Diakonias generalsekreterare Georg Andrén tillsammans med 2018 års Right Livelihood-pristagare Thelma Aldana (Guatemala) och Iván Velásquez (Colombia). Bilden togs när Georg Andrén var Sveriges ambassadör i Guatemala.
Årets alternativa nobelpris, The Right Livelihood Award, går till guatemalanskan Thelma Aldana och colombianen Iván Velasquez.
Det är fantastiskt, jag jobbade nära dessa två under mina år i Guatemala. Båda har varit centralgestalter i arbetet med att avslöja och driva rättsprocesser mot korruption och kriminalitet inom den guatemalanska statsapparaten. Thelma var under perioden maj 2014 till april 2018 riksåklagare i Guatemala, och Iván är chef för den särskilda kommission, CICIG, som FN inrättat i Guatemala för att bekämpa just kriminella nätverk inom staten. Deras arbete har starkt bidragit till de politiska konvulsioner som Guatemala genomlevt sedan våren 2015. Presidenten och vicepresidenten har avsatts, ett stort antal statliga funktionärer sitter häktade och kanske viktigast av allt – en medborgerlig mobilisering har ägt rum med krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer. De traditionella maktgrupperna spjärnar emot och vinner en och annan strid, men det finns ingen återvändo. Guatemala är på väg att bli ett öppnare samhälle med ökad rättssäkerhet. Just nu står landet mitt i en politisk kris: presidenten försöker med alla tillgängliga medel, och några till, att bli av med den irriterande colombianen Iván.
Modiga människor och institutionell motståndskraft
En viktig förutsättning för att Guatemala ska hanka sig fram mot ett mer demokratiskt och rättssäkert samhälle är dels modiga människor, dels en institutionell motståndskraft i det guatemalanska samhället. De senaste åren har vi sett hur enskilda domare, åklagare, generaldirektörer och andra statliga funktionärer stått upp för sin yrkesheder och hållit emot. Dessa människor är viktiga. Tack vare dem kan institutionerna de verkar inom stå emot maktens försök att underminera rättssäkerheten. De utgör den grund på vilken det nya Guatemala kan byggas.
Prisad nicaraguansk MR-försvarare: ”Dödandet och förtrycket pågår hela tiden”
Vi har under senare tid fått vara med om flera prisutdelningar! Underbart! Lottie Cunningham, grundare av och ledare för vår samarbetsorganisation Center for Justice and Human Rights of the Atlantic Coast of Nicaragua (CEJUDHCAN), tilldelades den 7:e september Stiftelsen Anna Dahlbäcks stipendium. Hon fick stipendiet för sitt arbete för Miskitofolkets rätt till land, kultur och naturtillgångar, dvs. till sin existens på den nicaraguanska Atlantkusten. Lottie betonade under prisutdelningen att kampen inte är hennes personliga, utan att det handlar om hela samhällen som tillsammans kämpar för sina rättigheter.
Även Nicaragua befinner sig i ett dramatiskt läge just nu, skillnaden mot Guatemala är att det är väldigt, väldigt våldsamt. Den senaste siffran säger att 481 människor dött sedan april i år. det stora flertalet av dem är civila, företrädesvis studenter. Människor demonstrerar mot en auktoritär regim som koncentrerar makten till President Ortega och hans familj. Presidenten och hans vicepresident skickar ut militär, paramilitär och ungdomsbrigader mot studenterna. De skyr inga medel, de misshandlar och skjuter skarpt. Det nicaraguanska samhället mobiliserar till stöd för de protesterande studenterna, den katolska kyrkan tar tydligt ställning för rätten att få demonstrera och mot regimens våld.
Lottie Cunningham, människorättsförsvararen och ledaren, understryker att den kris vi just nu ser i Nicaragua måste ses i det större perspektivet. Dödandet och förtrycket började inte med upploppen i huvudstaden Managua och andra städer i april, utan pågår hela tiden i det tysta. Särskilt utsatta är urfolken. Och, Lottie upprepar, ”det är inte jag som är viktig, det är lokalsamhällena, tappa inte fokus på dem!”
Fredsavtalen förändrar inte vardagen för colombianerna
Diakonia delar varje år ut ett årligt pris till människorättsförsvarare i Colombia tillsammans med Svenska kyrkan. I år hade jag tillfälle att vara med vid prisutdelningen och det var en fantastisk upplevelse. På scenen i det prestigefyllda universitetets aula satt regeringsföreträdare, ambassadörer och högre FN-tjänstemän samt Eva Ekelund från Svenska kyrkan och jag. Framför oss på de första raderna satt huvudpersonerna, de tolv finalisterna. Aulan var till bredden full, alla fick inte plats. Stämningen var på topp och efter några alldeles för långa tal brakade festen igång med låtar av den colombianska artisten Adriana Lucia, publiken ställde sig upp, dansade och skrek ut sin glädje. Till slut tillkännagavs de fyra vinnarna och priserna delades ut. Det var starka känslor, för det handlar om starka människor som arbetar under svåra förhållanden. Colombia må ha ett fredsavtal sedan två år tillbaka, men frågan är om det råder fred. Dagarna före prisutdelningen reste jag längs med Magdalenafloden upp till nordöstra Colombia och besökte några lokalsamhällen i provinserna Magdalena och Bolivar. Här mötte vi kvinnor, män, ungdomar och barn som lever omgivna av våldet.
Jag imponeras av deras envetenhet och förmåga att organisera sig i ett läge där staten har övergivit dem och gamla paramilitära grupper har omformat sig till banditgrupper som fortsätter att roffa åt sig och sätta skräck i lokalbefolkningen. På båten hem längs floden funderar jag på hur det ska gå till när staten till slut når ut med sina kliniker, polisstationer och skolor. Kommer staten att förstå att här redan finns en organisering, och hur kommer man att förhålla sig till den? De fyra pristagarna i aulan talade om sina visioner, sin kamp och om kraften som finns i lokalsamhället. Men de uttryckte också en besvikelse över att fredsavtalen inte förändrar vardagen för colombianerna, snarare tvärtom, våldet fortsätter och antalet människorättsförsvarare som mördas stiger.
Lokalsamhällets förmåga att resa och organisera sig
Återigen påminns jag om, och inspireras av, dessa starka människor som kliver fram och visar vägen. Men samtidigt är budskapet tydligt, det handlar inte om individer, det handlar om samhällens förmåga att resa sig, om det organiserade civilsamhällets förmåga att svara an mot lokalsamhällenas behov och lösningar och till sist om förmågan hos offentliga institutioner att tillhandahålla regelverk och offentliga tjänster under rättssäkra former. Det är detta som vårt arbete på Diakonia handlar om.