakonias samarbetsorganisation ABAAD. Varje träff har ett tema, det kan vara våld i hemmet, depression, hur man pratar med sina barn, hur man fattar övervägda beslut, hur man kommunicerar med sin man.
Här kan du läsa mer om hur ABAAD och Diakonia stärker och stöttar libanesiska och syriska kvinnor.

Sanjidas föräldrar ville inte att hon skulle fotboll. Men nu är de stolta över hennes framgångar och säger att hon är som en son och dotter på samma gång.

Försöker förändra traditionella mönster

Bangladesh:
– När jag började spela fotboll var min pappa helt emot det. Han ansåg att flickor inte borde spela fotboll. Men han ändrade sig när mitt lag vann en turnering.
16-åriga Sanjida Akter älskar att spela fotboll. Genom att göra det utmanar hon stereotypa normer i Bangladesh där fotboll länge ansetts vara ett spel enbart för pojkar. Men Diakonias samarbetsorganisation MKP arbetar hårt för att förändra mönstren i nordvästra Bangladesh där Sanjida bor.
– Nu börjar människor acceptera att vi spelar, säger Sanjida.
Läs mer här om Diakonias arbete för att flickor ska få spela fotboll och ta plats i det bangladeshiska samhället.

Sexuellt våld fungerar som vapen i konflikten i Colombia. Maria Eugenia kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt. Idag arbetar hon för att hjälpa andra som har utsatts. Foto: Felipe Abondano.

Rädslan har gett vika

Colombia: Kvinnors kroppar har fungerat som slagfält i kriget i Colombia. Sexuellt våld har varit ett strategiskt vapen för alla stridande grupper.
– Jag önskade bara att det skulle ta slut, att de skulle döda mig, säger Maria Eugenia som kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt i ett helt år. I många år höll hon tyst om övergreppen på grund av rädsla. Men nu har något viktigt hänt. Kvinnorna har börjat prata. När den stridbara människorättsförsvararen Angelica Bello berättade om de övergrepp hon blev utsatt för, då vågade fler kvinnor berätta sanningen.
– Jag mår mycket bättre nu när jag har börjat prata om det. Jag känner inte lika mycket skuld, och inte lika mycket ilska och hat, säger Maria Eugenia.
Läs mer om Maria Eugenia och om hur Diakonias samarbetsorganisation, Sisma Mujer, stöttar kvinnor som berättar, här.

Saw Neldar har engagerat sig för jämställdhet och försöker medvetandegöra människor.

”Alla har ett ansvar att stoppa våldet”

Myanmar/Burma: När Saw Neldar först hörde talas om utbildningen kring könsroller och könsbaserat våld, var han inte alls intresserad. Men en vän övertalade honom att gå. Nu arbetar han som volontär, försöker förändra mäns förhållningssätt till våld och kämpar för jämställdhet.
– Det är vanligt med könsbaserat våld, inklusive våldtäkter på barn, i Myanmar/Burma. Därför är det viktigt att höja medvetenheten om våldets konsekvenser och försöka minska förekomsten av våld, säger Saw Neldar.
– Nu förstår jag att könsbaserat våld har en enorm påverkan på kvinnors och barns liv och jag anser att vi alla har ett ansvar att stoppa våldet.
Här berättar Saw Neldar om hur hans engagemang mot könsbaserat våld har förändrat inte bara hans eget, utan även hans föräldrars liv.

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.

”Livet här är svårt”

Paraguay: Landet i hjärtat av Sydamerika som har nästan exakt samma jordyta som Sverige. Här är jordfördelningen och den ekonomiska ojämlikheten extrem. Knappt två procent av markägarna äger 80 procent av den brukbara marken. Guahory ligger precis intill en sjö. Det är otroligt vackert och stilla. Men lugnet och tystnaden står i skarp kontrast till det våld som invånarna vittnar om.
– Livet här är svårt. Vi kan aldrig vara lugna eller sänka garden för vi vet inte när de kommer att attackera igen. Vi lever i ständig rädsla. Det gör att vi inte kan erbjuda våra barn en trygg uppväxt, säger Elida Gimenez.
Hon bor i den del av Guahory som ockupanterna har lyckats ta tillbaka genom flera års kamp och motstånd och tack vare juridiskt stöd från bland annat FNC (Diakonias samarbetsorganisation).
– Nu har jag ett eget hus men vi vet inte hur länge det varar. Trycket från markägarna är hårt. De vill inte släppa jorden trots att vi har rätt till den. Det spelar ingen roll för dem om människor här dör. Det viktiga för dem är att vi inte har självbestämmande.
Läs om Elidas kamp för rätten till mark här.

