Diakonia bloggar

Diakonia bloggar

Släpp inte taget om Guatemala!

av

Demonstration 27 augusti i Guatelama

Demonstrationer i hela landet mot korruption och maktmissbruk ledde till slut till presidentens avgång. Foto: Lucia Reinoso

”Idag stänger den guatemalanska regeringen sin ambassad i Sverige. Ett taktiskt beslut som inte kan ses som annat än ytterligare ett steg i den isolering från omvärlden som makteliten i Guatemala ägnar sig åt,” skriver Georg Andrén, generalsekreterare på Diakonia och Sveriges tidigare ambassadör i Guatemala.

De officiella skälen som ges till stängningen av Guatemalas ambassad i Stockholm är att för lite handel sker mellan länderna för att motivera närvaron. Jag tror inte på det. Makteliten är irriterad för att Sverige insisterar på att ge förändringsaktörer sitt stöd. Just därför måste Sverige hänga i.

Fulspel bakom stängning av ambassad
Isoleringen från omvärlden handlar om att ett fåtal oerhört rika och mäktiga familjer ser en öppen ekonomi som ett hot mot deras privilegier och fortsatta möjligheter att genom korruption roffa åt sig av de allmänna medlen. Och om en politisk och militär elit som ser öppenheten som ett hot mot ett maktbeteende som går ut på att tysta oliktänkande, och att utnyttja och diskriminera urfolken, som utgör en majoritet av landets befolkning.

Fungerar inte på Sverige
Makteliten i Guatemala har provocerat fram andra länders stängningar av sina ambassader i landet tidigare. Nederländerna lämnade Guatemala 2013 och Norge följde efter 2016. Sverige är bara nästa land i ordningen. Men taktiken fungerar inte på Sverige. Trots flera försök att stoppa den svenska ambassadören att agera i landet, insisterar Sverige på att behålla sin ambassad. Trots kritik mot det svenska biståndet i landet, fortsätter Sverige att bedriva ett utvecklingssamarbete som riktar in sig på att stärka rättsstaten, att försvara de mänskliga rättigheterna och bidra till att urfolken ges kraft och utrymme att formulera sin agenda och delta i det ekonomiska och politiska livet i landet.

Försök att sätta rättsstaten ur spel
Parallellt med denna självpåtagna internationella isolering, fortsätter spelet med att sätta rättsstaten ur spel. På order av presidenten, livligt påhejad av just de ekonomiska, politiska och militära krafter som vill isolera landet, stängdes den internationella FN-kommissionen för att bekämpa korruption och straffrihet i Guatemala, CICIG, ner i början av september. CICIG hade inte bara lyckats avslöja kriminella nätverk inom statsapparaten och lämnat över dessa till rättssystemet, de hade också lyckats sprida kunskap om dessa kriminella nätverks omfattande korruption till allmänheten. De stora demonstrationerna 2015, som till slut ledde till att den dåvarande presidenten, vicepresidenten, samt ett stort antal höga befattningshavare fick sluta och hamnade i häkte, var tack vare just CICIG:s arbete. Kommissionen åtnjöt ett omfattande folkligt stöd och nedstängningen har mötts med starka protester runt om i landet.

Det råder stor oro just nu
Jag blir personligen kontaktad av domare, journalister och människorättsförsvarare som är bekymrade och rädda. Det mönster som tycks träda fram är en effektiv och genomtänkt omgruppering av framför allt nuvarande och tidigare militärer, som tar allt större kontroll över kongressen, regeringen och dess myndigheter, samt över rättssystemet. I förtroliga samtal beskriver centralt placerade personer för mig hur man systematiskt sätter in militärer eller militären trogna tjänstemän på nyckelfunktioner såsom säkerhetsansvariga i de olika delarna av domstolsväsendet.

I samband med stängningen av CICIG reste jag till Guatemala för att delta i ett avslutande seminarium arrangerat av CICIG. Då upplevde jag denna oro och rädsla på nära håll. Bortsett från en ganska tumultartad protest under seminariets inledning från ett tiotal högljudda personer – en man i militär utstyrsel, några anhöriga till personer som påverkats av CICIG:s arbete och en ökänd opinionsbildare på den extrema konservativa högerkanten, med flera – så kännetecknades seminariet av lovord till kommissionen och dess arbete, samt oro över vad som kan komma att hända efter dess stängning.

