Sista dagen på toppmötet i Busan, Sydkorea enades världens ledare om ett nytt globalt partnerskap för effektivt utvecklingssamarbete (”Busan partnership for effective development co-operation”). En hel del gott kom ut ur mötet Busan, men det är genomförandet och uppföljningen som kommer avgöra vad Busan egentligen innebär för fattiga människor.
Fler aktörer ombord och en breddad agenda
För första gången är de så kallade ”nya” givarländerna (Kina, Indien med flera) med i en global överenskommelse kring bistånd och utvecklingssamarbete.
Det var in i det sista osäkert om Kina skulle ställa sig bakom överenskommelsen eller ej. Villkoret för att Kina, och andra aktörer engagerade i så kallade syd-syd-samarbeten, skulle ansluta sig var att principerna och åtagandena i dokumentet endast ska gälla syd-syd-samarbeten på frivillig basis. Detta är en svaghet.
Samtidigt skulle alternativet, det vill säga att inte ha med Kina och andra medelinkomstländer som spelar en allt större roll i biståndet, varit sämre. Nu finns i alla fall en gemensam agenda att utgå från i det framtida arbetet.
I Busan har organisationer från det civila samhället för första gången varit med som en part vid förhandlingsbordet. Dokumentet lyfter också fram den privata sektorn som en viktig aktör i bistånds- och utvecklingssamarbete på ett helt nytt sätt jämfört med tidigare toppmöten.
Utöver fler aktörer så innebär toppmötet i Busan också ett annat skifte: Nu talar man inte enbart om biståndseffektivitet, utan en bredare agenda för utvecklingseffektivitet. Detta omfattar olika typer av utvecklingssamarbete och frågor, däribland samarbeten mellan privat och offentlig sektor, syd-syd-samarbeten, klimatområdet, skatteflyktsfrågor etc.
Brister i konkreta åtaganden
Historiskt eller ej, Busanöverenskommelsen måste ändå betraktas som svag. Dokumentet brister vad gäller konkreta, tidsbundna åtaganden som går att följa upp. Det finns inga tydliga skrivningar vare sig kring nya åtaganden eller de som gjorts på tidigare toppmöten om bistånd (i Parisdeklarationen från 2005 och Accra Agenda for Action 2008).
Detta är beklagligt, inte minst med tanke på att länder som ger bistånd har varit mycket sämre på att leva upp till sina åtaganden jämfört med mottagarländerna. Flera givare satte käppar i hjulet för tuffare skrivningar som mottagarländer ville ha med, däribland att avbinda biståndet. (Bundet bistånd tvingar mottagarländerna att köpa varor och tjänster från givarländerna, vilket innebär mindre effektivitet).
EU brast i ledarskap men Sverige spelade positiv roll
EU-länderna som grupp har inte visat det ledarskap som skulle varit önskvärt. Sverige spelade dock positiv roll, bland annat för att få in tuffare skrivningar för ökad öppenhet i biståndet och att detta även ska gälla privata sektorn. Detta är välkommet.
Ett erkännande för civila samhället
Busandokumentet erkänner de principer som det civila samhället arbetat fram om hur vi själva ska agera effektivt som aktörer i biståndet, de så kallade Istanbulprinciperna och det internationella ramverket för utvecklingseffektivitet för CSOs (International Framework for CSO Development Effectiveness).
Civilsamhällets rätt att agera självständigt och staters skyldighet att säkra möjligheterna för civila samhället att arbeta med mänskliga rättigheter och delta i samhällsdebatten med mera tas upp i dokumentet från Busan. Detta är positivt. Men vi representerar för det civila samhället hade velat se mer konkreta åtaganden kring mänskliga rättigheter och jämställdhet.
LÄS MER
Fler kommentarer på utkomsten i Busan finns i pressmeddelanden från nätverk där Diakonia är medlem:
>> ACT Alliances pressmeddelande