Demokratisering

Valet i Zimbabwe – Vad hände egentligen?

2018-09-19 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Inför valet i Zimbabwe mobiliserade ungdomsorganisationen YETT i Harare-förorten Hatfield för att ungdomar skulle registrera sig inför valet.

Det var den nionde november 2017 som militären tog makten i Zimbabwe. Mannen i militäruniform sa i TV att de bara tillfälligt gripit in för att ”rädda landet”, men kuppen var ett faktum. Den utlösande händelsen kom ett par dagar tidigare, när dåvarande presidenten Mugabe avsatte sin vicepresident Emmerson Mnangagwa. En uppenbar manöver för att kunna utnämna sin fru Grace Mugabe till vicepresident. Men en ung kvinna som vicepresident kunde varken militären eller den politiska eliten i regeringspartiet ZANU tillåta. Manövern utlöste en plan som militären arbetat på under en lång tid och Mugabe avsattes. Människor strömmande jublande ut på gatorna. Den nya ledningen utlovade inte bara val utan ”fria val”.

Ett knappt år senare har valen hållits. Men vad hände egentligen? EU förklarade att valet i juni var ”fritt men inte rättvist”. Hur kan det komma sig att ZANU-partiet behöll makten? Och på vilket sätt var valet inte rättvist? Förklaringen hittar vi bland annat i partiets struktur.

Zimbabwe var fram till 1980 ett land under kolonialt styre och med en apartheidpolitik som liknade Sydafrikas. Mugabe kom till makten efter en blodig militär befrielsekamp under 1970-talet som resulterade i en internationell överenskommelse om fria val 1979.

Även om ZANU-partiet och Mugabe är ansvariga för grov misskötsel av landet och för grova brott mot de mänskliga rättigheterna ser många också att partiet bidrog till landets frihet från kolonialism. Men partiet har sedan 1980 även byggt ut ett system som innebär att landets befolkning kontrolleras. Detta kontrollsystem har starka patriarkala drag. Det förklarar varför ZANU-partiet ”vann” valet trots att valsystemet moderniserats och en ny vallag från 2013 borde kunnat säkerställa både ett fritt och rättvist val.

Det handlar om att lokala partifunktionärer och traditionella ledare – män – kan villkora tillgången till skola och hälsovård med lojalitet. Under valet 2018 rapporterades att utdelning av kinesiskt ris användes som ett medel för att skapa kontroll. Det gällde även tillgång till utsäde och gödsel.

ZANU-ledare och traditionella ledare fick före valet ”belöningar” som nya bilar och utsäde att dela ut.

För tio år sedan kännetecknades valet i Zimbabwe av ett omfattande storskaligt våld med hundratals döda och tiotusentals skadade. Under valet 2018 kom relativt få rapporter om våld. Men människor minns fortfarande 2008. Det räcker med att antyda ett hot för att människor ska känna rädsla. Ett tillvägagångssätt som kallas för ”soft intimidation” (mjuka hot).

I uttalande från EU:s observatörer nämner man att statlig media inte agerat balanserat gentemot partierna samt att partierna tycks ha haft mycket varierande tillgång till resurser för att bedriva valarbete. Det rapporterades även att militären använts för att distribuera valmaterial.

Presidenten vann valet med 50,8 procent, eller 31 830 röster, vilket var precis över gränsen för att undvika en andra valomgång. Civilsamhällesorganisationer som granskat detaljerna i valresultatet kunde dock konstatera en rad tveksamheter: Röster som räknats in två gånger, individer som röstat två gånger, osannolika skillnader i antal röster till parlamentet respektive presidentposten. Och vallokaler som tagit emot långt över det antal röster som var registrerade i röstlängden.

Civilsamhället i Zimbabwe, i form av organisationer som arbetar med jämställdhet och gender, kyrkor i kyrkorådet ZCC, människorättsorganisationer med flera, har lärt sig från tidigare val. De undvek tydligt att ta ställning för något av de politiska partierna. Även om många var djupt engagerade i att mobilisera människor att rösta och att motverka våld och hot så arbetar de parallellt mycket mer långsiktigt.

Organisering av t.ex. kvinnor (för att de ska kunna ta politiska positioner) och ändring av lagstiftning och normer, handlar inte bara om ett val utan om att förändra långsiktigt. Och kan man ens tala om demokrati om landets kvinnor så storskaligt och systematiskt utesluts från politiskt beslutsfattande? Att motverka korruption och få till stånd en bättre fungerande statsapparat måste fortsätta oavsett valresultat.

