Bosättare som har tagit över en palestinsk familjs hem i östra Jerusalem klottrar vad de tycker om israeliska fredsrörelsen / Bild: Joakim Wohlfeil, Diakonia
På tisdag 22 Januari går Israel till val.
Det är ett Israel som under den senaste Netanyahu/Lieberman regimen alltmer distanserat sig från världens demokratiska stater.
När FN:s generalförsamling beslutade att acceptera Palestina som observatörsstat i FN, straffade Israel palestinierna med att tillåta nya illegala bosättningar. Detta trots att alla vet att FN ansökan också var ett tydligt vägval mellan en militant Hamas-agenda, eller en juridisk ickevåldsprocess som förordas av en palestinska myndigheten.
Tittar man på Israels ageranden under de senaste åren så har man i princip alltid agerat i Hamas intresse då deras strategi att förhandla mot utbyte av en kidnappad israelisk soldat, eller upphöra med raketbeskjutning belönats, medan alla initiativ från den palestinska myndigheten har bestraffatsatt med juridiska eller politiska medel. När man talar med palestininer menar de att Israel fruktar att palestinierna väljer en politisk/juridisk strategi där de inte är lika underlägsna som när det kommer till våld, där Israel istället med sin enorma militärmakt har en total överlägsenhet.
Prognoserna inför valet den 22 januari pekar på att extremhögern kommer få ett större inflytande än någonsin tidigare i Israel. Det innebär också att frågan om fred och en tvåstatslösning inte ens finns på agendan utom från ett fåtal politiker. Ett skäl för detta är att separationen mellan israeler och palestinier gör att ockupationen numera inte ens märks för de israeler som inte frivilligt engagerar sig i frågan och besöker muren, checkpoints, eller träffar palestinier. Med ett israeliskt pass kan du åka från Tel Aviv i Israel och inom 30 minuter befinna dig i en bosättning långt inne på ockuperad mark. Systemet med checkpoints, separata vägar, murar och taggtråd gör att man som israel inte behöver riskera ens att möta den palestinier som juridiskt sett äger marken som vägen dragits över, eller som bosättningen etablerats på.
För palestinierna är verkligheten omvänd; där märks ockupationen varje dag. I helgen (19 Januari ) misshandlade och arresterade israeliska soldater en grupp palestinier vars brott var att de försökte besöka sin egen jordbruksmark. Eftersom en grupp bosättare etablerat en ny illegal bosättning på området bestämde sig soldaterna att det var bättre att hålla palestinierna borta från sin mark än att flytta på de illegala bosättarna.
I tillvaron som ockupationen skapat för palestinierna har de kriminella blivit de som har rätten på sin sida, och offren har ses istället som de kriminella.
Här finns det andra skälet att en fred och tvåstatslösning inte finns på agendan. De växande extrempartierna vill inte ha vare sig fred, eller någon tvåstatslösning. Den snabbast växande stjärnan på Israels politiska himmel, bosättaraktivisten Naftali Bennet, säger att Israel istället måste förhindra kompromisser och en tvåstatslösning. Svaret är istället att bygga mera, och att annektera palestinsk mark på ett sätt som gör det omöjligt att bilda en palestinsk stat.
Bennet har själv lagt fram en programförklaring (alltså ingen fredsplan) som kallas ”ett stabilitetsinitiativ” där man genom annekteringar och utbyggnad av bosättningar permanent skall ”stabilisera” situationen på Västbanken. Israel skall annektera alla områden man vill ha plus alla nuvarande bosättningar, behålla den israeliska militära kontrollen i hela området och permanent separera Gaza och Västbanken. Sedan närt man har gjort detta skall palestininerna få visst självstyre över små Bantustan, alltså små separerade områden, utan möjlighet att bilda nåt sammanhängande område.
I Bennets stabilitetsplan är politiken mot omvärlden mycket tydlig. ”I början kommer omvärlden inte att erkänna vår suveränitet över området, men när vi väl etablerat tydliga fakta på marken kommer de att anpassa sig”. Har han anledning att tro på den strategin? Tyvärr visar historien att omvärlden alltid straffat palestinierna men inte israelerna när man brutit mot internationell rätt eller motsatt sig fredliga lösningar.
När Hamas vann det palestinska parlamentsvalet 2006 införde omvärlden tuffa sanktioner för att man valt en regering som inte tog avstånd från våld, inte erkände Israels rätt att vara en stat och inte respekterade tidigare avtal. På tisdag kan Israel ge makten åt politiker med samma agenda.
Kommer omvärlden denna gång att mäta Israel med samma måttstock? Eller har Bennet rätt ”…..om vi bara skapar tydliga fakta på marken kommer världen att acceptera det”?