
Inför valet i Zimbabwe mobiliserade ungdomsorganisationen YETT i Harare-förorten Hatfield för att ungdomar skulle registrera sig inför valet.
Det var den nionde november 2017 som militären tog makten i Zimbabwe. Mannen i militäruniform sa i TV att de bara tillfälligt gripit in för att ”rädda landet”, men kuppen var ett faktum. Den utlösande händelsen kom ett par dagar tidigare, när dåvarande presidenten Mugabe avsatte sin vicepresident Emmerson Mnangagwa. En uppenbar manöver för att kunna utnämna sin fru Grace Mugabe till vicepresident. Men en ung kvinna som vicepresident kunde varken militären eller den politiska eliten i regeringspartiet ZANU tillåta. Manövern utlöste en plan som militären arbetat på under en lång tid och Mugabe avsattes. Människor strömmande jublande ut på gatorna. Den nya ledningen utlovade inte bara val utan ”fria val”.
Ett knappt år senare har valen hållits. Men vad hände egentligen? EU förklarade att valet i juni var ”fritt men inte rättvist”. Hur kan det komma sig att ZANU-partiet behöll makten? Och på vilket sätt var valet inte rättvist? Förklaringen hittar vi bland annat i partiets struktur.
Zimbabwe var fram till 1980 ett land under kolonialt styre och med en apartheidpolitik som liknade Sydafrikas. Mugabe kom till makten efter en blodig militär befrielsekamp under 1970-talet som resulterade i en internationell överenskommelse om fria val 1979.
Även om ZANU-partiet och Mugabe är ansvariga för grov misskötsel av landet och för grova brott mot de mänskliga rättigheterna ser många också att partiet bidrog till landets frihet från kolonialism. Men partiet har sedan 1980 även byggt ut ett system som innebär att landets befolkning kontrolleras. Detta kontrollsystem har starka patriarkala drag. Det förklarar varför ZANU-partiet ”vann” valet trots att valsystemet moderniserats och en ny vallag från 2013 borde kunnat säkerställa både ett fritt och rättvist val.
Det handlar om att lokala partifunktionärer och traditionella ledare – män – kan villkora tillgången till skola och hälsovård med lojalitet. Under valet 2018 rapporterades att utdelning av kinesiskt ris användes som ett medel för att skapa kontroll. Det gällde även tillgång till utsäde och gödsel.
ZANU-ledare och traditionella ledare fick före valet ”belöningar” som nya bilar och utsäde att dela ut.
För tio år sedan kännetecknades valet i Zimbabwe av ett omfattande storskaligt våld med hundratals döda och tiotusentals skadade. Under valet 2018 kom relativt få rapporter om våld. Men människor minns fortfarande 2008. Det räcker med att antyda ett hot för att människor ska känna rädsla. Ett tillvägagångssätt som kallas för ”soft intimidation” (mjuka hot).
I uttalande från EU:s observatörer nämner man att statlig media inte agerat balanserat gentemot partierna samt att partierna tycks ha haft mycket varierande tillgång till resurser för att bedriva valarbete. Det rapporterades även att militären använts för att distribuera valmaterial.
Presidenten vann valet med 50,8 procent, eller 31 830 röster, vilket var precis över gränsen för att undvika en andra valomgång. Civilsamhällesorganisationer som granskat detaljerna i valresultatet kunde dock konstatera en rad tveksamheter: Röster som räknats in två gånger, individer som röstat två gånger, osannolika skillnader i antal röster till parlamentet respektive presidentposten. Och vallokaler som tagit emot långt över det antal röster som var registrerade i röstlängden.
Civilsamhället i Zimbabwe, i form av organisationer som arbetar med jämställdhet och gender, kyrkor i kyrkorådet ZCC, människorättsorganisationer med flera, har lärt sig från tidigare val. De undvek tydligt att ta ställning för något av de politiska partierna. Även om många var djupt engagerade i att mobilisera människor att rösta och att motverka våld och hot så arbetar de parallellt mycket mer långsiktigt.
Organisering av t.ex. kvinnor (för att de ska kunna ta politiska positioner) och ändring av lagstiftning och normer, handlar inte bara om ett val utan om att förändra långsiktigt. Och kan man ens tala om demokrati om landets kvinnor så storskaligt och systematiskt utesluts från politiskt beslutsfattande? Att motverka korruption och få till stånd en bättre fungerande statsapparat måste fortsätta oavsett valresultat.
För några år sedan höjdes flera svenska röster som lite schablonmässigt talade om att ”stoppa biståndet till Mugabe”. Det var tur att det inte blev så. Biståndet gick inte till Mugabe. Biståndet gick till civilsamhället, till kvinnoorganisationerna och människorättsorganisationerna. Och det har varit enormt betydelsefullt för att utbilda människor i deras rättigheter, att dokumentera övergrepp och skapa visioner för framtiden. Att ge människor hopp och skapa ett motstånd mot den totalitära staten.
Det är ett arbete som fortsätter. Kanske från något bättre utgångspunkter.