För några år sedan höjdes flera svenska röster som lite schablonmässigt talade om att ”stoppa biståndet till Mugabe”. Det var tur att det inte blev så. Biståndet gick inte till Mugabe. Biståndet gick till civilsamhället, till kvinnoorganisationerna och människorättsorganisationerna. Och det har varit enormt betydelsefullt för att utbilda människor i deras rättigheter, att dokumentera övergrepp och skapa visioner för framtiden. Att ge människor hopp och skapa ett motstånd mot den totalitära staten.

Det är ett arbete som fortsätter. Kanske från något bättre utgångspunkter.

Pendlar mellan oro och hopp

2018-06-26 av Cesar Grajales

Demonstranter protesterar mot den nyvalde presidenten Duque, på skylten står det: ”Duque, 8 miljoner colombianor kommer att ha ögonen på dig”.

En vecka efter presidentvalet i Colombia, där högerkandidaten Iván Duque valdes med drygt tio miljoner röster, är det dags för ett ögonblicks eftertanke och analys.

Oro inför framtiden:

När den tillträdande presidenten nu talar till hela nationen, och inte enbart till sina egna väljare, har hans framtoning blivit mer inriktad på dialog än konfrontation. Men trots detta finns en rad orosmoln inför framtiden:
Den nya regeringen insisterar på att det är nödvändigt att korrigera fredsavtalet med FARC. Hur mycket och vilka delar av avtalet vill den valda presidenten och förespråkare för hans kandidatur ändra? Det finns inga indikationer på att de vill bryta avtalet helt, men två dagar efter att Duque valts till president, sköts godkännandet av procesen för övergångsrättvisa upp i kongressen.
Den nyvalde presidenten har uttryckt att han vill ändra spelreglerna i fredsförhandlingarna med ELN-gerillan. Detta minskar möjligheterna för en politisk, förhandlad lösning och ökar risken för nya väpnade konfrontationer.
Ett högre skattetryck på under- och medelklassen är mycket troligt, medan skatterna inom näringslivet minskar. Landet kommer även att vara fortsatt öppet för storskalig utvinning av naturresurser och gruvnäringen kommer att prioriteras framför de miljörelaterade rättigheter och den småskaliga produktionen som gynnar invånarna.
Sociala protester kan komma att straffas allvarligt, i en politik som identifierar social mobilisering som terrorism.
Ändringar i det politiska systemet kan fördjupa maktkoncentrationen (exempelvis en enda domstol, konstruerad enligt regeringens riktlinjer) och öka straffriheten för kränkningar av mänskliga rättigheter genom åtgärder som gynnar militärer och politiker i utomrättsliga processer om övergångsrättvisa.
Kvinnors och HBTQI-personers rättigheter kommer inte att stärkas utan snarare att motarbetas.

Några förhoppningar på vägen:

Även om jag i allmänhet delar de mindre optimistiska analyserna finns det några ljuspunkter i den framtid som väntar oss:

Bland FARC:s före detta gerillamedlemmar finns det en övertygad vilja att upprätthålla freden. Faktum är att FARC:s ledare har uttryckt intresse för att skapa dialog med den nye presidenten.
Miljontals medborgare, de åtta miljoner som röstade på vänsteroppositionens representant Gustavo Petro, och de som röstade på mittenalternativen, kommer att fortsätta att kräva att att fredsavtalet upprätthålls.
Om folkomröstningen för nya lagar mot korruption den 26 augusti får ett stort deltagande kan detta bli början på en förändring och ett legitimt motstånd mot den historiska, politiska överklassen, som präglas brett av korruption.
En fortsatt stark allians av demokratiska viljor (politiska partier från mitten och vänster, sociala rörelser och medborgare) som försvarar existerande rättigheter och agerar mot förslag som kan hota freden kommer att behövas. Speciellt med tanke på att regeringen har majoritet i kongressen.

Avslutningsvis, att inte erkänna att högerns vinst genom Ivan Duque utgör en risk för Colombias framtid är naivt. Den vinnande dagordningen går emot freden och folkets rättigheter och kan fördjupa pågående konflikter. Men det är lika fel att inte se ljuspunkter i sammanhanget, ljuspunkter som är resultat av medborgarnas kollektiva kamp. Utan att överdriva optimismen måste det ändå sägas att det är tydligt att det finns en enorm social rörelse som vet att den pacifistiska kampen för fred bara har börjat och att vi absolut inte får glömma vår rätt att leva i ett land fritt från våld, exkludering och envälde.

Cesar Grajales, landchef Colombia.

Läs mer om Diakonias arbete i Colombia här.

Unga behövs i politiken!