Beslutsamhet och hopp bland unga
Men det starkaste intrycket av min korta resa till Guatemala i slutet på augusti var ändå känslan av beslutsamhet och hopp bland de unga. Slutpanelen under seminariet bestod av en studentledare, initiativtagaren till ungdomsmobiliseringen som fick makteliten på fall 2015 och unga urfolksrepresentanter. Deras budskap var glasklart: ”Vi tänker inte låta det vi åstadkommit gå om intet. Vi tänker inte stillatigande se på när gamla makteliter försöker återta kontrollen. Det finns ingen väg tillbaka till auktoritärt maktutövande, rädsla och tystnad.”

Under veckan hade jag också tillfälle att tala med ett antal nyvalda ledamöter som i januari tar plats i kongressen. De är unga, väl förberedda och orädda. Och även om de fortfarande utgör en liten minoritet i maktens korridorer representerar de något nytt – inne i den annars så korrupta statsapparaten finns nu hederliga och ansvarstagande kvinnor och män som känner ett starkt ansvar för sitt offentliga uppdrag. Tillsammans är de viktiga förändringsaktörer som tillsammans med ett aktivt civilsamhälle kan vrida makten ur händerna på den maktmissbrukande eliten.

Omvärlden måste hänga kvar
Det är här taktiken med den internationella isoleringen kommer in. Och det är därför så oerhört viktigt att FN, EU och länder som Sverige stannar kvar. Sverige vandrade med Guatemala under hela fredsprocessen och har därefter fortsatt att ge stöd till ett öppet och rättvist samhälle. Genom politisk dialog och ett väl genomtänkt utvecklingssamarbete kan omvärlden bidra till de lokala ansträngningarna att skapa ett öppet samhälle där människovärdet respekteras.

Georg Andrén,
generalsekreterare Diakonia och Sveriges ambassadör i Guatemala under åren 2014-2017.

Val i Israel 2013: ”..Världen kommer acceptera fakta på marken..”

av Leave a Comment

Bosättare som har tagit över en palestinsk familjs hem i östra Jerusalem klottrar vad de tycker om israeliska fredsrörelsen / Bild: Joakim Wohlfeil, Diakonia

På tisdag 22 Januari går Israel till val.

Det är ett Israel som under den senaste Netanyahu/Lieberman regimen alltmer distanserat sig från världens demokratiska stater.

När FN:s generalförsamling beslutade att acceptera Palestina som observatörsstat i FN, straffade Israel palestinierna med att tillåta nya illegala bosättningar. Detta trots att alla vet att FN ansökan också var ett tydligt vägval mellan en militant Hamas-agenda, eller en juridisk ickevåldsprocess som förordas av en palestinska myndigheten.

Tittar man på Israels ageranden under de senaste åren så har man i princip alltid agerat i Hamas intresse då deras strategi att förhandla mot utbyte av en kidnappad israelisk soldat, eller upphöra med raketbeskjutning belönats, medan alla initiativ från den palestinska myndigheten har bestraffatsatt med juridiska eller politiska medel. När man talar med palestininer menar de att Israel fruktar att palestinierna väljer en politisk/juridisk strategi där de inte är lika underlägsna som när det kommer till våld, där Israel istället med sin enorma militärmakt har en total överlägsenhet.

Prognoserna inför valet den 22 januari pekar på att extremhögern kommer få ett större inflytande än någonsin tidigare i Israel. Det innebär också att frågan om fred och en tvåstatslösning inte ens finns på agendan utom från ett fåtal politiker. Ett skäl för detta är att separationen mellan israeler och palestinier gör att ockupationen numera inte ens märks för de israeler som inte frivilligt engagerar sig i frågan och besöker muren, checkpoints, eller träffar palestinier. Med ett israeliskt pass kan du åka från Tel Aviv i Israel och inom 30 minuter befinna dig i en bosättning långt inne på ockuperad mark. Systemet med checkpoints, separata vägar, murar och taggtråd gör att man som israel inte behöver riskera ens att möta den palestinier som juridiskt sett äger marken som vägen dragits över, eller som bosättningen etablerats på.