Rahaf är en 24-årig palestinsk flykting från Syrien som bor med sin fyraårige son Naser i flyktinglägret Shatila i Beirut

”Jag kan inte sätta ord på smärtan jag känt”

Libanon: Rahaf var gravid med sitt första barn när hon 2012 tvingades fly Syrien, lämna sin man och det palestinska flyktingläger hon bodde i. Tiden efter har varit turbulent. Rahaf vet inte ens om hennes man lever och hon har brottats med byråkratin för att få hjälp till sin funktionsnedsatte son. Men nu ser mycket ut att lösa sig.
– Nasers sjukdom och det faktum att jag förlorade min man påverkade min psykiska hälsa något enormt. Jag var ensam och mitt hem i Syrien hade förstörts och bestulits. Jag kan inte sätta ord på sorgen och smärtan jag har känt, säger Rahaf.
Läs om om hur Rahaf återfick hoppet, tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation Najdeh.

Thevamalar Kumaraguru startade eget för att kunna försörja familjen.

Thevamalar utvecklade sitt företag

Sri Lanka: När Thevamalar Kumaragurus man övergav familjen tvingades hon tigga pengar och mat från släktingar. Thevamalars fot är missbildad och hon har haft svårt att försörja sina fyra barn. Men med stöd från Diakonia har hon nu startat eget och säljer torkad och rökt fisk.
– Jag kan inte gå som andra, ’normala’ människor, men jag kan tjäna mer pengar än ’normala’ kvinnor, säger Thevamalar nöjt.
Förändringen kom när hon började gå på möten i företagande, arrangerade av Diakonias samarbetsorganisation EHED. Thevamalar har lärt sig att tänka ett steg till; att fördela sina pengar till kapital och sparande och sedan återinvestera en del av pengarna. Med de nya kunskaperna i ryggen har hon fått självförtroende nog att utveckla sitt företag. Här kan du läsa mer om Thevamalar.

Genom LIFS kurs får deltagarna inte bara kunskap, utan också ett forum där de kan vara sig själva fullt ut.

”En kropp kan aldrig vara fel”

Peru: I en lokal i centrala Lima sitter cirka 20 ungdomar. Stämningen är uppsluppen. Det är Diakonias samarbetsorganisation Lesbianas Independientes Feministas Socialistas (LIFS) kurs i feminism som har terminsavslutning.
– Folk måste förstå att biologi inte handlar om ödet, säger en av ungdomarna som är transkvinna.
– När människor säger att jag föddes i fel kropp tycker jag att de har fel. Jag föddes inte i fel kropp, det är min kropp och en kropp kan aldrig vara fel.
Kursen som arrangerades för tredje året i rad har gett ungdomarna ett forum där de kan vara helt sig själva. Läs mer om vad kursen har inneburit för deltagarna.

Kvinnorna i Caldono är välorganiserade. Här står Jineth Casso (rosa tröja) med några av dem utanför en butik där de säljer sitt hantverk. Flera av kvinnorna har varit engagerade i fredsskolan.

Framsteg i fredens spår

Colombia: Ett år har gått sedan Farcgerillan och den colombianska staten slöt fred. Stora framsteg har gjorts. Men att ställa om från krig till fred är inte enkelt. Det vet Jineth Casso som leder en kvinnoorganisation i den krigsdrabbade staden Caldono.
– Men nu har vi fått möjlighet att börja om. Att på riktigt lämna kriget och det hemska som hände bakom oss.
Det senaste året har hon arbetat med den fredsskola som Diakonias samarbetsorganisation Comunitar är med och driver. Ett syfte med fredsskolan är att informera om vad fredsavtalet verkligen innebär.
– Vi har pratat mycket om förlåtelse och hur vi ska kunna leva de liv vi vill leva, med ett tryggt hem, med skola för barnen, tillgång till sjukvård och mat för dagen, säger Jineth Casso.
Här kan du läsa mer om fredsskolorna.

Hortense Nzinga är en av kvinnorna som deltagit i jordbruksprojektet i Menkao i Kongo.

”Nu ser männen vårt värde”

Kongo: Hortense Nzinga bor i Menkao, en bit utanför Kongos huvudstad Kinshasa. Hon har deltagit i Diakonias jordbruksprojekt och gått tre kurser. Hon berättar om vad som händer när kvinnorna får tillgång till pengar: Då förändras allt.
– Vi har inte haft möjlighet att ta ansvar, för vi har inte haft resurser. De lokala makthavarna har sett oss som värdelösa. Nu när de ser att vi har tillgång till pengar ser männen vårt värde. Nu kan vi bidra till att utveckla vårt land.
Läs här om hur Hortense lärt sig om effektivare odling, om försäljning och hur en planerar sin ekonomi.