2018-06-19 av Simon Jernberg

Svenska och Zimbabwiska ungdomar på resa

Aktivister från Sverige och Zimbabwe

Unga i åldern upp till 30 år utgör hälften av jordens befolkning. Det sägs ofta att unga är framtiden. Det är kanske sant. Men mest är unga NU. Hos ungdomar finns ett driv och ett engagemang som måste tas till vara. Trots detta har alltför få unga möjlighet att påverka politik, både lokalt, i sina länder och i världen.

Tidigare i år reste jag med ett gäng Diakoniaaktivister från Sverige till Zimbabwe. Vi hade planerat att resa förra året men fick ändra planerna på grund av de politiska händelserna i Zimbabwe. I november 2017 avsattes tidigare presidenten Robert Mugabe, efter nästan 30 år vid makten. När vi i början av april satte oss på planet mot Zimbabwe hade resans karaktär skiftat totalt. Från att ha varit en resa med tanken att möta ungdomar i ett land på andra sidan jorden, blev det nu ett besök mitt i Zimbabwes största politiska omvandling sedan friheten från kolonialstyret. Resan fick också en häftig krok; mötet mellan svenska och zimbabwiska ungdomar ett år då de båda förbereder sig för politiska val.

Skilda verkligheter

Våra verkligheter är olika. I Sverige firar vi nästa år 100 år av fria val för män och kvinnor, och sett ur det perspektivet är höstens val bara ett i mängden. I Zimbabwe förbereder sig människor för vad som kan bli det första fria valet någonsin i landets historia. Hos oss svenskar kan en känsla av att ta demokratin för given smyga sig på ibland. För de unga zimbabwier vi mötte fanns en rädsla för att inte våga hoppas för mycket på demokratin.

Trots att vi kom från två så skilda verkligheter kunde vi mötas i en gemensam utmaning för våra länders demokratiska framtid – ungas roll i politiken. Både i ett land med nästan 100 år av demokrati och i ett land där demokratin är en förhoppning känner unga sig bortglömda i politiken och undrar om deras röst spelar roll och kommer att lyssnas på. Vi var överens om att detta var en utmaning som vi måste ta tag i nu!

Vi i Sverige kan lära så mycket av de ungdomar vi träffade i Zimbabwe. ”Ta inte demokratin för given – vi vet hur det är att leva utan den” var det starkaste budskapet vi fick med oss från ett möte med Zimbabwe Church Council Youth.

Diakonias samarbetsorganisation YETT uppmuntrar unga att rösta. De vänder sig direkt till unga, ofta i utsatta områden, med ett roligt budskap. Målet är att uppmuntra, inte uppmana eller skuldbelägga, unga att ta chansen att rösta. Med kampanjer i sociala medier, turnébussar och gatuteater har de redan nått hundratusentals unga runt om i Zimbabwe, ett otroligt resultat och ett fantastiskt inspirerande arbete.

Organisationen Zimbabwe youth sports trust använder sport för att få unga att rösta: Slå en straff – om du registrerar dig för valet!

Engagemanget är självklart

För de unga vi träffade i Zimbabwe var det en självklarhet att engagera sig, en självklarhet att stå upp och lyfta ungas röster. För om inte de unga tar plats, vem ska då ta ansvaret för framtiden? Det driv och den tro på förändring som fanns bland Zimbabwes unga är en inspiration för mig. När de lyckas mobilisera hundratusentals unga i ett land där demokratin varit icke-existerande fram tills nu, då måste väl vi i Sverige där demokratin snart firar 100 år kunna göra detsamma. Vi unga har en möjlighet att skapa en bättre värld. Vuxna har ett ansvar att lyssna på oss. Gör de inte det måste vi tjata tills de gör det! Vår röst är viktig!

Simon Jernberg, aktivistsamordnare Diakonia

Med information

Läs mer om Diakoniaaktivisterna

Läs mer om Diakonia i Zimbabwe

Staten brister vid vulkanutbrott i Guatemala

2018-06-13 av Aron Lindblom

Vulkanen Fuego ligger cirka 40 kilometer från huvudstaden Guatemala city. Fotograf: María José Reinoso Flores.

Ett vulkanutbrott i Guatemala den tredje juni har dödat minst 110 människor och ödelagt flera byar. När detta skrivs är minst 200 personer försvunna och sand, aska och gas har spridits över stora delar av centrala Guatemala och drabbar på så vis över en miljon människor.

Fuego-vulkanens utbrott är en tragedi med enorma proportioner. Familjer har splittrats, föräldrar har förlorat sina barn, och räddningsarbetare har hittat överlevande spädbarn som tycks ha förlorat alla anhöriga. I media beskriver överlevare hur personer har tagit sig ut från katastrofområdet och sedan återvänt för att rädda grannar eller familjemedlemmar, och därefter försvunnit.