För palestinierna är verkligheten omvänd; där märks ockupationen varje dag. I helgen (19 Januari ) misshandlade och arresterade israeliska soldater en grupp palestinier vars brott var att de försökte besöka sin egen jordbruksmark. Eftersom en grupp bosättare etablerat en ny illegal bosättning på området bestämde sig soldaterna att det var bättre att hålla palestinierna borta från sin mark än att flytta på de illegala bosättarna.
I tillvaron som ockupationen skapat för palestinierna har de kriminella blivit de som har rätten på sin sida, och offren har ses istället som de kriminella.

Här finns det andra skälet att en fred och tvåstatslösning inte finns på agendan. De växande extrempartierna vill inte ha vare sig fred, eller någon tvåstatslösning. Den snabbast växande stjärnan på Israels politiska himmel, bosättaraktivisten Naftali Bennet, säger att Israel istället måste förhindra kompromisser och en tvåstatslösning.  Svaret är istället att bygga mera, och att annektera palestinsk mark på ett sätt som gör det omöjligt att bilda en palestinsk stat.

Bennet har själv lagt fram en programförklaring (alltså ingen fredsplan) som kallas ”ett stabilitetsinitiativ” där man genom annekteringar och utbyggnad av bosättningar permanent skall ”stabilisera” situationen på Västbanken.  Israel skall annektera alla områden man vill ha plus alla nuvarande bosättningar, behålla den israeliska militära kontrollen i hela området och permanent separera Gaza och Västbanken. Sedan närt man har gjort detta skall palestininerna få visst självstyre över små Bantustan, alltså små separerade områden, utan möjlighet att bilda nåt sammanhängande område.

I Bennets stabilitetsplan är politiken mot omvärlden mycket tydlig. ”I början kommer omvärlden inte att erkänna vår suveränitet över området, men när vi väl etablerat tydliga fakta på marken kommer de att anpassa sig”. Har han anledning att tro på den strategin? Tyvärr visar historien att omvärlden alltid straffat palestinierna men inte israelerna när man brutit mot internationell rätt eller motsatt sig fredliga lösningar.

När Hamas vann det palestinska parlamentsvalet 2006 införde omvärlden tuffa sanktioner för att man valt en regering som inte tog avstånd från våld, inte erkände Israels rätt att vara en stat och inte respekterade tidigare avtal. På tisdag kan Israel ge makten åt politiker med samma agenda.

Kommer omvärlden denna gång att mäta Israel med samma måttstock? Eller har Bennet rätt ”…..om vi bara skapar tydliga fakta på marken kommer världen att acceptera det”?

Bristen på insyn i vapenexporten ett demokratiproblem

av Leave a Comment

Diakonias arbete i världen har demokratiutveckling som grundbult. Vi tror att det är när fattiga människor får kunskap om sina rättigheter och börjar utkräva dem av lokala, regionala och nationella ledare som en bestående förändring kommer till stånd. En av de avgörande faktorerna i en verklig demokrati är att man kan utkräva ansvar av dem som har fått förtroendet att fatta beslut och leda utvecklingen.

I ljuset av detta har avslöjandet av det svenska vapenexportsamarbetet med Saudiarabien varit mer än nedslående. Sverige har i tysthet fördjupat vapensamarbetet med diktaturen Saudiarabien och man har genom olika arrangemang rundat det demokratiska samtalet för att slippa insyn och kritiska frågor. I det biståndsarbete vi bidrar till står möjligheten att ställa beslutsfattare till svars i centrum. Plötsligt visar det sig att vi själva lider brist på detta.

Den skandal som avslöjats visar också prov på en politik som vi menar motverkar fattigdomsbekämpningen. Det finns två anledningar:
1. Vi anser att svensk politik ska vara koherent. Regeringen kan inte med trovärdighet efterfråga ”resultat på varenda biståndskrona” om man med hjälp av skattemedel stödjer export av vapen till diktaturernas herrar i samma länder som Sverige med bistånd stödjer arbetet för demokrati. Om Sveriges regering menar allvar med att bistånd ska ge resultat, att vi ska kämpa för demokratiutveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter i världen så måste vi i konsekvensens namn avstå från de exportintäkter ett vapensamarbete med diktaturstater som Saudiarabien innebär.
2. En avgörande majoritet av de länder Diakonia arbetar i är konfliktländer och freds- och konfliktforskare över världen konstaterar att mängden vapen och krigsmateriel som finns i omlopp har direkt bäring på hur många och tunga beväpnade konflikter blir. Det räcker inte att säga att Sverige inte handlar med länder som befinner sig i väpnad konflikt. Undantag görs från den regeln och hur vapnen sedan dessutom sprids i en bransch så präglad av skumrask är omöjligt att kontrollera. Jag har personligen mött människor som tvingats släpa på svensktillverkade vapnen åt burmesisk militär.

