I fredags (1 april 2011) publicerade Richard Goldstone, ordförande i kommissionen som producerade Goldstone-rapporten om Gazakiget 2008-2009, en debattartikel i Washington post.

Artikeln väckte först mycket modest uppmärksamhet, eftersom den i stort framförde vad Goldstone brukar säga när han föreläser, och inte minst sågs artikeln som ett naturligt försök att förklara detta för en amerikansk allmänhet i samband med ett antal föreläsningar han gör i USA.

Men två dagar senare bli plötsligt samma artikel en världsnyhet när Israels premiärminister Netanyahu slår fast att artikeln innebär att Goldstone ifrågasätter sin egen rapport, och att FN nu måste ompröva rapporten.

Det är förstås lite märkligt att Netanyahu, tillsammans med Israels utrikesminister Avigdor Lieberman, plötsligt hittar en mängd formuleringar som faktiskt inte står i den aktuella artikeln. Man kan dessutom läsa att de under helgen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att ”utforma politiska och juridiska rekommendationer med anledning av Goldstones artikel”.

Det är självklart glädjande att företrädare för Israels nuvarande regering efter flera år noterar den ständiga och korrekta kritiken mot Hamas, eller kritiken mot FN:s människorättsråd, som Goldstone 2009 tog strid mot för att ändra mandatet till att även omfatta granskning av Hamas. Då noterades det överhuvudtaget inte av officiella företrädare för Israel.

Artikeln besvarar även den kritik som förekommit mot att utreda och utkräva ansvar från både den Palestinska Myndigheten och Hamas, en princip där utredningen hjälpt både jurister och människorättsorganisationer att flytta fram sina positioner i andra konflikter där icke-statliga aktörer begår brott. Istället regnade anklagelser över utredningen och Goldstone personligen där detta sågs som kosmetika och ursäkter för att skyla över en påstått anti-israelisk rapport.

Inte minst återupprepar Goldstone i Washington Post att delar av utredningen hade kunnat se annorlunda ut om Israel under 2009 istället valt att samarbeta med kommissionen. Beslutet att inte samarbeta förvånade många eftersom Israel borde ha varit den part som haft mest att vinna på samarbete.

Ur Goldstones debattartikel i Washington Post:

”While I welcome Israel’s investigations into allegations, I share the concerns reflected in the McGowan Davis report that few of Israel’s inquiries have been concluded and believe that the proceedings should have been held in a public forum. Although the Israeli evidence that has emerged since publication of our report doesn’t negate the tragic loss of civilian life, I regret that our fact-finding mission did not have such evidence explaining the circumstances in which we said civilians in Gaza were targeted, because it probably would have influenced our findings about intentionality and war crimes.”

Goldstone tar även upp att FN:s slutrapport visar att endast Israel och den Palestinska Myndigheten (PA) har gjort några ansträngningar att följa Goldstonerapportens rekommendationer att utreda händelserna under Gazakriget, medan Hamas inte gjort någonting. Men han upprepar även sin kritik mot att endast ett fåtal av Israels utredningar avslutats, och att de fortfarande sker utan insyn.

Tvärtemot de braskande uttalandena från företrädare för Israels sittande regering, så konstaterar Israels tio ledande människorättsorganisationer att artikeln inte innehåller något nytt utan bekräftar vad de sagt sedan tidigare.

Av de hundratals dokumenterade krigsbrotten, har Israel öppnat ett 50-tal utredningar. Av dessa har bara tre avslutats. Här är Goldstone rättmätigt kritisk, liksom till Hamas som inte gjort ett dugg och dessutom tillåter fortsatta attacker. Självklart är det bra att Isarel i utredningen om  en av de allvarligaste incidenterna under Gazakriget (där 29 medlemmar av familjen al-Simouni dödades) kan visa att det berodde på en felbedömning av en befälhavare och inte på på en medveten strategi att döda civila. Men förutom det låga antalet incidenter som utreds, så oroas jag exempevis av att de israeliska soldater som dömdes för att ha använt civila som mänskliga sköldar bara fick närmast symboliska straff. Om Israel väljer att tona ner sådana brott och utdelar milda straff blir det väldigt svårt att med kraft driva anklagelserna mot  Hamas för deras användning av civila som mänskliga sköldar. På samma sätt är Israels tystnad om den meningslösa förstörelsen av jordbruk och industrier oroande, speciellt som detta visade sig enbart drabba civilbefolkningen, men gynna Hamas.

Jag sökte själv Richard Goldstone under gårdagen men fick bara tag på en av hans medarbetare som just konstaterade det lite märkliga i att Goldstones ord blir en stor nyhet först när någon annan omtolkar dem.

Men på något sätt verkar det vara en slags absurditet som hela tiden följt processen kring Goldstone-rapporten: Det är att diskussionen hela tiden fokuserar på vad andra anser att att rapporten eller medlemmarna i kommisionen sagt eller skrivit. De hårdaste och mest bisarra anklagelserna har oftast kommit från dem som inte själva läst rapporten, eller satt sig in i historien och uppdraget.

Istället för att handla om sakfrågorna har kritikerna fokuserat på just personangrepp, eller nidbilder av vad rapporten eller medlemmarna i kommissionen påstås ha sagt.

Fördelen med att israeliska regeringen gjorde en världsnyhet av sina tolkningar av artikeln, är att det förhoppningsvis kan öka just intresset för vad som verkligen står i själva rapporten, och vad de inblandade själva verkligen säger. Istället för att, som det varit hittills, fokusera på vad andra påstår att utredningen eller utredarna har sagt.

[Läs mer…]