Diakonias personal i Guatemala är inte direkt drabbade i dagsläget, men närstående personer har drabbats väldigt hårt. En chaufför som Diakonia brukar anlita har fått odlingar förstörda och bostaden fylld med aska. En medarbetare på en partnerorganisation har förlorat tolv anhöriga, vars kroppar har hittats och kunnat identifieras, och ytterligare en kusin är fortfarande försvunnen.

Bristande hantering av katastrofen

Den guatemalanska staten är tyvärr underfinansierad och dåligt organiserad på de flesta områden. Förutom de katastrofala konsekvenser som detta får för utbildning, sjukvård, trygghetssystem, brottsbekämpning, och så vidare, så betyder det också att det inte finns några pålitliga uppgifter om befolkningen i landet. Detta gör att ingen ännu vet hur många människor som kan ha befunnit sig i det drabbade området när vulkanutbrottet inträffade.

Myndigheternas reaktion i samband med utbrottet har varit svag. Lokalbefolkningen fick ingen varning inför utbrottet och ordern om att utrymma området kom först efter att katastrofen var ett faktum. Reaktionen från allmänheten och civilsamhället har dock varit snabb, med hjälpinsamlingar från alla tänkbara instanser och volontärer som har ställt upp som sjukvårdare, samtalsstöd och räddningsarbetare. I Guatemala, precis som i många andra länder med underfinansierade myndigheter, finns en frivillig brandkår som helt består av volontärer. Dessa volontärer var bland de första att komma till platsen och flera har sorgligt nog omkommit i det hjältemodiga hjälparbetet.

Regeringen har kritiserats hårt för att den väntade fyra dagar med att göra ett formellt internationellt nödrop, vilket krävs för att andra länder ska kunna ingripa. Fram till sjunde juni hade staten bara accepterat stöd från USA och Mexiko, som tog emot patienter på sjukhus i sina länder, samt ekonomiskt stöd från Taiwan och Israel. Från Israel skickades totalt tiotusen dollar som tack för att Guatemala stöttade flytten av USA:s ambassad till Jerusalem. Samtidigt rapporterades att lastbilar med nödhjälp från grannlandet El Salvador stoppades i tullen och skickades tillbaka över gränsen.

I sociala medier märks en stor upprördhet över myndigheternas hantering av katastrofen. Röster har höjts för att avsätta chefen för den guatemalanska beredskapsmyndigheten CONRED och den sittande presidenten, som pekas ut för korruption och bristande kompetens. Många minns också katastrofen den åttonde mars 2017, då 41 flickor brändes ihjäl inlåsta på ett statligt barnhem.

Mänskliga rättigheter och katastrofberedskap i framtiden

Diakonias landkontor i Guatemala arbetar inte med humanitär hjälp, vårt fokus är istället långsiktigt arbete för att stärka mänskliga rättigheter, men tillsammans med andra organisationer i ACT-alliansen pågår en insats för att stödja 2 160 hushåll med kontantbidrag, hygienartiklar, samtalsstöd och förebyggande insatser för katastrofberedskap i framtiden.

Det är livsviktigt att agera nu och stödja överlevarna och räddningsarbetarna, men det som Diakonia kan bäst är att jobba långsiktigt för att förändra de strukturer som orsakar fattigdom, orättvisor, förtryck och våld. Att vulkaner får utbrott kan vi aldrig undvika, det ligger i deras natur, men det finns ingen naturlag som säger att hundratals människor måste dö eller komma till skada. Att konsekvenserna tillåts bli så brutala är åtminstone delvis orsakade av politiska beslut, och genom smart organisering och påverkansarbete kan våra samarbetsorganisationer ändra på detta.

I efterdyningarna av den förra stora katastrofen i Guatemala, branden på barnhemmet som orsakade 41 flickors död i mars 2017, har Diakonia stöttat organisationer som driver rättsprocesser mot de ansvariga myndigheterna. Vad konsekvenserna blir av den pågående tragedin kring vulkanen Fuego går inte att säga säkert idag, men Diakonias långsiktiga biståndsverksamhet kommer fortsätta stödja initiativ för att ge människor drägliga livsvillkor och statliga institutioner som kan garantera respekten för de mänskliga rättigheterna.

Mer information

Följande illustration från tidningen Prensa Libre visar hur utspillet från vulkanen färdades i samband med utbrottet.