Det är uppenbart att hela systemet som omger exporten av svenskt krigsmateriel måste göras om. Idag är systemet uppbyggt så att vi medborgare inte KAN utkräva politiskt ansvar. Politiker kan skylla på varandra, lägga skulden på myndigheter eller tiga sig ur en skandal. Därför behöver vi:
1. Ett nytt system som är i linje med grundläggande demokratiska principer, det vill säga ett system där man kan avkräva ansvar av politikerna. Det finns inga skäl att hemligstämpla hur de svenska politiska partiernas ställer sig var för sig till export till olika länder.
2. Ett tydligt och absolut förbud utan undantag mot export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer. 

Idag är Diakonia med och arrangerar en manifestation på Sergels torg tillsammans med bland andra Svenska freds, Kristna freds, Amnesty, flera partier, alla politiska ungdomsförbund. Liknande manifestationer pågår också på andra håll i landet. Vi är många som utkräver politiskt ansvar och vill ha en annan vapenexportpolitik.

Stöd till zambiska organisationer bekämpar korruption i landet

av 1 Comment

Då och då blossar debatten om biståndet upp och allt för ofta blir det förenklat och svepande. Den som har följt Aktuellts inslag tidigare i veckan om bistånd i Zambia får lätt intrycket att inget bistånd till landet fungerar och att alla biståndpengar som når landet försvinner i korruption. Så är det förstås inte.

Det största problemet med debatten är att den viktiga frågan som måste ställas inte får något utrymme varken i Aktuellt eller i andra forum: Vad vill vi med biståndet och hur ska vi åstadkomma det? Diakonia arbetar i många av världens fattiga länder och vi ser gång på gång att bistånd behövs. Det är inte rätt att lämna människor som lider brist på mat, sjukvård, utbildning och grundläggande mänskliga rättigheter åt sitt öde i väntan på att de ska få progressiva ledare som fördelar den eventuella tillväxten.

Däremot är det en helt riktig slutsats att det i flera länder är olämpligt att ge bistånd till staten. Om landets ledare inte tar sitt ansvar för att utrota fattigdomen och inte gör rätt prioriteringar finns inte förutsättningarna. Men då kan vi stödja dem som faktiskt utkräver ansvar av dessa regeringar och kämpar för att statens resurser ska komma fattiga till del, att mänskliga rättigheter ska respekteras och att demokratin till slut ska segra. Det är rätt sak att göra i ett sådant läge och det är vad Diakonia satsar sina biståndspengar på. Människors engagemang, rätten att uttrycka sig, organisera sig och utkräva politiskt ansvar är grunden för samhällsförändringar lokalt, nationellt och globalt.

Erfarenheten och forskningen om biståndet visar att bistånd fungerar – om man gör rätt saker med rätt aktör, må det vara regering, departement eller lokal organisation. Det viktiga är att det finns ett partnerskap och en gemensam syn på vad som behöver göras och hur man ska göra det. Insatserna måste utgå från de fattiga människornas behov och de måste ha inflytande och kunna påverka biståndsarbetet.

Diakonia har arbetat i Zambia i många år och stöder zambiska organisationer som på många olika sätt arbetar för att fattigdomen i lamdet ska minska. De kämpar för att korruptionen i landet ska minska, sätter press på zambiska politiker att genomföra en politik som minskar fattigdomen i landet och sätter press på multinationella företag som utvinner Zambias rikedomar att också skatta i landet så att inte naturresurserna försvinner utan att inkomsterna kommer landets fattiga till del.

Deras arbete möjliggörs av svenska biståndspengar och ger resultat i arbetet att avslöja korruptionsskandaler och ställa ansvariga politiker till svars. Än en gång – kärnan i demokratin är att människorna kan utkräva ansvar från sina politiker. När vi stöder dem i deras kamp för inflytande och bättre politik blir resultaten bestående.

