Jag sitter och blickar ut över en israelisk bosättning. Kvällssolen får den att se riktigt vacker ut. Tänk, att något så vackert kan vara så komplext och fullt av hat. För hat är vad mycket av konflikten i Israel/Palestina bygger på. Det är så svårt att förstå. Vad hände med alla människors lika värde?

Jag är på Moving Mountains – en kristen ungdomsfestival i Betlehem med 147 deltagare från 37 olika länder, allt från Costa Rica och Sydafrika till Sverige och Burma. Språk blandas och nya kontakter knyts. Hoppet spirar – och sprids förhoppningsvis!

Igår fick vi bland annat besöka ett palestinskt flyktingläger. Vad tänker du när du hör ordet ‘flyktingläger’? Fram till igår har jag alltid sett framför mig tält, öken, barn med uppsvällda magar och flugor i ögonen. Men efter gårdagen har ordet fått en helt ny innebörd för mig. Det vi såg igår var som ett trångt kvarter med smala gränder och balkonger med soltåliga växter. Barnen vi mötte var som vilka barn som helst. De lekte, ville bli fotograferade, småslogs med varandra och fnissade. Nyfikna och glada, precis som barn borde få vara.

Enda skillnaden är att dessa barn inte vet vad frihet innebär. Vad de däremot vet, är vad rädsla och våld betyder. Vår guide berättade om en händelse där soldater kommit mitt i natten och arresterat en ung pojke i ett av husen. Familjen hade protesterat och försökt skydda honom, men soldaterna hade slitit dem åt sidan och misshandlat dem. En liten flicka, en amerikansk släkting som var på besök, protesterade även hon, vilket ledde till att soldaterna stängde dörren på hennes fötter så att hennes tånaglar trillade av. Alla åkte till sjukhus, utom pojken som togs till fånga. Ingen vet hur länge han blir där, men det vanliga är att de hålls fångna i flera månader – och torteras tills de erkänner att de kastat sten på israeliska soldater (även om de inte har det).

Detta berättade vår guide för oss, dagen efter att det hade hänt. Familjen var alltså fortfarande på sjukhus, och pojken fortfarande arresterad. Ingen vet hur det kommer att gå för dem.

Vi har fått ta del av många sådana historier. Det finns alldeles for många. Det pågår hela tiden. Nu också. Och muren som omger staden och stora delar av landet, som stänger ute människor från släkt och vänner, jobb och skola, fortsätter att byggas. En kvinna vi träffade visade oss ett stort område där hon och hennes familj odlat oliver i flera generationer. Precis bredvid ligger en skola som drivs av några nunnor. Nu har de fått besked om att muren ska byggas där. De har tagit upp saken i domstolen, men chansen är liten att de lyckas. En israelisk domare ska alltså avgöra om israeler ska få bygga muren där eller inte. Var finns rättvisan i det? Om (eller snarare när) muren byggs där, kommer kvinnan inte längre kunna skörda sina oliver och familjen kommer splittras. Dessutom kommer  barnen inte längre att kunna gå till skolan, för vilka föräldrar skickar frivilligt sina barn till en plats där de måste gå igenom en checkpoint där militärer står tungt beväpnade?

Så ser vardagen ut här i Betlehem.

Jag skulle kunna fortsätta länge till. Vi kom i söndags eftermiddag (30 juni), men dagarna här är så fulla med intryck att det redan känns som om vi varit här en vecka.

Mellan alla dessa historier äter vi god mat, besöker “heliga platser” (igår “Shepherds field” och idag Jesu födelseplats, som nu är en kyrka) och lär känna nya vänner från hela världen. Vi försöker flytta berg. Men som en av talarna idag konstaterade: Vi har tur, vi behöver inte flytta berg. Det räcker med att flytta en armé…

Det är dags för världen att vakna, att reagera – och agera! För alla som är pro-Israel eller pro-Palestina: det handlar inte om att välja sida. Så länge vi väljer sida kommer konflikten att fortsätta. Det finns bara en sida att välja, och det är fredens. Det är dags att bli pro-fred!

Emma Färdeman, Diakoniaaktivist