Guatemala: En före detta diktator är död

2018-04-04 av Julia Gerestrand

Ríos Montt i domstolen dagen då han dömdes för folkmord. Foto: Lucía Reinoso

Guatemalas tidigare diktator José Efraín Ríos Montt, dömd för folkmord, har gått bort 91 år gammal. Ríos Montt var under sin livstid en av de mäktigaste och mest kontroversiella personerna i Guatemala och flera av Diakonias samarbetsorganisationer i landet har arbetat hårt för att få honom fälld för folkmord och massakrer begångna under 1980-talet.

María Cedillo vittnade om hur hon och hennes familj tvingades fly undan arméns offensiv i de båda rättegångarna mot Ríos Montt år 2013 och 2017. Idag är hon fortfarande aktiv i överlevarnas rörelse, Asociación para la Justicia y la Reconciliación (AJR), samt verksam som stödperson åt andra kvinnor som vill vittna. Att Ríos Montt har avlidit är inget som kommer stoppa henne från att fortsätta berätta om folkmordet.

– Domen från 2013 är fortfarande giltig för oss, och vi kommer fortsätta berätta om vad som hände. För vem ska försvara oss om vi inte berättar sanningen?, säger Maria.

Ríos Montts tid i rampljuset inleddes 1974 då han, utan framgång, deltog i det guatemalanska presidentvalet som då var noga kontrollerat av armén och där nästan alla kandidater var generaler, inklusive Ríos Montt själv.

Den 23 mars 1982 organiserade Ríos Montt, i samarbete med andra militärer en statskupp mot den då sittande presidenten, general Lucas García, och tog själva makten. Tiden som följde var den våldsammaste i Guatemalas moderna historia. Folket var skrämt till tystnad.

Tidigare regeringar hade fokuserat på att bekämpa oppositionen i huvudstaden Guatemala City – främst studenter och fackföreningsaktiva – men Ríos Montt menade att armén hade ignorerat hotet från den oppositionella gerillan på landsbygden. Fokus för den statliga repressionen förflyttades därför ut på landsbygden där Ríos Montt gav order om att organisera ”självförsvarstrupper” av beväpnade män som skulle patrullera och försvara sina byar mot gerillan. De så kallade ”Modellbyarna” liknade koncentrationsläger där civilbefolkningen samlades ihop och tvingades leva under militär ockupation. Pojkar och unga män tvångsrekryterades från landsbygden och armen implementerade ”den brända jordens strategi”, där byar och hela regioner på landsbygden förstördes, människor tvingades på flykt eller dödades.

I augusti 1983 avsattes Ríos Montt i en statskupp iscensatt av andra militärer. Hans korta tid vid makten anses vara den våldsammaste under hela perioden av diktatur och inbördeskrig i Guatemala.

När Guatemala övergick till demokrati i december 1996 inleddes arbetet med att utreda brotten som skett under inbördeskriget. År 1999 presenterade sanningskommissionen CEH sin rapport Memory Of Silence där det slogs fast att statliga aktörer hade utfört ”folkmordshandlingar” mot civilbefolkningen i åtminstone fyra regioner under perioden 1981-1983. Enligt samma rapport miste över 200 000 människor livet under kriget, minst 626 massakrer utfördes av statliga aktörer och upp till en och en halv miljon människor tvingades på flykt. Av de övergrepp som kunnat registreras beräknas statliga aktörer vara skyldiga till 93 procent och offren var till 83,3 procent från urfolket maya.

Medan Guatemala kämpade med sitt förflutna fortsatte Ríos Montt sin politiska karriär som kongressledamot och presidentkandidat mellan åren 1990 och 2012. År 2001 presenterade Diakonias samarbetsorganisationer AJR och CALDH en anmälan för folkmord mot den tidigare diktatorn, men det skulle dröja ända till 2012, då han avgick från sin plats i kongressen, innan åklagarmyndigheten vågade agera med kraft och formulera ett åtal.

Ett år senare startade rättegången, ledd av den modiga domaren Yassmín Barrios, och den 10 maj 2013 dömdes Ríos Montt för folkmord. Bara tio dagar senare underkändes delar av rättegången i ett kritiserat beslut av Guatemalas författningsdomstol och order gavs om att processen skulle göras om. Försök att återuppta folkmordsrättegången gjordes flera gånger under 2015 och 2016, men lyckades först i oktober 2017 då rättegången återigen inleddes.

När nu Ríos Montt har avlidit 91 år gammal så innebär det att åtalet mot honom läggs ner, men Diakonias partner AJR kommer att kämpa vidare för att se till att brotten aldrig glöms bort.