Reformarbetet är centralt i biståndet

av 1 Comment

Den svenska biståndsministern Gunilla Carlsson brukar säga att ingen var intresserad av resultat före henne. I fredagens Dagens Nyheter beskrivs hur den landfokusering över biståndet som hon själv genomfört inte har lyckats så bra. Hon kommenterar och säger att hon ville ”genomföra reformer i en miljö där ingen vill ha reformer”.

Det får mig att fundera över vilken värld hon lever i. Biståndsvärlden har under lång tid genomgått massor av förändringsarbete. Vi har varit aktiva i de globala diskussionerna om hur vi höjer biståndets kvalitet i Accra och Busan, som handlar om att hitta system som ger fattiga människor ökat inflytande i biståndet och ländernas egna budgetarbete. Det vill säga ökad demokratisering av biståndet. Vi har också alla de reformer som var del av processen GLOBKOM och Politik för Global utveckling (PGU) som beslutades av riksdagen 2003.

Det var i detta riksdagsbeslut som grunden för landfokuseringen hade sin början. Det var inget nytt som Alliansregeringen beslutade om efter 2006.

Och ”en miljö där ingen vill ha reformer”?  Som representant för Diakonia har jag själv varit med om att arrangera möten och seminarier om behov av förändringar och reformeringar av biståndet långt innan 2006. Det har handlat om möten i riksdagen om hur utvärderingsinstrumenten ska kunna förbättras. Möten och seminarier kring hur fattigdomsstrategierna ska kunna bli mer demokratiska och vara mer öppna, möten och seminarier kring en mer konsekvent och samstämmig politik där vi inte skickar bistånd till demokratikämpar med ena handen och vapen till diktaturens herrar med andra handen. Listan kan göras lång.

Problemet är att Moderaterna inte varit intresserade. De har tidigare inte visat något större intresse för biståndet eller reformer av biståndet. Det är bra att vår moderata biståndsminister engagerar sig. Hennes betoning på resultat och transparens är något som vi i grunden gillar – så länge politiken är trovärdig.

Att påstå att det bara är hon som fört in tankar på reformer stämmer inte överens med verkligheten.

El Salvador vill skydda sin miljö – gruvbolag stämmer landet

av Leave a Comment

Nyligen samlades 100 personer utanför Världsbankens lokaler i Washington för att överlämna ett protestbrev undertecknat av 243 organisationer. Brevet lyfte frågan om den rättsprocess som drivs av det kanadensiska gruvföretaget Pacific Rim mot den salvadoranska staten för att få skadestånd för att företaget nekades tillstånd att utvinna guld. Ytterst sett handlar det om länders och människors rättighet att bestämma över sin utveckling och skydda sin miljö och människors tillgång till vatten.

Under sju års tid var min första tanke på morgonen att kolla om det salvadoranska vattenverket hade hunnit stänga av vattnet. Om turen var på min sida gällde det att snabbt fylla alla behållare och hinkar, i köket, tvätthon och på toaletten. Till slut kunde vi bygga en stor cistern under garageuppfarten som undanröjde detta problem. Men det stora flertalet människor i El Salvador, om de ens har rinnande vatten, lever med detta. När ett område har vatten, är ett annat utan. I vårt fall släpptes vattnet på 05.20 på morgnarna, och stängdes av under förmiddagen. Andra har vatten på nätterna och tvingar kvinnorna att tvätta kläderna då. Enda gången vi hade vatten en stund på kvällen var på jul- och nyårsafton, och det var ju tur den gången grannens smällare satte eld på vår kokospalm.

Detta minne kommer för mig när jag läser om det kanadensiska gruvbolaget Pacific Rim och rättegången mot den salvadoranska staten som snart avgörs, under Världsbankens ledning. Detta bolag fick tillstånd att prospektera, hittade guldfyndigheter i länet Cabañas men fick sedan inte tillstånd att bryta. Då stämde bolaget den salvadoranska staten på hundra miljoner dollar. Pacific Rim flyttade dessutom sin verksamhet från Cayman-öarna till USA för att kunna genomföra stämningen av den salvadoranska staten inom ramen för frihandelsavtalet mellan länderna.