Skrivet av Aron Lindblom, regional rådgivare

Minskat demokratisk utrymme – vad är politikens svar?

2018-03-26 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Politikersamtal i Andreaskyrkan, Stockholm. Foto: Sven Jansson

Just nu arrangerar Diakonia runt om i Sverige samtal med politiker under rubriken ”Vilken värld vill du leva i?” En del av arrangemanget är en föreställning ”Mod och motstånd” som berättar om villkoren för människorättskämpar runt om i världen som ingår i Diakonias nätverk.

En av människorättskämparna är Bertita Cáseres, en honduransk miljöaktivist. Bertitas mamma Berta ledde lencafolkets kamp mot ett omstritt dammbygge, som skulle ha översvämmat betydande delar av deras mark. Hon sköts till döds 3 mars 2016, dagen innan hon skulle fyllt 43.

I den auktoritära våg som idag sveper över världen är jakten på råvaror och mark ett genomgående tema. Under 2017 dödades 312 människorättsförsvarare i 27 länder. Två tredjedelar av dessa arbetade med att försvara land-, urfolks- och miljörättigheter i samband med gruvdrift, stora dammprojekt, strider om markrättigheter och företagsinvesteringar.

Många utvecklingsländer har haft en mycket stark tillväxt. Samtidigt har man ofta svaga demokratiska institutioner för kontroll av företag, beskattning och fördelning av resurser inom länderna. Detta har lett till en växande korruption i många länder. Möjligheten för eliter att berika sig har varit enorma under de senaste decennierna. Därför har också motståndet mot de som utmanar korruptionen, förespråkar en rättvis fördelning eller kämpar för urfolks kontroll över land och råvaror, blivit hårdare.

Företag involverade i dessa projekt har ofta sin bas i EU länder. Det medför också att EU länder ibland visar ett ointresse för att utmana dessa företags ageranden.

Ett exempel är när det 2015 avslöjades att Glencore, världens största gruvbolag, genom mutor och dolda betalningar till den politiska eliten fått gruvrättigheter i Demokratiska Republiken Kongo (DRC). Dels stärkte företaget den odemokratiska regeringen med mutor, dels bidrog Glencore till att föra ut enorma rikedomar från DRC till skatteparadis. På så sätt belönas eliten för att den med odemokratiska medel behåller makten.

Krig och konflikter, i kombination med klimatförändringar, har också lett till ett ökat antal flyktingar. Och med ett förändrat klimat förväntas antalet flyktingar i världen mångdubblas. Extrema väderhändelser och höjda havsnivåer kan leda till upp emot 200 miljoner migranter år 2050.

Den förändrade världspolitiken har bidragit till att de rikaste och mäktigaste länderna ofta valt att prioritera politiska och säkerhetspolitiska allianser. Fokus ligger på att stoppa flyktingar och värna ekonomiska intressen kring olja och andra råvaror samt handelspolitiska intressen – istället för att sätta demokratiska och mänskliga rättigheter främst.

Utmaningarna gäller även Sverige. Glädjande nog finns det stor enighet i riksdagen om att med bistånd ge stöd till människorättsaktivister och få ambassaderna mer aktiva i att stötta människorättsorganisationer. Enighet finns även i tanken om stöd för en feministisk utrikespolitik – även om partierna kallar det för olika saker.

Jag ser ändå fem utmaningar;

– Vi behöver ett mer riktat stöd till kvinnor att organisera sig. Det visar sig att det är en nyckelfaktor för att skapa hållbara förändringar.

– Stater har en skyldighet att säkerställa att företag respekterar de mänskliga rättigheterna, en skyldighet som förstärks när staten erbjuder företag statligt stöd. Även när de agerar utanför Sveriges gränser. Regeringen har tagit viktiga steg men det är uppenbart vi behöver bindande regler och lagstiftning, till exempel en så kallad human rights due diligence, för att öka svenska företags respekt för mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Här behöver politiken kliva fram.

– Vi behöver ökad öppenhet i internationell handel för att motverka skatteflykt, korruption och annan kriminell ekonomisk verksamhet. Ökad öppenhet skapar en sundare internationell handel istället för skatteparadis med sekretess och anonyma brevlådeföretag. EUs och OECDs initiativ saknar i hög utsträckning ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. En viktig åtgärd är att öka insynen i vad företagen gör för vinster och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Offentlighet är nyckeln.

– Sverige ger idag bistånd till en rad länder och regeringar med syfte att hindra att flyktingar och migranter når Sverige och samverkar ibland direkt med dessa länders repressiva organ. Libyens kustbevakning, Etiopiens, Eritreas polis som håller Dawit Isaak fången och Sudan. Det finns starka skäl att ifrågasätta detta stöd.