Konflikterna runt den här frågan har varit många och hållit på i flera år. Hittills har fyra aktivister mördats under oklara omständigheter. Boende i området hävdar att bara under prospekteringsfasen har deras brunnar sinat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att någon på allvar vill driva en så vattenkrävande verksamhet som gruvbrytning i ett land där just vattenbristen är ett allvarligt problem. Enligt FN är Centralamerika en av de regioner som är mest utsatta på grund av klimatförändringarna. Miljöförstöringen är omfattande, t ex finns bara 15% av den ursprungliga skogen kvar. De svåra översvämningarna och katastroftillståndet den här hösten visar åter igen hur skört läget är.

I det politiskt mycket polariserade El Salvador kan det vara svårt att hitta frågor som folk är överens om över blockgränserna. Förutom att tycka att parlamentet inte ska efterskänka böterna på hundratusentals dollar som de vilda och trafikfarliga busschaufförerna har dragit på sig, är just detta en sådan fråga där man är överens om det olämpliga i att öppna fler gruvor.

Det funkar helt enkelt inte.

Demokratin i Mellanöstern, stjälpare och hjälpare…

av 2 Comments

Jag sitter just på en konferens med kollegor från Europa och Mellanöstern. Bland de viktiga frågorna är situationen för de demokratiska krafterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Överhuvudtaget är detta en fråga som varit i Diakonias och våra lokala samarbetsorganisationers medvetande sedan den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i en desperat protest mot omöjliga levnadsvillkor, korruption och förtryck. En protest som redan störtat mäktiga diktaturer, och för alltid förändrat arabvärlden.

Utmaningarna är enorma, demokratiaktivister riskerar sina liv i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Förutom hoten från de brutala diktaturer människor lever under, hotas de demokratiska krafternas arbete att kidnappas av allt från sekulära intressen, som vill skydda sina privilegier, till religiösa extremister som vädrar morgonluft.

Situationen för bistånds- och människorättsorganisationer är ofta komplicerad. Våra lokala samarbetsorganisationer behöver all hjälp och allt stöd de kan få. Samtidigt kan det vara farligt för lokala aktivister och organisationer att exponeras offentligt. Det kan förenas med livsfara att kopplas till ”västliga” organisationer, att träffa ”fel” personer eller att omnämnas i fel sammanhang. Alldeles för mycket av de rättigheter vi i Sverige betraktar som självklara är för dem förenade med livsfara. Därmed måste plötsligt mycket arbete som Diakonia och andra organisationer egentligen skulle vilja berätta om istället skötas i det tysta. Partner och medarbetare som skulle förtjäna att nämnas måste istället skyddas.

En självklar fråga är naturligtvis hur vi i västvärlden år efter år inte bara accepterat, utan även aktivt stöttat diktaturerna, ibland med vapen, ibland med lån och exportkrediter. Just dessa diktaturer som står för allt det vi inte vill förknippas med.

Man måste ibland även ifrågasätta andra aktörer i det drama som pågår i Nordafrika och Mellanöstern. När företrädare för den turkiska organisationen IHH dyker upp på bilder med företrädare för den brutala diktaturen i Iran så hjälper det inte kampen för demokrati och respekt. När man på deras egen hemsida kan läsa referenser till hur deras projekt ”med glädje välkomnas av folket och myndigheterna i Teheran” så är det skamligt.

Nu om någonsin behöver Mellanösterns och Nordafrikas demokrati- och människorättsaktivister stöd och hjälp. Att festa med blodbesudlade diktaturers företrädare är knappast den rätta metoden, och inget äkta biståndsarbete.

Budskapet från våra samarbetsorganisationer på plats är tydligt:

  • Vi behöver er hjälp mer än någonsin, men agera klokt!
  • Var tydliga där ni kan, kräv framför allt att era stater och internationella företrädare slutar stödja förtryckarna, i andra sammanhang behövs försiktighet och diskret agerande!
  • Vi behöver inte stjälpare, vi behöver hjälpare!

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa, Diakonia

Läs mer: Uprisings in the Arab Region – Human Rights for Development

Till Diakonia.se

Plusgiro: 90 33 04-4
Bankgiro: 903-3044

Kontakt:
Diakonia
Box 14038
167 14 Bromma

E-post: diakonia@diakonia.se

Telefon: 08-453 69 00
Givarservice: 08-453 69 31
För media: 08-453 69 33

Besöksadress:
Gustavslundsvägen 18
Alviks torg, Bromma

Verksamheten granskas av Svensk Insamlingskontroll.

Följ Diakonia på Twitter!


Följ Diakoniabloggen via mail!

Följ Diakonia på Facebook