– Sveriges stöd för mänskliga rättigheter är inte trovärdigt så länge export av krigsmaterial fortsätter till länder som Förenade Arabemiraten, Filipinerna etc.

PGU riskerar att reduceras till bistånd och normativt arbete i FN

2018-03-26 av Georg Andrén, generalsekreterare

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om hur regeringen bekämpar skatte- och kapitalflykt. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam (bilden från Zambia).

Regeringen presenterade i förra veckan årets PGU skrivelse till Riksdagen. Politiken för Global Utveckling (PGU) beslutades av Riksdagen i december 2003 och sedan 2004 är det tänkt att regeringens samtliga politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling där ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utvecklig ska vara vägledande. Det kallas för PGUs samstämmighetspolitik. Jag arbetade med samordningen av denna mellan 2004 och 2008, och kan intyga att det är en utmanande och ambitiös målsättning. Regeringen ska också, enligt Riksdagens beslut, löpande hålla Riksdagen informerad om hur det går med genomförandet, därav skrivelsen till Riksdagen.

Problemet med denna politik är att den är lättare att prata om, eller skriva om, än att faktiskt genomföra. Ingen regering tillstår att den har målkonflikter, på riktigt. När det kommer till kritan, så är det politiskt svårsålt att låta nationella politiska mål underkastas prioriteringar som utgår från fattiga människors perspektiv på utveckling, någon annanstans i världen.

Vi ser detta dilemma även i årets skrivelse. Regeringen redovisar en politik där man i EU, OECD och FN driver svenska kärnfrågor som de 17 hållbarhetsmålen, den feministiska utrikespolitiken och en progressiv klimatpolitik. Regeringen redovisar också hur man med ett ambitiöst och ofta strategiskt bistånd stöttar detta så att problemen kan lösas – där borta! För det är just det som är problemet. Tanken var aldrig att PGU skulle vara en politik som styr biståndet, tanken är att den inhemska näringspolitiken, miljöpolitiken, finanspolitiken etc. ska se till att Sverige bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling.

Vad som ytterligare bidrar till otydlighet när det gäller hur det går med genomförandet av PGU är att man samtidigt rapporterar på Agenda 2030 och de 17 utvecklingsmålen. Skrivelsen är en redogörelse för hur man levererar på de 17 hållbarhetsmålen. Det kan synas praktiskt och konsekvent, de två går ju i varandra, men PGUs särart riskerar att försvinna. Jag tänker särskilt på rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv på utveckling, samt åtagandet att hantera målkonflikter. De finns inga sådana åtaganden i Agenda 2030.

I ärlighetens namn så måste jag samtidigt säga att regeringen hittat ett sätt där man försöker hantera denna motsättning. På fem områden, nämligen feministisk utrikespolitik, hållbart företagande, hållbar konsumtion och produktion, klimat och hav samt kapital- och skatteflykt fördjupar man resonemanget och lyfter det man kallar intresse- och målkonflikter. Ämneområdena är högst relevanta och ligger väl i linje med dem som vi lyfter i den partiledarenkät vi skickat till samtliga partier inför valet.

Men här blir det tydligt att man stannar vid vad som görs normativt i FN och EU, eller genom biståndet. Man avstår ifrån att gå hela vägen och redovisa vilka inrikespolitiska överväganden som gjorts för att leverera på PGU. Ett exempel är när man skriver om arbetet för ett hållbart företagande samt senare om krigsmaterialexport där skrivelsen behandlar området säkerhet och utveckling. Läser vi dessa två textavsnitt ihop ser vi glappet.

Regeringen berättar om sin proposition till Riksdagen med förslag på skärpningar av exportkontrollen av krigsmaterial, och om sin handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter. Men, de nya regler som Riksdagen nu antagit för krigsmaterialexport innehåller inget förbud mot försäljning av vapen till regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Inspektionen för strategiska produkter, ISP, fortsätter att ge tillstånd till försäljning av vapen till länder som Filippinerna. Och SAAB kommenterar sin försäljning av krigsmaterial till Förenade Arabemiraten med yttranden som: ”Mänskliga Rättigheter, det får andra teoretisera kring”, eller ”Varför skulle vi ta etiska hänsyn?” . Diakonia har med anledning av detta skrivit brev till handelsminister Ann Linde men vi har ännu inte fått svar.

PGU skrivelsen avslutas med ett längre resonemang om regeringens ansträngningar för att bekämpa skatteflykt. Här kan vi läsa om regeringens åtaganden för att bekämpa kapital- och skatteflykt. Arbetet är omfattande och bitvis tekniskt komplicerat men skrivelsen ger en bra bild av att detta är ett priorierat område för regeringen. Ett effektivt sätt att komma åt skatteflykten är att tvinga multinationella företag att rapportera omsättning, vinst och inbetald skatt i varje land där man är verksam. Regeringen håller med om det och redogör för att man drivit frågan om rapportering i EU och OECD. Men vi vill att man går längre.

Rapporteringen bör omfatta multinationella företags aktiviteter i alla länder, ej enbart inom EU och i så kallade skatteparadis, och den bör vara offentlig, d.v.s. medborgare måste kunna få ta del av grundläggande information om hur mycket vinster företagen gör och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Frågan diskuteras nu inom EU med risk att resultera i urvattnade kompromisser. Vi har skrivit ett brev till finansminister Magdalena Andersson om detta och det ska bli spännande att se vad hon svarar.

Diakonias generalsekreterare Georg Andrén.

Att inte kunna röra sig fritt

2018-03-10 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Diakonias kommunikatör Elin Stenung besöker ett ekologiskt odlingsprojekt i la Cuchilla, Copan i Honduras. I Colombia, där hon är stationerad, kan hon delta i demonstrationer och uttrycka sina åsikter utan att vara rädd. Men när hon besökte Honduras blev hon påmind om hur yttrandefriheten är begränsad. På bilden syns också Abel Ramos och andra jordbrukare som deltar i projektet.

Att gå på promenad med min hund på kvällen, när jag slutat jobbet, är bland det mest avslappnande jag vet. Vi går till parken och strosar långsamt mellan husen. Jag andas in kvällsluften. Vi möter en granne som jag pratar med om struntsaker medan mörkret lägger sig över staden.

Dagen efter cyklar jag till jobbet. Jag skriver ett argt inlägg på Facebook om de senaste politiska händelserna. På helgen deltar jag i en demonstration för HBTQ-personers rättigheter. Allt det gör jag utan att tänka på vilken risk samma agerande skulle innebära för andra människor, på andra platser.

Veckan efter åker jag till Honduras. Besöket skakar om mig och får mig att tänka på om allt det där skulle tas ifrån mig. Om våld och militariseringen var en del av min vardag.

– Välkommen, säger vakten när han öppnar dörren till restaurangen.

Jag svarar inte, kan inte fokusera på hans ansikte utan ser bara det tunga vapnet han bär över bröstet. Han har skottsäker väst på sig. Vi ska äta lunch i Tegucigalpa, jag och mina honduranska kollegor, men min aptit störs av den beväpnade mannens närvaro. Han sippar på sin lemonad och går nervöst fram och tillbaka mellan kassan och dörren. Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.

Jag undrar vem han skyddar oss från. Samtidigt som jag funderar på om hans närvaro gör mig trygg eller skapar rädsla.

– Sitt kvar i bilen, säger min kollega dagen efter när vi parkerat utanför vår samarbetsorganisation C-libres kontor.….

– Du får inte vänta här på gatan ensam. Den här organisationen tar emot hot hela tiden, fortsätter hon.

Militären på gatorna i Tegucigalpa, Honduras i samband med demonstrationer under förra årets presidentval den 26 november. Foto: Sean T. Hawkey

Klockan är tio på morgonen. Jag ska intervjua Edy, C-libres ordförande, men han har inte kommit än. Vi sitter där i bilen och väntar medan solen steker. Luftkonditioneringen brummar.

Några minuter senare dyker Edy upp och vi går in och sätter oss. Medan vi dricker kaffe berättar han om situationen för organisationer i Honduras.

– Våra grannar håller koll på oss hela tiden och många gånger står okända bilar parkerade här utanför berättar han. Vi är vana vid det men det är klart att det är frustrerande och utmattande fortsätter han.

Att inte kunna uttrycka sig öppet. Att inte kunna röra sig fritt.

Att inte kunna leva sitt liv fullt ut. Att bli hotad och fängslad, ibland till och med dödad för sina åsikter.

Gilda Rivera, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation CDM, berättar att den begränsade yttrandefriheten skapar ångest och stress hos alla. Att rädslan hindrar organisationer från att kunna arbeta ordentligt och utveckla långsiktiga strategier.

– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.

Hon säger att situationen krossar familjer och det sociala kollektivet. Men att den politiska övertygelsen hjälper henne att fortsätta trots alla motgångar.

Jag tänker på hur vapen och våld är fiktion i min vardag.

Och så tänker jag på min frihet.

Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika, stationerad i Colombia